Blink, blink igång men cykeldatorn var tjurig

Jag är förlåten, Bruntes blinkers fungerar åter. Inget behövde jag göra utan de bara fungerar som de skall, både till vänster och till höger. Därför tror jag allt mer att det var Brunte som ville ge mig en knäpp på näsan när jag flörtade lite med den gröna V40!

Värre var det med cykeldatorn som jag fick offra ett par timmar på innan jag fick igång den. Jag plockade nämligen fram min cykel i dag och naturligtvis var batteriet kaputt i cykeldatorn. In med nytt batteri men hur göra för att få igång den när den blivit nollställd? Ingen manual hade jag och de som fanns på nätet var inte till mycken hjälp. Nåja, till sist fick jag den att fungera med ”trial and error-metoden”. Men det tog tid.

Nu var jag ändå lite klok och skrev upp hur det fungerar vid inställningen så att jag inte står inför samma problem nästa gång batteriet skall bytas.

Jag tog cykeln och åkte iväg till villan (sommarstugan). Det är fortfarande menföre längs med de mindre sidovägarna och jag rekommenderar att inte köra i onödan på dessa vägar ännu en vecka eller två. Med cykel gick det bra. På sina ställen har det börjat torka upp, på andra ställen låg snö och is kvar och mitt emellan var det blött och mjuk vägbana. Men vädret var fint, solen sken och fåglarna sade pip. Fast mycket sjöfågel såg jag inte vid villan.

Isen låg kvar vid min strand men den såg minst sagt trött och svag ut så den kan blåsa bort på nolltid om det vill sig. Från flera håll närmar sig öppet vatten och ute på fjärden såg jag isvallar som tornade upp sig vid grynnor och skär. Vid min strand går isen alltid sist, så blir det säkert i år också. Lite sen i år men vi är i rätt månad, maj, blomstermånaden.

Förresten, sju år idag sedan jag startade denna blogg! Fast jag hade nog blogg innan också fast mera anonymt.  Så totalt har jag kanske bloggat närmare 10 år eller något sådant. Huj, tiden går!

Trots snö på sina ställen så gick det ganska bra att ta sig fram på cykel
Så här såg det ut vid min strand. Inget bad ännu på veckor och dar!
Fjärden med både is och öppet vatten.
På sydsidan glittrade solen i vattnet, som den brukar göra på sommaren
Annonser

Vårtecken

Det var på tiden att jag krafsade lite i rabatten härom dagen för idag såg jag de första blomstjälkarna titta fram. Detta trots att det fortfarande är tjäle i marken och isen låg alldeles bredvid. Märkligt detta med naturens gång. Flyttfåglarna kommer och växterna tittar fram trots att det är både kallt och vått. Kanske det är solljuset som varje dag ökar eller är det någon mystisk naturens klocka som talar om att nu är det tid att växa, tid att sätta bo och lägga ägg.

Jag trodde att det var ovanligt tidigt i år med den första späda växtligheten men det visade sig att ifjol så kom samma blommor upp den 2 april, tre dagar tidigare.

Inget märkvärdigt, säkert finns det redan på många håll blommor på väg upp men jag gläds åt mina oansenliga rabatter som sköter sig själv. Inget gör jag och ändå kommer blommorna upp varje år. De blomstrar en tid, tynar bort till hösten och försvinner i marken.

I något skede på våren vill jag stanna tiden och inte låta mera hända. Just när det är som bäst, som mest grönskande, som mest friskt. Moder natur lär dock inte gå med på det utan allt har sin gilla gång. Snösmältningen sin tid, nyvaken myra sin tid, syrén sin tid, lingonen sitt tillfälle och norrskenet sin plats på mörkan himmel.

Kanske bäst så; allt har sin rundgång.

Det första gröna våren 2017. Upp skall de, om de så  genom isen stånga.

Naturens små och stor under

Många är hungriga och snappar åt sig både frön och nötter från mitt fågelbord som främst är tänkt för mina små vänner, småfåglarna. De hade en enorm aptit trodde jag, tills jag upptäckte att även andra, större fåglar delade på frön och nötter med dem. Inte konstigt att det går åt hur mycket som helst.

