Vem är de? Var är de nu?

Hur lång tycker du att den optimala väntetiden mellan två flygningar är? Två 2 timmar? Jo, det är en passlig tid inom Europa tycker jag. Det finns tid för lite förseningar och i bästa fall hinner man äta en bit mellan flygen. Det beror naturligtvis på hur stor flygplastsen är och om det finns flera åtskilda terminaler.

I går tisdag blev min väntetid i Helsingfors hela 4,5 timmar och det är för länge. Jag hann bli uttråkad men som tur är fanns gratis wifi och ett ställe där man kan sitta i fåtölj med litet svängbart bord för datorn. Eluttag för både dator och laddning av mobilen eller annan elektronisk utrustning. Perfekt, tänkte jag och slog mig ned för att slå ihjäl tiden.

Men jag hann också sitta och glo på folk. Ja, inte dumglo utan mera sitta och iaktta folk, hur de beter sig, hur de är klädda, om de stressade eller ser vilsna ut.

En stor del var säkert affärsresenärer, det kunde man se på klädsel och handbagaget. Resvana såg de också ut. Speciellt lade jag märke till en man med sydeuropeiskt utseende, kanske italienare, inbillade jag mig. Snygg kostym i blå ton, proper slips, perfekt kammat hår och skorna var inga vanliga tofflor. Självsäkerhet strålade omkring honom. Säkert en framgångsrik affärsman eller högre chef av något slag, fantiserade jag. Med all säkerhet en man som åker business class. Jodå, mycket riktigt satt mannen i den blå kostymen i första klass och talade i telefon när jag tillsammans med andra billighets-resenärer fick gå ombord och söka oss till de bakre regionerna i flygplanet. Vem var han, varifrån kom han, vart skulle han? Sådant kan jag sitta och fundera på medan människor strömmar förbi mot sina resmål någonstans. – Inte bara på flygplatser utan rent allmänt när jag har en stund över på offentligt plats.

Första klass-mannen reste från Kastrup till Helsingfors.

I Helsingfors lade jag märke till en äldre kvinna i kappa. Klockan närmade sig midnatt och vi väntade på att få äntra flyget till Vasa. Hon såg trött ut och gick lätt böjd framåt när hon fick syn på en ledig stol där jag satt. Hon kom fram, granskade snabbt stolen, det såg ut som om hon suckade, vände och gick. Hon ställde sig bland andra väntande, förmodligen raska och friska.

De båda stolarna var speciella på så sätt att de var märkta med två bilder som föreställde en rullstol och en person som går med käpp. Helt tydligt avsedda för personer med rörelseproblem eller funktionshinder av något slag.  Eller bara för äldre folk som behöver vila sig en stund i kön till gaten.  – Varför satte hon sig inte? Eller varför satte sig ingen annan i dessa enkla trästolar? Varför satte jag mig i den ena stolen? Vem var hon denna trötta kvinna? Varför reste hon?

Ok, jag är nyfiken på människor och ibland får jag en obändig lust att intervjua för mig helt okända människor. Han affärsmannen, den trötta kvinnan eller varför inte hon som satt jämte mig i flyget från Köpenhamn. En effektiv, stiligt klädd kvinna i medelåldern. Hon läste sina papper, gjorde anteckningar och först sista stunden i flygningen bläddrade hon förstrött i en av tidningarna. Hon pratade perfekt engelska. Vem var hon och vad stod i hennes papper? Var är hon nu?

Frågor, ren nyfikenhet eller ett äkta människointresse? Har du sådana later?

Det moderna Malmö

Stolen

Ett vykort som jag sände. Ibland skickar jag vykort.

Searching for Sugar Man

Jag tittade igår dokumentärfilmen ”Searching for Sugar Man” som handlar om den okända sångaren Sixto Rodriguez från Detroit som på början av 1970-talet spelade in två plattor som blev floppar i USA. Det fanns de som klassade honom högre än Bob Dylan och onekligen, när jag lyssnade till musiken, så är både hans sångröst och texterna speciella. Samhällskritiska och med rötterna i det liv på gatan som  Rodriguez levde. Trots det blev det ingen framgång och han lämnade musiklivet och en lovande karriär åt sitt öde. Han blev främst bygg- och diversearbetare.

