Från söder till norr en lördag i juli

Byadagen i all ära men även annat upplevdes förra veckoslutet. Som tidigare sagts, det är mycket på sommaren och speciellt i juli men resten av året kan det gå många veckor utan det händer något. Tycker jag i alla fall.

Förra lördagen var jag först på kusinträff från mors sida. 18 vuxna och 3 barn mötte upp vid Bernys invid Replotbron för att där avnjuta buffé samt mingla runt. Mycket god mat får jag säga att restaurangen bjöd på. Annars är det mest på begravningar som släkten träffas och det är ofta ganska kortvarigt och inte rätta stället att berätta muntra historier på. Vissa av släkten träffar man oftare, andra mera sällan för att inte säga aldrig och det behöver inte alla gånger vara ett medvetet val. Ett intressant ämne detta med ens umgängeskrets och varför jag träffar kusin A flera gånger per år medan kusin B träffar jag kanske en gång på 20 år. Det är ju samma med övriga bekanta.

Vi gjorde som så att vi bytte plats vid matbordet när vi hämtade ny tallrik med läckerheter och på så sätt kom vi att prata med fler än bara ens närmaste bordsgrannar. Samtidigt blir det ofta vid större sammankomster att man inte hinner prata med alla hur man än bär sig åt utan man säger ett hej här och ett hej där och några hinner man prata lite mera med. Men i alla fall en trevlig träff som med jämna borde mellanrum upprepas. Från fars sida har det också varit på tal om släktträff men så kom pandemin och ställde till det. Få se om det inte skulle gå att ordna till det nästa sommar.

Efter kusinträffen blev det att köra 130 km norrut till Karleby för att hämta en ny bloggkamera som jag köpt på nätet. Min förra bloggkamera gick ett sorgligt öde till mötes på midsommaraftonen när jag tappade den i golvet. Jag hittade en Panasonic DC-TZ95EP som bara fanns i Karleby att hämta direkt. En helt ok kamera även om den på sätt och vis är en kompromiss. Den är lagom stor för att ha i bältesväska, den tar RAW-format, har optisk sökare och pekskärm samt filmar i 4K. Hyfsat bra bilder även om jag tycker att min Sony RX-100 tog lite bättre bilder. Videofilmerna i 4K är fantastiskt skarpa och fina men tar upp fruktansvärt mycket utrymme på minneskortet. Och jag blev betjänad på svenska trots att Karleby är känd för att vara väldigt finskt.

Jag fick också svar på svenska när jag senare på kvällen anlände till Kaustby och köpte biljett till Kaustinen Folkmusic Festival. Kaustby eller Kaustinen som orten heter på finska ligger i ett nästan helt finskspråkigt område så jag blev lite överraskad. Tre år sedan sist men nu var jag åter på plats och kunde ta del av det digra musikaliska utbud som bjöds.

Vädret var fint och folk låg på gräsmattor och där det annars fanns plats. Lite grann Urkult-stämning men kanske ändå inte riktigt samma. Musikaliskt ett mycket stort utbud och jag räknade till över 20 scener och platser där man kunde höra musik, mest folkmusik men på de stora scenerna var det blandat utbud och bra ös. Det är inte för intet som Kaustby kallas för Nordens största folkmusikfestival.

Jag lyssnade på Värttinä, Spöket i köket, Talisk från GB samt Polenta. Bäst var Spöket i köket – musikanter från Sverige och Danmark – med sin fartfyllda stil och fina spel men även finska Värttinä var bra. Talisk spelade musik inspirerad från främst Scotland men blev lite enahanda att lyssna på även om det var bra ös i deras framträdande.

Efter en innehållsrik lördag (16.7) fann jag för gott att dra mig tillbaka innan midnatt och styra kosan hemåt. Jag kunde under kvällen med min systemkamera ta en hel del bilder och det bästa är att jag hittade inställningar som passar bra på festivaler och där det är mycket folk och rörelse på gång. Ofta är det begränsat med ljus, eller så är det massor med ljus, och så står de sällan stilla de som uppträder på scenen. Nu blev de flesta bilder skarpa och bra. Det gäller att förbereda sig inför kommande äventyr.

Detta var utsikten från Bernýs mot Replot bro som är Finlands längst bro, 1045 m lång och pylonerna är 82,5 m höga.

Det första som möter vid Kaustbyfestivalen är scenen Setori. Den är gratis eftersom den befinner sig utanför grindarna.
De som spelar är Dua Elan. Tiina Ahola och Saana Kastelli har både studerat vid Kaustinens Musikgymnasium. Det är klart, i den kommunen borde det finnas ett musikgymnasium.

Värttinä med skönsjungande stämsång och taktfast repertoar.

Det är inte lätt alla gånger detta med ljuset på en festival eller konsert. Här får de till vänster ett starkt vitt ljus på sig medan publiken har en helt annan ljussättning. Fast bilden blev lite speciell och får därför godkänt.

Spöket i köket, mina favoriter som även denna gång levererade.  Hela tio man på scen, eller sju män och tre kvinnor.

Det gäller att studera i tid och lära sig.
En av släktens yngre musikanter spelade förresten på onsdagen i en grupp som heter Fiddlarna. Kaustbyfestivalen är ett evenemang där många av landets folkmusikanter får visa upp sig, spela några låtar eller en halvtimme.

Talisk fick det att svänga duktigt när de spelade på stora scen.
Hmm, hål på knäna är tydligen innemodet. Kanske jag borde haft kvar mina gamla byxor som fick en reva där bak? Jag hade förmodligen gjort succé på festivalen.

Bernýs – hemsida

Replot bron – Wikipedia