Finsk häst

Någon häst såg vi inte på scen trots att pjäsen hette ”Finsk häst”. Upplevelsen salufördes som komedi men uppriktigt sagt så saknades de riktigt stora gapflabben. Visst fnissade jag emellanåt men komedi med stort K var det inte.

Inte heller tyckte jag att det fanns en klar handling, en röd tråd. Husbonden och sonen i huset fick den fina idén att sälja traktens hästar till slakt i Italien. Lättförtjänta pengar för de som inte annars hade det så gott ekonomiskt. Tyvärr körde djurtransporten i diket redan i byn och den ekonomiska succén uteblev. Istället fick de en massa köttbullar i frysen. En stöld kryddade också handlingen men annars var den ganska tam.

Det som ändå gjorde föreställningen värd att besöka var skådespelarnas insatser samt den udda familj, eller skall vi kalla det kollektiv, som befolkade scenen.

Mormor i pjäsen ”Mamm” spelades av Margit Aromäki. Hon hade huvudrollen och gjorde den med bravur. Den enda i familjen som hade pengar, i sitt eget kassaskåp, en mikrovågsugn.

De övriga var också sina roller vuxna men jag vill lyfta fram ”Greta”, spelad av Gunilla Holmberg och ”Jaana” spelad av Mildrid Åman.

Greta var outsider i familjen som ändå anpassat sig till de märkliga regler som gällde i familjen. Jaana påminde mycket om min niece Stina när hon var i tonåren. Till sättet. Jag måste flera gånger fnissa igenkännande. Okey, nu var ändå Jaana mera extrem än Stina.

Själva familjen var speciell. Husbonden var frånskild från husets dotter, Kerstin spelad av Britt Sund, men ändå bodde han kvar. Han hade också en ny frilla, Greta. Helt accepterat av de övriga. Alla hade sina privilegier och revir. En slags överenskommelse som inte presenterades närmare. Mormor, Mamm, var spindeln i nätet, trots att hon allt emellanåt var fördjupad i sin TV så hörde hon allt hon ville höra och drog sina slutsatser.

Föreställningen spelade för full salong i fredags och i morgonkväll söndag ges den sista föreställningen. Juthbacka teater i Nykarleby får full poäng även om skratten kunde duggat tätare.

Entre på biograf Scala som också används för teater och musikframträdanden. En äkta biograf från tiden då bio var bio.
Annonser

Galning eller geni?

Jag gillar konst. Ju svårare och mer obegriplig desto bättre. Allra bäst gillar jag performance.

Senaste weekend tittade jag ett K Special-program via SvT Play och där fick jag mitt lystmäte. Programmet handlade om Chris Burden (1946-2015).

Missförstå mig rätt, jag kan inget om konst, vet väldigt lite och har begränsade konstupplevelser. Det som driver mig är nyfikenhet och en vilja att förstå. Förstå vad konst är och vad tanken (om det finns någon tanke) är bakom ett konstverk. Detta kunde jag skriva ett helt inlägg om, mysteriet Konst.

Men nu skall det handla om Chris Burden. Jag har alltid gillat udda människor som lever sitt eget liv, ibland på gränsen till galenskap, ibland som genier. De som går sin egen väg. Chris var sådan, född i Boston. Han började utbilda sig till arkitekt men fann den utbildningen tråkig och föga nyskapande. Han valde istället konst och då speciellt skulptur.

Redan under hans utbildning väckte han uppmärksamhet. Utbildningen var nystartad och som ateljé fick de ett ganska sunkigt omklädningsrum med låsbara skåp (lockers). Han studiekamrater rynkade på näsan åt ateljén men målade på bäst de kunde. Chris började fundera på vad han skulle kunna göra med skåpen rent konstnärligt. Han blev nyskapande redan där och hans examensarbete var helt annorlunda än de andras.

Han låste in sig ett av plåtskåpen (60×60 cm) i 5 dagar, hopkrupen i minst sagt obekväm ställning. Gissa vems examensarbete som blev mest uppmärksammat! Han utförde en så kallad performance, ett tillfälligt konstverk som bara existerar för stunden.

Det fortsatte i samma stil. Hans mest kända verk heter ”Shoot”. Han ställde sig mot en vägg och ber en bekant, en prickskytt från armen, att skjuta honom, men bara så nära att kulan snuddar vid skinnet och några få droppar blod skulle komma. Tyvärr missade skytten något och sköt honom i vänster arm, inte alls långt från hjärtat. Ingen stor skada skedd så han fortsatte i samma stil. – Det roliga var att han 10 år senare ville återuppliva konstverket men då var det han som skulle skjuta. Tyvärr var det ingen som ställde upp.

Alla har fantiserat om att bli skjutna, medvetet eller omedvetet, påstod han.

Ett annat verk hette Trans-Fixed som bestod av att han med spikar genom händerna blev korsfäst på en VW-bubbla. En dörr öppnas till ett garage och där är han fastspikad på bilen medan motorn körs på fullt varv under några minuter.

Den mest roliga performancen som nämndes i programmet, enligt mitt tycke, var när han i ett konstmuseum satt på en platta högt upp under taket medan han drack whiskey. Endast en besökare per gång fick komma in i rummet och när hen väl var där inne använde Chris fyra megafonen till att skrika åt besökaren ”Ut härifrån!”. Jag skulle tro de flesta rätt snabbt lämnade rummet. Jag undrar hur jag själv skulle ha reagerat?

I Chicago skulle han också delta med ett verk och hela 400 personer köade utanför konstmuseet inför öppningen. Egentligen ett väldigt minimalistiskt konstverk. Enda rekvisita som fanns var en klocka på väggen och en glasruta som stod snett lutad mot väggen. Han kommer in en fredag, hänger klockan på väggen och kryper in under glasrutan och lägger sig där. Sedan händer inget mera. Tiden och timmarna går och till sist tröttnar folk att stå där och glo. Den som återkommer på lördag får fortfarande se samma man ligga bakom glasrutan; inget händer. På söndag blir folk oroliga för hans hälsa, ingen vätska har han intagit och inte heller har han gått på toaletten. Till och med polis tillkallas. Någon tog mod till sig och ställde en skål med vatten och en potta bredvid honom men se det var inte alls bra, någon hade inkräktat på hans privata rum! Han avbryter sin performance och går för att snart återkomma med en hammare i handen. Den som dristat sig till att ge honom vatten och pottan kände sig minst sagt rädd, nu skulle han kanske åka på misshandel. Så gick det dock inte. Chris gick fram till klockan, slog sönder den, sedan lämnade han museet och performancen var över. Och alla var mäkta imponerade kan jag tro!

Detta var några  av de mera kända verk som han är omtalad för.

Ett av de mest fotograferade konstverken i Los Angeles är hans Urban Light som står utanför Los Angeles Museum of Modern Art.

Se programmet på SvT Play om ni har möjlighet eller så får ni nöja er en YouTube video nedan. Vad tycker ni om sådan konst och sådana människor som Chris Burden? Låt komma, alla behöver inte tycka som jag. Själv är jag smått imponerad.


Chris Burden 

Performance 

En kula för konsten – Chris Burden       K-Special SvT

Urban Lights      Video

Min stund på Stundars

Byadagen igår, Stundars hantverkardag i lördags och Pörkenäs i fredags. En bra start på min semester kan man gott säga. Idag har jag däremot inte gjort så mycket mera än klippt gräset. Meningen var att jag skulle ta mig an lite mera gräsarbete men så kom det en regnskur mitt på dagen. Det enda avvikande var att ett par av grannens får rymde. Med lite lock och pock gick det ändå rätt enkelt att få in de i hagen igen.

Ja, Stundars var det. Första gången som jag besökt detta musée- och hembygdsområde trots att det är välkänt och med många aktiviteter främst på sommaren. Jag passade på när det var fint väder och hantverkare var på plats. Intressant att se hur de jobbade och att få en liten pratstund med dem. Jag talade med handelsman, mattbindare, gjutaren Anders Lindman, kloka gumman, grässlöjdaren Ann-Sofie Svansbo och motorsågsskulptören Ulla Haglund. Och säkert någon till.

Ulla Haglund som med motorsåg skulpterade i trä hade mest oljud för sig. Det blir så med motorsågar. Hela 11 stycken sågar hade hon och en till skulle snart handlas in. Hon var rätt ny inom gamet men förstod jag rätt så livnärde hon sig på detta. En björn tog tre dagar att göra och hon hade en hel del beställningar på gång. Hon hade bara börjat som en blixt från klar himmel för två år sedan och den första trässkulpturen hon gjorde var hon hittills mest nöjd med. Hon berättade en hel del om sitt hantverk. Från Nedervetil tror jag hon var och trea hade hon blivit i finska mästerskapen i träskulptur med motorsåg.

Bronsgjutaren Anders Lindman berättade utförligt om hur man gjuter en klocka eller bjällra och vid besöket hos kloka gumman Anja Sjöholm fick jag insyn i hur en klok gumma levde förr i världen. Ofta stod gumman inte högt i rang i samhället men var ack så efterfrågad då krämpor och sjukdom dök upp.

Grässlöjd har jag sett tidigare på Urkult men kom nu att bekanta mig närmare med detta hantverk. Undrade som var jag och ställde den lite dumma frågan: Är det enbart för nöjes skulle man gör gräskonst? – Enbart? svarade Ann-Sofie något förnärmat som kom från Sverige någonstans.  Hon visade bilder på en del av sina alster och hon hade minsann också gjort något alldeles extra fint till drottning Silvia. Jodå, det finns mycket man inte känner till men som lever och frodas. Det var ju det jag var ut på, att lära mig lite om och få insyn i olika hantverk som fanns och fortfarande finns.

Stundars är annars ett fint utflyktsmål med alla sina gamla hus, samlingar och aktiviteter som erbjuds. En vandringsled på 6,6 km finns också. Själv siktar jag in mig på julmarknaden 3 eller 14 december.


Stundars

Här följder en drös med bilder i ett fotogalleri från i lördags. Bilderna går också att se i full storlek för den som så vill. Inne i galleriet finns en sådan knapp för varje bild.

Hilma, en arbetsmyra med skinn på näsan

Vet ni vem Hilma Granqvist är? Nej, jag kunde tänka mig det. Jag visste inte heller vem hon var förrän jag forskade lite kring Sofia Häggman och upptäckte att hon också skrivit en bok om Hilma: ”Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina”. Att jag fick korn på Sofia Häggman berodde på att hon också skrivit en bok om en annan finländsk äventyrare och resenär i Egypten och Mellersta Östern i mitten på 1800-talet; nämligen Georg August Wallin. Om honom har jag visst skrivet ett inlägg tidigare.

Hilma föddes 1890 i Sibbo och blev Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. Då var det inte så vanligt med kvinnor med högre utbildningar i den akademiska världen. Hilma fick i uppdrag att skriva sin avhandling om kvinnorna i gamla testamentet. Hon påbörjade arbetet men växlade snart om till att skriva om folklivet i Palestina och gjorde ett gediget fältarbete där 1925-31. Detta tillsammans med sina forskningsmetoder gjorde att hon inte fick det helt lätt med lärda professorer vid Helsingfors Universitet. Hon fick inte de stipendier hon så väl behövde utan fick leva ett knapert och sparsamt liv för att alls ha råd med sina utlandsvisteleser och fick inte heller disputera vid universitet i Helsingfors utan fick vända sig till Åbo Akademi. Och en tjänst som docent vid Helsingfors universitet gick henne snöpligt förbi i sista stund.

