Berätta om bilen!
Fem bilar har jag haft under mitt liv: Ford Cortina -68, Volvo 144, Mazda 929, Volvo 460 och senast Mazda 6, inköpta som begagnade och använda så länge det gick. I nöd och lust kan man säga. De har rullat men också lämnat mig på vägkanten några gånger. Allvarligare krock har jag lyckats undvika vilket jag är tacksam för. Man kan säga att bilen är nödvändig om man bor på landsbygden där kollektivtrafik saknas. Skulle jag däremot bo i tätort eller i stad vore det en annan sak.
Förra veckan fick jag epost från Svenska Litteratursällskapet i Finland där de bad mig och många fler att berätta om bilen. ”SLS arkiv dokumenterar minneskunskap och samtiden genom olika typer av materialinsamling. Genom att delta i våra insamlingar är du med och skapar vårt gemensamma kulturarv” läste jag i meddelandet. Det lät trevligt, jag gillar att tota ihop en och annan text, så visst skulle jag kunna bidra även denna gång och att ge något till vårt gemensamma kulturarv. Frågan är vad jag skall skriva om?
Min första bil, en Ford Cortina -68 med ibland krånglade elsystem som krävde att den då och då fick starthjälp av frivilliga skjuta-påare? Eller skall jag berätta om rosthålet som uppstod på framskärmen höger sida strax bakom strålkastaren. Det löste jag tillfälligt genom att klistra en dekal som täckte hålet. För symmetrins skull klistrade jag också en liknande dekal på bilens vänstra sida. Lite flower-power som låg i tiden, dekalen var nämligen en stor blomma. En av mina första åkturer med den bilen resulterade i en bucklad bakskärm när jag sladdade in i en sten vid halt väglag. Inte en sten på flera hundra meter men just där min bil landade stod en sten.
Volvon 144 köpte jag i Sverige och tog med mig som flyttbil till Finland på början av 80-talet. Inga större problem med den bilen men en gång hamnade jag i diket i samband med att jag körde om en buss i snöslask på vägen. Jag kom förbi men fick strax därpå sladd i snömodden på vägen och hamnade i diket. Salig mor fanns med i bilen samt en tant från byn som hade sin dalmatiner med. Hunden blev så nervös att den började hoppa fram och tillbaka i bilen, från baksätet till framsätet och så tillbaka några vändor innan vi lyckades få ut den ur bilen. Och det är ju ingen liten hund så det blev lite stökigt en kort stund. Jag minns att hunden hette Dalmon. Ut ur bussen kom passagerare som hjälpte till att skjuta upp bilen på landsvägen. En av de hjälpsamma tog i så kraftigt att höger blinkers lossnade. De Volvo-modellerna hade stora utstående blinkers framtill vilka dock inte lämpade sig för krafttag.
Mazda 929:n gillade jag verkligen, en bra och rymlig bil. Och enkel att reparera och serva. Till exempel bytte jag bakre avgassystem liggandes på marken bredvid bilen på 45 minuter utan att ha lyft upp den! Den bilen gav mig också en del av min livsfilosofi: ”Det är sällan så dåligt att det inte skulle kunna vara sämre. Till och med mycket sämre!”. Jag tror att jag skrivit om den händelsen tidigare på denna blogg.
Volvo 460 var en trogen arbetshäst vid namn Brunte men uppe på Stekenjokk hösten 2017 fick den sin dödsdom. Kommer jag mig hem blir det skroten och så blev det. Jag var tvungen att hålla motorn på 3000 v/min för att den inte skulle skaka sönder vilket innebar att jag ställvis fick köra på låga växlar från Stekenjokk till Holmsund och vidare hem.
I stället köpte jag min nuvarande Mazda 6, även kallad Bettan. Vi har haft våra duster och verkstadsbesök men annars en trevlig bil att köra. Om jag skall ha den kvar får framtiden utvisa. Jag har faktiskt varit lite otrogen och i smyg kikat på andra bilar senaste tiden.
Kanske jag hittar några intressanta episoder om mina bilinnehav samt öden och äventyr med mina bilar att förmedla till SLS. Jag gillar idén med att samla berättelser, korta, långa, dramatiska eller alldagliga för att berätta om de tidevarv vi passerar. Att det blir sparat!
