GDPR och skrivarstrul

Det går inte alltid som jag tänkt mig. Idag hade jag tänkt ägna förmiddagen åt att skriva ut räkningar för Gravgårdsföreningen här i byn. Jag är nämligen sekreterare i denna förening och har då detta som uppgift. Vi har en fin och vackert belägen begravningsplats här i byn, alldeles vid byns södra strand. En mindre årsavgift finansierar skötseln av densamma.

Tyvärr så tog två av färgpatronerna i min laserskrivare slut redan efter några utskrifter och därefter vägrade skrivaren att skriva ut fler räkningar. Bara att köpa och ersätta, annat står inte till buds. Beställning av en mulitpack med fyra färger gjordes på nätet (vinst 80 euro jämfört med att köpa en och en) och jag hoppas ha patronerna på posten senast måndag för annars blir utskicket försenat en dryg vecka. Jag har nämligen annat mig för en stor del av nästa vecka. Så kan det gå när man minst anar det.

Denna gång blir det en större mängd utskrifter eftersom föreningen också måste informera om den adresslista som vi använder för att skicka ut räkningar. EU:s nya dataskyddsförordning GDPR (General Data Protection Regulation) börjar nämligen gälla från och med imorgon den 25 maj och alla företag och föreningar som har en databas eller adresslista över sina kunder och medlemmar måste informera om dess existens till de som finns på listan/databasen.

Jag kan tänka att många föreningar och småföretag missar detta inledningsvis eller skrapar sig i huvudet över detta påhitt. Egentligen en formalitet men fordrar lite extra arbete och kan skapa vissa frågetecken hos de som får denna information. Syftet med de nya reglerna från EU är att vi som medborgare ska få bättre kontroll över de personuppgifter som finns om oss hos exempelvis företag och föreningar. Så tanken är god.

Alltnog, jag författade en text som berättar om vår lilla adresslista och om hur vi hanterar den. Krångligare än så behöver det inte vara. Jag har själv den senaste tid fått en mängd sådan information från olika ställen där jag är medlem eller finns med på någon adresslista. Så ser in förkortningen GDPR i inkommande brev och meddelanden den närmsta tiden så är det detta det handlar om. För det mest behöver man inte göra annat än läsa, humma och kasta i papperskorgen.

Till saken hör att GDPR också berör bilder som de flesta av oss tar till vardags. Som privatperson får man ta nästan vilka bilder som helst men man får inte publicera dem hur som helst om personer kan identifieras på bilden. Mycket om hur detta kommer att fungera, t.ex. på Facebook, Instagram och bloggar, är ännu höljt i dunkel. Kanske det fordras ett och annat prejudicerande fall i domstol innan det klarnar. Jag har skrivit om detta tidigare.

Idag blir det alltså annat att göra än sitta och klistra kuvert. T.ex. torsdagsklubbens lunch om en stund. Trevligt!

Vad har ni för er denna dag? Något trevligt eller grubblar ni över GDPR?


Får jag lov, min kära? – Tidigare inlägg om GDPR

 

Vägen till byhamnen i kvällsljus. En sådan bild borde inte GDPR rå på. Lite småtråkig kanske. Bäst är bilder med folk på, tycker jag.

Annonser

Var det bättre förr?

Den frågan har jag ställt mig efter att ha läst ut min senaste bok igår kväll. Boken ifråga heter ”Österbottniska seder och olater” av Fredrik Krus.

Ofta heter det att det var bättre förr när nutida problem och tråkigheter kommer på tal. Jag vill svara, ja, vissa saker var bättre förr men det fanns också en hel del otrevligheter och svårigheter som idag är ett minne blott. Till exempel var medelåldern tidigare betydligt lägre, barndödligheten stor, tungt kroppsarbete som slet ut folk och sjukdomar som inte kunde botas. Fattigdomen var utbredd och maten fanns inte alltid på bordet, speciellt inte om det var nödår.

Det som behandlas i ovannämnda bok är frieriet, superiet och våldet. Tidsepoken är främst 1700 och 1800-talet i Österbotten. Frieriet hade sina speciella riter och lekar; därom är kanske inte så mycket att säga utan jag vill ta upp det grasserande våldet och det tygellösa superiet på sina håll.

På 1700-talet ersatte brännvinet till stor del ölet och på 1800-talet fanns tillåten husbehovsbränning av sprit. Det söps friskt på sina håll även om norra delarna av Östebotten var mera sedliga. Det hela ledde ofta till slagsmål och inte sällan fick folk sätta livet till genom att bli knivstuckna eller ihjälslagna med tillhygge. Sådant förekom också i våra trakter.

Fejder mellan byar var vanligt förekommande och framför allt skulle utbys friare akta sig så att de inte åkte på en omgång om de påträffades av byns ungdomslag. Ungdomslagen hade till uppgift att försvara byns heder och ära vilket ledde till regelrätta bataljer mellan byar. Raider gjordes till andra byar varvid vandalisering, slagsmål och tumult lätt uppstod. I boken omtalas ett konstant inbördeskrig.  Alkoholen hade sin beskärda del i våldet.

Ibland bildades rena terrorgäng vars största nöje var att supa och slåss, inom och utanför egna byn. Osökt kommer jag att tänka på nutida fotbollshuliganer.

Dödstraff utdelades, de skyldiga fick slita spö och/eller sitta på fästning tills de erkände. Det kunde också löna sig att blåneka om det inte fanns tillräckliga bevis och vittnesmål. Då gick syndaren fri och fortsatte med sin dåliga vandel.

Länsmannen och prästerskapet försökte hålla pli på befolkningen men kom ofta till korta i sina strävanden. Det hände sig också att  dessa myndighetspersoner själva var flitigt begivna på flaskans innehåll. Småningom på slutet av 1800-talet lättade situationen och de värsta olaterna kunde stävjas även om österbottningarna hade rykte om sig att var slagsbultar och våldverkare.

Bokens författare har inte gjort egna efterforskningar utan boken är en sammanställning från andra böcker och forskningar i lättläst och ofta humoristisk form, inte minst genom teckningarna i boken.

Summa summarum, efter att jag läst boken, så är jag glad att jag lever i den tid jag gör. Allt var inte bättre förr och ibland var det rent eländigt. Till exempel var dråp och mord betydligt vanligare för 500 år sedan i Stockholm. Då förekom 80 mord per år och 100 000 innevånare medan det i nutid i Sverige (2012) är 0,7 mord/100 000. Det varierar naturligtvis per år men t.ex. 1970- och 1980-talen hade klart större antal fall med dödligt våld mot kvinnor än nuvarande decennium. Trenden är klar, det var betydligt våldsammare förr i världen och mörkertalet förmodligen mycket stort.

Jämför man mellan Sverige och Finland så leder tyvärr Finland (2012) med 1,6 mord/100 000. Jag utgår från att inte alltför stora förändringar skett fram till i år utan proportionerna är ungefär de samma. Dock vill jag påstå att Österbotten idag är ett av de mest trygga och fridsamma områden som finns på vår jord och just därför vill jag leva nu och inte i mitten på 1800-talet.

Kan vi vara överens om att det i det stora hela inte var bättre förr? Eller, om man vill nyansera, vad var bättre förr?


Ny karta visar var i världen du riskerar att bli mördad – Finland flest mord i Norden    

Historiskt sett minskar våldet

 

Intressant bok som kan köpas, lånas och läsas.

Doris, vargen och elektroniken

Idag hände det grejor! Inga stora saker men flera små saker.

Först på morgonen medan solen steg upp i öster drömde jag om vargen. Vargen och Doris. Doris är en liten hund som är min niece Stinas hjärteknip. Möjligen är det en dvärgschnauzer, vad vet jag, men himla trevlig typ. Min svåger, på andra sidan vägen, har kärat ned sig totalt.

Återgång till drömmen.  Vargen kom springandes och jagade Doris. Doris var alldeles vettskrämd och sprang det snabbaste hon kunde. Just när vargen var fatt Doris tog den ett jättehögt skutt, minst 20 meter upp i luften; vargen alltså. Just denna manöver gjorde att Doris åter hann undan. Själv stod jag lugnt och filmade hela händelsen. Vad kan detta betyda?

Ikväll träffade jag Doris och hon såg oförskämt pigg ut. Kanske lite rädd och fundersam över min nya investering?

Förmiddagen ägnades en stund åt buskröjning. Byn skulle vara helt översållad av buskar om vi inte höll efter dem. Mygg, stenar och buskar finns det massor av i våra trakter. Passligt väder för sådan verksamhet, inte för varmt men solen sken ändå. Fast myggen har hållit sig borta ännu. Knacka i trä!