Det märkliga var att medan Sixto Rodriguez förblev relativt okänd så blomstrade hans musik i Sydafrika och han blev där en stor idol jämförbar med de största världsstjärnorna. Han fick många anhängare men ingen visste vem han var utan det gick skrönor om att han tagit sitt liv på scen under dramatiska former. Allt detta utan att han själv visste något.

Det fanns de i Sydafrika som sökte hans ursprung utan större framgång tills någon hittade namnet på en stadsdel i Detroit i en av hans sånger. Det var då de fick något att spinna vidare på och kom också i kontakt med den livslevande Sixto Rodriguez som förnöjsamt levde sitt liv med byggjobb och ett enkelt boende. Han var en enkel och ödmjuk människa, kanske lite udda. Han fick nu renässans och gjorde turnéer i både Sydafrika och Australien. Han fortsatte dock med sitt enkla liv och rik blev han inte. Förmodligen fanns det folk som utnyttjat honom när rättigheterna såldes.

Ett fascinerande öde och vad jag vet så lever han än idag. Hans musik finns bara delvis på Spotify medan hans två första album ”Cold Fact” och ”Coming from Reality” är riktiga rariteter och finns naturligtvis inte på Spotify. Man får lugnt ställa sig på väntelista för köp, om man alls får någon skiva.

Som tur är finns båda albumen på YouTube och med hyfsat bra ljudkvalité. Om det är originalinspelningar vet jag dock inte.

Ett mysterium är denna man som varit/är socialt och politiskt intresserad. Bl.a. har han ställt upp i ett borgmästarval, dock utan att vinna valet. Det är ett stort tidsspann från början av 1970-talet när han försvann fram till 1998 när han upptäcktes av de som verkligen gillade hans musik, de i Sydafrika.

Egentligen hade jag delvis tänkt skriva om något annat men det får komma en annan gång. Se dokumentärfilmen, lyssna på musiken och fundera på alla de som kunnat bli något stort men aldrig fick chansen eller så tappade de sugen i något skede. Det finns kanske många Sixto Rodriguez bland oss?


Searching for Sugar Man – Finns på Svt Play fram till 18 november 2018
Sixto Rodriguez – Wikipedia

”Cold Fact” full album

Coming From Reality (Full Album)

 

De anhörigas afton på Marielund i Maxmo

Igår kväll blev det stolgymnastik. Det gällde att i takt till sång göra några enkla rörelser sittandes på stolens framkant. Lite pröva på. Sådana övningar som man ser på äldreboenden där rörligheten ofta är begränsad hos innevånarna. Likväl skall det gymnastiseras och röras på sig. Och javisst, det var där jag befann mig igår, på Marielund i Maxmo.

Gamla moster, 90-plus, bor sedan många år på detta fina äldreboende i Maxmo kyrkby. Varje höst firas De anhörigas afton och eftersom moster själv inte har några barn så blir det vi syskonbarn som får engagera oss lite mera förutom hennes syster som igår hade förhinder. Därför föll det på min lott att närvara och varför inte. Det gav en god insyn i hur hemmet fungerar, träffa personalen, äta god mat (laxsoppa), träffa andra anhöriga, delta i programmet och rent allmänt uppleva den fest och den omväxling detta är för boende på Marielund.

Alla var fint uppklädda och alla var med. För första gången på 33 år stängdes Marielund när alla travade iväg till församlingshemmet i närheten. Festen har blivit allt populärare med åren och det blev lite väl trångt i matsalen på Marielund. Därför flyttades festen till församlingshemmet där de ca. 80 deltagarna rymdes men mycket extra utrymme fanns ändå inte.

Efter middagen förflyttade vi oss till festsalen där kvällens program avnjöts. Chefen för Marielund, ansvarig sjukskötare Ann-Christine Nyman, hälsade välkommen och bjöd på en kavalkad av det som hänt på Marielund senaste år. En hel aktiviteter må jag säga och inte minst djuren som de haft på boendet har fått stor uppskattning. Nu har tyvärr pippin i buren dött, katten har blivit överkörd (den tredje katten som rönt detta öde) och hönsen har flyttat hem till sig över vintern. Vi får verkligen hoppas att någon donerar en ny fågel till hemmet och att en ny katt får pröva lyckan på Marielund. Speciellt detta med katter tror jag är viktigt för trivseln på ett äldreboende.

En trampcykel med två platser för boende har också införskaffats efter att en fond gett penningar till detta. Egentligen har cykeln plats för tre personer eftersom en av personalen behövs för att sköta styret och trampandet. Passagerarna sitter framtill och velocipedföraren sitter på sadeln och stärker sin kondition. Win win för alla och mycket uppskattat.

Allsången som leddes av Marlen Södergård hade god hjälp av dragspelaren Stefan Sandvist. En dam från Rökiö, tyvärr missade jag hennes namn, höll ett litet föredrag om ”Liiti om daan vaar mytzi i vikon” (Lite varje dag blir mycket på en vecka). Det var här som alla fick prova på lite stolgymnastik. Hon menade att även små rörelser och korta vandringar är stärkande för konditionen och välmåendet. Förvisso har hon rätt, det är de små stegen som räknas. Varje vandring börjar med ett steg. Det är stor skillnad på en helt sängliggande patient och de som kan röra sig för egen maskin åtminstone något.

Programmet inleddes av Noah Grannas som vackert spelade några pianostycken. Han går sista klassen i högstadiet och kunde verkligen hantera klaviaturen på ett piano. Visserligen kom han av sig en gång, händer den bästa, men detta skötte han smidigt och med stor säkerhet. Förutom musicerandet imponerade även hans övriga uppträdande vilket borgar för att vi kommer att få se honom på scen fler gånger. Som Ann-Christine sade: ”Minns att det var på Marielund ni hörde hans namn första gången”. – Jodå, det skall vi komma ihåg.

Programmet avslutades med lottdragning och jag vann en stegräknare. Kanske en påminnelse om vikten av motion?

De anhörigas dag blev en positiv överraskning och väl värd att besöka. Programmet var fint utformat och mitt intryck är att det råder god stämning på Marielund. Personalen ser ut att trivas och de boende verkar nöjda. Moster var belåten med kvällen även om hon blev lite trött på slutet. Jag brukar säga att på Marielund vill jag bo den dagen jag inte längre kan sköta mig själv och eget hus och hem. Fast helst dör jag med lien i hand på eget gårdstun. Må det dröja ännu många år. Jag har alltför mycket att se, höra, uppleva och lära!

Ett par bilder från festligheten igår kväll. Tyvärr bara med mobilen, jag orkade inte släpa med mig systemkameran.

Tyvärr blev bildkvalité sådär men här hälsar i alla fall Ann-Christine Nyman välkommen. Sedan följde en bildserie på alla de aktiviteter som hänt på Marielund under senaste året.

En bok ALLA borde läsa!

Vi överöses dagligen med en mängd information, fakta, statistik, upplevelser och påståenden. Vi borde med andra ord vara väldigt kunniga om världens tillstånd. Så är inte fallet om man får tro Hans Rosling och vad han skriver i sin bok ”Factfulness”. Egentligen vet vi mindre än vad schimpanserna gör, menar han.

Hans Rosling var en av nya tidens folkupplysare tills han dog i cancer i vintras. Vem minns inte hösten 2015 när han presenterade flyktingsituationen i Syrien under flyktinggalan ”Hela Sverige skramlar” så att alla förstod. Alla som ville förstå. Att sedan Sverige(o)vännerna helt skamlöst vände hans presentation till att vi skall hjälpa enbart på plats och inte i Norden är en annan sak. Hans menade att vi skall hjälpa både på plats ute i världen och på hemmaplan.

Boken ”Factfulness” har utkommit i år efter hans död med hjälp av hans son Ola Rosling och hans svärdotter Anna Rosling Rönnlund, även de aktiva i stiftelsen Gapminder.

Han delar in boken i kapitel som handlar om olika instinkter vi har och som ofta leder oss fel i förståelsen av välden. Vidare anser han att massmedia ofta avstår från goda och långsamma nyheter till förmån för dramatiska och dåliga nyheter. En katastrof intresserar oss människor mycket mera än gradvisa förbättringar vilket gör att dessa inte lyfts fram i mediebruset och vi människor tror därför att allting blir sämre och sämre, speciellt som vi gång på gång får höra om samma olycka och elände. I verkligheten förbättras världen hela tiden även om det fortfarande finns stora och allvarliga problem. T.ex. menar han att en sak kan vara fortsatt dålig men ändå ha förbättrats. Det går åt rätt håll.

