Tornedalen kom till Kyroboas

På onsdagskväll när vi åkte hem närmare elva på kvällen lyste solens sista stålar intensivt rött i väster just som det sista av solskivan försvann bakom holmar och horisont. Vi stannade till och jag fick ännu en bild av solnedgången vid Fjärdsändan i Oravais, ett motiv som det troligtvis finns tusentals versioner av och många på Internet. Folk tycks inte tröttna på dessa återkommande färgsprakande fenomen på bild och det blev många gillande på Feijan.

Sister Jane och jag hade varit på teater och sett ”Populär musik från Vittula” av Mikael Niemi och i regi av Alexandra Mangs. Trots halvdystra moln och någon enstaka droppe från ovan så utgjorde inte vädret något hinder för att åter besöka Oravais Teater och deras aktuella uppsättning på Kyroboas i Kimo by. Tre år sedan sist, precis som i många andra sammanhang. Riktigt fint att åter få sitta på vridläktaren och förvånansvärt många kända ansikten syntes. Jag tror inte jag sett så många bekanta tidigare på en teaterföreställning. I publiken, vill säga, haha…

En yngre släkting fanns dock med som skådespelare och det är kul att ungdomar vill engagera sig och ta sina första steg på scen som i detta fall var Kyrobas kvarn- och dammiljö med många möjligheter att variera mellan olika scenarier.  Kanske en av orsakerna till att jag återvänt till Kyroboas så många gånger. En perfekt miljö för sommarteater!

Första akten kändes kanske lite seg medan andra akten med Matti som huvudfigur i ungdomsåren blev mera spännande. Jag funderade på om jag skulle läsa boken en gång till innan jag såg pjäsen och jag valde att inte göra det. Kanske jag ändå borde ha läst boken en andra gång för det är länge sedan jag läste den och mycket hade jag glömt bort på de snart 20 åren. Jag minns bara att det var en bra bok. Genom att friska upp minnet av boken hade jag kanske lättare uppfattat alla vändningar, personer på scen och deras handlande och egenheter.

Jag beundrar verkligen alla dessa entusiaster och deltagare i sommarteatrar som spelas runt om i Österbotten. Att de orkar och vill lägga så mycket av sin tid på att vi i publiken skall få teater och en gnutta kultur oss till livs i sommartid. Jag antar att de får något tillbaka som nya kontakter, social samvaro, se nyttan av samarbete och spelglädje på scen när de möter publiken. Och för nykomlingarna i gänget måste det vara en spännande upplevelse.

Vi har de gamla teaterrävarna Roland Engström, Pia Simons och Ulf Johansson med flera som verkar ha teatern i blodet men även många andra fina rollprestationer gjordes. Visst liknar Christoffer Pått som spelade Matti som tonåring lite grann Mikael Niemi?

En sak som jag noterar hos amatörteatern i allmänhet är att pauserna mellan replikerna ibland blir lite för långa. Att det blir ett hack i handlingen en sekund eller tre. Visst behövs ibland en konstpaus i dialogerna för att framhäva något men då måste den också aktivt spelas och inte bara bli en paus, ett hack. Egentligen borde replikväxlingen på scen vara så snabb att de i normala fall nästan pratar i munnen på varandra. Jag tror att jag berört ämnet tidigare. En annan sak är att rösten inte får blåsa bort, speciellt på en utescen. Jag förstår gott att alla inte har samma röstresurser som Christoffer Streng men det går kanske att öva fram förbättringar där det behövs?  Säger en förstå-sig-påare som knappt stått på scen sedan folkskolans julfester, haha…

Det var en fin upplevelse att få en bit Tornedalen till Kyroboas i onsdags. Jag har odlat intresse för landsändan i många år med deras språk meänkieli (som lär betyda ”vårt språk”) och de övriga tre språken som finns där och i närheten: svenska, finska och samiska. På sätt och vis också likt situationen i Österbotten med svenska, finska och dialekten som dagligt språk beroende på situation. Det är inte alls säkert att alla förstår dialekten trots att de kan en perfekt riks- eller högsvenska för att inte tala om de som är helt finskspråkiga. Kan du lite grann svenska eller hyfsat bra svenska kan det ändå vara svårt att förstå ren dialekt. Precis som på många andra håll i världen när lokala variationer av språket förekommer.

Jag har inte vistats mycket i Tornedalen, mest på genomresa, men 2018 gjorde jag en bussresa tidigt en torsdagsmorgon i juni från Haparanda till Pajala. På den resan fick jag uppleva något av Tornedalen och dess människor främst genom en äldre talför herre som steg på bussen och skulle till hälsovården i Pajala. Han kunde alla språken och bytte enkelt språk beroende vem han talade med och han talade men alla, haha… även med mig. Han var underhållande hela resan och hade gott passat in en roman av Mikael Niemi.

Skolan med den vuxne berättande Matti i förgrunden spelad av Anders Österberg.

Till vänster Matti som barn, spelad av Theo Österberg och kompisen Niila som spelades av Moa Gammelgård. Niila hade på helt egen hand lärt sig språket esperanto trots att han först inte sa ett ord.

Naturligtvis skulle det också vara ett och annat supkalas och där skröt de så att armarna inte räckte till, som den gode Tore Skogman sjöng i visan. Poppens frammarsch och bandet som Matti och Niila spelade i hade också en viktig roll i pjäsen, därav namnet på pjäsen och boken.

Inget Tornedalen utan en dos læstadianism och här passade prästen (spelad av Daniel Bärg) på att ge församlingen en rejäl utskällning på farmors begravning när chansen gavs. Sedan blev det slagsmål om arvet som nog inte av så stort när det kom till kritan och alla 147, eller hur många de nu var, skulle ha sin del. Læstadianer är ju kända för att vara talrika i familj och släkt.

Ja visst ja, solnedgången i Oravaisfjärden kvart i elva på kvällen. Dramatiska färger och ändå hade jag inte alls kramat färgtuberna extra. Så såg det ut när jag zoomat in lite med bloggkameran.

Med buss till Pajala – Inlägg från år 2018

Oravais Teater – hemsida