Strängt upptagen ung man i sina bästa år

Jag avslutade mitt förra inlägg med de smått dramatiska orden ”Må det dröja ännu många år. Jag har alltför mycket att se, höra, uppleva och lära!” – Jag har liksom inte tid att falla knall och fall just nu även om min önska är att dö med lien i hand. Den dagen, den stunden.

Idag har det varit fint väder. Lämpligt för utearbete eller bara en stilla, rolig promenad i skog och mark. Vilket som.

Tror ni jag gjorde det? Nehej, jag satt mest inne hela dagen och såg solstrålarna vandra över golvet mot min fot och där går solen strax ned i väster denna tid på året.

Som jag antydde så har jag många intressen. Ett är naturligtvis fotografering, men också bloggen, musiken och resor. Bland annat. En hobby som ibland skymtat fram är mitt intresse för att lyssna på radio.

Okey, jag lyssnar gärna på P1, Finnmix och P2 Världen och mycket annat – tacka vet jag våra nordiska public servicekanaler – men det som nu avses är mera långt-bort-ifrån och inte med fullt så kristallklart ljud. Jag är en så kallad dxare vilket innebär att jag lyssnar på något så gammalmodigt som mellanvåg och kortvåg och då gärna på stationer så långt borta som möjligt – helst på andra sidan jordklotet – vilket kräver avancerad utrustning och långa antenner. Idag sker detta ofta med program i datorn som är kopplade till en antenn i terrängen runt om men vanliga trafikmottagare finns också till hands.

Tyvärr har jag haft problem men ett par program i datorn vilket gjort att programmen hängt sig just som det är som mest spännande. Allt blir liksom fruset och inget fungerar. Jag har lokaliserat problemet till min gamla dator som inte hängt med. Därför inhandlade jag igår en ny dator – en laptop – för det humana priset av 299 europenningar. Stor hårddisk på 1000 GB hade den också vilket jag mer än väl behöver. RAM-minnet på 4 GB är kanske inte imponerande men det går att utöka.

Det som jag idag har hållit på med är att starta den nya datorn, fixa alla uppdateringar och få mina dx-program att fungera. Allt har inte gått som på räls men ikväll är äntligen det mesta på raden och jag väntar nu på att få nödvändig info för att flytta av ett av de sista programmen, med det ståtliga namnet Jaguar, till den nya datorn.

Jag menar, är något tillräckligt intressant så glömmer man både tid och rum. Det må vara röjning i skogen, matlagning, att måla tavlor eller något annat intressant. Jag glömde till och med att äta varför det var extra välkommet när sister Jane ringde och frågade om jag ville ha färdigt stekta strömmingar. Jodå, det tackade jag inte nej till. Stekt strömming är jättegott även om köket efteråt inte luktar alltför angenämt.

Jag med mitt radiointresse, sister Jane med sina kokkonster och svåger som hämtat fisken ur djupet. Alla har vi våra intressen och hobbies som kräver tid. Vilken är din tidsuppslukande hobby och intresse? Något du riktigt brinner för och glömmer att äta när det är som mest intensivt?

Nya datorn 45 grader till sidan. Här håller jag ofta till när jag lyssnar och skriver mina inlägg. Jag vill tillägga att detta är bara en liten del av alla kablar och sladdar som finns i mitt hus.

Detta kan jag sitta och titta på i timtal, fast mitt i natten. Bästa tid är dock soluppgången.

De anhörigas afton på Marielund i Maxmo

Igår kväll blev det stolgymnastik. Det gällde att i takt till sång göra några enkla rörelser sittandes på stolens framkant. Lite pröva på. Sådana övningar som man ser på äldreboenden där rörligheten ofta är begränsad hos innevånarna. Likväl skall det gymnastiseras och röras på sig. Och javisst, det var där jag befann mig igår, på Marielund i Maxmo.

Gamla moster, 90-plus, bor sedan många år på detta fina äldreboende i Maxmo kyrkby. Varje höst firas De anhörigas afton och eftersom moster själv inte har några barn så blir det vi syskonbarn som får engagera oss lite mera förutom hennes syster som igår hade förhinder. Därför föll det på min lott att närvara och varför inte. Det gav en god insyn i hur hemmet fungerar, träffa personalen, äta god mat (laxsoppa), träffa andra anhöriga, delta i programmet och rent allmänt uppleva den fest och den omväxling detta är för boende på Marielund.

