Uppstoppat och stereotyper

Härom kvällen när vi hade spanskakurs i grannbyns skola undrade Roberto, vår lärare, varför det fanns uppstoppade djur i en monter i korridoren. Han tyckte det var märkligt. Det kan man undra men det finns väl en önskan om att barnen skall lära känna de vilda djur som finns i naturen runt omkring oss. Kanske det blir lite mera spännande om de får se djuren i naturlig storlek, om även döda.

Själv minns jag inte att vi skulle ha haft uppstoppade djur till beskådan när jag gick i skolan, minnet kan svika, men jag minns att när jag gick ett par år i skolan i samma grannby, i skolan uppe på backen, fanns där ett apelsinträd (kanske mera en stor buske) i ett eget rum. Så stort att det t.o.m. bar frukt om inte minnet lurar mig. Det tyckte jag var fint.

Jag minns också de stora planscher med djur och växter som plockades fram när vi hade biologi. En eller ett par sådana skulle jag gärna ha upphängda i stugan för de hade en speciell charm.

Lektionen i tisdags handlade till en del om olika folkkynnen i Spanien och de stereotyper som tillskrivs olika delar av landet. Den livliga och lite lata andalusiern, det mera reserverade folket i Galicien, den företagsamma katalanen, den självständiga baskern, den stolta Madridbon för att ta några exempel. Något ligger det säkert i det för Spanien är ett stort land och märkligt vore det annars om inte det finns olika särdrag för de olika landsändarna även om de ibland överdrivs.

Vi här uppe i Norden har kanske en enklare bild av spanjorerna och Spanien. Alla tar de sin siesta, dricker sangria, dansar flamenco, ropar olé på tjurfäktningar och passar inte tiderna, mañana ni vet. Sedan vet vi inte så mycket mera eller försöker ta reda på. Bekvämt att placera folk i lådor, sådana är de, på gott och ont, punkt slut. Det fina med en lärare från Spanien är att vi få lite extra godis i förståelsen av språket, folket och landet. En och annan lustig kulturkrock serverar han också.

Jag hittade en liten programsnutt från UR på nätet om just synen på folk i Spanien och vice versa. En tjej från Spanien som bott en tid i Sverige tyckte att det var kul och annorlunda med alla välorganiserade köer och nummerlappar. Själv upplevde jag köer i Argentina som var minst lika väldisciplinerade som här, för att också blanda in ett annat land. På eftermiddagarna när folk skulle hem från jobbet med buss uppstod köer som ringlade sig likt ormar längs trottoarer och fontäner. Först tyckte jag det var lite märkligt för min erfarenhet från Norden är att alla står mer eller mindre i en klunga vid busshållplatsen och väntar, undantaget från köandet. Här ställde man sig snällt sist i kön även om den så ringlade sig förbi statyn och tidningskiosken 30 meter bort. Bussåkandet i Buenos Aires vågade jag mig inte på för det såg ut att vara ett virrvarr av bussar och turer. Hade jag satt mig på en lokal buss hade jag väl ännu fortsatt åka runt med den utan att veta var jag var eller var jag skulle stiga av. Det får bli nästa övning om och när jag kommer dit. Metron däremot var utmärkt för persontransport.