Vilken var din första bil och vad är ditt värsta och bästa minne av bilar? Kanske cykel och apostlahästar ändå är bäst?
En dimmig morgon i september 2017 innan min Volvo 460 gjorde sin sista färd. I stället blev det Bettan som fick tjäna mig. Tänk, snart fem år som vi gjort sällskap.
Berätta om bilen. Minnen om bilar som nytta och nöje – Svenska Litteratursällskapet i Finlands hemsida. Jag antar att vem som helst får delta.
12 kommentarer
annepauline
Vilken kul grej, att samla historier om bilen. Det kan bli mycket intressant av det, kan tänkas.
Jag har alltid tyckt om amerikanska bilar, naturligtvis 50 tal, haha! Det kallar jag bilar. Hade en gång en Chevrolet Impala 2 dörrars HT -58. Drog säkert över två liter bensin per mil. Puh, det skulle vara en bil att ha idag, eller inte.
Bilarna från 60 talet tycker jag inte alls lika mycket om. Det var ofta rena plåtschabrak.
Ford Cortina är en kult bil. Dagens bilar har så himla tråkig design. Det ena märket är det andra likt. Det här med el bilar och hybridvarianter verkar inte riktigt genomtänkt heller. Får se var det slutar. Nu kör alla märken enbart reklam om sina el modeller. Till och med Scania på tung trafik. Det här med bilar intresserar mig storligen.
Bästa motorljudet är ljudet av en V 8 !
Per
Då har vi ett gemensamt intresse även om jag själv inte har ägt någon amerikanare. Det är kanske V8-mullret och formatet som jag gillar. Jag är kanske mera åt 60-tals jänkare men vilken som är favorit har jag svårt att bestämma mig för. Det är nog sommar- och solskensbilar med tanke på bränslekostnader. Men kul i alla fall att se dessa bilar på utställningar och cruising.
Min Cortina -68 var inte så märkvärdig medan föregångarna med det runda tredelade bakljuset var mera kult kan tänka. Visst är det så att dagens bilar ser förvillande lika ut, som några mindre stadsjeepar. Få se vad framtiden har i sitt sköte med den tekniska lösningen vad gäller energin. Ännu är elbilarna i sin linda men utvecklingen kan gå fort på bara några år. Idag skall bilarna var rikt utrustade med alla möjliga finesser och funktioner, som t.ex. uppvärmd ratt, är den verkligen nödvändig? Ju mera utrustad desto mera som kan krångla och gå sönder, och allt svårare att reparera själv.
E
Bilen är i mitt fall ett onödigt ont, har aldrig tyckt att bilkörning är ett nöje. Men utan fungerande busstrafik är man ju tvungen att ha bil. Det hjälper inte att bo i en stad då det inte existerar någon lokaltrafik.
Så bilar har jag haft. Den första en Austin Mini. Ljusomkopplaren var en knapp på golvet som frös fast vintertid. Det var alltid spännande att se om den frös i halv- eller helljusläge! Sedan blev det en Renault 4L, tror att det blev två bilar av den modellen. Sedan en Peugeot, inte helt säker på modellen, ev. 203? Så var det en eller två Saab 99.
Den häftigaste bil jag ägt var en Ford Bronco som kom i min ägo vid någon märklig bytesaffär i familjen. Den var för stor för min smak, men det var kul att gasa iväg vid grönt ljus och se ynglingarna i sina BMW:s gapa av förvåning. Då kände man sig som en cool tant, minsann. Den bilen blev inte så långvarig och ersattes av min Honda HRV, som jag kört de senaste 18 åren. Inte speciellt häftig, men pålitlig. Den har gått igenom besiktningen utan anmärkning varje år tills i år, då den fick ett reparationspåpekande. En rostskada som bör åtgärdas före nästa besiktning. Men jag ska inte klaga, bilen är snart veteran och kommer nog att bli min sista bil. Jag kör numera så få kilometrar per år att de kilometrarna blir alldeles otroligt dyra! Om det bara fanns vettig busstrafik skulle jag göra mig av med min svarta pärla omedelbart!
