Funderingar,  Livet på landet

Vilse i pannkakan

Jag läste i tidningen häromdagen att flera bärplockare senaste tid gått vilse i skogarna här i Österbotten. Kanske inte så märkligt med blicken mestadels riktad mot marken i sökandet efter blått, rött och gult (blåbär, lingon och kantareller). Plötsligt tittar man upp och vet inte åt vilket håll hemåt är. Går kanske åt det håll man trodde man kom ifrån eller på måfå, går i cirklar, irrar sig allt mera bort från kända märken. Speciellt om man är utbys och inte har lokalkännedom.

Fast det kan också hända den som bor i byn eller i närheten. Det hände mig för länge sedan. Jag tog en tur i skogen bakom mitt barndomshem, strövade en lång stund, än hit än dit i tät skog. Plötsligt kom jag fram till en lägda som jag inte kände igen, inte sett tidigare. Och på andra sidan den lilla åkerplätten fanns ett rött hus bland träden. Märkligt! Det borde inte finnas någon sådant hus i skogen åt det håll jag gått. Hade jag gått helt vilse och hamnat i andra ändan av byn? Jag blev verkligen förbryllad och visste inte var jag var och vad jag skulle tro. Det kändes kusligt med ett spökhus mitt i skogen.

Jag gick närmare, hoppade över ett större dike, passerade några videbuskar och äntligen visste jag var jag var. Det var mitt eget barndomshem som jag inte kände igen, antagligen därför att jag trodde att jag befann mig åt ett helt annat håll och inte sett stugan från just den vinkeln tidigare. Jag hade gått vilse utan att jag visste om det men hade sådan tur att jag ändå kom rätt.

Egentligen borde det vara svårt att gå vilse idag. De flesta har en smart phone med Internetuppkoppling och karta. Åtminstone Google Maps borde finnas i telefonen men det finns flera kartor. En av de bästa för min del är Skogsvårdsföreningens Heimskogen med grundkarta, rågränser och fastighetsbeteckningar. I Sverige finns Min karta från Lantmäteriverket och i Finland Maastokartat (även med sjökort). Utmärkta kartor. Vi får inte heller glömma appen 112 om olyckan är framme.  – Går att hitta på Google Play.

Men då gäller det att man har täckning och att telefonens batteri är laddat.

Idag är det också vanligt att ha en navigator i telefonen när man är ute och kör bil för att hitta till nya okända ställen. Det finns ett flertal, själv har jag tre varav en är köpt. Men jag vet inte, man klarar sig långt med Google Maps som är gratis. Fast ibland luras navigatorn och vill att man åker helt galet eller på mystiska omvägar. Det har hänt mig flera gånger. En gammeldags papperskarta är inte heller fel att ha i bilen ifall om.

Google Maps används på olika sätt, även av vissa samhällsfunktioner, och då gäller det att appen är uppdaterad vilket Google Maps slarvar med ibland. Jag läste i samma tidning att vissa gator och vägar i Närpes inte finns i Google Maps trots att påstötning har gjorts om vägar som blivit byggda redan 2018. Det är också märkligt att det är oerhört svårt att få kontakt med Google Maps, precis som med flera andra stora tjänster på Internet. De finns nästan över hela världen men var finns kontaktpersonerna och kontoren? Det är som att tala med en vägg om ens det.

Vilse i pannkakan? Tja, inlägget skall ha en rubrik och detta kom som på beställning. Vilse i pannkakan var ett barnprogram på 70-talet, inte vet jag hur det bara tittade fram när jag skulle skriva rubriken. Hmm pannkaka….

Har du gått vilse någon gång, i skogen eller i staden? I en mindre ort på landet är det däremot svårt att gå vilse, med eller utan app.

Norge

I finländska appen Maastokartat finns också grundkartan för Norge och Estland av någon märklig anledning. Eventuellt kunde jag haft nytta av norska kartan när jag i början av augusti gjorde en kort tur in i Norge innan jag återvände till Vildmarksvägen.  Dock vet jag att detta är Tunnsjøen med Gudfjelløya i bakgrunden över 800 m hög.