Sedan började jag på med en liten döstädning. En massa utrangerad elektronik som stod och skräpade här och var i huset. År med ständigt nya grejor skapar också sådant som blivit överflödigt. Ofta fullt fungerande apparater men hopplöst föråldrade även om de inte är mera än 10 år gamla.  Ok, några var visst ännu äldre.

Bakom den gamla tjock-Tv:n, fullt fungerande, som jag först hade i åtanken att göra mig av med, fanns ännu mera elektroniska prylar: VHS-spelare, dataskärmar, uttjänta tangentbord (jag måste ha skrivit massor), telefonmodem, skanner och jag vet inte allt vad.

Det slutade med att jag ringde svåger och frågade om han inte kunde komma med sin skåpbil och vi kunde körde hela högen till Stormossens återvinningsstation i kyrkbyn? Sagt och gjort, vi lastade hans skåpbil med värdefull elektronik och körde allt till skroten. Tänk så många timmar jag jobbat för att få ihop till allt detta och som nu – det mesta i fint skick- inte är värt fem öre!

Möjligen kan någon stackare i Afrika tycka att detta är fina fisken med koppar och eventuellt andra metaller att utvinna genom hälsovådlig hantering? Jag såg ett TV-program om detta för några dagar sedan på dansk TV. Export av uttjänt elektronik från Europa är förbjuden men ett och annat slinker ändå genom.

Nu förstår jag att alla sitter på helspänn och väntar på vilken investering som gjorde att Doris var/är lite rädd.

Jo, jag köpte en ny skruvdragare med två batterier, belysning och nätt surrande ljud. Den gamla skruvdragaren, fullt fungerande men med batterier som inte kunde ersättas, fick Stormossen ta hand om. Kanske jag använt min ”trotjänare” totalt en halv timme.

Man kan bli deprimerad för mindre men imorgon får jag nytta av min nya skruvdragare i max två minuter. Alltid något, små hemmaprojekt som den är avsedd för enligt reklamen.  Och sedan skrotar vi den! Nä, nu skojade jag allt; något längre skall jag allt ha den.

Har du elektroniska, fullt fungerade grejor liggandes hemma hos dig bara för att du inte nänns göra dig av med dom?  De som helt enkelt är uttjänta trots att de inte har alltför många år på nacken.


Margareta lär oss att döstäda 

Fina Christina – här kan ni kolla vem Doris är

Se så snyggt och fint det blev i åkern! Nyss var här videbuskar som horisonten skymde.

Fyra datorskärmar, tre tangentbord, en skanner, VHS-spelare, en tjock-TV  och kanske något till som jag glömt. Svåger var imponerad och tog en bild.

 

Vy på kort

Tiden går fort nu. Nyss var det vinter och snö, nu är det sommar och löv. Våren gick över i sommar på några dagar medan jag var på resa.

Igår klippte jag gräsmattan för första gången denna säsong, två veckor tidigare än ifjol. De första blommorna som dök upp i gräsmattan för någon vecka sedan är redan historia och snart är det midsommar. Tro mig, timmarna är långsamma med dagarna går fort.

Igår fick sister Jane mitt vykort som jag skickade från Albuferia förra måndagen den sjunde. Nio dagar för ett vykort att ta sig från Portugal till Finland. Tur att åtminstone någonting går långsamt.

Att få vykort nu för tiden är en sällsynthet. Jag kan inte påminna mig senast jag skulle ha fått ett vykort. Just därför tänkte jag glädja någon med ett vykort från min resa. Jag skickade fyra. Att det tog nio dagar förvånade mig.

Förr i världen var det en stor händelse att åka på semester till södern och naturligtvis hörde det till att skicka vykort för att uppmärksamma resan och visa hur fint det var där långt borta i södern. Idag skickas en mobilblid på några få sekunder eller varför inte en live chat direkt. Varför då skicka ett vykort?

Jag skickade vykorten för att glädja ett par äldre släktingar samt överraska mina grannar. Bryta trenden något.

När fick du eller när skickade du senast ett vykort?

Titta där om inte resenären himself med en delfin i tryck medan en knölval gästade farvattnen hemmavid. Det senare var en sensation.

Summering av resan

Så återkommen till hembygden i morse, 11 timmar försenade.  Flyget kom iväg närmare midnatt och landade halv sju efter en något tröttsam färd. En och annan kritisk röst på grund av förseningen men de flesta verkade ta det med ro.

