Vårdträd
Vårdträd, eller som vi säger gårdsträd, skulle jag tro finns på de flesta tomter runt om på landsbygden. Ofta är de så naturliga och en del av tillvaron att vi inte ens lägger märke till dem, de bara finns där, som ett samspel mellan människan, husen och träden. Vårdträd kan vara planterade, ofta i våra trakter en björk, men kan lika gärna vara av annat slag och självvuxna.
Mitt barndomshem, på andra sidan vägen, hade tre gårdsträd, två jättestora björkar och en stor gran. Björkarna var verkligen höga och grova. Hade man kättrat upp i toppen hade man kunnat se milsvida. Stora och gamla, vid brösthöjd krävdes två par armar för att omfamna dem. Tvådelade var de också en bit upp vilket gjorde att vid en storm någon gång på 70-talet bröts den ena stammen av på den ena björken. Det gjorde att båda björkarna fick dödsdomen, risk fanns att de vid storm olyckligt kunnat krossa taket på vår stuga. Den stora granen gick samma väg, stor och skrymmande med sina täta kvistar och vidsträckta grenverk.
För någon tid sedan fälldes ytterligera en stor björk vid infarten till mitt barndomshem. Även den tvådelad. Risk fanns att den var rutten invärtes och att den vid storm kunnat falla över landsvägen och förorsaka olycka och skada. Jag hade funderat på den länge, att den borde bort men den lutade åt fel håll, mot landsvägen, och risken var stor att den vid fällning fallit över landsvägen om jag gjorde det själv. Därför anlitade jag ett proffs som hade rätta utrustningen och kunde detta med trädfällning.
Det gick bra, exakt där jag ville att björken skulle falla, där föll den. Resten är vedarbete och torr björkved i spiseln om ett par år. Träd växer upp, rusar i höjden och en dag är de borta ändå, som vi människor. Det är bara Old Tjikko som vägrar dö.
När jag köpte huset där jag nu bor, den gamla släktgården, så funderade jag på att fälla ett par björkar som jag tyckte var onödiga och solhämmande. Mor till mina kusiner som sålde huset sade att de hade haft dessa två björkar som gårdsträd. Det gjorde att jag avstod från att fälla dessa två björkar och de står kvar än idag, snart 25 år senare. De fanns när jag kom, de finns förmodligen kvar den dag jag inte mer är.
Tankar kring vårdträd fick jag när jag nyligen läste Göran Greiders bok ”Stugland” där han har ett avsnitt om vårdträd och deras betydelse. De fick mig att inse hur viktiga de är. Som exempel lyfte han fram den heliga rönnen på gårdsplanen i finska nationaleposet Kalevala. Rönnen är ett fint träd, speciellt på hösten med sina lysande röda bärklasar om året är nådigt. Förutom mina två björkar har jag körsbärsträdet vid bron intill stugan. Det är mitt favoritträd, tja, någon skulle kanske kalla det stor buske men för mig är det ett träd. Där kan jag sitta i skuggan och njuta, dricka något svalkande en varm sommardag och lyssna på radion i min mobil. Kanske ta en tupplur. Och på höstsidan kommer de röda körsbären som fåglarna till största delen kalasar på. Enda nackdelen är att det kommer jättemycket löv som täcker gräsmattan på senhösten.
Träd är viktiga både som naturresurs, för mångfalden i naturen och som prydnad. Eller det vårdträd som hälsar oss välkommen hem efter en slitig dag på jobbet om vi bara orkar och förstår att höja våra blickar mot dess stam, grenverk och krona. Vill ingen annan kramas så finns ofta ett vårdträd där som ställer upp i svåra stunder. Om vi bor på stuglandet, har en egen stuga och förstår att skaffa och utse ett vårdträd, vill säga.
Till tröst för de som inte har egen stuga med tillhörande vårdträd så kan man ändå i urban miljö utse ett favoritträd i en park eller i en allé. ”Här står du gamle vän och degar. Något nytt?”
Porjustallen på berget vid Porjus, en speciell gammal tall som var ett av mina utflyktsmål år 2021. Lär vara 7–800 år gammal.
Andra tallar i Norrland är så kallade Suptallar där kuskar och hästar tog sig en kort vila och kusken kanske en sup under sina färder i landskapet. Några finns kvar ännu.
Alla träd har inte rang som Vårdträd. De allra flesta är vanliga träd i skogen till synes obetydliga och vildvuxna men de gör sin nytta ändå.
En bild från igår 31 januari helt nära min stuga.
Vårdträd – Wikipedia
Old Tjikko – Wikipedia
Porjustallen – Jokkmokk hemsida
6 kommentarer
Erik Forsling
Timmen har tippat rejält över midnatt, än en gång. Jag är egentligen riktigt trött, och som komplement lite berusad av ett kvantum av Lidls billigaste 2,8-or. Ja minsann, det är väl mitt liv som ålderspensionär. Men jag trivs vid min dator, sedan jag städat bort de flesta av livsvandringens meningslösheter. Allt har sin tid.