4 kommentarer

  • annepauline

    Vilse i pannkakan borde vara mitt andra namn. Jag går vilse precis hela tiden. Konstigt att jag hittar från sängen till kaffepannan på morgnarna. Det är riktigt sant! Jag skulle aldrig ge mig in i en okänd skog, ja, inte in i en känd skog heller, jag skulle aldrig hitta ut igen. Jag går även vilse i staden. En gång skulle jag till en speciell gata och hittade den inte. Det slutade med att jag genomsvettig kastade mig in i en taxi och bad chauffören köra mig. ”Jamen gatan ligger ju bara 150 meter åt det hållet” pekade chauffören. ”Kör mig!” sa jag. Det tog en minut och kostade mig bortåt 200 kronor. Förresten, det har hänt flera gånger när jag inte hittat att jag tagit taxi.

    Hur min mor hittade i alla skogar hemmavid när hon och jag plockade bär förstår jag inte. Hon försökte lära mig men det gick inte in i min skalle.

    Största paniken fick jag nog i Venedig. Då hade jag en båt att passa och hittade varken hamnen eller båten. Jag frågade italienare och de smattrade på sin italienska. Den gången var hjärtinfarkten nära, där fanns ju inga taxibilar heller, ja, inga bilar alls. Jag hittade till sist och kommer inte ihåg någonting av Venedig. Kommer bara ihåg den sanslösa panik jag fick när jag inte hittade båten jag måste åka med.

    Nej, usch, jag ska nog inte ge mig ut någonstans alls, bra är det som sagt att jag hittar från sängen till kaffepannan på morgnarna. Google Maps och liknande hjälper inte mig. Jag fattar ingenting av det heller, haha!

    • Per

      Jag tror det finns fler än du som sökt räddning i taxi när stora vilsenheten slagit till. Och sedan är gatan eller hotellet bara runt gathörnet. Jag har hört en och annan historia i liknande stil men kommer inte just nu på vem som berättade. Jag skulle tro att Venedig är en av de svårare städerna att hitta i med alla smågator och kanaler hit och dit. Och smattrande italienska är inte helt lätt att förstå när de får upp farten. Jag kan tänka att de har fart direkt i pratet. Men Venedig vore intressant att besöka även om det pratas om att begränsa turistströmmarna.

      Taxi är dock inte alltid pålitlig. Ibland kan de köra en okunnig turist en extra tur för att få in lite mera klöver. Det hände mig i Buenos Aires när taxin jag tog for i väg åt helt annat håll men jag fick stopp på lurifaxen när jag förstod vad som var på gång. Han såg bara dum ut men nog visste han vart han skulle.

      Själv brukar jag hitta ganska bra men så förbereder jag mig noga när jag är ute på mina små turistäventyr. Men som sagt, man kan gå vilse i hemsoporna också om det vill sig illa.

  • Wesber

    Jag hittar ingenstans, går jag in genom en entredörr i en stad och ut genom en annan så vet jag inte var jag är. Haha detdär med ditt barndomshem var roligt, det påminner mig om när vi köpt hus här i byn och vi några veckor efteråt var ut och gick efter byvägen och jag inte fattade att det var vårt eget hus jag såg tvärsöver åkrarna. Förrförra sommaren tog jag och syrran bilen och åkte till Staberg utanför Falun, vi lyckades med konststycket att svänga till höger i Vika i stället för vänster och när vi kom fram till rondellen i Hedemora så blev vi alldeles bortkollrade. Staberg som vi åkt till hur många gånger som helst, jag har alltid haft dåligt lokalsinne även när jag var ung.

    • Per

      Då behöver du en app i telefonen om du har svårt att hitta på nya ställen. Kanske inte så konstigt för så är det för många. Själv har jag SportsTracker som visar var jag gått men huvudsyftet med den appen är att registrera min motion och sammanställa.
      Ibland kan det slå slint även om man åkt samma väg många gånger.
      Sommarträffen i Pörkenäs utanför Jakobstad är ett sådant ställe som jag besökt hur många gånger som helst men när vi kör från Jakobstad mot Pörkenäs kör vi fel eller vilse nio gånger av tio. Precis som senast i juli, åter en gång fel. Då är det lättare att köra småvägar från Soklot, också närmare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »