Älgjakt

Älgjakten har inletts och i norr hördes hundskall och skott. Troligtvis någon älg som fick sätta livet till. Jag gick istället på skogsvägar i södra delen av byn på min söndagspromenad.

Söndagen var annars fin, disigt och passligt solljus för att fotografera, inte de skarpa strålarna. Ljumt i luften, ingen blåst och inga älgflugor heller denna dag. Toppen med andra ord. Pratade också lite med husfar i byns mest sydligt bebodda hus. De bor lite avskilt och lugnt men än finns det en del trafik till villorna och sommarstugorna. Och högst troligt också älgjägare på väg. På väg tillbaka hörde jag röster i skogen. En rysk familj som plockade lingon, såg det ut som.

En annan som jag också träffade på var en älg som passerade över vägen alldeles nära mig. Den stannade upp till synes förvånad och granskade mig. Den stod stilla i 5-10 sekunder innan den så helt tyst gled in i den täta granskogen. Ett fint tillfälle att få en bra bild på en älg men pyttsan, jag hann inte. Vid sådana tillfällen borde kameran vara inställd på automatik. Min spontana älgjakt avslutades lika fort som den dök upp. Nåja, det fanns annat att ta bild på, t.ex. en gammal skrotbil. Jag får vara nöjd med det lilla och det stora, Storstenen.

Märke och modell?
Modern teknik bland unggranar
Ja, det var här som älgen smet iväg.
Ingen älg på bild men Malakt stenkyrka är väl inte heller så dum.
Annonser

Skogsfotografens glömska

Ni vet hur det är ibland när man blir så till sig att man glömmer både tid och rum. Jag som annars ikväll hade tänkt åka in till Vasa och gå på Ritz för att se filmen Sameblod. Helt plötsligt hade klockan passerat fem och jag skulle inte ha hunnit i tid till filmens början. Därtill var jag rejält hungrig. Det blev att hoppa över filmen denna gång men den går ännu några gånger på Ritz så jag hinner väl.

Ni vet också hur det känns när man fått inspiration till max och bara vill sätta igång. Som igår på fotofestivalen. Eller när jag varit på någon sammankomst tillsammans med mina radiovänner eller när man känner sig riktigt peppad efter en spansklektion. Man bara vill rusa hem och köra pang på rödbetan. Så blev det idag.

Jag tog som vanligt med kameran på min söndagspromenad i akt och mening att i all stillhet ta någon bild här och där. Plötsligt befann jag mig i skogen letandes motiv och detaljer som man annars inte ser. Helt klart påverkad av bildvisningarna igår. Jag kom att tänka på Johan Geisor som sade att han aldrig ser fåglar och djur i naturen därför har han satsat på makrofotografering. Helt nyligen har han gett ut sin första fotobok med den kryptiska titeln ”De osynliga fåglarnas skog”.

Osynliga fåglar är däremot inget som Benny West känner till för fågelfotografering är en av hans specialiteter eller Tommy Vikars som har mörkerfotografering i skogen som sitt gebit. Just för att ta reda på vad djuren och fåglarna gör i mörkret om natten. Stort tålamod och envishet fordras för att få de bästa bilderna av levande djur och fåglar i vilt tillstånd. Jag tror jag föredrar makrofotografering för det verkar mera lättillgängligt även om också det är en konst. Eller varför inte landskapsfotografering som Johan Strand presenterade i sin framställning.

Inspiration fick jag och det var väl därför jag hamnade i skogen idag en god stund. Det är märkligt vad man kan upptäcka i skogen om man bara tar det lugnt och tassar försiktigt omkring. Bl.a. upptäckte jag flera djurstigar helt nära min gård och även färska spår av rådjur vid en kallkälla som jag har på mina marker. Just detta att röra sig långsamt i landskapet är en av hemligheterna med Orsolya och Erlend Haarbergs fantastiska bilder. De vill själv gå med packning längre tider i fjällen för att se det annars osynliga och vänta på det perfekt ljuset och tillfället.

Själv får jag väl kalla mig skogsfotograf efter dagens övningar. Jag är annars en stor vän av skogen och dess väsen, med eller utan kamera. Här kommer ett gäng bilder från dagens strövtåg i skog och mark. Inte långt gåendes för på en ganska liten yta hittade jag massor av fototillfällen och då var jag inte alls inne på makrofotografering.


Haarberg Nature Photography 

Gå in på deras galleri och se bilder.

Johan Geisor om naturfotografering (Radio Vegas program)

Här var det stopp
Pengar på det gröna

 

Skrumpnande skönheter

 

Livet på en pinne
Vem bor här?
Eller här?
UFO i skogen
Trampa inte på mig!

 

Sommaren som aldrig kom…

… minns vi sommaren 2017. Visst, ljuset och det gröna kom men värmeböljan, en endaste liten en, vart blev den av? Knappt så det runnit en droppe svett i år. Simstranden vid Hellnäs har inte heller haft många besökare denna sommar.  Och alla myggen, var blev de av? Nåja, någon måtta får det vara med saknaden, mygg klarar vi oss utan. Eller borde vi tänka på småfåglarna och deras föda?

Sista söndagen i augusti tog jag mig en tur genom byn. Kameran med, naturligtvis. Tog bilder här och var, liksom för att dokumentera sommaren, det som finns kvar, ifall någon får för sig att det varit nio månader vinter och tre månader dåligt skidföre. Minnet kan ibland spela oss spratt. Då är det bra att ha bilder som bevis, en liten sommar hade vi i alla fall, vid närmare eftertanke.

Vi tittar på lite bilder i ett galleri!

Knatter i väggarna

Med sommaren kommer också fåglar av allehanda slag. Svalorna som skiter på Brunte, kajorna som bygger bon i skorstenarna och nu en hackspett som terroriserat mig halva dagen.

Ett kraftigt hackande i väggen störde mig enormt och jag sprang ut för att få se vad den höll på med. Visst, där satt den och trummade på i ett hörn. Högt och tydligt. Varför, kan man fråga sig? Finns där insekter?

Nope. Där innanför brädbeslåningen hade en småfågel lyckats klämma in ett bo och nu var den rödhövade marodören på jakt efter ägg eller fågelungar. Jag har sett det tidigare. En bekymrad småfågel flög förskräckt omkring men kunde inte göra mycket. Däremot lyckades jag skrämma iväg idioten för en stund men snart var den tillbaka.

Jag rusade ut varje gång jag hörde att den åter satte igång och strax flög den iväg förargat skrikande sitt läte. Så höll vi på en god stund tills kvällningen infann sig. Då tog den tydligen en paus för nu har den inte hörts av på några timmar. Dock är jag ganska säker på att i morgon fullföljer den sitt dåd och hackar sig in till småfågelboet för att kalasa på det som där kan tänkas finnas. Jag är då inte hemma och kan störa den. Sådan är naturen, den enes död, den andres bröd.

Svalor, kajor och hackspettar gillar jag inte. Däremot småfåglar och trastar, de sista trots att de har ett förskräckligt läte. Det som gör trastarna populära hos mig är deras skicklighet att plocka upp maskar ur gräsmattan. De går försiktigt framåt och lyssnar var det kan finnas någon mask och vips så lutar de huvudet lite mera på sned åt det håll de hör en mask och sedan med ett hugg drar de upp en fet mask. Enkla nöjen en gråtung junisöndag med regn i luften.

Djupsund i Maxmo
Någon fågelbild har jag inte. Istället blir det en bild från grannbyn Djupsund från igår kväll. I vattnen däromkring fanns det en hel del sjöfåglar, inklusive en svanfamilj med några dunbollar simmandes på vattnet.

Solen gör sorti

Jag gjorde ikväll en liten rundtur i skärgården. Inte medelst båt utan med Brunte som ivrig dragare. Man kan säga att jag gjorde turen som digital hantverkare när datorer behöver service och korrigering i stugorna. I framsätet låg kameran.