Alla var fint uppklädda och alla var med. För första gången på 33 år stängdes Marielund när alla travade iväg till församlingshemmet i närheten. Festen har blivit allt populärare med åren och det blev lite väl trångt i matsalen på Marielund. Därför flyttades festen till församlingshemmet där de ca. 80 deltagarna rymdes men mycket extra utrymme fanns ändå inte.

Efter middagen förflyttade vi oss till festsalen där kvällens program avnjöts. Chefen för Marielund, ansvarig sjukskötare Ann-Christine Nyman, hälsade välkommen och bjöd på en kavalkad av det som hänt på Marielund senaste år. En hel aktiviteter må jag säga och inte minst djuren som de haft på boendet har fått stor uppskattning. Nu har tyvärr pippin i buren dött, katten har blivit överkörd (den tredje katten som rönt detta öde) och hönsen har flyttat hem till sig över vintern. Vi får verkligen hoppas att någon donerar en ny fågel till hemmet och att en ny katt får pröva lyckan på Marielund. Speciellt detta med katter tror jag är viktigt för trivseln på ett äldreboende.

En trampcykel med två platser för boende har också införskaffats efter att en fond gett penningar till detta. Egentligen har cykeln plats för tre personer eftersom en av personalen behövs för att sköta styret och trampandet. Passagerarna sitter framtill och velocipedföraren sitter på sadeln och stärker sin kondition. Win win för alla och mycket uppskattat.

Allsången som leddes av Marlen Södergård hade god hjälp av dragspelaren Stefan Sandvist. En dam från Rökiö, tyvärr missade jag hennes namn, höll ett litet föredrag om ”Liiti om daan vaar mytzi i vikon” (Lite varje dag blir mycket på en vecka). Det var här som alla fick prova på lite stolgymnastik. Hon menade att även små rörelser och korta vandringar är stärkande för konditionen och välmåendet. Förvisso har hon rätt, det är de små stegen som räknas. Varje vandring börjar med ett steg. Det är stor skillnad på en helt sängliggande patient och de som kan röra sig för egen maskin åtminstone något.

Programmet inleddes av Noah Grannas som vackert spelade några pianostycken. Han går sista klassen i högstadiet och kunde verkligen hantera klaviaturen på ett piano. Visserligen kom han av sig en gång, händer den bästa, men detta skötte han smidigt och med stor säkerhet. Förutom musicerandet imponerade även hans övriga uppträdande vilket borgar för att vi kommer att få se honom på scen fler gånger. Som Ann-Christine sade: ”Minns att det var på Marielund ni hörde hans namn första gången”. – Jodå, det skall vi komma ihåg.

Programmet avslutades med lottdragning och jag vann en stegräknare. Kanske en påminnelse om vikten av motion?

De anhörigas dag blev en positiv överraskning och väl värd att besöka. Programmet var fint utformat och mitt intryck är att det råder god stämning på Marielund. Personalen ser ut att trivas och de boende verkar nöjda. Moster var belåten med kvällen även om hon blev lite trött på slutet. Jag brukar säga att på Marielund vill jag bo den dagen jag inte längre kan sköta mig själv och eget hus och hem. Fast helst dör jag med lien i hand på eget gårdstun. Må det dröja ännu många år. Jag har alltför mycket att se, höra, uppleva och lära!

Ett par bilder från festligheten igår kväll. Tyvärr bara med mobilen, jag orkade inte släpa med mig systemkameran.

Tyvärr blev bildkvalité sådär men här hälsar i alla fall Ann-Christine Nyman välkommen. Sedan följde en bildserie på alla de aktiviteter som hänt på Marielund under senaste året.

Vandring med både nöje och förargelse

När jag senaste tid strövat runt i byn och fotograferat den fina höstprakten har jag också förundrats, för att inte säga förargats över vissa saker. Jag tänker på vissa av de vägskyltar som finns runt om i byn och lite varstans.

Det är bra att vägskyltarna och tillhörande adressnummer finns uppsatta på stolpar och husväggar. Så mycket lättare att orientera sig i främmande trakter. Bara en fråga: vem har hittat på namnen och varför just dessa namn?