Sömn blev det inte mycket av och så var luften kvav inne i aeroplanet. Istället blev det två kortare tupplurar under dagens lopp.

En kort summering av resan. Charter är kanske inte min typ av resa. Visserligen var det inget fel på själva resan som sådan, boendet toppen och så hade jag trevligt ressällskap av sister Jane och svåger. Inte så att vi hänge ihop som långhalm och lera men vi dinerade ofta ihop och så var det vissa valda delar som vi gjorde ihop. Passade mig utmärkt.

Som jag uppfattar charter till söderns sol så består den till stora delar av sol och värme, bad, slappa dagar och avkoppling, mat och kommers, utflykter till viss del och en massa andra turister som bara dräller omkring. Inget fel med det om man gillar den mixen.

Själv är jag ingen sol- och badmänniska. Visst är det skönt med lite värme, inte tu tal om det, men jag håller mig helst i skuggan. Solbränd blir jag ändå så det räcker. Maten kan vara god men är också ganska standardiserad även om fina överraskningar kan dyka upp beroende land och kultur. Handel med diverse krimskrams undanber jag mig. Utflykter vill jag helst fixa själv även om jag ibland också kan delta i bussutflykter per dag eller några timmar. Jag åker helst lokaltrafik, inte enbart på grund av priset, utan också för att se vardagslivet på nära håll från en annan vinkel än från en luftkonditionerad turistbuss.

Lättklädda turister i all ära men jag är mera intresserad av locals och deras vardag och liv i den mån jag får insyn. Helst har jag också ett program av något slag som fyller dagarna, kulturellt eller enkla naturscenerier som spontant dyker upp. Varför inte något med musikaliskt innehåll?

Jag är rädd att jag efter några dagar blir uttråkad på en regelrätt turistort eftersom jag inte finner nöje i att ligga vid poolen eller på stranden.

Albufeira kan rekommenderas för den vanliga charterturisten. En ort bland många andra i Europas sydländer.  Ett minus som kan upplevs är backarna och kullarna man måste klättra omkring på. Ganska jobbigt på sina ställen men ständerna är fina, betjäningen bra och locals, de få jag kom i kontakt med, verkar beskedliga. Även busschaufförerna på lokaltrafiken såg ut att i allmänhet kunna engelska, bra eller i någon mån. Fast busstidtabellerna för lokaltrafiken var svåra att hitta. Eller rättare sagt, de finns inte alls.

Rent och snyggt samt tryggt, vad jag kunde förstå. Ytterst få poliser i gatumiljön. Någon demolerad trottoar men sådant hör till. Ett och annat rivningsprojekt men annars en stilig, liten stad. Finns flera av dem längs kusten.

Som sagt, jag är mera ensamresenären.  I planeringsskedet finns nu en resa i snar framtid som är något mera äventyrlig än en charterresa till Algarvekusten. Vi får se hur den slutar. Nu slutar dagen och jag hoppas jag får sova ikapp denna natt. God Natt!

Exploderande scenshow eller beskära körsbärsträdet?

I förra inlägget kom jag till slutsatsen att bäst är att inte känna sig pressad till att skriva varje dag eller att komma med briljanta skriverier och fantastiska bilder på löpande band. Ta det som kommer och pausa när så känns. Jag skriver blogg för att det är roligt och det får ta den tid det tar.

Jag tittade dokumentären om Avicii (Tim Berglind) och det hektiska liv han levde med ständig press att vara på topp, få folk att trivas och dansa loss tills böxera sprack.  Ny musik, nya idéer och hela cirkusen kring honom. Visst levde han på sätt och vis ett drömliv med all uppmärksamhet, pengar och hålligång men det hade sitt pris. Var han lycklig, åtminstone tidvis, kanske, vad vet jag, men han kunde inte ha varit lycklig när han nyligen gick bort.

I dokumentären visade han tydliga tecken på stress och nervositet mellan allt det euforiska. Han ansåg sig blyg och introvert; borde han ha levt ett liv utanför rampljuset? Hans hälsa fick ta mycket stryk och vad vet vi vad han innerst inne kände trots att han sysslade med det älskade mest, musiken.

Trots att jag inte lyssnar speciellt mycket på den typ av musik som han gjorde så kan jag inte annat säga att han var en mästare på att göra hitlåtar och helgjutna album. En låt kunde börja hur bra som helst och sedan bara ökar och ökar den i intensitet och glöd. Så är många av hans låtar, de håller vad de lovar i inledningen. Kanske därför han blev så populär?