I morse satt också en ekorre under fågelbrädet och åt solrosfrön som småfåglarna sparkat ut. En god stund satt den och mumsade tills jag själv gick ut för att fylla på. Den får gärna äta lite av det som ramlar ned. Så vacker päls den hade! Förr brukar jag tänka att om skulle jag välja vilket djur jag finge bli skulle det bli ekorre. Nu är jag mest bokmal.

Kvällens spanska klarades galant av och jag berättade om min Cadillac. Uppgift till nästa gång är att berätta om mitt favoritfotografi, en rolig uppgift. Svårigheten är att kunna välja bland alla tusentals bilder jag har. Helst vill jag berätta om fler. Det blir troligen en eller ett par ur min Flickr-katalog.

En vacker soluppgång färgade himlen starkt rosa i morse. Jag for ut för att fånga den nya dagen trots att jag redan har många soluppgångar och solnedgångar fotograferade. Det blir liksom inflation på solens inträde i öster även om det är vackert. Jag kunde inte hålla mig och därför blir det även en sådan bild infogad i detta inlägg. Det är trots allt gott när man än kan glädja sig åt en ny dag, representerad av en förtrollande morgonrodnad en kort stund. Sedan är den borta och kommer aldrig igen; just denna explosion av intensivt färgscenario.

Ekorre vinter
Här den sitter snällt och spisar, ekorren min
Morgonrodnad
Så stark var morgonrodnaden i morse. Inget mixtrande med färger.

Frostigt landskap i rätt ljus

Idag var det en sådan fin vinterdag som man bara kan önska sig. -8 C och rimfrost i träden. Speciellt lämpat för fotografering därför att solen dolde sig delvis i lätta moln vilket inte skapade skarpa skuggor i bilden. Naturligtvis tog jag kameran med under min vandring runt om i byn. Först längs med naturstigen ut till sjön där jag gick ombord på isen och fortsatte mot hamnen. Andra hade gått före mig, både människor och djur.

Fortsatte längs med mindre byvägar och kom också till skogs där jag inspekterade ett nytillkommet kalhygge. Som tur är hade avverkningen inte förstört den fina skogsstig som går förbi där.

Det är sådana dagar som gör att jag står ut med vintern!

Prommenad i Oxkangar
Fladan
Prommenad i Oxkangar
Fladan
Prommenad i Oxkangar
Frosten
Prommenad i Oxkangar
Utkikstornet på Storstenen i Fladan
Prommenad i Oxkangar
Skogen, det stående folket
Prommenad i Oxkangar
Den räddade stigen

Långt tillbaka i tiden

Inte var det alltid bättre förr men när man börjar rota i myllan och historien framträder ibland intressanta och spännande saker. På tal om kalhygget så finns nära virkesupplaget uppe på berget en husgrund som ingen vet hur gammal den är och vem som bott där. Det verka ha varit ett boningshus av något slag för i ena hörnan av grunden finns det kvar ett fundament för spisen. Bitar av tegelsten har jag hittat där. Vad det är för hus som stått där vet ingen. Vilken är historien bakom? Minst 100 år gammalt, troligtvis betydligt äldre.

Hundra, två hundra år är småsmulor när man betänker det träd som man nu gräver fram i Lycksele en bit uppåt fjällen på andra sidan pölen. Trädet tror man är ca 9500 år gammalt. En betydande ålder på ett träd som ännu finns kvar som stam. Kottar verkar också ha hittats och med lite tur och stor skicklighet hos vetenskapsmännen så kanske man kan plantera frö och får växande träd vars förälder är 9500 år gammalt. Detta är minst lika intressant som att man inom några år planerar att landsätta en människa på mars. Tycker jag. – För 9500 år sedan stod Pampas fullständigt under vatten.

Trädet kommer att transporteras till skogsmuseet i Lycksele där det kommer att förvaras och förhoppningsvis också förevisas för allmänheten. Hmm, kanske skogsmuseet i Lycksele vore värt ett besök nästa sommar? Det verkar finnas en del intressanta saker där.

