Min stund på Stundars

Byadagen igår, Stundars hantverkardag i lördags och Pörkenäs i fredags. En bra start på min semester kan man gott säga. Idag har jag däremot inte gjort så mycket mera än klippt gräset. Meningen var att jag skulle ta mig an lite mera gräsarbete men så kom det en regnskur mitt på dagen. Det enda avvikande var att ett par av grannens får rymde. Med lite lock och pock gick det ändå rätt enkelt att få in de i hagen igen.

Ja, Stundars var det. Första gången som jag besökt detta musée- och hembygdsområde trots att det är välkänt och med många aktiviteter främst på sommaren. Jag passade på när det var fint väder och hantverkare var på plats. Intressant att se hur de jobbade och att få en liten pratstund med dem. Jag talade med handelsman, mattbindare, gjutaren Anders Lindman, kloka gumman, grässlöjdaren Ann-Sofie Svansbo och motorsågsskulptören Ulla Haglund. Och säkert någon till.

Ulla Haglund som med motorsåg skulpterade i trä hade mest oljud för sig. Det blir så med motorsågar. Hela 11 stycken sågar hade hon och en till skulle snart handlas in. Hon var rätt ny inom gamet men förstod jag rätt så livnärde hon sig på detta. En björn tog tre dagar att göra och hon hade en hel del beställningar på gång. Hon hade bara börjat som en blixt från klar himmel för två år sedan och den första trässkulpturen hon gjorde var hon hittills mest nöjd med. Hon berättade en hel del om sitt hantverk. Från Nedervetil tror jag hon var och trea hade hon blivit i finska mästerskapen i träskulptur med motorsåg.

Bronsgjutaren Anders Lindman berättade utförligt om hur man gjuter en klocka eller bjällra och vid besöket hos kloka gumman Anja Sjöholm fick jag insyn i hur en klok gumma levde förr i världen. Ofta stod gumman inte högt i rang i samhället men var ack så efterfrågad då krämpor och sjukdom dök upp.

Grässlöjd har jag sett tidigare på Urkult men kom nu att bekanta mig närmare med detta hantverk. Undrade som var jag och ställde den lite dumma frågan: Är det enbart för nöjes skulle man gör gräskonst? – Enbart? svarade Ann-Sofie något förnärmat som kom från Sverige någonstans.  Hon visade bilder på en del av sina alster och hon hade minsann också gjort något alldeles extra fint till drottning Silvia. Jodå, det finns mycket man inte känner till men som lever och frodas. Det var ju det jag var ut på, att lära mig lite om och få insyn i olika hantverk som fanns och fortfarande finns.

Stundars är annars ett fint utflyktsmål med alla sina gamla hus, samlingar och aktiviteter som erbjuds. En vandringsled på 6,6 km finns också. Själv siktar jag in mig på julmarknaden 3 eller 14 december.


Stundars

Här följder en drös med bilder i ett fotogalleri från i lördags. Bilderna går också att se i full storlek för den som så vill. Inne i galleriet finns en sådan knapp för varje bild.

Hilma, en arbetsmyra med skinn på näsan

Vet ni vem Hilma Granqvist är? Nej, jag kunde tänka mig det. Jag visste inte heller vem hon var förrän jag forskade lite kring Sofia Häggman och upptäckte att hon också skrivit en bok om Hilma: ”Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina”. Att jag fick korn på Sofia Häggman berodde på att hon också skrivit en bok om en annan finländsk äventyrare och resenär i Egypten och Mellersta Östern i mitten på 1800-talet; nämligen Georg August Wallin. Om honom har jag visst skrivet ett inlägg tidigare.

Hilma föddes 1890 i Sibbo och blev Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. Då var det inte så vanligt med kvinnor med högre utbildningar i den akademiska världen. Hilma fick i uppdrag att skriva sin avhandling om kvinnorna i gamla testamentet. Hon påbörjade arbetet men växlade snart om till att skriva om folklivet i Palestina och gjorde ett gediget fältarbete där 1925-31. Detta tillsammans med sina forskningsmetoder gjorde att hon inte fick det helt lätt med lärda professorer vid Helsingfors Universitet. Hon fick inte de stipendier hon så väl behövde utan fick leva ett knapert och sparsamt liv för att alls ha råd med sina utlandsvisteleser och fick inte heller disputera vid universitet i Helsingfors utan fick vända sig till Åbo Akademi. Och en tjänst som docent vid Helsingfors universitet gick henne snöpligt förbi i sista stund.