Han delar inte in världen i i-länder och u-länder, något som han anser är en förlegad modell, utan i inkomstklasser. Klass 1, de människor/länder som förtjänar max. 2 dollar per dag, klass 2 = 2-8 dollar per dag, klass 3 = 8-32 dollar per dag, klass 4 de som tjänar mera än 32 dollar per dag. Måtten tar hänsyn till prisnivån i länderna. Vi i västvärlden tillhör klass 4. Han visar med bubbeldiagram över tid hur länder lyft sig från klass 1 allt högre upp i förtjänstklass. Andra händelser är nedgången av barnadödligheten i världen och antal födslar per kvinna samt förbättringen av utbildningen för världens kvinnor. Fakta som även högt utbildade och människor i ledande positioner har helt fel uppfattningar om. Så är det på område efter område, vi går på instinkt och inte på fakta.

Att förstå statistik och det flöde av information vi dagligen tar del av, på ett eller annat sätt, är inte alltid lätt. T.ex. hur stor del av mänskligheten är extremt fattiga, alltså med en inkomst under 2 dollar per dag? De flesta tror att det är betydligt större andel än vad det är i verkligheten. Vi är i detta nu ca 7,6 miljarder människor på jorden. Av dess är mindre än 1 miljard extremt fattiga.

Jag gör ingen fullständig recension av boken utan plockar lite här och där för att blixtbelysa innehållet och skapa tankeställare:

  • Saker och ting kan vara både dåligt och bättre på samma gång
  • Varning för rosenröda skildringar av det förflutna
  • Jämför, sätt siffror och fakta i sitt sammanhang, tidsmässigt och i förhållande till andra likvärdiga länder/situationer
  • Samla exempel på kulturella förändringar. Dagens kultur måste inte vara gårdagens och inte heller morgondagens.
  • Se upp med enkla idéer och enkla lösningar
  • Världen kan inte förstås utan siffror, men den kan inte heller förstås enbart med siffror.
  • Leta efter orsaker, inte en skurk
  • Leta efter system, inte hjältar
  • Insistera på data
  • Varning för spåmän. Akta dig för prognoser som inte redovisar osäkerheten

För ett par tre år sedan ville Medborgarinstitutet i vår kommun ha förslag på kurser och föreläsningar. Jag nappade på invitationen och skickade förhoppningsfull in förslag på en kurs eller föreläsning som skulle lära oss att bli källkritiska och förstå och tolka statistik. Vad hände? Ingenting, naturligtvis. Kanske ansågs förslaget inte locka folk, kanske fanns inte lärare/sakkunniga i ämnet eller så togs förslaget emot med en gäspning. Jag vet inte vilket men inget hörde jag om mitt förslag.

Behovet av källkritik och förståelse av statistik är idag ännu större i dessa lögnens och manipulerandets tidevarv. Med ganska enkla medel kan även vanligt folk förstå och ifrågasätta fakta och påståenden om bara viljan och intresset finns. Denna bok är ett av dessa medel.

Bill Gates tyckte att denna var en av de viktigaste böcker han någonsin läst; jag kan bara instämma! Köp den, låna den och läs den; jag kan garantera att du får en och annan tankeställare och flera aha-upplevelser och förhoppningsvis blir världen en bitteliten smula bättre.


Hans Rosling Wikipedia

Gapminder

Factfulness : Tio knep som hjälper dig förstå värld – Adlibris

[youtube=https://youtu.be/pHEsjQEsVyk]

Detta är en bild från årets Kaustinen Folk Music Fesival. Maloune Prévaly, en medlem i gruppen Chouk Bwa från Haiti, ett av Latinamerikas fattigaste länder. Samtidigt är det skäl att komma ihåg att alla är inte fattiga i fattiga länder på samma sätt som att alla inte är rika i rika länder.

Enligt Hans Rosling är främst kvinnor i fattiga länder förmodligen lösningen på  avskaffandet av den extrema fattigdomen i världen. Att de får utbildning och ekonomiska resurser i microformat.

 

 

Att cykla för brinn kära livet

Alla borde någon gång i livet stiga utanför comfort zonen och utmana sig själv. Känna att nu hoppar jag och tro att jag packat fallskärmen rätt. Utmaningen kan vara nästan vad som helst, det behöver inte vara fallskärmshoppning. Lika gärna kan det vara att hålla tal inför en samling främmande människor, resa ensam långt bort eller säga ”jag älskar dig”. Elddopet är högst individuellt. Eller så cyklar man till Paris.