Per
Oj, finns det ingen busstrafik inom Jakobstad, det är ju ändå en rätt stor stad. I Vasa bytte de operatör för stadstrafiken, något större företag från södra Finland blev det, och döpte samtidigt om kollektivtrafiken till Vifti… haha, vilket namn… Vifti…
Det var många bilar som du hunnit avverka. Austin Mini, var det inte den bilen som också blev kallad hundkoja? Fler bilmärken hade också ljusomkopplare på golvet men i skrivande stund kommer jag inte på vilka.
Min morbror hade en Renault 4L och den var ganska instabil. Om man provocerade den tillräckligt kunde man få den till att välta på planmark. Ford Bronco blev jag tvungen att googla men den verkade vara en häftig bil fast Hondan är kanske mera ekonomisk och lagom stor. Vi får hoppas den klarar sig några år till!
E
Jo, Austin mini är en s.k. hundkoja. Min var brandgul och topphastigheten var typ 90 km/h i nedförsbacke och medvind. 🙂
Nja, det finns en typ av beställningsbuss i Jeppis, Vippari kallas den. Man kan boka på förhand och minibussen kommer ungefär på beställd tid, men vilka vägar den tar och när du kommer fram dit du tänkt dig beror på vilka andra beställare som råkar finnas med på samma tur. Det finns inga bestämda rutter och tidtabeller alltså. Vippari rör på sig bara på vardagar kl 9-15 (sommartid?). Vad jag vet används den mest av äldre pensionärer. Någon gång ska jag nog testa Vippari, men än så länge klarar jag mig med cykel el apostlahästarna här.
Det jag efterlyser är tätare bussturer längre bort. Exempelvis till Vasa går bara två turer i vardera riktningen på vardagar, på söndag en tur. På lördag går ingen buss alls.
Nåja, detta är sommartid, ev går det flera turer under skolåret, men glest är det.
Per
Min svåger hade också en sådan när han först började uppvakta min syster. Även Mr. Bean körde hundkoja.
Nåja, bättre med beställningstrafik av minibuss än ingenting alls. När jag turistade i Albufeira i Portugal testade jag också deras lokaltrafik. Bussar kom och gick men det verkade som om varken, tidtabell eller hållplatser fanns. Det var bara att ställa sig där det såg ut som om locals stod och väntade på en buss och jo visst, efter en stund dök en buss upp. Gillar annars att åka kollektivt när jag turistar.
Synd att det inte går tätare bussturer längs med den österbottniska kusten. Skulle jag bo nära riksåttan tror jag att jag också skulle utnyttja de bussrutterna lite mera.
Bogart
Tror att bussarrangemanget heter Lifti. Knappast bättre…
Per
Ja, så är det, Lifti, mindes fel där. Men båda namnen i samma klass.
Wesber
Jag är ingen bilentusiast, skulle aldrig ha bil om vi bodde mera centralt. Min första egna bil var en röd Passat, den hakade gasen upp sig på en gång när jag skulle hämta barnen i skolan. sen hade jag en Volvo 850 och för 20 år sedan köpte jag svärfars pärla, en Volvo 750 från 1988, den har inte en enda rostfläck och är skattebefriad. Har tjänat mig troget till och från mina resor till jobbet och den har aldrig krånglat men så sköter gubben om den som ett spädbarn och byter ut saker som blivit åldersstigna vartefter, jag får faktiskt mycket beröm för den på bilbesiktningen. Nä att hålla på och byta bil stup i ett har aldrig legat för varken mig eller gubben även om vi nog skulle haft råd med en rätt fin nyare bil.
Per
Det bekräftar att Volvo i allmänhet är en bra bil. Funderar själv på en sådan av ett eller annat slag. Vi får se…
Sedan är naturligtvis en ny Volvo idag, jämfört med en 1900-tals Volvo, något helt annat. Huvudsaken är dock att man kan ta sig från punkt A till punkt B något så när säkert och billigt.
Wesber
En Volvo 740 har jag nu och inte 750
Per
Viktigt med nuffrorna, ja visst!