Resor,  Upplevelser

Vikens kapell

Någon gång på 70-talet köpte jag en dubbel-LP med musik, sång och tal av Beppe Wolgers och Merit Hemmingsson. Den tiden var jag en stor beundrare av Merits musik på hammondorgel och jag köpte flera album med hennes ljuva toner och takter. Det var kanske därför som jag också köpte detta album ”Det for två vita duvor”; kanske trodde jag att Merits musik skulle dominera mera än vad den gjorde på dessa två vinyler.

Jag minns inte om jag lyssnade så mycket på denna skiva tiden strax efter att jag köpte den och den försvann småningom i gömmorna. För några år sedan när jag rotade i mina skivbackar upptäckte jag detta album på nytt och spelade skivorna ett flertal gånger. Jag gillade vad jag hörde, kanske jag hade mognat. Det var inte bara Merits orgelmusik utan också spelmansmusik och sång, dikter och berättelser med Beppes behagliga röst. Det var kanske hans röst som gjorde att jag lyssnade in mig ännu mera på detta material. Det blev liksom en speciell känsla att höra hans röst, som om jag följde med tillbaka i tiden, fångade stämningarna och människorna, naturen, religionens roll och det magiska, det fattiga och karga livet.

I något skede satt jag och tittade på konvolutet till skivorna. Det var baksidan med en bild av kapellet i snöigt landskap som fascinerade mig. Dit skall jag fara, tänkte jag. Dit till Vikens kapell i ett hörn av Jämtland nära norska gränsen och på stranden av Kvarnbergsvattnet. Dit där albumet spelades in 1973.

Sagt och gjort, det blev i sommar efter att jag lämnat Näsåker och Urkult. Först till Gäddede för övernattning på Pilgrimshotellet och följande morgon på smal grusväg längs sjöns norra strand till Viken i nordvästra ändan av sjön. Jag passerade små byar och gårdssamlingar med namn som Lermon, Kyrkbollandet, Sandnäset och Mon innan jag skymtade skylten som talade om att nu var jag i Viken och strax därpå en ny skylt med Vikens kapell. Jag var framme efter en hyfsat bra färd på grusväg ungefär 2 mil från Jormvägen mot Stekenjokk.

Landskapet såg annorlunda ut än på skivomslaget, mycket mera skog och förbi en grind längs en smal väg sluttandes nedåt i trädtunnel med en skvalande bäck på högra sidan djupt nere i en liten ravin. Så skymtade kapellet bland träden och jag var framme. Visst kände jag igen kapellet och lite högtidlig kände jag mig. Jag läste på Facebook i veckan att man varje år bör besöka åtminstone ett nytt ställe, nära eller fjärran, och detta var mitt nya ställe sommaren 2022, Vikens kapell i Jämtland.

Jag gick runt och tittade på detta lilla kapell, ett av de minsta i Sverige, byggt på slutet av 1700-talet, tog mina bilder och insöp atmosfär och miljö. Några få gravstenar av nyare årgång, en låg stenmur runt om. Ett vackert ställe alldeles nära sjön som denna dag var alldeles spegelblank som för att hedra en ny besökare på plats.

Att jag skulle få beträda kapellets inre hade jag föga förhoppningar om, de flesta kyrkor och kapell är stängda för turister, men jag vågade ända känna på dörren och visst gick den att öppna och jag kunde gå in. Så glad jag blev att också få se insidan och den enkla interiören, att se den bänkrad som var reserverad till kapellets byggmästare Enar Pehrson och hans efterkommande. Predikstolen, koret, de enkla bänkraderna och takkronan. Upp till orgeln klev jag inte, något jag efteråt ångrar.

Förmodligen var dörren öppen eftersom det dagen innan varit Vikenmässa i kapellet, något jag gärna deltagit i om jag bara hunnit fram; den ultimata upplevelsen av Vikens kapell. Nu är jag inte speciellt religiös av mig men jag gillar kyrkor, kapell och liknade byggnader som berättar en hel del om bygden runt om. Gillar att fundera på de människor och generationer som här haft sin gång i både glädje och sorg.

Gillar också att föreställa mig stället en bitande kall vinterdag, en mörk juldagsmorgon med snö eller en färgsprakande höstdag. Hur är det då där? Då när alla turister är borta och solen inte mera värmer. Det har hänt sig att jag efteråt besökt ställen en gråmurrig novemberdag bara för att se hur det då känns jämfört med en solig sommardag.