Idag startade Team Rynkeby God Morgon Vasa från just salutorget i Vasa med målet att cykla till Paris. Jag har ett par bekanta som cyklar i denna tappra skara på 34 cyklister från Vasa med omnejd och jag ville se dem starta och sedan kunna följa truppens framfart på Internet.

Team Rynkeby God Morgon är ett antal lag från Norden som cyklar för att samla in pengar till svårt sjuka barn. (Därav rubriken på inlägget) Samtidigt är det en personlig utmaning att förbereda sig med tuff träning, kunna fungera i laget, tro på sig själv och när det känns som jobbigast ändå ha krafter och motivation att fortsätta. För det kommer säkert stunder när deltagarna tänker: vad gör jag här? Vad jag förstår så är det helt vanliga människor som med varierande kondition och erfarenheter av cykling som tillsammans tränar och genomför detta lopp.

I år startar 1900 cyklister i 48 lag från alla de nordiska länderna och går i mål i Paris den sjunde juli. Cykelloppet kommer ursprungligen från Danmark där det startades av sju anställda på en juicefabrik som ville cykla till Paris för att se målgången av Tour de France. Sedan har det bara växt.

Team Rynkeby God Morgon Vasa (TRGMV) startade idag (26.6) klockan tolv och övernattar i natt i Nummijärvi i södra Österbotten för första gången tillsammans i själva loppet. Sedan fortsätter färden till Helsingfors där de tar båten till Travemünde i Tyskland tillsammans med övriga finska lag (totalt 7 lag) för fortsatt cykling på kontinenten. Det är bara önska dem lycka till och hoppas att inte strapatserna blir för svåra eller det händer någon olycka.


Team Rynkeby God Morgon – Finland

Team Rynkeby God Morgon –  Sverige

Live GPS Tracking – följ lagen i realtid

Åkdonen på rad väntandes på sina ryttare. Lagkaptenen på väg upp på scen.

Lagkapten Jari Lemberg har fattat rodret, jag menar mikrofonen

Här står visst en bekant och verkar vara väldigt uppåt. Två av följebilarna fanns på torget.

Här en annan bekant (i mitten) som verkar väldigt glad och redo.

Det drar ihop sig – kanske spänd förväntan?

Så släpper de snart kontakten med stadens torg och flyttar fötterna till pedalerna. Här skall minsann cyklas!

Och där försvinner de på sin färd mot Paris.

Två små glädjeämnen idag

Ibland får man anledning till glädje av en enkel anledning. Det behövs så lite och det gäller att ta till sig när det bjuds.

Idag hade jag ärende söderut i landskapet och slank in till kusin som bor i Övermark för en liten pratstund. Som tur var hon nyss hemkommen och vi fick oss till livs de senaste nyheterna om familj, släkt och bekanta.

Vi gjorde oss också en tur ut till växthusen där hennes son odlar blommor. Nu är det i slutet på säsongen och det mesta är redan avyttrat men än är kommersen igång ett par veckor och för den blomfattiga människa jag är så tycktes det ändå finnas mer än nog med vackra blommor.

Kusin tyckte definitivt att jag skulle ha med mig en blomma hem och menade att en ampel med flera olika blommor var lämplig. Sagt och gjort hämtades en ståtlig uppsättning färdig att hänga upp. Efter några korta instruktioner om skötseln tror jag mig kunna hålla blomsterprakten i vid liv en god bit av sommaren.

Lagom till midsommar också! Sådant blev jag glad åt idag när jag väl hemkommen hängde upp ampeln på farstubron och ser hur en enda ampel riktigt lyste upp ingången till mitt enkla Château. Att jag inte tidigare tänkt på eller intresserat mig för blommor hemma hos mig. Det är nog detta med vattnandet. Antagligen har jag vattnat för mycket eller för litet. Nu blir det mera noggrant med detta.

På väg hem stötte jag på ett vägarbete söder om Vasa. Asfaltering på gång. Jag hamnar först i kön som väntar på grönt ljus. Efter lite omställningar med stoppljus och vägkoner kommer en vägarbetare fram till mig och rabblar upp något på finska som jag inte hinner uppfatta. Tydligen instruktioner om hur jag som skulle köra som första bil i kön efter grönt ljus.