Hon slogs mot gubbväldet vid Helsingfors universitet och en stor portion avundsjuka och missunnsamhet kan man misstänka. Hon fick många viktiga utländska kontakter inom den akademiska världen i Tyskland och England för att inte glömma de ovärderliga erfarenheter på plats i Palestina som mången studerad karl i Finland bara kunde drömma om. Hilma var envis och brann för sin sak och fick unika möjligheter att som kvinna komma den palestinska befolkningen nära i byn Artas i närheten av Bethlehem. En riktig arbetsmyra var hon och gjorde stora insatser för att dokumentera livet i Palestina och då speciellt i Artas. Hennes arbete kom att uppskattas betydligt mera utomlands än i Finland där man inte riktigt hängde med tidens gång i fråga om metoder och forskning.

Det kan tyckas tråkigt att läsa om en kvinnlig forskare i Palestina i början av 1900-talet men boken är intressant för den handlar om en kvinna med glöd för sitt arbete och om kampen för att få plats och erkännande bland alla gubbarna i den akademiska världen. Något som var utmärkande för Hilma var att hon också var en flitig fotograf och dokumenterade folklivet i Palestina den tiden, något som inte minst idag uppskattas i Palestina. Där är hon mera känd än i Finland. Detta har nu i viss mån rättats till genom Sofia Häggmans bok som jag varmt rekommenderar. Sofia skriver lättläst och fängslande och i boken kommer många intressanta fakta fram förutom att man får en god inblick i livet i Palestina före andra världskriget och intriger inom den akademiska världen.

Detta är mitt lästips inför sommaren.


Ordning på högen och ett par boktips – Mitt inlägg om Georg August Wallin
Hilma Granqvist – Wikipedia
Sofia Häggman

Dagens kulturella händelse

Kanske vi äntligen får lite vår, åtminstone en gnutta efter den kalla och dryga april? Senast i onsdags hade vi en smärre snöstorm som förde tanken till trista november. Idag är all den snön, som behagade rasa ned i onsdags, borta. Kanske, kanske, våren ändå är starkare än vintern i slutet på april?

Jobbade som vanligt idag till klockan 13.00 och började sedan ledigheten med balett! Trodde inte att jag skulle uppskatta balett i något skede av mitt liv men idag hände det! Kollade på Facebook och där dök spanska TV:n (RTVE) plötsligt upp med ”El Ballet Nacional de España” som dansade på gatan (en la calle). Live-sänding via Facebook. Så bra och samspelta de var, både med musiken och sinsemellan! Sinsemellan, sådant konstigt ord som dök upp, ha, ha. – Kvalitén på sändningen var inte den bästa men det är kanske det som är charmen och poängen? Livet just nu, det som bara händer, fångad av en digital kamera någonstans.

Balett kan tydligen ha många uttryck och denna form av balett gillar jag. Elegant, samspelt och framför allt, spanskt! Jag blev smått imponerad. Jag hade gärna varit på plats.

 

Jag vet inte om länken nedan fungerar men vi gör ett försök om ni orkar lyssna på det inledande snacket några minuter.  Edit: Idag, den 29 april är det Dansens dag!

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Frtve%2Fvideos%2F10158505797445401%2F&show_text=0&width=560

 

Det var en gång…

Gårdagens blogginlägg om minnesstunden på Furirbostället har skapat en kraftigt ökad trafik på bloggen. Bilderna var fina, tycker jag själv, men det är troligen förslaget om att starta berättartillfällen som lyfter bloggen. Och ju mer jag tänker på saken, varför inte?

Förr i världen var det ju vanligt att folk talade med varandra, nu för tiden är det skärmtid och dans på tangentbordet som gäller. Eller så viftar man frenetiskt på mobilen eller plattan. Men hur ofta tittar man varandra i ögonen, fångar förväntningar och nyfikenhet, ser kroppsspråket, hör den viktiga konstpausen?