Hon slogs mot gubbväldet vid Helsingfors universitet och en stor portion avundsjuka och missunnsamhet kan man misstänka. Hon fick många viktiga utländska kontakter inom den akademiska världen i Tyskland och England för att inte glömma de ovärderliga erfarenheter på plats i Palestina som mången studerad karl i Finland bara kunde drömma om. Hilma var envis och brann för sin sak och fick unika möjligheter att som kvinna komma den palestinska befolkningen nära i byn Artas i närheten av Bethlehem. En riktig arbetsmyra var hon och gjorde stora insatser för att dokumentera livet i Palestina och då speciellt i Artas. Hennes arbete kom att uppskattas betydligt mera utomlands än i Finland där man inte riktigt hängde med tidens gång i fråga om metoder och forskning.

Det kan tyckas tråkigt att läsa om en kvinnlig forskare i Palestina i början av 1900-talet men boken är intressant för den handlar om en kvinna med glöd för sitt arbete och om kampen för att få plats och erkännande bland alla gubbarna i den akademiska världen. Något som var utmärkande för Hilma var att hon också var en flitig fotograf och dokumenterade folklivet i Palestina den tiden, något som inte minst idag uppskattas i Palestina. Där är hon mera känd än i Finland. Detta har nu i viss mån rättats till genom Sofia Häggmans bok som jag varmt rekommenderar. Sofia skriver lättläst och fängslande och i boken kommer många intressanta fakta fram förutom att man får en god inblick i livet i Palestina före andra världskriget och intriger inom den akademiska världen.

Detta är mitt lästips inför sommaren.


Ordning på högen och ett par boktips – Mitt inlägg om Georg August Wallin
Hilma Granqvist – Wikipedia
Sofia Häggman

Dagens kulturella händelse

Kanske vi äntligen får lite vår, åtminstone en gnutta efter den kalla och dryga april? Senast i onsdags hade vi en smärre snöstorm som förde tanken till trista november. Idag är all den snön, som behagade rasa ned i onsdags, borta. Kanske, kanske, våren ändå är starkare än vintern i slutet på april?

Jobbade som vanligt idag till klockan 13.00 och började sedan ledigheten med balett! Trodde inte att jag skulle uppskatta balett i något skede av mitt liv men idag hände det! Kollade på Facebook och där dök spanska TV:n (RTVE) plötsligt upp med ”El Ballet Nacional de España” som dansade på gatan (en la calle). Live-sänding via Facebook. Så bra och samspelta de var, både med musiken och sinsemellan! Sinsemellan, sådant konstigt ord som dök upp, ha, ha. – Kvalitén på sändningen var inte den bästa men det är kanske det som är charmen och poängen? Livet just nu, det som bara händer, fångad av en digital kamera någonstans.

Balett kan tydligen ha många uttryck och denna form av balett gillar jag. Elegant, samspelt och framför allt, spanskt! Jag blev smått imponerad. Jag hade gärna varit på plats.

 

Jag vet inte om länken nedan fungerar men vi gör ett försök om ni orkar lyssna på det inledande snacket några minuter.  Edit: Idag, den 29 april är det Dansens dag!

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Frtve%2Fvideos%2F10158505797445401%2F&show_text=0&width=560

 

Det var en gång…

Gårdagens blogginlägg om minnesstunden på Furirbostället har skapat en kraftigt ökad trafik på bloggen. Bilderna var fina, tycker jag själv, men det är troligen förslaget om att starta berättartillfällen som lyfter bloggen. Och ju mer jag tänker på saken, varför inte?