Här ett reportage med video om tallens utgrävning i Västebottens-Kuriren.

skog
Trollskogen

Skogen

Igår kväll gjorde sig skogen åter påmind. Dels genom ett TV-program som ingår i Lasso på svenska YLE, vår egen Tv-kanal, som starka krafter nu vill ta bort som självständig kanal och slå ihop med en finsk kanal. Hur det går med det vet vi nog, majoritetsspråket tar över hur många goda löften det än ges i initialskedet för att lugna oss svenskspråkiga. Tyvärr är det så som det fungerar och vi har sett många gånger förr, svenskan glöms bort, ibland t.o.m. hos de som är finlandssvenskar.

Nåja, det var inte om det jag skulle skriva om utan om TV-programmet och en skogsavverkning nära mitt ställe, på ett grannskifte.

Igår, kanske redan dagen före, så hördes maskinljud och brak när processorn närmade sig. I skymningen såg jag starka strålkastare mellan trädstammarna och jag blev tvungen att gå dit och inspektera eftersom jag har en antenn i skogen där. Den var borta, puts väck. Synd, för hade jag vetat om detta så hade jag rullat in min tråd och räddat den. Nu var den i småbitar.

Detta väckte en del tankar om skogsbruk och vem som äger skogen. Byn består till en stor del av skogsmark och vi som bor här har blivit vana att betrakta skogen som vår skog, vår natur. Så är det naturligtvis inte utan jag skulle tro att idag äger utomstående kanske mer än hälften av byns areal. Människor som är okända, kanske boendes långt borta och som i många fall inte har någon anknytning alls till byn förutom sitt skogsägande. Så var det inte för 100 år sedan när storskiftet genomfördes och byns mark delades upp mellan bönderna i byn på 8 hemman. Då var det stora arealer per hemman, nu är det småbitar och ibland får man på kartan se de mest märkvärdig former på skiftena.  Speciellt inne i byn där tomtmark styckats av.

Men sådan är utvecklingen, släkten komma och släkten gå, arvskiften och försäljningar görs och många har flyttat bort. Det finns skogsskiften som ingen vet vem som är ägaren. Så var det inte förr i världen när byns skog ägdes av bybor. Då tog de yxan på axeln och gick till skogs, spände hästen framför åkan och körde ut sitt eget virke till försäljning. Alla visste vem som högg och var. Idag kommer en anonym maskin som jobbar dag och natt och på ett par dygn är stora ytor kalhuggna utan man ens sett en skymt av föraren i hytten. Man hör brummet och braket och plötsligt är det åter tyst och en vacker skog har ödelagts, blivit till pengar. Efter någon tid görs skogsplantering med samma typ av träd över hela kalhygget. Monokultur kallas det. Den mångfald som fanns innan är borta. Och av de träd i mitt skifte som står närmast kalhygget kommer vid kommande stormar ett antal att blåsa omkull. Kanske jag då också blir tvungen att kalhugga om skadan blir för stor, vilket har hänt mig vid ett tidigare tillfälle. En effekt som kan liknas vid fallande dominobrickor.

Jag är själv skogsägare och har också kalhuggit ytor och är således en del av systemet men på senare år har jag alltmer börjat fundera på om detta är rätt metod. Skogsindustrin vill ha det så, rationellt och effektivt men är det rätt gjort mot skogen? Kunde inte hellre selektiv avverkning göras vartefter så att kalhyggen kunde undvikas till fromma för ekosystemet och mångfalden. Relationen mellan skogsvårdsföreningar och industrin är inte heller alltid den bästa. För industrin är detta mest till besvär och något man inte prioriterar. Money rules!

Som motvikt till braket i skogen tittade jag igår kväll på ett program med namnet ”Varför vill alla dra till skogs?” I programmet funderas över vår relation till skogen, vårt behov av natur, lugn och ro. Inte så mycket om kalhyggen utan mera om en nästan romantisk syn på skogen. I programmet redogör några personer för sina förhållanden till skogen och inte minst min favoritbloggerska Jonna Jinton får två olika tillfällen att berätta om sitt skogsliv, något som hon idag till viss del lever av som bloggare, fotograf och konstnär.

