Jag döstädar därför att solen är så het

Att jag döstädar idag betyder inte att jag tänker kasta veven de närmsta åren. Alla borde döstäda med jämna mellanrum. Gå genom sina grejor: kasta sådant som är skräp, ge bort, sälja, sortera och behålla sådant som är nyttigt och användbart inom rimlig tid. Inte dra på sig alltför mycket bra-att-ha-grejor eller falla för nostalgimasken. Eller jo, det kan man kanske göra men då måste man ha gott om förvaringsutrymme och god ordning på grejorna. Men många gånger, till vilken nytta?

Jag hörde på radion häromdagen från en teater i Stockholm där de har en stor mängd rekvisita till verksamheten. Allt från kläder till möbler och radioapparater och allt däremellan. Frågan var hur de kan hålla ordning på allt detta, det handlar om tusentals föremål. Jo, de tar helt enkelt en bild av sina saker och lägger in dem i en databas med platsangivelse. När sedan vissa rekvisita efterfrågas kan de snabbt ta fram en bild och visa. Inget tidsödande sökande i dammiga förråd och rotande i kartonger och skåp.

Något sådant har jag också funderat på när det gäller bra-att-ha-grejor. Inte bild av varje liten manick utan en översiktsbild och sorterade efter ett visst system. För vad hjälper det om man har en massa grejor och verktyg om man inte vet var de finns och hur de se ut.

Egentligen har jag stort hus och ett ännu större uthus så men lite ordning och reda borde jag kunna hysa en ansenlig mängd gods. Dock kommer jag att vara rätt restriktiv. Mycket av det vi sparar använder vi aldrig.

Som gammal Lean-kordinator i Saltgruvan har jag insett hur viktigt det är att ha ordning på sina grejor och ha dem tillgängliga när man behöver dem. Jag menar att det också går att använda Lean i sitt vardagliga liv men att man först måste fundera över vad man vill och hur ha det ordnat. Sätta ramarna. Tyvärr har jag privat inte varit min egen bästa lärjunge men med små steg framåt så tror jag det skall orda sig.

Att jag började med döstädandet i farstun idag beror på att det är stålande sol, hett och svettigt. Jag håller mig gärna i skuggan då och i farstun är det till och med lite svalt. Som den friherre jag är har jag sedan möjlighet att gå ut i solen precis när jag vill, prata lite med fåren och ta en sittstund i skuggan under körsbärsträdet; lyssna på radio. Blir  döstädandet inte färdigtidag fortsätter jag en annan dag. Huvudsaken är att det går framåt om än med små steg.

Nu blir det dock annat denna eftermiddag. Om en liten stund blir det avfärd till Kaustby folkmusik festival och lyssnande på musik resten av dagen. Förhoppningsvis har jag något att rapportera därifrån. Kanske lite bilder. Kameran hänger med som vanligt.


Döstäda och låt eftervärlden få det bästa av dig

Detta blev dagens skörd av ”bra-att-ha”. Inte så mycket ändå.

 

Och detta förs till soptippen. Fast skottkärran behåller jag.  Den är bra och ha.

Annonser

Missade kontakter och slumpen här i livet

Efter att ha ätit fisk i två dagar får det imorgon bli något annat. Igår besökte jag skärgårdsmarknaden på Österö och då åt jag laxsoppa samt köpte med mig hem både rökt sik och lax. Gott, nyttigt och lokalproducerat. Kusin som är fiskare i byn fick även i år bli min leverantör.

De mesta av det ätbara som såldes i de olika stånden var närproducerat som sig bör på en lokal sommarmarknad. Skärgårdsmuséet fick också ett besök. Annars var det mest att mingla runt och hoppas på att få träffa någon bekant för att växla några ord med.

Jag såg ett sällskap som jag är släkt med men som jag inte var 100 procent säker på om de var de jag trodde. De är av yngre generationer men kvinnfolket i den släkten har alla samma lättigenkännliga ögon så jag kan vid närmare eftertanke inte haft fel. Tyvärr kom jag mig inte för att ta kontakt vilket jag ångrar efteråt. Som jag skrivit tidigare någon gång, jag ångrar mera det jag inte gjort än det jag gjort.

Samma är det med fotograferandet. Ser man en fin vy under bilfärd snabbt blixtra förbi, tvärnita! Tillfället kommer kanske aldrig igen. Jag brukar annars inte ha svårt för att ta kontakt och prata med folk men många gånger handlar det om rena tillfälligheter och korta ögonblick som det gäller att ta vara på.