Jag gick ned till stranden med sina klapperstenar och det kristallklara vattnet. Helt lugnt och tyst, inte en människa såg jag i Viken denna härliga måndag i augusti. Jag är glad att jag besökte Vikens kapell och kunde fästa mitt namn i gästboken som låg framme.

Vikens kapell

Vikens kapell med sina röda väggar, sitt torn och stenmur. Kanske det finns en liten klocka där uppe i tornet?
Vikens kapell

Visst skymtar kapellet efter en kort promenad på kanske 200 meter.

Vikens kapell

Där längst framme till höger finns Enar Pehrsons bänkrad. Enar är borta sedan länge men bänkraden finns kvar.

Stranden nedanför Vikens kapell

Stranden nedanför Vikens kapell. Kanske närmare 3 km till andra sidan sjön. Förr i världen var sjöar och vattendrag det som vägar är idag, kommunikation.
Tunnsjø kyrka i Norge

När vi ändå är i gång med kapell och kyrkor får det bli en till, nämligen Tunnsjøen kapell på andra sidan norska gränsen. Efter Viken fortsatte jag till Norge och körde en sträcka där till Røyrvik en bit norrut innan jag åter svängde mot Sverige och kom till Stora Blåsjön där jag kunde fortsätta mot Stekenjokk.
En nätt liten kyrka men här var porten stängd.
Tunnsjø, Norge

Tunnsjøen är ingen stor ort utan endast några gårdar och så kyrkan. Närmare riskgränsen fanns själva Tunnsjø som var något större.
Så härliga vägar det fanns på norska sidan! Visserligen smala men omväxlande med backar och kurvor och nästan inga gupp och hål alls. Som att köra på salsgolvet, jämt, fint och tyst.
Vägen närmare Røyrvik var dock mera normal med gupp och ojämnheter.
Man kan köra denna väg om man kört Vildmarksvägen flera gånger och vill ha lite omväxling. Vacker natur och bra väger om än smala på sina ställen. Och så passerar man Vikens kapell, värt en paus om man känner för det.

 

 


Vikens kapell – hemsida

Det for två vita duvor… och så kavajen – inlägg på min blogg där man kan se skivomslaget till ”Det for två vita duvor”

Det for två vita duvor – Dubbel-LPn finns nu på YouTube om någon vill lyssna på de olika delarna. Den första länken har hela albumet men jag tycker inte den inspelningen har helt bra ljud så därför går det också att lyssna på de olika delarna med lite bättre ljudkvalité.

4 kommentarer

  • annepauline

    Det blev en trevlig liten tripp. Till Vikens kapell. Skulle man bara åka förbi skulle man inte ens förstå att det är ett kapell. Vägarna i Norge är överlag väldigt fina. Vägarna i Sverige är numera erbarmligt dåliga, fulla med potthål och tjälskador.

    Här har valkampanjerna kommit igång. Affischer med leende partiordföranden som i vanlig ordning lovar guld och gröna skogar. Det märker man allt eftersom vad löftena är värda. Abolut ingenting! De har väl äntligen märkt att allt är åt skogen i Sverige. Allt elände lovar de rätta till nu…haha, det kommer inget parti att lyckas rätta till på de närmaste tjugo åren. Lova går ju men att lova så det går är det sämre ställt med.

    • Per

      Åker man förbi Viken ser man inget kapell, bara en skylt och då bör man högst troligt var informerad och intresserad på förhand. Så det är en liten fin doldis.

      Jag hörde på Rapport att valaffischerna överlag bedömdes som ganska tråkiga. De är mest till för att i gatubilden påminna folk om att snart är det val annars hade väl somliga glömt bort hela proceduren. Jo det lovas ett och annat som kan vara svårt att hålla därför att inget parti har majoritet i riksdagen utan allt skall förhandlas. Jag anser att det är väljarens plikt att tänka själv, sålla i valsnacket och tillämpa de fyra räknesätten.
      Samtidigt är inte allt elände utan Sverige är ett av världens bästa länder att leva i även om det också finns sådant om bör ändras och rättas till. Till exempel att Sverige bör ha ett eget kraftfullt försvar, något man äntligen fått upp ögonen för.

  • Erik Forsling

    Visst kan det utgöra en subtil fara att resa mellan olika länder, och nu vet jag tacksamt nog att det finns en riskgräns när man passerar mellan Norge och Sverige.

    • Per

      När Karl XII passerade denna gräns näst sista gången tog han en risk, därav namnet riskgränsen. Som bekant återvände han liggandes stel och högst livlös. Om det var vid Tunnsjø gränsen passerades vet jag ej men sagda gräns är som de flesta andra landgränser långsträckta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »