Inte klappa stora katten!

Jag har ju kaverat om att jag vill se björn, varg och lo i vilt tillstånd, på behörigt avstånd, och idag hände det! I alla fall en av de tre fick jag uppleva om än på ett något annorlunda sätt än jag tänkt.

Jag tog mig en tupplur i godan ro på eftermiddag. Trots det fina vädret var jag hemma och väntade ett telefonsamtal som också krävde närvaro vid datorn när det ringde. Vad passar då bättre än att ta en liten blund i väntans tider?

Jag somnade in, alltså inte dog, och som i en dröm, visst, det var ju en dröm, så såg jag ett lodjur i grindhålet. Ett stort vackert exemplar. Det stod alldeles stilla och rörde inte en min. En bekant stod intill och vi diskuterade ett och annat. Lodjuret kom plötsligt fram till oss och jag fick ett infall att klappa lodjuret på huvudet. Det skulle jag inte ha gjort. Det small till, ungefär som när en krokodil gör en blixtsnabb attack och si, lodjuret hade bitit sig fast i handskens yttersta fingerspetsar, dock ej i mina fingrar. Hårt satt det och varken jag eller lodjuret kom loss från handsken. Båda blev vi lika förtvivlade för ingen hade väntat detta. På något sätt blev det ett samförstånd mellan lodjuret och mig för vi var båda i samma låsta position.

Hur det gick vet jag inte för någonstans där så vaknade jag. Kanske det blir en fortsättning kommande natt?

Kanske har det att göra med den intensiva debatt som just nu stormar på Facebook och i landskapets tidningar. Själv är jag för en rik flora och fauna där alla har plats och där även vargen och vackra lodjuret finns men att vargen stryker kring hus och hem är inte bra. Just nu verkar den vara i var och varannan österbottnisk by men inte i vår by. Vi skulle kanske hellre ha en vacker lokatt i närheten? Fast då blev det farligt för grannens katt Lisa som dagligen gör en runda runt mitt hus. Idag hade hon lämnat en död mus på min farstubro. Kanske som ett tack för att jag håller upp stigen genom skogsbacken åt henne denna snörika vinter?


Vad gör den som kaverar? 

Den enes bröd den andres död. Och snön den bara drösar ned.

Vargen i mörkret

Jag har köpt mig en ny pannlampa, denna manick som är helt ovärderlig för oss landsbor som bor utan annan utebelysning än solen, månen och stjärnorna. Den förra har jag tappat bort och den hade fått ett och annat fel så jag sörjer den inte.

Jodå, en lampa vid ytterdörren har jag men det ljuset räcker inte långt.

Min nya pannlampa är av avancerad sort med två olikfärgade varningsljus, olika bredd på fältet den belyser, stroboskopeffekt och med den starkaste effekten påkopplad ser jag hur långt som helst i mörkret. Ett tekniskt mirakel. Det blev jag varse igår kväll när jag såg att det blänkte till i mörkret ett par hundra meter bort längs med vägen. Kunde det ha varit en varg? Varg lär ju finnas överallt om man skall tro rapporterna. Igår morse blev en man på sin gårdsplan antastad av en morrande varg bara tre mil härifrån. Senare på dagen blev vargen skjuten.

Någon varg tror jag dock inte att jag såg i mörkret. Det var förmodligen reflexen från en vägpinne som jag såg. Jag tror risken att råka ut för en aggressiv varg är ganska liten. Då är fästingarna en större risk, även om de är små.

Jag blev dock åter fundersam när jag i vedlidret skulle klyva lite ved inför kvällens eldning i vedspisen. Jag tyckte något skymtade vid dörren.  Något som tittade fram men som snabbt drog sig tillbaka när jag böjde mig framåt för att kolla vem som lurade i mörkret vid dörren. Vargen?  Snabb som attan också.

Det visade sig vid närmare undersökning att det var sparkstöttingen som skapade skuggan av ett varghuvud vid dörren. Med den starka pannlampan på huvudet skapas också skarpa skuggor. Puh, så klarade jag mig igen. Fast ingen fara, jag hade yxan nära till.

Visst skall man respekt för det rovdjur som vargen är men samtidigt bör man inte överdramatisera saken. Det gäller att följa med läget och se hur det utvecklas. Det skulle vara intressant att jämföra med liknande bebyggelse och landskap där det också finns varg i naturen. Kanske något område i Sverige? Hur sköts saken där och vilka är de verkliga farorna?