Livet i stort är ju annars många gånger resultatet av slump, lyckträff eller en himla otur. Tänk om jag dröjt kvar en minut till, vem hade jag då träffat, kanske min käresta? Eller, tänk om jag startat en minut tidigare, hade jag då kunnat undvika en trafikolycka, blivit vegetarian eller fått en annan yrkesbana?

Spekulera kan man alltid. Dock tror jag det mycket handlar om att vara öppen och positiv, att vara beredd att sträcka fram en hand i alla lägen, se folk i ögonen, nicka ett hej eller bara prata. Säga något inledande och sedan snurrar det på. Att vara beredd att hjälpa och inte heller vara blyg att be om hjälp.

I fredags bevistade jag också den årliga sammankomsten i Pörkenäs för oss radiovänner. Där behövs inga formaliteter utan vi känner varandra ganska bra och har åtminstone ett stort gemensamt intresse, radio. Låter det mossigt? Kanske det men det finns många andra mera sällsynta och konstiga passioner.

En av deltagarna i träffen hade i mars gjort en tre veckor lång road trip i Chile och Argentina tillsammans med sin svåger. 8000 km blev bilfärden och mycket fick de se och uppleva. Han visade bilder på datorn och berättade livfullt och humoristiskt om resans strapatser och höjdpunkter.

Han är en av dessa människor som har lätt för att prata och hålla låda. Han är inte heller blyg utan en del av resans framgång var att få kontakt med locals och att improvisera. Speciellt bra hjälp fick de av polisen och inte råkade de heller ut för någon hotfull och farlig situation trots att de åkte omkring i många små, okända hålor. Kanske ren tur men han har vana efter att ha besökt området flera gånger tidigare och även klarar spanska hyfsat. Receptet är att vara öppen, ta kontakt med folk – de flesta bits inte – och att bjuda på sig själv. Inte minst det sista är viktigt!

Solnedgång vid Pörkenäs i fredags. Vackert men lite kyligt i vinden.

Hellnäs sund halv ett på natten när jag åkte hem efter träffen.

Jordgubbar är ett måste på skärgårdsmarknaden på Österö.

Likaså fisk i olika former.

Eller varför inte en vindsnurra till trädgården? Äkta hantverk skulle jag tro.

Vedkorg behövs helt säkert på landsbygden för oss alla som eldar med ved.

Inte riktigt lika  mycket folk som ifjol. Kanske beroende på att Vörådagarna snott en del folk? Men alla såg ut att trivas!

Chips som är mera än bara chips

Jag läste ikväll på Vasabladets webb om Ronja som opererat in ett chips i handen. Med det kan hon öppna dörren till jobbet men chipset kan också kopplas till andra tjänster som resor och gym. Egentligen till vilken tjänst som helst som fordrar legitimation.

Här borde jag som gammal stofil höja ett varningens finger, muttra något om onödiga påhitt och det var bättre förr. Men si, det gör jag inte utan jag tror att detta är framtiden. Så kommer samhället i eftervärlden att fungera. Med ett id inbyggt i kroppen är vår identitet synlig i de system som administrerar världen. Om det så gäller jobbet, fritiden eller passage av gränser. Något som ersätter passet. Utan chips är du utestängd.

När jag sist jobbade i Saltgruvan fanns två olika chips (inte inopererade), ett för att öppna ytterdörren, ett för att registrera arbetad tid och arbetsuppgifter. Det hade räckt med ett chips. Ett chips som också hade gått att använda på många andra ställen i samhället. – Båda hade jag i plånboken med vilken jag viftade framför läsapparaten när jag behövde uträtta ett ärende i Saltgruvan.

Men så är det detta med säkerheten. Innebär ett inopererat chips 100 % säkerhet? Tyvärr inte. Ett sådant chips går också att avlägsnas under mycket smärtsamma och otrevliga förhållanden för att utnyttjas illegalt. Eller så är chipset inte är så djupt förankrat i individen att det betyder mord.

Det finns mycket att spekulera kring detta. Vad innebär det att det finns total kontroll över människans identitet i livsnödvändiga funktioner i samhället. Att kunna sköta bankärenden eller kunna betala för sina inköp digitalt. Förr i världen räckte det med att man var känd med handelsman eller att man visade ett klippkort.

Jag tror på den digitala utvecklingen men att människan måste ha kontroll över ”apparaten”. Det fordras demokrati, oberoende domstolar, fri press och kritiskt tänkande människor. Människor som kan tänka fritt och är källkritiska.