Vid ett par tillfällen stod jag ut ur min diligens och kollade in solnedgången. Detta naturens fenomen, ofta bedårande, ibland färgrik, alltid med en stämning att dagen är slut, vila väntar. Några timmar senare väcks en ny dag till liv.

Här några bilder från Österbotten en kall majkväll år 2017.

Lågvatten i Stråkaviken.
Spaning mot väster
En helt vanlig kväll på Västerö
Vadan detta? En zeppelinare som bunkrar i toppen av en jordisk gran. Uppe till vänster ser vi ett UFO? Jag häpnar i skymningen.

Våren som försvann

Märkligt att värmen inte kommer. Fortfarande minusgrader nästan varje morgon jag åker till jobbet. Visserligen torra vägar men det behövs bara en lite fläck is för att Brunte skall halka. Därför kör jag med vinterdäck ännu. Det är länge sedan jag senast kört med vinterdäck så långt in i maj.

Den 5 april såg jag de första stjälkarna sticka upp ur rabatten men sedan har det inte hänt mycket. De har växt lite på höjden de senaste dagarna med det är allt. Inga blommor som slagit ut.  Ända tills jag här om dagen såg en annan liten grupp förskrämda små, blå blommor titta fram i min gräsmatta. Vad heter de? Samma visa varje vår, vad heter dessa vackra små blommor? Äntligen, men visst upplevde vi våren som försvann i år? Åtminstone vårkänslorna är som bortblåsta. Kallt och blåsigt. Men nästa vecka blir det varmare väder och troligtvis kommer jag att skifta däck kommande weekend.

Om jag hinner, för i morgon blir det lite uppdrag och på lördag skall jag på födelsedagsfest uti naturen. Återstår så söndag.

Små och blå och ack så vackra!

Blink, blink igång men cykeldatorn var tjurig

Jag är förlåten, Bruntes blinkers fungerar åter. Inget behövde jag göra utan de bara fungerar som de skall, både till vänster och till höger. Därför tror jag allt mer att det var Brunte som ville ge mig en knäpp på näsan när jag flörtade lite med den gröna V40!

Värre var det med cykeldatorn som jag fick offra ett par timmar på innan jag fick igång den. Jag plockade nämligen fram min cykel i dag och naturligtvis var batteriet kaputt i cykeldatorn. In med nytt batteri men hur göra för att få igång den när den blivit nollställd? Ingen manual hade jag och de som fanns på nätet var inte till mycken hjälp. Nåja, till sist fick jag den att fungera med ”trial and error-metoden”. Men det tog tid.

Nu var jag ändå lite klok och skrev upp hur det fungerar vid inställningen så att jag inte står inför samma problem nästa gång batteriet skall bytas.

Jag tog cykeln och åkte iväg till villan (sommarstugan). Det är fortfarande menföre längs med de mindre sidovägarna och jag rekommenderar att inte köra i onödan på dessa vägar ännu en vecka eller två. Med cykel gick det bra. På sina ställen har det börjat torka upp, på andra ställen låg snö och is kvar och mitt emellan var det blött och mjuk vägbana. Men vädret var fint, solen sken och fåglarna sade pip. Fast mycket sjöfågel såg jag inte vid villan.

Isen låg kvar vid min strand men den såg minst sagt trött och svag ut så den kan blåsa bort på nolltid om det vill sig. Från flera håll närmar sig öppet vatten och ute på fjärden såg jag isvallar som tornade upp sig vid grynnor och skär. Vid min strand går isen alltid sist, så blir det säkert i år också. Lite sen i år men vi är i rätt månad, maj, blomstermånaden.

Förresten, sju år idag sedan jag startade denna blogg! Fast jag hade nog blogg innan också fast mera anonymt.  Så totalt har jag kanske bloggat närmare 10 år eller något sådant. Huj, tiden går!

Trots snö på sina ställen så gick det ganska bra att ta sig fram på cykel
Så här såg det ut vid min strand. Inget bad ännu på veckor och dar!
Fjärden med både is och öppet vatten.
På sydsidan glittrade solen i vattnet, som den brukar göra på sommaren