Vi har en väg här i byn som heter Pärabackvägen och det är helt rätt men vem har hittat på den finska översättningen Pärabakantie? Tie är ju väg på finska och helt ok men måste man verkligen förfinska alla svenska namn? Den finska översättningen låter tossig. Hade det inte räckt med Pärabacktie, kort och gott? Det finns inget finskt ord som heter Pärabakan och det låter väldigt konstigt.

Vägen ut till Gammel-Ahlnäs (Gambäl-Alnes på dialekt) där en av byns hamnar ligger har helt plötsligt fått namnet Gamla Hamnsvägen på vägskylten. Varifrån har detta namn kommit? Ingen inföding kallar denna väg för Gamla Hamnsvägen. Hade det inte varit naturligare med Gamla Ahlnäsvägen som den inofficiellt alltid har kallats?

Hur går det till? Är det ett gäng byråkrater som sitter och bestämmer vad vägarna i byarna skall heta utan att rådgöra med representanter för lokalbefolkningen? I så fall tycker jag det är för bedrövligt och tyckande högt över folkets huvuden!

Detta är bara två exempel på vad som kan ske när utbys bestämmer över en högst lokal angelägenhet.

Ett annat praktexempel på 1960-talet var när lantmäteristyrelsen helt fräckt körde över både byborna och kommunfullmäktige genom att ändra bynamnet Oxgangar till Oxkangar i sin iver att förfinska byns ursprung. Oxgangar (Ox-gångar) kommer troligen från att bönderna på fastlandet på somrarna förde ut boskap för att beta på holmarna i byn. Visserligen bara en bokstav men nog så viktig.

Så här förklarar förmodligen högt lärda herrar den förfinskade versionen av bynamnet: ”Sannolikt av fi. oksi ’björn’ och kankare ’backe, höjd’.” Alltså, vår by borde egentligen heta Björnbacka på svenska om man får tro allt vad som skrivs. Så björnar har spungit runt här i byn en gång i tiden? Borde vi då inte enligt nutida funderingar återinföra dessa björnar att ströva runt; åtminstone i vår by Björnbacka? Vargen har ju fått fritt livsrum i landskapet; visst borde det då också rymmas en och annan björn även om den är bra mycket farligare än vargen? – Här lägger jag naturligtvis in brasklappen Ironi.

När jag ändå är i farten så vill jag också blanda mig i ett annat namnbyte och detta invid Maxmo kyrka. Där fanns tidigare en väg som hette Pussasvägen, ett charmigt och annorlunda namn. Tror ni det fick vara kvar? Nehej då, nu heter vägen något så tråkigt som Norrfjärdsvägen. Kanske ett namnbyte med byns önskan och medgivande, vad vet jag, men visst var Pussasvägen bra mycket mera kuriosa?

Fram för fler lokalt förankrade namn i byarna!


Bynamnet Oxkangar – Svenska Litteratursällskapet i Finland

Får jag bjuda på några höstbilder till innan ni tröttnar? Mycket löv har blåst ned senaste dagarna. – Ett sant nöje att ta dessa bilder!

Gammel-Ahlnäs hamn där vägen slutar. Som synes är alla hemma i stan, inte en bil på parkeringen.

Invid detta gamla hus börjar vägen till Gammel-Ahlnäs.
Huset som sådant är ståtligt men i dåligt skick eftersom ingen bott där på årtionden. Tyvärr går det så för många äldre hus på landsbygden. Kaalos är gårdsnamnet.

 

Forskning på hög nivå

Så mycket att stå i de senaste dagarna, därför inte så mycket bloggande. Hösten har verkligen exploderat i våra trakter och jag har sprungit runt med kameran för att försöka fånga något av den färgprakt som genomstrålat byn. Alla färger har kommit fram på en gång. Blått och grått, grönt, orange, gult. Ganska ovanligt egentligen.