Chips är ändå inte något annat än ett verktyg, precis som en hammare, sax eller en dator.

De, den  som byggde denna lada tänkte nog inte mycket på chips

Samma här även om en generation senare…

 

Två små glädjeämnen idag

Ibland får man anledning till glädje av en enkel anledning. Det behövs så lite och det gäller att ta till sig när det bjuds.

Idag hade jag ärende söderut i landskapet och slank in till kusin som bor i Övermark för en liten pratstund. Som tur var hon nyss hemkommen och vi fick oss till livs de senaste nyheterna om familj, släkt och bekanta.

Vi gjorde oss också en tur ut till växthusen där hennes son odlar blommor. Nu är det i slutet på säsongen och det mesta är redan avyttrat men än är kommersen igång ett par veckor och för den blomfattiga människa jag är så tycktes det ändå finnas mer än nog med vackra blommor.

Kusin tyckte definitivt att jag skulle ha med mig en blomma hem och menade att en ampel med flera olika blommor var lämplig. Sagt och gjort hämtades en ståtlig uppsättning färdig att hänga upp. Efter några korta instruktioner om skötseln tror jag mig kunna hålla blomsterprakten i vid liv en god bit av sommaren.

Lagom till midsommar också! Sådant blev jag glad åt idag när jag väl hemkommen hängde upp ampeln på farstubron och ser hur en enda ampel riktigt lyste upp ingången till mitt enkla Château. Att jag inte tidigare tänkt på eller intresserat mig för blommor hemma hos mig. Det är nog detta med vattnandet. Antagligen har jag vattnat för mycket eller för litet. Nu blir det mera noggrant med detta.

På väg hem stötte jag på ett vägarbete söder om Vasa. Asfaltering på gång. Jag hamnar först i kön som väntar på grönt ljus. Efter lite omställningar med stoppljus och vägkoner kommer en vägarbetare fram till mig och rabblar upp något på finska som jag inte hinner uppfatta. Tydligen instruktioner om hur jag som skulle köra som första bil i kön efter grönt ljus.

Jag förklarar att jag inte kan finska så bra och får istället en enkel anvisning på svenska vilket räcker gott och väl för situationen. Som avslutning frågar denna lysande grönklädda man med solglasögon på finska vad midsommarhälsningen heter på svenska. Så mycket förstod jag. ”Glad midsommar” svarade jag och han upprepade på svenska och därmed var hans uppdrag slutfört för denna gång. Glatt överraskad av denna vänlighet lyckades jag klämma ur mig ett ”Kiitos”. Det är inte alltid som konversationen går så smidigt och lättsamt mellan svenska och finska i Finland.

Tänk så lite som behövs för att förgylla en dag i midsommarveckan anno 2018: en ampel och ett vänligt ”Glad midsommar!” av en asfaltjobbare.

När fann du senast glädje i det lilla extra som kan dyka upp när man minst anar det? Det lilla extra som man också lägger märke till, märk väl!

Än finns det blommor hos Rönnholms i Övermark nära Riksåttan. Lite reklam får jag väl göra när jag fick så fin ampel. (bild med mobilkameran)

Praktfull är ordet. Hoppas de trivs hos mig och inte blåser sönder eller torkar bort.

Hitta rätt i sommar på vägarna!

Kommer ni i sommar att göra en road trip någonstans med bil? Är det på välkända vägar eller behöver ni navigator? Nu kör de flesta på land enligt sin navigator eller enligt samma funktion i mobilen. Jag kan tänka att de traditionella vägkartorna mest är till för översikt och reserv; om de alls används.

Enligt en artikel i Västerbottens-Kuriren helt nyligen så slår mobilens appar för navigation ut den traditionella fristående navigatorn i bilen. Inbyggda finns naturligtvis i nya bilar och den används kanske i första hand men i övrigt.

I en test som gjorts blev, hör och häpna, Google Maps favorit! Den är gratis, har trafikinformation, offlinekartor och en del extrafunktioner tillsammans med andra Googletjänster. Google Maps har mycket bra sökfunktioner och är bra på att räkna rätt.

Visserligen klarade den inte av det extra svåra prov som ingick i testet men det gjorde bara en av de sju apparna, nämligen ”Here we go”. Övriga var CoPilot (inte gratis), Eniro Navigation (gratis i Sverige), Here we go (gratis), Kartor (Apple och gratis), Tomtom go mobil (inte gratis) och Waze (gratis).