Jag förklarar att jag inte kan finska så bra och får istället en enkel anvisning på svenska vilket räcker gott och väl för situationen. Som avslutning frågar denna lysande grönklädda man med solglasögon på finska vad midsommarhälsningen heter på svenska. Så mycket förstod jag. ”Glad midsommar” svarade jag och han upprepade på svenska och därmed var hans uppdrag slutfört för denna gång. Glatt överraskad av denna vänlighet lyckades jag klämma ur mig ett ”Kiitos”. Det är inte alltid som konversationen går så smidigt och lättsamt mellan svenska och finska i Finland.

Tänk så lite som behövs för att förgylla en dag i midsommarveckan anno 2018: en ampel och ett vänligt ”Glad midsommar!” av en asfaltjobbare.

När fann du senast glädje i det lilla extra som kan dyka upp när man minst anar det? Det lilla extra som man också lägger märke till, märk väl!

Än finns det blommor hos Rönnholms i Övermark nära Riksåttan. Lite reklam får jag väl göra när jag fick så fin ampel. (bild med mobilkameran)

Praktfull är ordet. Hoppas de trivs hos mig och inte blåser sönder eller torkar bort.

Av årets alla 98 sommarpratare var de bara två…

Vad är en viktig bit av sommaren? En oftast stillsam tillställning men mången gång både underhållande och rörande. Kan det vara sommarpratarna i Radio Vega och Sommar i P1? Ja, det är det. Båda listorna med sommarpratare är klara.

Tidigare i veckan presenterade Radio Vega sina sommarpratare.  Jag måste säga att jag blev lite besviken. Några namn kände jag sedan tidigare men de flesta var mig obekanta. Det behöver inte betyda att årets urval är dåligt, jag bara känner dem icke.

26.6               Michael Björklund, kändiskock – vet jag vem det är men inte någon jag direkt följer

9.7                 Hassan Zubier, hjälten från Åbo salutorg – namnet och händelsen är bekant med inte mycket mer.

10.7               Rafael Donner, författare, chefredaktör – råkar vara Jörn Donners son. Alltid en god början.

12.7               Nils Torvalds, Europa-parlamentariker – känd politiker

17.8               Maarit Feldt-Ranta, riksdagsledamot – känd politiker

Ja, det var det hela från min horisont. Resten är tämligen okända för mig.  Ingen riktig stjärna i Vegas lista som gjorde att jag hoppade jämfota av överraskning och förväntan.

Något bättre var det i Sommer i P1, vars lista blev offentlig ikväll, men även där fanns det många okända för mig. Har jag inte koll på media och alla kändisar? Uppenbarligen inte, kanske beroende på att jag tittar TV så sällan.

Det finns dock en del namn på P1:s lista som är intressanta och en sommarpratare, eller rättare sagt ett par tillsammans, är det nästan så att jag hoppar jämnfota åt.

JUNI

23 Claes Månsson, skådespelare
27 Gustav & Marie Mandelmann, lantbrukare, tv-personligheter
28 Mark Levengood, författare, programledare
30 Eva Rydberg, skådespelare, teaterdirektör

JULI
12 Marko ”Markoolio” Lehtosalo, artist, skådespelare
21 Anders Berglund, kompositör, dirigent
24 Tom Xiong, entreprenör, föreläsare

AUGUSTI
17 Olof Röhlander, mental tränare, författare, föredragshållare
18 Sara Danius, professor i litteratur- vetenskap

Intressanta och förhoppningsvis hörvärda men säkert finns det fler. Jag känner de bara icke.

Två som jag dock vill spela på trumpeten för och som är mina klara favoriter:
16 augusti, Sara Parkman & Samantha Ohlanders, musiker!
Av de två hoppas jag mycket. De turnerade 2016 med sin föreställning ”Fäboland” som jag gärna velat se men tillfälle gavs aldrig.

Jag kommer dock att ge dem alla en chans. Lyckas någon fånga mitt intresse mera än 10 – 15 minuter i början så får de fortsatt öra och vem vet, det är kanske ett riktigt guldkorn? Så det gäller att ha en bra inledning!