Jag har dessutom varit på kurs. Kurs i släktforskning. Medborgarinstitutet (MI) arrangerade denna kurs (två dagar)  med den kända släktforskaren Torbjörn Nikus som dragare. Vi fick mycket länkar, uppslag och idéer att spinna vidare på. Sist og syvende är det ändå en själv som är motorn i framgångsrik släktforskning. Man måste ha intresse och driv, för det är tidskrävande. Samtidigt ger det så mycket. Vilka var våra förfäder och hur levde de? De var andra människor, främlingar, men ändå samma genetiska arv. Hur mycket orkar vi forska?

Själv har jag ett projekt på gång för att utforska migrationen över Kvarken. Varför och hur ofta korsade människorna Kvarken för att bosätta sig på andra sidan havet i öster/väster? Släktforskningen är till stor hjälp men hur mycket får vi veta, alla detaljerna, alla vedermödor och framgångar? Fanns det framgångar eller blev kampen för att överleva svår?

Jag kommer framledes att fortsätta med min forsking och i första hand på Internet samtidigt som jag har så mycket annat att göra: bloggen, fotograferandet, skötsel av hus och hem, radiohobbyn, läsande av böcker, lyssnande av all musik i världen, röjning i skogen, resor och upplevelser runt om i världen, konst och kultur. Så mycket att upptäcka i världen, tur att jag är friherre.

Byholms hamn i Oxkangar

Här börjar Oxkangar

Vau, min lada mitt i apelsinsaften

Gammel-Ahlnäs hamn

Kvarnen mitt i by

Så här såg det ut i morse hos mig. Himlen färgades lila under några minuter när solen steg upp. Sedan var den färgen borta men allt det andra finns kvar ännu några dagar.

Vassor Fjärdsändan!

 

Road Trip Norrland September 2018 – Bilderna på Flickr

Så har jag äntligen gjort färdigt alla bilderna från min färd genom Norrland och fjällen mellan den 21 september och 26 september. En färd som först gick upp till Haparanda och med en första bild av kyrkan i Kalix. Vidare till Luleå och följande dag till Storforsen i Älvsby kommun. Via Jokkmokk och Porjus nådde jag så Stora Sjöfallet vid Vietas den andra dagen. Söndagen ägnade jag åt bilfärd till Ritsem och trots ganska dåligt väder fick jag ändå fina bilder. Sedan fortsatte färden från Stora Sjöfallet till Grodkällan norr om Arvidsjaur på måndagen. Vid Sorsele svängde jag av från E45:an och fortsatte färden längs väg 1132, korsade Blå vägen och via Dikanäs och Stalon hamnar jag så i Saxnäs.

Följande dag, tisdag, besökte jag Fatmomakke, korsade Stekenjokk och åt lunch i Gäddede. På kvällen lade jag mitt huvud på kudden i Dorotea. Den sista dagen blev det färd via Åsele och Vännes till Norrforsen för att betitta hällristningarna. Färja från Holmsund på kvällen, trodde jag. Istället blev väntetid 7 timmar innan stormen bedarrade och jag kunde avsluta Road Trip Norrland 2018.

Allt detta har ni läst om i tidigare blogginlägg och även sett en hel del bilder. Nu har jag äntligen processat alla bilderna och även valt ut de som finns i en speciell katalog på min Flickr fotosida. Av de över 600 bilder som fanns att tillgå har jag valt ut 111 bilder för att beskådas på Flickr.

Som jag tidigare sagt och som jag även nu upprepar: enklast och snabbast att se bilderna är i helskärm och med slidshow. Tryck F11-knappen på tangentbordet och därefter på den lilla Slide Show-knappen upp till höger i skärmen, den med en liten pil mitt i (troggel slidshow). Då går bildspelet igång, vill du pausa en bild för att hänföras av min skickliga fotokonst, hi, hi, så trycker du på mellanslagstangenten på tangentbordet. Starta åter bildspelet med mellanslagstangenten för att köra vidare. För att avsluta hela cirkusen trycker du på ESC-knappen uppe till vänster på tangentbordet och sedan på F11-knappen.

Länken till fotoalbumet finns längre ned i detta inlägg.

Det kommer ytterligare ett mindre album med bilder från resan med det blir en annan gång. Det handlar till största delen om Konstvägen Sju Älvar.

Som tur var så körde jag inte vilse en endaste gång trots att jag framfor många vägar, även små sidovägar. Till på köpet höll Google reda på var jag fanns, märkte jag senare när jag fick epost med länkar till alla rutter jag tillryggalagt. Lite läskigt att Google visste allt detta och även kunde visa kartor där jag färdats.