Alla apparna i Testfaktas test fungerade bra och egentligen är det inte lönt att betala för en navigator i mobilen. Visserligen kan det finnas extra funktioner i betalappar men sedan är det upp till var och en om man vill betala för det. Eller så använder man flera gratis-appar och får ändå en välfungerande navigation.

Själv använder jag Sygic och Google Maps. Mest Sygic som är en betalapp men med livstidslicens. En bra app men uppdateringar av hastigheterna på vägarna är lite si så där. Svårt detta med sommar- och vinterhastighet. Så det gäller att hålla koll på skyltarna och köra efter dem. En fördel med Sygic är att det finns en resedagbok som visar tidigare körningar på kartan, tider, hastigheter, höjd m.m. Roligt att kolla nu efteråt när jag körde mellan Tärendö och Tomelilla.

Själva artikeln i VK är en s.k. plusartikel och kan inte läsas utan prenumeration men summan av kardemumman är att skall du ut på tur med bilen i sommar så kommer du långt med Google maps – bokstavligt talat – och den är gratis. En annan fördel med Google maps är att man kan sitta hemma vid datorn och planera en rutt och sedan via Internet överföra den till telefonen där den bara är att söka upp och starta. Man kan även ändra till annan rutt än den föreslagna. Och oftast fina satellitkartor om man vill studera ort och vägval på det sättet. Så Google Maps är inte så dålig. – Sedan kan man kanske ha invändningar mot att Google vet allt om dig. Eller i alla fall ganska mycket.

Skall du ut på vägarna nu i sommar? Blir det traditionell vägkarta, eget huvud, bilens navigator eller mobilens navigator som leder dig? Eller skall du bara köra på måfå och se vart färden styr? Vem vet vilka trevliga ställen som hittas?

Eller så tar man bussen till Stenkällan. Den hittar nog rätt.

…förbi ett hus med matchande färg. Ett par bilder från Malmö.

Malmö

Jag har bott 18 år i Malmö och därför också lärt mig att älska denna stad. Helst bor jag på landsbygden men skulle jag välja en stad att bo i blir det utan tvekan Malmö.

Varför kan man fråga sig. Jo, Malmö är lagom stor, ligger vid Öresund, den mest kontinentala staden i Sverige, nära till Köpenhamn, en mångkulturell stad, malmöitiskan, nära till kontinenten, parkerna, cykelvägarna, Ribban, folket – rakt och öppet bemötande utan tillgjordhet, gemytet som inte står den danska hyggekulturen lång efter, kulturutbudet, Malmöfestivalen, Möllan.

Jag vet att många av de så kallade ”sverigevännerna” tar Malmö som ett avskräckande exempel på misslyckad integration av flyktingar med segregation, kriminalitet och bidragsberoende som följd men hur många av dem har verkligen besökt och bott i Malmö? Vad vet de egentligen? Jag förnekar inte svårigheterna men menar att Malmö består av så mycket mera än bara problem och är problemen sist och slutligen så mycket värre än i andra storstäder? Skjutningarna drabbar främst de som sysslar med knarklangning och är med i kriminella gäng.

Att Malmö har stor befolkning med annat språk än svenska som modersmål går snabbt att få bekräftat bara genom att lyssna på folket på gatan. Jag tror inte jag överdriver mycket när jag påstår att nästan vartannat samtal jag råkade höra på gatan var på annat språk än svenska och då besökte jag inte invandrartäta områden denna gång. Är det bra eller dåligt? Att ha ett modersmål kan väl i sig inte vara dåligt; huvudsaken är att man kan kommunicera med sina medmänniskor och i Sverige innebär det att man också kan åtminstone hjälpligt svenska. Jag tillhör ju själv en språklig minoritet i Finland och varför skulle det vara dåligt?

När jag förra veckan satt fast i bilkön i Stockholm tänkte jag: visst må Stockholm ha sina fördelar men inte skulle jag vilja bo i denna stad med all den trängsel, bilköer och höga boendekostnader som finns. Nej, det blir nog Malmö för mig om jag väljer stad. Nu har jag inte tänkt flytta någonstans men om. På landsbygden är det ändå rena lyxen att få bo.

Jag hade tänkt fotografera en del i Malmö men det var så varmt att jag drog mig för att vistas ute i solen mera än jag måste. På lördagskvällen tog jag en sväng ut mot Västra hamnen, det var enda gången jag orkade släpa med mig systemkameran. Med objektiv väger den ändå 1,7 kg. Detta gjorde att jag började fundera på att skaffa mig en lättare och mindre blogg- och resekamera. Dock med möjlighet att fotografera i RAW.