Förr i världen var det ju vanligt att folk talade med varandra, nu för tiden är det skärmtid och dans på tangentbordet som gäller. Eller så viftar man frenetiskt på mobilen eller plattan. Men hur ofta tittar man varandra i ögonen, fångar förväntningar och nyfikenhet, ser kroppsspråket, hör den viktiga konstpausen?

Själv är jag ingen talare men jag uppskattar verkligen att lyssna till en god historia framförd med inlevelse och en fin slutknorr. Vad som behövs är en ”ordförande” som öppnar och slår an tonen. Kastar ut teman i publiken och så rullar det på av sig självt. Den första rösten som harklar sig och säger: Det var en gång… eller Jag minns… eller Jag vet inte om ni känner till…

På Facebook fick jag ett tips om Västerbottensteatern i Skellefteå som satsar på detta med berättande. Jag får hålla ögonen på deras program. Berättarfestivalen går av stapeln 3-9 april 2017 i samma stad.

Torgny Lindgren är en mästare på att berätta men i hastigheten hittar jag just nu ingen berättelse att avlyssna på nätet. Istället får jag laborera bland Svenska berättelser från Sveriges Radio. Dessa berättelser är ofta halvtimmen men en god historia kan vara allt från några sekunder till det oändliga.

Oravais Fjärden
Oravais Fjärden, vilka historier finns kring den? Fiske, arbete, segling, bad, olyckor, fest och romantik.

Att ensam dö, vem bryr sig?

En man dog i pjäsen, så också en man i vår by helt nyligen. Ensam och inte nog med det.

I lördags såg jag teaterstycket Tjärdalen på Sagateatern i Umeå. Ett teaterstycke efter Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953 framförd av Riksteatern. Sara Lidman är en av mina favoritförfattare och även om jag långt ifrån har läst allt hon skrivit har jag läst tillräckligt. Hon är suverän!

Boken och pjäsen handlar om en tragisk händelse i en liten, fattig by med det fiktiva namnet Ecksträsk, förmodligen i Västerbotten varifrån Sara kommer. Midsommar närmar sig och en av byns bönder har byggt en tjärdal för att tappa tjära till försäljning med vilket han skall rädda sig ur skulder och armod. Byns odugling Jonas hittas skadad i tjärdalen med krossade ben och alla drar slutsatsen att han genom medvetet illdåd saboterat Nisjs mödosamma arbete och fått tjärdalen att rasa. Nils hette han men kallades Nisj, insjuknar i epilepsi och tror sig möta djävulen som vill honom illa, något som predikanten Blom inte är sen att utnyttja i sin mission. Nisjs sjukdom utlöstes kanske av choken vid synen av sin förstörda tjärdal?

Några bönder bär hem Jonas, även kallad Räven, till hans stuga men gör inte mycket mera än så och överlåter skötseln till grannen Vela (Vendla). De har ju sitt att tänka på och Räven har ju inte varit Guds bästa barn. Vela gör så gott hon kan men Jonas är svårt skadad och drabbas av kallbrand. Han är döende när byns allt-i-allo Petrus får nys om saken och kallar på läkare som konstaterar att Jonas kommer att dö. Det är då läkaren uttrycker sin indignation över byns försummelse att hjälpa Jonas: ”Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord.” – Jonas dog ensam, bara Vela sörjde barnsligt.

I boken och pjäsen finns många händelser som naturligt knyter an till det som sker och ger en breddad bild av livet i en liten by någonstans ”uppåt marka”. Petrus skulder till banken och byns handelsman, en ihjälslagen katt, småflickorna som går till handelsboden för att köpa karameller för sin 10-öring, transport av likkistan till kyrkbyn med diverse komplikationer, byns företagsamma men giriga Albert, Petrus möte med pastorn och deras ”vänskap”. Alla ordvändningar och uttryck, det dialektala som finns i Sara Lidmans bok. ”Kaffi” sade de, samma som i vår dialekt, inte kaffe. Alla målande beskrivningar av byn och vardagslivet. Så som bara Sara Lidman kan skriva.