De tre bilder jag gillar mest visar jag också i detta inlägg men resten får ni titta själva på Flickr.


Road Trip Norrland September 2018 – Flickr album

Här ett exempel på  hur Google visade på kartan hur jag körde från Saxnäs till Dorotea via Fatmomakke och Stekenjokk.  Just där är linjerna något raka beroende på att täckningen inte var så bra till nätet. Google visste även att jag bott på Marsfjäll Mountain Lodge i Saxnäs, ätit lunch på Storgatan 38 restaurang i Gäddede och till natten sökt mig till Hotell Dorotea. Allt utan min medverkan eller medvetenhet.

Här den första bilden jag gillar allra mest. Vid Stora Sjöfallet

Någonstans mellan Stora Sjöfallet och Ritsem

Och till sist en bild från Stekenjokk.

 

Äta bör man, annars dör man

HSS Media och Yle Österbotten vill veta vad vi äter i landskapet. En enkät har upprättats på Internet och det är fritt fram att svara på frågor för att en gång för alla utreda vad vi spisar. Naturligtvis har även jag deltagit och därför vill jag lyfta fram vad jag tycker i några av frågorna.

Har dina matvanor (vad du äter) förändrats över tid? – Egentligen inte. Husmanskost är det som jag mest har hållit mig till i långan tid.

Allätare är jag både vad gäller mat och musik. Men visst kan jag också smaka på veganska rätter. Det ena utesluter inte det andra.

Var gör jag mina matuppköp? – Jag veckohandlar mest på Prisma i Vasa på grund av ett stort urval av varor men gör också en del uppköp hos kommunens lokala handlare. Fanns ett större urval hos de lokala handlarna skulle jag inte åka in till stan för att handla.

Vad är avgörande för dig när du handlar mat? – Stort urval av varor. Priset har också en viss betydelse men vad hjälper det att priset är lägre hos Stormarknader när vinsten går i bensinpengar. Matpengen blir alltid högre i glesbygden.

Vem tillreder i regel maten du äter hemma? – Ja, det får jag göra själv. Ingen annan syns till. Fördelen är att jag får äta när jag själv vill. Jag burkar äta när jag blir hungrig och inte vid en viss tidpunkt.

Tycker du om att laga mat? – ”Matlagning är ett nödvändigt ont”, kryssade jag för. Jag tycker om god mat men själva matlagningen överlåter jag helst till någon annan.

Hur ofta äter du lunch på restaurang? – Tja, det blir för det mesta en gång i veckan när Torsdagsklubben har sitt möte. Oftast på Kaffestugan i Oravais Fjärdsändan. God mat till en billig penning för pensionärer efter kl. 13.

Hur ofta tar du/ni hem färdigmat? – Inte så ofta och då blir det mest grillat revbensspjäll från Citymarket/Stenhaga. Där har de goda revbensspjäll.

Hur ofta går du/ni ut på restaurang och äter lite finare? – Inte så ofta men sker det blir det ofta under mina resor. – Senaste fina restaurangbesöket var hos Berny´s vid Replotbron. Sister Jane bjöd!

Vad åt du till middag i går? – Kålsoppa!

Vilken är din favoriträtt, om du själv lagar maten? – Stekt potatis, stekt ägg, grönsaker och kött/korv av något slag. Blir det korv skall det vara korv med hög köttprocent och inte den vanliga länkkorven.

Vilken är favoriträtten om du inte själv står i köket? – Fläskpannkaka med lingonsylt.

Finns det någon maträtt du avskyr? – Blodmat, typ blodbröd, blodkorv. Sedan gillar jag inte heller lutfisk och memma. Annars äter jag det mesta. Till och med surströmming har jag provat på men inget jag springer benen av mig för.

Kuriosa utom enkäten – Jag äter snabbt!

Såja, nu har ni på klart vad jag anser om mat och matlagning. Äta bör man annars dör man. Äter gör vi ändå dör vi!


Min mat – Vad äter vi i Österbotten? – Enkäten

Fjärdens Kaffestuga i Oravais

Restaurang Berny´s – Replotbron

Kvällstid blir det ofta en smörgås eller två med te. Ikväll blev det två.

