Två gåvor

Visst är det trevligt att ibland får små, oväntade gåvor bara så där? Senast det hände mig var för några dagar sedan. Två gåvor till och med.

Svåger, han som var med på resan, hade köpt en liten skrift med information, kartor och fakta om Algarve. Frid och fröjd ända till jag upptäckte att hans nyförvärv inom reselitteraturen var avfattad på tyska. Hans kunskaper inom tyska är ytterst begränsade varför det var honom till besvikelse. Han hade nämligen tänkt sig ett alster på engelska.

Eftersom jag förstår en del tyska försökte han avyttra boken till mig men förhöll sig kallsinnig till mitt skambud på halva priset. Ända tills sista dagen när jag fick boken i gåva. Se där, även från detta resmål fick jag en läcker infoskrift med mig hem. Bara att tacka och bocka!

När jag kom hem väntade en gåva till. Även detta en bok. Sister Jane och svåger, de på andra sidan byggdevägen, har nämligen besökte den trevliga staden Piteå uti Norrbotten. Svåger sjunger nämligen i kör och nu hade kören gästat sagda stad för ett framträdande. Sis, förutom att hon käkat palt, hade på ett loppis upptäckt en billig bok som hon trodde skulle intressera mig och förvisso, hon träffade rätt.

Boken heter ”Norrbotten – värt en resa” med text av Ulf Boström och handlar, som titeln antyder, om Norrbottens sevärdheter och märkvärdigheter. Boken är från år 1995 men det mesta som omnämns torde finnas kvar. Som t.ex. Malören (inte ett missöde utan en liten ö utanför Kalix), Rådhustorget i Piteå, Ladriket i Avan, Gallejaur (det stället har jag besökt), Nasa silverfjäll, Vuollerim, Ájtte (fjäll- och samemuseum i Jokkmokk som jag också har besökt), Brudslöjan, Suptallen, Treriksröset och mycket mera.

Det blir att studera boken ingående kommande vinter så att jag kan lägga upp en spännande roadtrip sommaren 2019. I sommar lär det inte bli av, eller vänta nu, visst skall jag ditåt, men i ett ärende som inte medger alltför många sidosprång. Återkommer till detta längre fram.

Igår besökte jag villan för första gången denna sommar; jag såg två svalor igår så då är det sommar! Isen har gått fort och nu låg fjärden blank och fin. Räfsade löv från stigarna runt min strandbastu och såg framför mig en del underhåll som skall göras. Främst målningsarbete.

Denna första sommar som friherre kommer jag att tillbringa betydligt mera tid vid min sommarstuga än tidigare år. Om jag hinner, ha, ha.

När fick du senast en oväntad gåva som du uppskattade? Eller gav en spontangåva till någon?

En vy som jag sett många gånger men som jag inte tröttnar på, Kalotfjärden.

Nytt att läsa

Härligt att sitta på varma strandstenar i sommarkvällen

Annonser

Vargar, Akademien och Brasan

Åh, nästan en hel vecka utan ett enda blogginlägg. Men jag lever och mår, och på benen jag står. Inspiration har saknats, inte speciellt mycket har hänt och varje gång jag öppnat mitt bloggdokument har det känts fel och tröttsamt. Med andra ord en svacka i skrivandet och mycket bättre har det inte varit med fotograferandet.

Fast egentligen finns det att skriva om. Vargfrågan tröskas vidare i landskapet och besten har synts till här och var men jag får inte se den.  Kom hit får jag klappa dig! Obs! jag skrev klappa, inte krama! Att bli kallad vargkramare är nog det sämsta man kan råka ut för i Pampas denna vår.

Svenska Akademien har figurerat i spalter och i rutor men inte blir jag mycket klokare på vad som hänt. Jag har på känn att det är ett stort i-landsproblem samtidigt som Akademien är pekpinnen i språket, en nog så viktig funktion, som borde hanteras av människor med bildning och belevenhet. Het verkar diskussionen ha gått bakom kulisserna, något som bara kan anas. Tyvärr har jag inte följt med historien från början men en s.k. kulturprofil har tydligen en central och initierande roll.

Vad är en kulturprofil och vad innebär detta epitet ifråga om makt och påverkan? Jag känner då ingen kulturprofil, inte ens till namnet, men så är jag en bland allmogen. Tydligen är kulturprofilen en viktig person som bärs upp av systemet, finkulturen, och då må man förlåtas somliga synder.

I Västerbotten har rättsmaskineriet agerat med att bränna ned en kåta i Stenträsket (Storuman) som tillhör Anita Gimvall. Hon påstår att hon renoverat kåtan som hennes familj haft sedan slutet av 1800-talet och anpassat den till de krav som myndigheterna har. Länsstyrelsen anser att kåtan är ett olovligt nybygge inom ett naturreservat. Ord står mot ord.

Det jag reagerar på är att Anita Gimvall rimligen borde ha någon dokumentation på att kåtan funnits där sedan lång tid tillbaka. Ritningar, bilder, kartor eller vittnesmål som stöder hennes utsaga. Om så finns borde det inte vara någon diskussion, i ett rättssamhälle med aktning för ursprungsbefolkningen. Som jag uppfattar saken är Anita Gimvall av samesläkt och därmed är kåtans existens av hävd en självklarhet. Samma som våra fiskekåtor ute på kobbar och skär. Under förutsättning att de behållit sin karaktär och inte renoverats till lyxvillor.

Det som jag också reagerade på var att kronofogden valde att bränna ned kåtan, en symbolisk handling som visar makt, istället för rivning. Kronofogden anser att det blev billigaste så, något som kan stämma, men gör myndigheten så i andra delar av riket också?

Ikväll hade jag bättre flyt och fick luftat några av de frågor som funnits i mitt bakhuvud hela veckan. Kommer vargen denna natt, kan man bete sig hur som helst som celebritet och har lagstiftningen i Sverige tagit tillräcklig hänsyn till det samiska folket och dess hävd?


Krisen i Svenska Akademien – vad handlar det om? – Aftonbladet

Upprörd stämning inför bränning av kåta  

Skolskjuts pga vargen 

Att tutta eld på Vattenfalls kåta  på Jokkmokks vintermarknad hade varit ren mordbrand