Tills vidare strövar jag fritt i skog och mark och vid mörker har jag nu ett underverk på mitt huvud. Det är bara att blända vargen!

Ännu mera snö har kommit, både igår och idag. Drivorna hopar sig. Nu väntar vi bara på en snabb och varm vår så har vi rejäla översvämningar på gång.

Ett mysterium för vilken myra som helst

Tänk att ni befinner er på torget i Vasa. Det är marknad, som igår. Folk spatserar omkring, de är på gott humör. En helt vanlig fredag.  Fullt med stånd som har till försäljning de mest nödiga och onödiga ting som kan tänkas. Billiga kläder, mattor, bakverk, flätade korgar, skor, blommor, diverse plastgrejor, glass, dammsugarlangar, godis, vårrullar, halsband, smycken, olikfärgade stenar, tavlor. Massor som pockar på att du öppnar din börs och bläddrar bland sedlarna, om du är rik, eller plockar bland slantarna om du är mindre bemedlad. Men köpas skall det, ung som gammal.

Plötsligt hör du ett sus som kommer från igenstans. Ett sus som ökas till en vind, till en storm, till ett sug. Du känner att du inte har någon makt, du lyfts upp, du förs bort mot ett centrum. Du kastas in i en tunnel, du rusar fram i rymden i ofattbar hastighet.

Plötsligt befinner du dig i säcken. Det är mörkt. Beckmörkt. Livet är slut. – Tänk om detta kunde hända vilken dag som helst; att torget töms på folk och ting inom några sekunder. Ingen vet vart alla människor försvunnit. Kvar står bara frihetsstatyn. Ett mysterium. Har Bermuda-triangeln förflyttat sig, har ett ufo strålat upp alla till en annan dimension i sann Isaac Asimov-anda, är den yttersta dagen nära förestående?

Varje vår har jag besök av myror i mitt hem. De kommer i maj. De rusar omkring på golvet, de är glada och spralliga, dyker upp på de mest olämpliga ställen. Oftast är de kring diskbänken men kan också göra mig sällskap när jag skriver blogg, spisar frukost eller slappar i soffan. Jag har kommit på ett sätt att få bort dessa ovälkomna gäster med bara ett par dagars lätt jobb.

För myrorna måste metoden påminna om ovan beskrivet. Plötsligt är de bara borta och vilsna eftersläntrare söker förtvivlat efter sina kamrater innan även de snabbt försvinner till en annan värld.

Jag använder en maskin, vanlig i de flesta hem. Dammsugaren. Med jämna mellanrum scannar jag av golvet med dammsugarmunstycket och så fort jag ser en eller flera myror sänker jag munstycket över dem och vips är de borta. De har inte en chans. Till på köpet får jag ett ovanligt välstädat golv.

Myror måste var sociala varelser och de är inte alls dumma. Ryktet går att i röda stugan på backen är manfallet stort, alla krigare försvunna, inte ens ett ynka ben finns kvar. Farligt område, håll er borta!

Jag har inget emot myror bara de håller sig borta från mitt köksgolv. I kanten på tomten finns en mindre myrstack och där får de gärna hålla till. Det sägs att de håller bort ormar och det är bra. Ormar lär förekomma mer än vanligt denna vår och nu på morgonen rapporterar FB om en man i våra trakter som blivit ormbiten. Hellre en myra på tomten än ett sting i tån.

Spekulerar om spankulera och andra gå-ord

Helgen har bjudit på en del aktivitet. På lördag var det talko vid byns gyttjehål. Stolpar för stängsel sattes upp. Närmare 500 st. Det är meningen att får skall husera bakom detta stängsel och låta sitt bräkande ljuda över byn i sommarkvällarna.  Nu är det mest tranor som för oväsen.

Talko, d.v.s. frivilligt arbete för en god sak, drar ibland en hel del folk. Vi var väl ett 20-tal själar som strålade samman. Det var roligt att höra på gubbarna när de resonerade och trätte på skoj. Bl.a. förekom undervisning om hur SMS fungerar som väl passat som sketch i en revy. Det är inte alla som har det på klart, verkar det som. Men trevlig samvaro hade vi ut i naturens sköte.