Bilder från helgen

Ikväll blir det några bilder från gårdagen och från dagens bypromenad.  Efter min Norrlandresa har jag inte varit så aktiv med kameran men kände att nu var det åter dags att få något fint på minneskortet. Hoppades jag i alla fall.

Så fina höstbilder som jag fick i Norrland får jag knappast här. Av någon anledning lyser inte träden lika mycket som i fjällen. Visst blir löven gula och visst finns det träd som lönn som kan ha riktigt fina färger men rent allmänt är färgerna betydligt mattare och ofta blir de bara bruna och trillar sedan av.

Men solnedgångar har vi ändå och igår kväll tog jag en runda till Oravais hamn och området däromkring. Några bilder blev bra.

Ikväll visade sig också ett praktfullt norrsken en stund. Just då satt jag och tittade på minneskonserten för Kim Larsen i Köpenhamn när sister Jane från den Lyckliga staden ringde och varslade. Just då var det ett starkt norrsken men när jag en kvart senare var på plats vid bönehuset var redan det bästa förbi och sedan kom moln. De bilder jag fick blev inte helt skarpa men alltid något som en början på norrskenssäsongen.

Orsaken till att jag for till bönehuset Betel är att där har jag fri sikt norrut. Tyvärr störde också vägbelysningen. Den släcker ned först vid midnatt.

Bilderna från Norrlandsresan är nu processade och klara. Nu återstår det angenäma arbetet med att välja vilka jag vill ha på min Flickr-sida. Jag återkommer med resultatet.

Hopptornet vid simstranden i Oravais. Inga som badade denna kväll

Röd var himlen i sydväst. Om inte annat är färgrika solnedgångar är alltid tacksamma att fotografera. Å andra sidan finns det miljoner och åter miljoner bilder på fina solnedgångar.

Ön Stelet syns vid horisonten

Gult var det här ändå en smula

Grå lada och gula aspar hör till bilden i oktober

Inte så bra bild men träning ger färdighet.

Diket

Den senaste veckan har diket sysselsatt mig till viss del.

Ett dike förknippades förr i världen med tungt kroppsarbete och mycket svett. Diken fordrades för att kunna bereda åkermark av ofruktbara myrar. Inte minst bonden Paavo är sinnebilden av den strävsamma bonden som gräftar fram sin åker ur kärret.

Nu för tiden har detta arbete föga värde utan med lätthet planteras skog på åker och äng som en gång i tiden krävde blod, svett och tårar. Om de bara visste dessa spadakarlar!  Å andra sidan har jag också sett skogsskiften som åter omvandlas till åker men denna gång sker arbetet med joystick i ombonad hytt.

Så dramatiskt är inte mitt dike för det handlar om att dra elektricitet till uthuset där Bettan väntar på att få värme i motorn under den kalla årstiden. Detta har jag tidigare år löst genom att varje höst dra en skarvsladd under snön till uthuset. Inte det optimala med det fungerade.

Att gräva dike med spade är fullt möjligt men tungt och tidsödande. I värsta fall hade jag fått ryggskott. Som tur är finns i byn en hjälpsam man med traktor och grävaggregat som ställde upp och grävde mitt kabeldike. Så fint och smärtfritt det gick. Efteråt fordras lite spadarbete men det är småsaker jämfört med att gräva diket för hand.

Bor man på landet måste man ofta sköta sakernas tillstånd själv. En förmån men också en kostnad och eget arbete. Ingen gårdskarl, disponent eller kommunal hantverkare att ringa. Och definitivt ingen som gräver ett dike på kommando.

Vad som nu fordras är en elektriker som gör nödvändiga arbeten i båda ändorna av kabeln och vips har jag både ljus och värme i uthuset. Året om. Så glad Bettan blir av detta dike som nästa sommar man knappt kan ana på gårdstunet. Tidens tand i positiv bemärkelse.

Första ”spadtaget”

Se där, ett dike växer fram!

Okej, ett visst arbete fordras efteråt. Alla stenar som såg dagens ljus måste hanteras

Allt arbete fordrar lite paus emellanåt

Nästa projekt? Kan denna harv målas, renoveras och pyntas med blommor? Uppriktigt sagt är jag inte någon trädgårdsmänniska men visst vore det fint att få lyfta fram detta redskap från gången tid.