Så sommarpratandet blev så här inledningsvis lite tunnsått för mig. Därför ber jag er, kära läsare, att nagelfara både Radion Vegas och Sommar i P1:s sommarpratare via nedstående länkar och ge mig tips om vad som ni tror kan vara värt att låna öronen åt i sommar.

Vilka är era favoriter bland årets sommarpratare? Ge gärna en vink om varför!


Radio Vegas sommarpratare

Sommar i P1

Fäboland 

Alltför många klart lysande stjärnor finns det inte i år bland sommarpratarna. Eller?

Att samtala med och utan språk

Jag har idag suttit en god stund vid tangentbordet och skrivit. Inte blogg utan en berättelse om hur det var på 50-talet i folkskolan här i byn. Till sommaren brukar det årligen komma ute en skrift ”Orvas” i Oravais Hembygdsförenings regi. Ofta kontaktar de mig och undrar om jag har något jag kan bidra med.

Till en början står det helt stilla och jag kan inte komma på ett endaste vettigt att skriva om, dåligt minne som jag själv har. Som tur är har en medlem i torsdagsklubben gott minne. Han är återflyttare efter att i Stockholm kört buss största delen av sitt yrkesverksamma liv och därifrån har han många roliga och märkliga historier men det är kanske inte sådant som det skrivs om i en hembyggdskrift från Österbotten.

Men han kan också bjuda på historier från byn den tiden innan han åkte till Stockholm. Som när han som skolgosse brukade besöka en äldre kvinna som bodde nära skolan och som var ruskigt duktig på att berätta spökhistorier. Då var det inte roligt att gå hem i mörkret. Han kanske lärde sig något av berättandet där.

Skolan på 50-talet i byn, ja, det blev det som blev mitt bidrag detta år till Orvas. Om det godkänns, vill säga. Han berättade, jag skrev. Vi får se vad slutresultatet blir.

Det är inte allom givet att vara en god historieberättare. Och nästan lika svårt är att få det på pränt. Eller svårt och svårt. Det svåra är att minnas alla detaljer och kluriga ordvändningar.

Igår mötte jag förresten en äldre kvinna som brukar rasta sin svarta schäferhund på vägarna i södra delen av byn. Hon var också pratsam och vi samtalade en god stund om allt mellan himmel och hjord. Hon är nämligen f.d. får- och getfarmare.

Bl.a. berättade hon att hon för ca två år sedan tog sin kappsäck samt hund och flög till Provence i södra Frankrike och bodde där ett halvt år i en liten stad utan att kunna någon franska alls. Det tyckte jag var häftigt för vad jag vet så är hon ingen globetrotter. Hon kunde lite engelska men det hade hon inte stor nytta av där.

Hon tog både dags- och timslånga promenader, handlade som vanligt i närmaste affär, gjorde samma mat som hemma och klarade sig gott utan närmare socialt umgänge. Jo, i butiken blev hon känd och lärde sig också så småningom något franskt ord men mycket gick ut på att peka och visa. Också ett sätt att samtala på. De döva gör det varje dag.

En gång hade hon som vanligt parkerat hunden utanför matvaruaffären. När hon handlat klart och skulle gå hem ösregnade det utanför och till på köpet var hunden borta. Hon blev helt bekymrad och trodde först att någon stulit hennes hund. Det visade sig dock att en av tjejerna i affären tyckte synd om hunden när det regnade och hade tagit in den i affären lite vid sidan om.  – Det tolkade hon som en vänlig handling och som ett erkännande att hon var accepterad i kvarteret.

Och visst är det så, visar man bara lite vänlighet och mod klarar man sig långt utan att kunna språket och även skapa någon form av kontakt med ortsbefolkningen. Samma var det när det fanns flyktingar i vår by och vissa av dem visade intresse för att få kontakt trots språkproblem. Mycket går om man vill och försöker.

Hunden igår sprang först omkring och skällde lite, tittade bekymrat på mig och nafsade lite lätt. Jag var nog en farlig typ som skulle hållas kort var budskapet. Vartefter vi stod och pratade lugnade hunden ned sig och helt plötsligt kom den fram till mig och satte sig nära och tryckte sig tätt mot mitt ben. Vi hade nog kunnat bli vänner också vi, även om vi inte pratade samma språk.

Ett behagligt ljus igår men ändå svårt att fotografera. Än ligger isen tung.