Själv är jag ingen talare men jag uppskattar verkligen att lyssna till en god historia framförd med inlevelse och en fin slutknorr. Vad som behövs är en ”ordförande” som öppnar och slår an tonen. Kastar ut teman i publiken och så rullar det på av sig självt. Den första rösten som harklar sig och säger: Det var en gång… eller Jag minns… eller Jag vet inte om ni känner till…

På Facebook fick jag ett tips om Västerbottensteatern i Skellefteå som satsar på detta med berättande. Jag får hålla ögonen på deras program. Berättarfestivalen går av stapeln 3-9 april 2017 i samma stad.

Torgny Lindgren är en mästare på att berätta men i hastigheten hittar jag just nu ingen berättelse att avlyssna på nätet. Istället får jag laborera bland Svenska berättelser från Sveriges Radio. Dessa berättelser är ofta halvtimmen men en god historia kan vara allt från några sekunder till det oändliga.

Oravais Fjärden
Oravais Fjärden, vilka historier finns kring den? Fiske, arbete, segling, bad, olyckor, fest och romantik.

Att ensam dö, vem bryr sig?

En man dog i pjäsen, så också en man i vår by helt nyligen. Ensam och inte nog med det.

I lördags såg jag teaterstycket Tjärdalen på Sagateatern i Umeå. Ett teaterstycke efter Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953 framförd av Riksteatern. Sara Lidman är en av mina favoritförfattare och även om jag långt ifrån har läst allt hon skrivit har jag läst tillräckligt. Hon är suverän!

Boken och pjäsen handlar om en tragisk händelse i en liten, fattig by med det fiktiva namnet Ecksträsk, förmodligen i Västerbotten varifrån Sara kommer. Midsommar närmar sig och en av byns bönder har byggt en tjärdal för att tappa tjära till försäljning med vilket han skall rädda sig ur skulder och armod. Byns odugling Jonas hittas skadad i tjärdalen med krossade ben och alla drar slutsatsen att han genom medvetet illdåd saboterat Nisjs mödosamma arbete och fått tjärdalen att rasa. Nils hette han men kallades Nisj, insjuknar i epilepsi och tror sig möta djävulen som vill honom illa, något som predikanten Blom inte är sen att utnyttja i sin mission. Nisjs sjukdom utlöstes kanske av choken vid synen av sin förstörda tjärdal?

Några bönder bär hem Jonas, även kallad Räven, till hans stuga men gör inte mycket mera än så och överlåter skötseln till grannen Vela (Vendla). De har ju sitt att tänka på och Räven har ju inte varit Guds bästa barn. Vela gör så gott hon kan men Jonas är svårt skadad och drabbas av kallbrand. Han är döende när byns allt-i-allo Petrus får nys om saken och kallar på läkare som konstaterar att Jonas kommer att dö. Det är då läkaren uttrycker sin indignation över byns försummelse att hjälpa Jonas: ”Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord.” – Jonas dog ensam, bara Vela sörjde barnsligt.

I boken och pjäsen finns många händelser som naturligt knyter an till det som sker och ger en breddad bild av livet i en liten by någonstans ”uppåt marka”. Petrus skulder till banken och byns handelsman, en ihjälslagen katt, småflickorna som går till handelsboden för att köpa karameller för sin 10-öring, transport av likkistan till kyrkbyn med diverse komplikationer, byns företagsamma men giriga Albert, Petrus möte med pastorn och deras ”vänskap”. Alla ordvändningar och uttryck, det dialektala som finns i Sara Lidmans bok. ”Kaffi” sade de, samma som i vår dialekt, inte kaffe. Alla målande beskrivningar av byn och vardagslivet. Så som bara Sara Lidman kan skriva.

Bokens handling bäddar för framgång på scen. Något av det märkliga och mäktiga är hur pjäsen framförs. Det är bara kvinnor på scen, trots att ett flertal män ingår i själva handlingen, undantaget för ett par manliga musiker. Scendekoren är sparsam, bara ett trägolv och en vägg. Skådespelarnas kläder ser ut att vara deras egna och inte de tidstypiska man kunde förvänta. Det om är pjäsens styrka är de moraliska frågor som framställs och skådespelarnas prestationer. Med så enkla medel är skådespelarnas förmåga avgörande. Resultatet blev enligt mitt tycke strålande! Enda jag kunde anmärka på var att musiken ibland var lite för högljudd.