Hösten är här men riktigt lika färggrant som i fjällen är den inte.

 

 

Kim Larsen – en man av folket och musiken

Idag när torsdagsklubben hade lunchmöte på Fjärden Kaffestuga i Oravais – vi var för övrigt bara två närvarande denna torsdag – så observerade jag ett litet sällskap vid bordet bredvid. De talade engelska och med nästan 100 % säkerhet vill jag påstå att den ena var dansk. Det kunde jag höra av hans engelska. De övriga tre var förmodligen finländare.

Detta kom mig senare idag att tänka på Kim Larsen, en av Danmarks största sångare, låtskrivare och artister. Skall jag säga som det är så brukar jag inte bli känslosam när det gäller avlidna kändisar men Kim Larsen har en speciell plats i mitt musikhjärta. Förutom ett stort antal sånger och framträdanden som han gjort så var han en människa man bara kunde tycka om trots att kan kunde uppfattas som lite ohövlig. Lite grovhuggen, en folkets man och äkta dansker. Han gillade sin öl och sina cigaretter trots att han tidigt fick varning av sjukvården. I söndags dog han 72 år gammal i cancer.

Han gjorde många fina låtar både vad gäller text och musik. De bästa sångerna handlar om Gud och kvinnor menade han. Jag har svårt att välja en enda, bästa låt förknippad med Kim Larsen och hans musikaliska tolkning men om jag gör ett försök som jag strax betvivlar till förmån för någon annan låt får det bli ”Sølvstænk I Dit Gyldne Hår”.

Snart skal livets aftenklokker,
ringe solfaldstimen ind.
Sølvstænk i de gyldne lokker,
furer på din fine kind.
Tak for gode som for onde år,
sølvstænk i dit gyldne hår.
Lyser om din fine pande,
livet mod sin aften går.

Det är en låt som passar väl in med tanke på hans bortgång och en låt som ofta spelas på begravningar i Danmark.

Han blev också erbjuden Riddarkorset i Danmark, en fin utmärkelse, men han tackade nej. Han gav följande pressmeddelande:
”Da jeg ikke synes, det sømmer sig for en gammel gadedreng og popsanger at føre sig frem med kors og bånd og stjerner, takker jeg pænt nej til ridderkorset … Det kunne ellers have været hyggelig at ryge en smøg med dronningen inde i privaten – hvis hun ellers må for personalet.” – Citat från Wikipedia

Jag har faktiskt sett Kim Larsen live en gång i tiden i Malmö när bandet Gasolin avslutade sin Skandinavien-turné och också sin tid som band. Året var 1978, 21 augusti. Detta var min första, större konsert som jag bevistade och samtidigt en musikalisk bekantskap med Kim Larsen som sedan fortsatt en lysande karriär som soloartist och tillsammans med bandet Kjukken. Jag vet inte om han besökte Finland någon gång men jag har då i alla fall upplevt honom en gång på scen vilket jag är tacksam för.

Jag räknar mig själv som att ha dåligt kom-ihåg men just denna konsert minns jag bra och därför måste den ha gjort stort intryck på mig. Det var i Folkets Park i Malmö och jag befann mig i publiken till vänster från scen sett. Bänkar fanns uppställda men senare i konserten var det ingen som satt på dem utan folk stod på ryggstöden för att se bättre. Ett ganska jobbigt sätt att närvara på en konsert. Bänkarna måste rimligtvis ha varit förankrade i marken på något sätt. Men ingenting är så bra att det inte också har sina skavanker.

Nu på söndag kväll är det stor konsert till minne av Kim Larsen på Rådhuspladsen i København. Många kända och stora musiker kommer att uppträda och jag önskar att jag kunnat närvara. Som tur är sänds denna konsert på dansk TV och gissa vem som kommer att sitta klistrad vid rutan på söndagskväll? Jag undrar om inte detta kommer att bli en av de största musikaliska händelserna i dansk musik. Musik på Danmarks mest kända torg till minne av Danmarks mest kända musiker som spelat på gatan.  ”Danmarks nationalskald” som han också har kallats.


