Vurpan
Så är förhoppningsvis vinterns vurpa avklarad. Det senaste dygnets plusgrader och blida har gjort många vägar glashala. Sandning förekommer men allt går inte att få i skick och just på en liten stump av en sidoväg till landsvägen genom byn drattade jag omkull, eller rättare sagt, stod på huvudet.
Jag föll på rygg men slog i huvudet rätt rejält och kraftig yrsel uppstod. Det tog en halv minut innan jag klarnade till i huvudet så att jag kunde hitta min mobiltelefon som trillat ur fickan och ett brev jag som fått i postlådan. Reklamen blåste raskt i väg, ingen chans att i mitt tillstånd försöka hinna i kapp. Jag kravlade mig upp och lyckades stabilisera mig så mycket att jag sakta kunde ragla hemåt.
Under dagens lopp har jag tupplurat i soffan och sakta avtar yrseln. Det är nog en lindrigare hjärnskakning jag drabbadats av med bula i bakhuvudet men inget blodvite. Tur i alla fall att jag inte bröt något ben. Eller slog mig i ryggen som ifjol vintras när jag var med om en liknande händelse. Den gången gick också min kamera sönder.
Och jo, jag var försiktig, hasade mig fram steg gör steg, jag visste att det var halt, men ändå var olyckan framme. Och nej, broddar hade jag inte på, något jag nu vet många kommer att rekommendera. Så är det med det! Jag föredrar spark i stället för broddar.
Annars var dagen tänkt för veckans utelunch och besök i köpladan men därav blev intet. Och kanske lika bra för vem vet vad jag/vi då drabbats av. Vad som helst kan hända, när som helst och kanske det var meningen att jag skulle trilla på isen i stället för något ännu värre.
Kanske är jag något av fatalist, det som händer det händer. Egentligen är det rena tillfälligheter som formar ens liv, att man är på rätt/fel plats när något händer just då. Visst kan man påverka sitt liv genom försiktighet, val av livsstil och eftertanke men ändå kan det vara fråga om sekunden mellan katastrof och överlevnad. Eller att man träffar en partner eller livskamrat, att man råkar fånga en blick i vimlet, säger det rätta, sträcker ut handen i rätt ögonblick, inte för tidigt, inte för sent.
Nåja, dagens vurpa är kanske inte den sista i mitt liv och kanske är jag i morgon så pass klar i knoppen att jag vågar sätta mig bakom ratten på Bettan. Vi får se!
Berätta gärna om din praktvurpa så blir jag glad och kanske snabbare återställd!
Edit: Efter en natts sömn är jag åter på benen och yrseln är borta men något stel i nacken.
En spark skulle jag haft med mig idag men på landsvägen var det fläckvis bar vägyta så det var inte lämpligt. I söndags på nyårskaffet var det andra som nyttjade detta utmärkta vintertida färdmedel. Då lätt snöyra, idag halkväder.
Du kanske också gillar
6 kommentarer
annepauline
Aj, vilken smäll! Det var tur att du inte bröt nånting. Förutom bulan i bakhuvudet kanske du får något rejält blåmärke nånstans på kroppen. Det går så snabbt, pang bom så ligger man där utan att man fattar hur det gick till. Nu är det några år sedan jag halkade omkull, dumt nog tog jag emot mig med armen i ren reflex och bröt handleden. Jag halkade inte ens på is utan på en väldigt lerig skogsstig. Jag var ut och gick med två hundar och de drog iväg i en liten nedförsbacke, där flög jag som en vante upp och ner i leran. Jag blev nog chockad, jag fortsatte gå med hundarna. När jag kom in såg jag hur min handled såg ut, den hade förflyttat sig en och en halv centimeter åt sidan…hjälp, det blev akuten och gips i sex veckor. Handleden är fortfarande inte helt återställd. Den är liksom tjockare än den andra handleden och den blir stel när det är kallt ute. Jag hade värk i handleden av och till mer än ett halvår efter jag bröt den. Naturligtvis var det högra handen som drabbades. Jag blev väldigt duktig på att skriva med vänster hand under de sex veckorna jag hade gips. Dumt att jag inte fortsatte skriva med vänster då för nu kan jag det inte längre. Kanske blev du lite piggare av min historia? Jag hoppas det. Vila och ta det lugnt, en hjärnskakning är inte heller så kul att drabbas av.
Per
Ja, en smäll var det men nu är jag åter frisk och rask. Räven raskar åter över isen,,,
Ytterligare blåmärken har inte observerats men lite stel i nacken är jag.
Lite piggare av din historia blev jag – en personlig historia piggar alltid upp – men synd att du har kvar men efter händelsen. Inte heller roligt med värk i handen. Men som jag brukar säga, det kunde ha gått värre.
Som den gången jag själv drattade också jag omkull i lera på en parkeringsplats mellan Uleåborg och Torneå. Jag tog en paus i körningen och skulle ställa mig i skogskanten utanför asfalten. Det hade regnat så det var blött och halt och just där var det en liten sluttning som gjorde att jag halkade och plötsligt låg jag där i smeten. Som tur var slog jag mig inte eftersom jag landade precis mellan flera stenar i närheten. Hade jag landat bara lite annorlunda kunde det ha gått riktigt illa. Ibland skall man ha tur!
E
Vinterns vurpa är redan avklarad! Eller kanske inte ändå, eftersom min vurpa föregick inomhus och kunde ha skett vilken tid på året som helst.
Nåja, jag snavade på en felplacerad skohylla på mitt favoritloppis och föll som en fura mitt bland kunderna i julhandeln. Jag lyckades klara huvudet oskadat, men landade i stället på revbenen på höger sida. Högra bröstet var blå och lila i några veckor, revbenen fick sig en törn, men inte värre än att det gick att leva med det. Sjukvården vågar man ju inte besvära i dessa tider ifall man inte är dödligt sjuk. I skick som ny efter ett par veckor. Jag hoppas att den ukrainska kvinnan som stod närmast där jag störtade har hämtat sig från chocken! Vi hade inget gemensamt språk.
Per
Vinterns innevurpa verkar vara avklarad för din del, då återstår bara den där ute. Eftersom du är förvarnad har du chansen att att förbereda dig och jag kan komma med ett tips: Gå framåtlutad när det är halt ute så fallar du inte raklång bakåt – enligt en rekommendation från en bekant. Fullt möjligt att tyngdlagen så fungerar men å andra sidan, vem vill se ut som en krokig gubbe eller kärring även om det är i förebyggande syfte. Lätt vill vi oss förflytta som i ungdomens tid!
Jag får tacka för historien och känner mig lättad att det inte är bara jag som dråsar omkull. Som tur är besöker jag sällan loppis och koncentrerar mig mest på hala isgatan.
Wesber
Syrran gjorde också en vurpa för några veckor sedan på väg till affären, hon ramlade bakåt och slog i bakhuvudet. Hon låg hela den dagen och på natten fick hon hålla i huvudet när hon skulle vända sig för det gjorde så ont i musklerna i nacken. Nu har båda investerat i broddar och till nästa vinter ska vi alla investera i riktiga skor med broddar. Allt är slutsålt nu så det gäller att ta det försiktigt när man är ute.
Per
Då råkade hon ut för samma som jag. Även jag fick mig en smäll i nacken och det kännas av lite än idag men yrseln är borta. Det gäller att stå på benen, på ett eller annat sätt.