Trassel. Virrvarr. Ett förvridet träd i en spretig omgivning, eller hjärnvindlingar som utgår ifrån någon slags ryggmärg och vars trådar förtunnas ju längre de tränger ut i kroppens nervsystem.

Handikappet svävar över bilden. Fysiskt eller mentalt, det är en fråga om inlevelseförmåga. Eller är det en aliensexistens vi ser?

Jag tänker på, associerar till, den mycket bra spanska filmen ”Pans Labyrint” (El Laberinto del Fauno) – har även sett den kallas mexikansk. När jag var less på existensen och hade sett alla filmer som gick på den lilla Fyrisbiografen i Uppsala, där jag tjänstgjorde som maskinist, sökte jag mig ut till de biografer där jag måste betala för biljetten. Jag hade sett en film på första föreställningen – vilken har jag inget minne av – men min äldste son hade ring, och vi hade talat om film. Han lovordade ”Pans labyrint”. Nu råkade den gå på sena föreställningen i en salong på samma biograf, så jag köpte in mig. Ungdomar är ungdomar. Lurad. Vilken skitfilm. Det var mitt första spontana intryck.

Sedan har jag sett den ett flertal gånger igen – och jag uppskattar den mycket. Vilken berättelse, där en alltför brutal samtidshistoria vävs ihop med en sagovärld. Ur ett barns perspektiv.