Bokens handling bäddar för framgång på scen. Något av det märkliga och mäktiga är hur pjäsen framförs. Det är bara kvinnor på scen, trots att ett flertal män ingår i själva handlingen, undantaget för ett par manliga musiker. Scendekoren är sparsam, bara ett trägolv och en vägg. Skådespelarnas kläder ser ut att vara deras egna och inte de tidstypiska man kunde förvänta. Det om är pjäsens styrka är de moraliska frågor som framställs och skådespelarnas prestationer. Med så enkla medel är skådespelarnas förmåga avgörande. Resultatet blev enligt mitt tycke strålande! Enda jag kunde anmärka på var att musiken ibland var lite för högljudd.

De sju kvinnorna på scen spelade alla roller och det gällde att hänga med när scenen förändrades, speciellt som klädseln är i det närmaste densamma. Jag läste boken ifjol och hade därför något i minnet men deras excellenta framställning gjorde att man visste när en ny rollfigur gjorde entré och i vilket sammanhang. Själva Sara Lidman fanns med på scen och spelades av åländska Andrea Björkholm som också spelade doktorn och Efraim. Mycket bra rolltolkning av Sara gjord av Andrea men också Maria Salahs framförande av Petrus var grym.

Pjäsen spelades delvis ute bland publiken. Bl.a. fick vi sjunga psalm 81, ”Herren samla nu oss alla”, när minnesstunden för Jonas skulle hållas. Petrus som var en fryntlig och social person gjorde sin entré genom att gå in i publiken och hälsa än här, än där. Trevligheten själv, man förstod hans person. Han kom naturligtvis i den bänkrad där jag satt. Dock passerade han utan att ta min obetydliga person till besiktning. Tekniken att smidigt ta sig förbi alla sittande personer i stolsraden var imponerande.

Stolsraden, ja, den var Vilhelmina. Mitt sällskap i stolsraden upplyste mig om att i denna rad satt bara folk från Vilhelmina. Och så jag. Hedrande!

Mina tankar fladdrade omkring under pjäsen. Tog intryck, gjorde utflykter, drog slutsatser. I vår by dog nyligen en ensam man, utan anhöriga i byn. Det är kanske inget märkvärdigt, så sker ibland, men hans död och kropp upptäcktes inte förrän flera veckor senare. Ingen trevlig syn kan jag tänka. Sådant förknippas med städer och anonymitet. Men det skedde i vår by där alla känner alla. Någon hade sett en bil som hämtade honom; han var kanske på resa? Men han brukade inte vara på långvariga resor, han var 80+, och till sist tillkallades polis.

Frågan inställer sig hur vi umgås i dagens samhälle. Får alla människor plats, har vi tid för varandra, träffas vi eller sitter vi i TV-soffan, glider vi runt på nätet bland alla kontakter, jobbet tar sin tid? Vem har vi kontakt med? Jag vill på intet sätt dra parallell till Jonas i Tjärdalen men frågan infinner sig osökt: kunde vi i byn gjort annorlunda? Jag tror inte jag är ensam om den frågan. Kanske, kanske inte, det handlar också om ens egen aktivitet och synlighet. Faktum är att har man begränsat socialt nätverk finns risk att man faller genom maskorna och är man gammal, sjuk och ensam är det inte lätt.

Har vi råd och lust att hjälpa de som är utsatta, de som flyr, de ensamma? Nutida, mycket aktuella frågor i samband med flyktingströmmen till Europa. Hur behandlar vi våra medmänniskor, nära eller långt bortifrån? Borde vi stanna upp och fråga hur folk mår, ta oss tid, kasta fram ett skämt? Bara ett hej. Se varandra i ögonen. Vem är värd vår uppmärksamhet? Pjäsen utspelade sig för länge sedan men frågeställningarna är ständigt aktuella.

I boken och i pjäsen finns en mening som etsat sig fast i mitt minne: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Jag skulle vilja modifiera den något: ”Såvitt man är en människa måste man bry sig”, för om man inte bryr sig, vad är man då?

