Inte helt bekymmerslöst med sjukbenet

I natt sover jag i Bekymmerslöshetens rum, de tre tidigare nätterna har jag sovit i tält vilket inte var fullt så bekymmerslöst. Med mitt sjukben blev det faktiskt en pärs trots att jag hoppats på annat. Sjukbenet hade ju förbättrats och var nästan helt bra men krypandet av och an i tältet var inte bra och det blev ett bakslag. Därtill råkade jag ut för flera ”sinodrag” eller muskelkramp i benen när jag skulle ta på mig skorna i tältets förgård utan att gå ut bland barr och kottar. Jag borde kanske ha traskat omkring barfota som somliga gjorde?

Det är kanske sådant jag får ta när jag envisas med att åka till Urkult-festivalen år efter år. Faktiskt åttonde gången för mig. Jag får skriva mer om själva festivalen när jag kommer hem men kul var det även om benet hindrade mig från att ta del i allt som jag tänkt eftersom jag på kvällen blev trött i benen och blev tvungen att dra mig tillbaka redan vid elvatiden för att vila. Faktiskt ganska jobbigt.

Men nu är jag på nya äventyr och styrde västerut från Näsåker idag mitt på dagen. Väster om Strömsund ville navigatorn lura in mig på den så kallade Björnvägen, en grusväg som var så dålig och full med hål att jag vände tillbaka till Strömsund och tog norra vägen, väg 342 som var asfalterad och fin. Fast hade jag fått se en björn i dessa björnrika trakter hade jag stått ut med allt hopp och skump på Björnvägen. Detta är dock att hoppas för mycket, speciellt mitt på dagen.

Så nu sitter jag här i Bekymmerslöshetens rum på Pilgrimshotellet i Gäddede, jag och några andra pensionärer. Alltså de har sina egna rum, om någon till äventyrs skulle få en annan uppfattning på grund av en språkgroda. Korridoren i hotellet har olika ”slogans” upphängda och just utanför mitt rum hänger Bekymmerslösheten. Det tackar jag för! En bit bort hänger Långsamheten. Det vill jag inte ha, något som sinkar mig utan i morgon blir det kurs mot Stekenjokk på Vildmarksvägen. Kan det vara fjärde gången jag kör den vägen? Ett litet sidospår blir det dock före Stekenjokk men det berättar jag mera om senare.

Detta är bara ett kort inlägg för att berätta att jag lever och mår.

Ingen resa utan kyrkobesök även om jag sällan får se interiören. De flesta kyrkor är stängda när jag kommer. Detta är Alanäsets kyrka i Strömsunds kommun. Det jag gillar med denna kyrka är alla små fönstren. Lite ovanligt.
Såja, då är dosen kyrka avklarad.