Det där med vårdträd är inte direkt min specialgenre, men det har funnits några aspiranter under livsvandringen – och i stort sett visste jag som knatte, och tonåring, aldrig att de var vårdträd innan de inte längre fanns hos oss levande. Nu kom jag spontant att ascosiera till ett gammalt dåligt skämt. ”Livet är hårt” sade bonden, ”Grymt” svarade grisen.
Du skrev också om rönnbär. Underbara bär. Har du tid och möjlighet så gå ut och plocka dem när de är mogna. Personligen kan jag tugga i mig dem direkt från trädet, min framlidne far plockade dem till frysen, för att äta ett fåtal var dag under lång tid. Det lär ha rekommenderats som en hälsokur. Vad vet jag? Men jag vet min generella syn på rönnbär. Jag älskar rönnbärsgele till god mat. Om du vill prova ett eller flera kok så finns det hur många recept som helst i tidningar/tidskrifter och på internet. Bara att välja och vraka. Vad som blir aptiligast vet man inte när man är novis i branschen, men experiment är vetenskapens framgångssaga. Man kan börja om, om man inte är tillfreds. (Så länge inte höstfåglarna har tagit hela skörden). Bra ide att tänka på. Det går fort på hösten.
Per
Folköl, nästan så att jag glömt bort att det finns i kungariket. Inget jag direkt längtar efter men man tager vad man haver. I Finland får öl och alkoläsk upp till 5,5 % säljas i vanliga livsmedelsaffärer; som upplysning.
Vårdträd finns där som en självklarhet tills de en dag är borta, då saknas de. På tal om livet och grisen så har jag ramsan: ”Livet är grymt sa grisen, men värst är slakten”, eller skall man säga ”värst är släkten”?
Min ena morbror brukade göra gelé av rönnbär och visst är det gott till kött på tallriken. Att äta rönnbär direkt från trädet drar jag mig för, stark smak. Däremot så brukar jag äta bär från havtornsbusken, också mycket nyttiga, fulla med vitaminer. I höstas fick jag en burk med havtorsnbär och jag åt fem bär om dagen som tillskott tills de tog slut. Kommande sommar skall jag plocka egna bär från buskar invid min sommarstuga och sedan äta hela vintern. Egen lingonsylt funderar jag på att göra till hösten, som experiment. Som du skriver, hur det smakar vet man inte förrän koket är klart. Novis som jag är på området.
annepauline
Hemma hade vi en stor björk och en ännu större gran. Som det susade och lät om granen när det blåste!
Vår granne hade också en riktigt stor gran. Den brakade omkull vid stormen ni hade för ett par år sedan. Tur att den var på ett bra avstånd från grannens hus. Hade granen hamnat över hennes hus hade nog huset blivit till småspillror.
Här finns en ek som påstås vara närmare 700 år gammal. Ett väldigt märkligt träd. Stammen ser ut som stammen på Porjustallen. Man kan bli stående i förundran över detta träd. Vad allt har inte det trädet varit med om?
Per
Jo, träd har ljud, framför allt när de blåser men också när det är riktigt kallt när det knäpper i träden, Nästan som ett skott.
Bäst att se om sitt hus om man har stora träd nära som börjar bli gamla och kanske orkeslösa. Många gånger när man skall fälla nära-hus-träd så lutar de åt fel håll, dit de växt i många år, där det funnits öppning och ljus. Misslyckas en sådan fällning kan det också bli småspillror.
Kanske den gamla eken är ditt vårdträd fast du inte tänkt på det?
annepauline
Just det, det kan smälla högt som pistolskott om träden när det blir kallare än 25 minusgrader. Jag hade över sju kilometer till skolan att traska eller cykla i ur och skur. Det var skog på minst en tredjedel av vägen. Så rädd jag blev när det mitt i allt small till. Jag trodde att någon sköt. Min mor förklarade att det small i träden i kyla.
Än värre var att det i utkanten av en skog fanns ett likhus. En gång small det i ett träd precis när jag gick förbi likhuset. Att jag inte dog av skräck den gången är mer än konstigt. Men då förklarade min mor för mig: Det är inte de döda du behöver vara rädd för. Det är de levande.
Per
Igår kväll i skymningen när jag gick en sväng längs med landsvägen genom skogen så hörde jag plötsligt ett konstigt ljud från skogen, det lät alldeles nära. Det lät som om någon tappat en sak på ett bord, en träbit eller något sådant. Inte som ett skott, för det var ju nära noll, utan mera dämpat. Nåja, jag gick lugnt vidare men ett ovanligt ljud i alla fall.
Vi hade ett lider för likvagnen i byn. Tror inte jag var rädd för det som barn och jag var inte med på någon begravning där kistan kördes med häst på denna vagn. Tyvärr kan man kanske säga så här lång tid efteråt. – Ha, ha kul syftningsfel ser jag ”jag var inte med på en begravning där kistan kördes med häst på denna vagn”.
Så är det, bara de levande kan vara farliga. Men de flesta är ändå fredliga.