Kim Larsen – Wikipedia

Kjukken.dk –  Danmarks största Kim Larsen portal

Kim Larsen på Spotify  

Bild av fodralet till den första LP jag köpte med Kim Larsen när han spelade tillsammans med Gasolin. Troligtvis inhandlad 1978 i samband med konserten i Malmö.

Sedan några smakprov på Kim Larsens musik och sång. På slutet var han tvungen att uppträda sittandes på stol pga av sin sjukdom och medicin men spelade gjorde han.

Intervju med Kim Larsen

 

Från skratt till allvar – Gambämark

Gårdagskvällen tillbringades på Skafferiet Ritz tillsammans med två kusiner från kungariket. Wasa Teater gav ännu en föreställning av Gambämark, en musikal av humorgruppen KAJ, Österbottens största komiker. Komiker i plural bestående av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. Till denna förställning är också Jonas Bergqvist och Susanne Marins inplockade på scen. Regi av Ann-Luise Bertell.

KAJ har länge varit populär både hos gammal och ung för sin fantasifulla humor, ordlekar och oblyga agerande på dialekt. Folk känner helt enkelt igen sig och deras humor sårar ingen men är många gånger väldigt träffsäker.

KAJ är egentligen ett märkligt fenomen. De har hållit på i snart 10 år och levererat pjas, musik, humor på dialekt till alla som förstår detta österbottniska mål. För detta är nästan ett måste, att förstå vår dialekt ganska bra. Inte helt lätt för andra svenskspråkiga och speciellt nödvändigt i Gambämark där också musik och snabbt tempo gör att man måste vara skärpt för att hänga med. Kusinerna som bott största delen av sina liv i Sverige förstår ändå dialekten bra på grund av att dialekt pratades i barndomshemmet.

Så nu har KAJ stampat fram en musikal om Gambämark, en by som byggt en mur mot omvärlden för att kunna leva som förr i världen. Gambämark blir på standardsvenska Gammalmark. I byn regerar Kurt Byman med auktoritärt styre och med talko som samhällsmodell. Talko är annars frivilligarbete men i Gambämark är det ett måste och folk får tillbaka enligt vad Kurt Byman anser att de behöver. Ett till synes lyckligt samhälle med folkdans, lingonplockning, älgjakt och stumpstickning. Men någonstans gnager det hos folket och längtan efter det som finns utanför blir allt starkare för att till sist resultera i revolution och nya tider.

Humor och de språkliga fyndigheterna serveras genom hela föreställningen och tempot är högt. Inte en död sekund. Musiken, som naturligtvis har en central roll, framförs proffsigt välljudande. Speciellt Jakob Norrgård har vacker röst.

Skratten avlöser varandra och publiken är nöjd. Samtidigt undrar jag hur många som uppmärksammar och tänker på det underliggande budskap, som jag fattar är en känga mot nationalism och protektionism som idag vinner allt större terräng i opinionen. Var allt bättre förr i världen och när var egentligen förr i världen? Är det bra med stängda gränser och vem har ostört makten i stängda samhällen och länder? Varför får inte termosar tillverkade efter 1967 användas och vem äger och bestämmer över lingonskogen i Gambämark? Varför får man inte äta kex från utsidan? Vem bestämmer vad som står i Gålaboken (lagen), varför måste meningslösa ritualer utföras och varför krävs fullständig lojalitet? Måste alla vara som stöpta i samma slev och var händer med den som avviker från normer skapade av likriktning och centralisering. – Frågor som idag är aktuella men som många inte ser och förstår i sin strävan efter det perfekta, trygga samhälle från förr i världen som egentligen aldrig har funnits och som är en illusion.

Gambämark är bra! Se den om ni har möjlighet och är en av de lyckliga som fått/får en av de 18 000 biljetter som nu är i det närmaste slutsålda. Höstens kulturella händelse i Österbotten!


Nyskriven musikal av KAJ under renoveringsåret – Wasa Teater

 Gambämark – musiken från musikalen på Spotify

pjas – bloggen ”Gamla talesätt och dialektord” förklarar ordet pjas

Ett par bilder från mobilkameran.

Kurt Byman själv förevigad på stramalj. Den Store Förtroendevalde Ledaren. Jag  tycker mig känna igen titeln i en eller annan form.