Vilken stad skulle du helst bosätta dig i om du flyttar?

Bilder fick jag dock och här kommer några.


Danskt hygge

Brottsplats Malmö 

Malmöfestivalen 

 

Här står Frans Suell och blickar mot Västra hamnen

Fullt med folk på uteserveringarna. Lilla Torg som syns lite längre bort hyser en mängd uteserveringar.

På andra sidan lagde Flygbåtarna till Köpenhamn till. Nu finns här mest en och annan restaurangbåt.

Nybyggt, fint och dyrt i Västra hamnen.

Sitta och mysa medan solen går ned

Kanske tog också han en bild av solnedgången? Enda gatubilden jag kan publicera. Jag tog en till och den blev riktigt bra men är av sådan typ att jag valde att inte publicera den.

Nytt och gammalt i Malmö.

Kanske den bästa bilden jag tog? Malmö inre fyr.

Och vinnaren är….. ACO och Guldfynd!

Jag läste i morse i Vasabladet att kvinnor tog storslam på lördagskvällens nöjesraket på Sveriges TV, Guldtuben. Inget jag tittade men artikeln väckte ett visst intresse när det framkom att bloggare korades till olika priser. Gott så, de flesta bloggare är också tjejer.

Några av namnen kände jag till men de är inga bloggar som jag läser. De kör i allmänhet inte min stil. Kanske fördomar men när jag kollade upp en av storvinnarna, Bianca Ingrosso som kammade hem hela tre priser, fick jag mina fördomar ändå rätt bra bekräftade när jag av ren nyfikenhet besökte hennes blogg.

En helt ok blogg, snygg och proffsigt gjord, fina foton, men ack, innehållet! Helt enkelt en kändisblogg från Stockholm med mode, det glamorösa livet och innegänget som innehåll. En slags veckotidning för unga damer som drömmer sig bort. Så långt borta som den kan komma från mina intressen och engagemang.

Jag tittade en video där hon överraskar sin mamma på morsdagen. Mamman är ingen mindre än Pernilla Wahlgren. Frukost och äventyrsbana stod på programmet. Inte alls dumt ordnat för kära mamma om det inte varit för ACO, företaget som säljer produkter för hud- och kroppsvård. Videon var mer eller mindre nerlusad med reklam för ACO. Mor och dotter bar till och med jackor med ACO på ryggen. Ett filmteam var också engagerat. Inga billiga grejor att ordna men så betalar förmodligen ACO hela kalaset plus att Bianca, och varför inte hennes mamma också, får en fet check i fickan. Allt annat vore märkligt.

Nåja, så går det till men det var ett av de mest oförblommerade så kallade samarbeten jag sett. Glassig reklam av en kändis som säkert var guld värd igår efter att Guldtuben släkte strålkastarna. Grattis ACO och för den delen också Guldfynd, det senaste samarbetet! – Mycket guld här.

Nej, jag är inte avundsjuk; jag spelar inte i den serien och jag tillhör inte hennes målgrupp men intressant ändå att uppleva hur mångfasetterad bloggbranschen är. Hon har många följare och de flesta av dem skulle inte ge ett skvatt för mina åsikter. Förmodligen har ytterst få av mina läsare bokmärkt Bianca Ingrossos blogg. Eller?

Missförstå mig rätt, hennes blogg är vad den är, varken bättre eller sämre än andra i genren utan det jag uppmärksammar är hur insyltade etablissemanget, i det som en gång i tiden kallades Eken, är med varandra. Nästan som en symbios. Kändisar, influensers, samarbeten, reklam, brands, underhållningsindustrin, nöjesvärlden, företag, media och som kronan på verket SvT.

Nej, hur snygg och stockholmstrendig Biancas blogg än är, eller just därför, så tror jag det dröjer innan jag gör ett återbesök. Istället tittar jag in hos Jonna Jinton i Grundtjärn där de nyligen har haft kosläpp. De ni, där kan vi tala om en jordnära och intressant blogg. Tur att vi alla är olika! – Grattis Bianca till framgången!

Tittade ni Guldtuben i lördags och brukar ni läsa kändisbloggar, typ Biancas?
Stockholm eller Grundtjärn?


Bianca Ingrossos blogg

Dagen jag längtat efter  –  Jonna Jintons blogg

Här bor jag i mitt Château och glad jag är med det.

För här doftar det äppelblom på backen!