Logistiken var lite bristfällig så de blev en del spring om vart annat. Mest blev det letande efter första kaffepausen. Korvgrillningen som avslutande paus gick lättare att hitta. Lite sol fick jag på nästippen; eller var det senap?

På kvällen blev det en stilla promenad i den fina kvällen. En nätt liten vän agerade guide och jag lärde mig en del nytt. Det finns så mycket mera att se när man går än när man snabbt susar förbi i en bil.

Promenera är lite fint medan att gå är mera vardagligt. Själv tycker jag om att flanera, d.v.s. man tar det lugnt, tittar sig omkring, samtalar och har inget speciellt mål med sitt gående. Ungefär som att ströva. En skillnad tycker jag ändå finns mellan att ströva och flanera. Flanerar gör man på en gata eller väg medan man strövar i naturen. Vandra kan man också göra i naturen men då har man ett mål, man är på väg någonstans.

Uttrycket att använda apostlahästarna är ett annat sätt att förflytta sig till fots. För att inte tala om att spankulera. Jag uppfattar det som lite lättjefullt att spankulera omkring. Helst spankulerar jag även om det mest blir någon slags halvtaskig power-walk när jag går solo.

Annars fick jag hem cykeln ikväll efter att den varit på service så nu får nog apostlahästarna sadla om och bli en del av velocipedryttaren.

Vår gås i sås

Jag har sökt våren senaste helg. Visst finns den man ack vad kall den känns. Och snöfall med vita stora flingor överraskade mitt i letandet.

Vid villan har isen gått. Men vid bryggan hänger ännu en iskant på 5-10 meters bredd kvar längs stranden. Samma sak varje år. Isen försvinner sist från min brygga.

I Umeå har våren minsann vaknat till liv. Det fick fyra hundar erfara som alla blev bitna av vårsura huggormar. På samma gång. Där kan man tala om ömma nosar. Man får hoppas att de klarade sig. Sämre gick det för en hund i samma stad som avlivades efter att ha svårt bitit en 5-årig flicka i ansiktet. Hundar kan vara världens underbaraste djur men också farliga i vissa situationer.

Själv råkade jag som liten pilt ut för en ilsken gås. Jag var kanske 5-6 år. Den var trogen min far och vaktade honom. Den var bra på att springa och när den väl fått syn på mig kom den med god fart. Hade jag tur hann jag undan men en gång trillade jag och gåsen fick fatt på mig. Där låg jag med näsan i gräset och gåsen passade på att ge mig en omgång med den hårda näbben i nacken.

Än idag har jag en viss respekt för gäss. Men kommer de för nära och är aggressiva så har jag nog idag makten att vrida nacken av dem. Med nöje. Det var nära en gång i Pildamsparken i Malmö när en alltför närgången och glupsk gås fick för sig att det låg något ätbart på min tunna sommarsko och gav min stortå en kraftig kyss med näbben.

Vår gås på gården slutade i sås på tallriken vill jag minnas.

Första maj -64

Det känns som söndag. Fast det är lördag och första maj.

Grådaskigt på himlapellen. En färgblandning i naturen av grått, beige och gråvitt, ny-grönt, brunt i många nyanser. Regnet hänger i luften, jag saknar solen, värmen.

Första maj 1964 minns jag. Det var en solig dag och vi barn lekte i hagen. Det första gröna gräset tittade fram. Vita, luftiga moln seglade på himlen. Det blåste sunnan.

Ett bud kom att morbror Enok hade omkommit i en olycka på morgonen. Det kändes overkligt, han som var så snäll var nu borta. Något som man knappt förstod.

Han var på väg för att träffa sin käresta. Han körde traktor. Den tidens vägar var inte alltid så fina som nu. Traktorn hamnade i diket och välte och han blev under. Han var vid liv när de hittade honom men hans liv gick inte att rädda.

Jag minns att den fortsatta leken den dagen blev långsam, glädjelös. Fanns morbror på något av de vita molnen som for norrut, undrade jag.

Det skedde i Kaitsor. Kurvan vid Vörå Norra skola, där lyktade han sitt liv. Han blev 23 år.

En grå dag utan olycka är bättre än en solig dag med sorg.

Vårlig skogsstig