De sju kvinnorna på scen spelade alla roller och det gällde att hänga med när scenen förändrades, speciellt som klädseln är i det närmaste densamma. Jag läste boken ifjol och hade därför något i minnet men deras excellenta framställning gjorde att man visste när en ny rollfigur gjorde entré och i vilket sammanhang. Själva Sara Lidman fanns med på scen och spelades av åländska Andrea Björkholm som också spelade doktorn och Efraim. Mycket bra rolltolkning av Sara gjord av Andrea men också Maria Salahs framförande av Petrus var grym.

Pjäsen spelades delvis ute bland publiken. Bl.a. fick vi sjunga psalm 81, ”Herren samla nu oss alla”, när minnesstunden för Jonas skulle hållas. Petrus som var en fryntlig och social person gjorde sin entré genom att gå in i publiken och hälsa än här, än där. Trevligheten själv, man förstod hans person. Han kom naturligtvis i den bänkrad där jag satt. Dock passerade han utan att ta min obetydliga person till besiktning. Tekniken att smidigt ta sig förbi alla sittande personer i stolsraden var imponerande.

Stolsraden, ja, den var Vilhelmina. Mitt sällskap i stolsraden upplyste mig om att i denna rad satt bara folk från Vilhelmina. Och så jag. Hedrande!

Mina tankar fladdrade omkring under pjäsen. Tog intryck, gjorde utflykter, drog slutsatser. I vår by dog nyligen en ensam man, utan anhöriga i byn. Det är kanske inget märkvärdigt, så sker ibland, men hans död och kropp upptäcktes inte förrän flera veckor senare. Ingen trevlig syn kan jag tänka. Sådant förknippas med städer och anonymitet. Men det skedde i vår by där alla känner alla. Någon hade sett en bil som hämtade honom; han var kanske på resa? Men han brukade inte vara på långvariga resor, han var 80+, och till sist tillkallades polis.

Frågan inställer sig hur vi umgås i dagens samhälle. Får alla människor plats, har vi tid för varandra, träffas vi eller sitter vi i TV-soffan, glider vi runt på nätet bland alla kontakter, jobbet tar sin tid? Vem har vi kontakt med? Jag vill på intet sätt dra parallell till Jonas i Tjärdalen men frågan infinner sig osökt: kunde vi i byn gjort annorlunda? Jag tror inte jag är ensam om den frågan. Kanske, kanske inte, det handlar också om ens egen aktivitet och synlighet. Faktum är att har man begränsat socialt nätverk finns risk att man faller genom maskorna och är man gammal, sjuk och ensam är det inte lätt.

Har vi råd och lust att hjälpa de som är utsatta, de som flyr, de ensamma? Nutida, mycket aktuella frågor i samband med flyktingströmmen till Europa. Hur behandlar vi våra medmänniskor, nära eller långt bortifrån? Borde vi stanna upp och fråga hur folk mår, ta oss tid, kasta fram ett skämt? Bara ett hej. Se varandra i ögonen. Vem är värd vår uppmärksamhet? Pjäsen utspelade sig för länge sedan men frågeställningarna är ständigt aktuella.

I boken och i pjäsen finns en mening som etsat sig fast i mitt minne: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Jag skulle vilja modifiera den något: ”Såvitt man är en människa måste man bry sig”, för om man inte bryr sig, vad är man då?

Tjärdalen drar runt i kungariket fram till den 30 november. Carolina Frände regi. Sevärd! Inte heller musiken att förglömma, det är ju en musikteater. För de som har Spotify finns också tre sånger från föreställningen med Jonas Svennem, Iiris Viljanen och Leslie Tay i albumet ”En pelikan på myren – sånger från Tjärdalen” 

Turnéplan finns på Riksteatern hemsida.

tjardalen-umea-2016-09-24
Skådespelarna tackar för sig.