Tjärdalen drar runt i kungariket fram till den 30 november. Carolina Frände regi. Sevärd! Inte heller musiken att förglömma, det är ju en musikteater. För de som har Spotify finns också tre sånger från föreställningen med Jonas Svennem, Iiris Viljanen och Leslie Tay i albumet ”En pelikan på myren – sånger från Tjärdalen” 

Turnéplan finns på Riksteatern hemsida.

tjardalen-umea-2016-09-24
Skådespelarna tackar för sig.

Ett sammanträffande

Jag råkade ikväll av en ren tillfällighet på nätet fördjupa mig något i konstnären Peter Eugén Nilssons konst. Han är född och uppvuxen i Sundsvall och nu bosatt och verksam i Stockholm. Han har gjort fantastiska målningar och teckningar av kändisar men också målat landskap från främst Norrland. Nu också aktuell med utställningar bl.a. i London och Rom.

Det är hans landskapsmålningar som jag gillar mest. Jag blev faktiskt  imponerad.

Det som slog mig mest var en målning av ett hus som nästan exakt liknar det hus som jag bor i. Det är ett vintermotiv och så ser det ut här. Huset är detsamma, till vänster finns en hög granhäck, bakom stugan en björk och en el-linje går på samma sätt bakom huset. Husets form, skorstenen, taklyktan och fönstrens utseende och placering är densamma. Det är precis som om han stått här på gårdstunet och målat.

Jag tog mig friheten att kopiera en bild från hans hemsida, bara för att visa hur målningen ser ut. De som känner till mitt hus kan säkert gå i godo för likheten. Vill ni se mera av hans konst på nätet finns länkar här: målningar av kändisar, landskapsmålningar, teckningar av kändisar. Helst skulle jag besöka en av utställningarna men det lär nog inte bli den närmsta tiden och att köpa konst av honom har jag knappast råd med. Jag får tills vidare nöja mig med att studera hans hemsida. En konstbok vore kanske den bästa ersättningen.

Peter Eugen Nilsson-2
Ljussken. Målning av Peter Eugén Nilsson.

Påsk!

Ikväll snodde jag ett av barnens chokladägg och fann två konstiga figurer inne i en kapsel. Chokladen åt jag upp och befriade ett lejon med unge. En god gärning!

Chokladäggen var avsedda för min granne fåraherdens barn men de befinner sig i södra delen av republiken för att fira påsk med sina morföräldrar så några påkskärringar torde inte knacka på i morgon, påsklördag.

Memma, något annat troligt ätbart, en överskattad påsktradition i republiken, vill jag påstå. Hur kan en smet bestående av rågmjöl, rågmalt och sirap gräddad med tillsats av grädde uppskattas så av många? T.o.m. lutfisk och kokt lake är godare och ändå är dessa maträtter inte på något sätt mina favoriter. Sanning att säga så har inte påsken så mycket att bjuda på i matväg. Möjligen då kött av får och några ägg. Jag köpte en bit rökt fårkött av grannen och den var mycket god!

Påskbrasa, det är tradition; jag får återkomma.

För min del inleddes påsken igår skärtorsdag med sittning i Ritz:s fåtöljer i provinshuvudstaden. På vita duken visades 7 Sámi Stories” – sju kortfilmer producerade i och av Sápmi, det som vi kallar Lappland, ett land som finns i fyra nationer. Publiken var fåtalig, vad annat var att vänta? Ämnet var för svårt, för att inte säga omöjligt för Pampas befolkning som trots allt som minoritet i republiken har en del gemensamt med Sápmis befolkning i Norden.

Glädjande är dock att de flesta som såg filmerna var ungdomar. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner. Ingen kände jag men är ändå glad att jag såg filmerna. Fint är också att Kulturskafferiet Ritz låter filmer med så smalt intresse visas i  provinshuvudstaden.

De filmer som berörde mig mest var naturligtvis ”IĐITSILBA” (Burning sun) som går att se på NRK:s hemsida men också ” Hilbes biigá” (Oh Máigon Girl) och ” Áile ja Áhkku” (Àile and Grandmother). En fin början på påsk, tycker jag. Hur firar ni påsk?

2016-03-25 Kinder egg 002-1
Två räddade, ett lejon och dess unge i påsketid.