Att författare, musiker, konstnärer och fotografer i alla tider har hämtat inspiration från skogen är klart. David Henry Thoreau skrev om sitt liv nära tjärnen Walden Pond i Massachusetts på 1800-talet. En mera lyrisk berättelse om det ensamma livet i skogen får man leta efter. Men även vanliga människor har behov av att vistas i skog och mark, insupa atmosfären, andas frisk luft, se dunklet mellan stammarna, skåda solens sken i trädtopparna, höra vindens sus, korpens kraxande. Inte alltid för att plocka bär och svamp, jaga älg eller motionera utan för att få den inre frid som skogen kan ge genom att bara vara stilla, ströva omkring. Varv ned. Jag tror att skogen är en viktig del i den nordiska folksjälen även om många idag är urbana och mera sällan ser en naturligt växande skog. Dragningen finns där någonstans.

Därför har också miljövård, friluftsliv och turism fått en allt större betydelse för skogens och naturens bevarande. Ingen vill se ett fult kalhygge men ståtliga granar, knotiga fjällbjörkar, porlande bäckar och glittrande sjöar går hem i stadens lägenheter och villor. Det finns t.o.m. någon ekonom som räknat ut att i framtiden kommer skogsägarnas orörda skogar att generera mera pengar än vanligt skogsbruk. Huruvida det håller streck återstår att se. Tills vidare rullar skördarna runt i skogarna, tuggar sig miltals fram och lämnar brutala avtryck efter sig.

 Programmet finns att se på här. 

skog
Så här kan det se ut innan. Min skog nära det nya kalhygget
skog
Så här kan det se ut efteråt.

Frost

Den första frosten kom igår morse. -2,1C noterade min digitala mätare. Samma datum som i fjol. Och samma gradtal idag på morgonen.

Jag gjorde eld i spisen igår kväll. En härlig värme spred sig i stugan och jag behövde inte alls elda länge innan jag hade +23 grader inne. Nästan för varmt. Helst vill jag ha en +16-18 C när jag sover. Men visst är det skönt ändå med värmen från en vedeldad spis?

Klippte gräsmattan igår för sista gången denna säsong. Snaggade till den så att inte mycket långt gräs finns kvar nästa vår när åter denna trogna syssla pockar på.  Alltid när jag klipper gräset för första eller sista gången per år brukar jag fundera: vad allt har hänt tills nästa gång jag avslutar eller börjar klippa gräsmattan? Samma när jag byter till sommar- eller vinterdäck. Vad kommer att hända tills nästa gång jag håller i fälgkorset? Kommande sommar, kommande vinter.

Det som hänt i sommar är att ovanligt många har dött i byn, eller med anknytning till byn. Mest äldre människor men ändå. Tiden går och vi med den.  Och så måste det vara för tänk om alla levde hudratals år, så fullt det skulle bli här på denna jord. Huvudsaken är att man är nöjd med det liv man levt när aftonens skymning kommer. Lätt att säga; för många är det en sorglig historia detta med döden. Jag tror ändå att har man gjort så gott man kunnat och inte ständigt burit på bitterhet, avund, egoism och själviskhet så kan man inte göra mycket mera än så.

Jag tittade i morse på två ekorrar som rusade runt i träden bredvid min stuga. Fort, fort gick det i rasande tempo. Tätt efter varandra. Från tall till tall, uppför, nedför stammarna. Om det var slagsmål eller lek vet jag inte. Plötsligt tappade den ena fotfästet och föll till marken från en ganska hög höjd.  Någon flygekorre var det inte för färden gick rakt ned. En människa hade antagligen slagit ihjäl sig, men för ekorren betydde det inget, den var snart uppe i trädet igen. Ändå lever den ett betydligt kortare liv än en människa i år räknat.

2016-10-05-002-frost
Frost i gräset bådar för kallare tider.
2016-10-05-003-frost
Återvänder till jorden för att åter grönska till våren.

2016-10-06-soluppgang-010
Gryningen i morse färgade himlen i purpur. Ingen färgförstärkning av bilden, så såg de ut.