Jag söker ständigt nya låtar på Spotify till min årslista. Det är en blandning av världsmusik, folkmusik, lite gamla godingar och nytänk. Mera sällan musik från topplistorna.

Det som ofta slår mig är hur många låtar börjar hur bra som helst med rätt intro, spännande melodi och takt, kanske någon effekt men 10 sekunder, en halv minut eller en bit in i låten så går luften ur och jag tappar fullständigt intresset. Det kan vara en röst som fullständigt spolierar en lovande inledning eller så tar arrangemanget en annan väg än jag kan uppskatta. Låten höll inte längre än en kort liten stund, så besviken jag blev. Snabbt klicka vidare. Trots det brukar jag ändå för det mesta få ihop några låtar till min lista om jag sitter en stund eller kväll och söker. Fast ibland går jag tomhänt ur jakten.

Vill ni provlyssna på min WM2018 så finns den här:

Kör shuffle!

Kanske Tim Bergling levt längre och varit lyckligare om han likt mig ikväll sysslat med lite trädgårdarbete? Inte för att jag är någon med jord under naglarna eller gillar att påta bland grönsaker och blomster men jag var så illa tvungen.

Dels hade den myckna snön knäckt några grenar i körsbärsbusken och den behövde en rejäl hyfsning, hoppas den överlever, dels grävde jag bort en blombänk som salig moder en gång i tiden planterat. Hon gillade att odla och påta, jag har zero intresse för sådant och har inte skött den. Där växte mest ogräs. Nu blev den lättskött gräsmatta.

Nåja, rätt nöjd var jag ändå att jag fått uträttat något på gårdstunet ikväll och gick sedan om kring och beundrade mina små bedrifter och planerade följande aktioner. Lyssnade på fåglarna som sjöng allt värrigare och insöp den friska kvällsluften, världsbäst som den lär vara. Min granne kom över och hängde vid stängslet en stund och vi språkades vid. – Just detta att få koppla av, ta det lugnt och få utbyta några tankar i den fina vårkvällen efter nyttigheter har utförts.

Kanske det är det lyckan i motsats till världens sus och dus? Vad vet jag, inte var jag då olycklig i alla fall.

Vilken är din ultimata låt, den som håller från början till slut? Någon av Avicii eller skall det vara fiol?

Bort med ogräset, fram med kortklippt!

Den har sett sina bästa dagar och verkar lite hålögd men gladde ändå idag en strövande fotograf.

En gång för länge sedan

Idag är det åtta år sedan jag startade denna blogg, då ganska anonym, idag har jag gått ut med namn och det hela. Och varför inte? Många bloggare har lämnat anonymiteten och för de flesta fungerar det fint. Det beror naturligtvis också på hur stor bloggen är och vad den handlar om. Min blogg är nog för det mesta ganska oförarglig.

Före det så hade jag en annan blogg på bloggen.fi men den är nedlagd sedan flera år tillbaka. Då drev jag bloggen Ein bysbo. Det startade i juli 2007. Tänk, snart 11 år sedan jag började blogga och fortfarande håller på. Tar det aldrig slut att skriva om, kanske någon funderar. Och jo visst, ibland är inspirationen helt borta och ibland känns huvudet tomt.

Märkligt nog så går det ändå bra, bara jag får de första raderna. Det bara rullar på och jag vet inte varifrån allt kommer. Ibland börjar jag skriva om en sak men i något skede vänder det och jag skriver om något helt annat.

Rubriken för inlägget tycker jag är viktig. Viktigt att den förmedlar någon av innehållet men många gånger slarvar jag med det och gör den ibland mångtydig och mystisk. Ibland händer det att jag skrivit ett inlägg men hittar inte någon rubrik vilket kan försena inlägget i timmar eller t.o.m. i dagar. Några gånger har jag kastat inlägget för att rubriken lyst med sin frånvaro i huvudet. För det mesta skriver jag inlägget först och sätter rubrik efteråt.

Bilder är också en väsentlig del av bloggen. Som en karamell på slutet. Egna bilder tycker jag att det skall vara, bara i undantagsfall så kan det bli andras bilder men då angiven källa och helst också tillåtelse.

Länkar till det som jag skriver om infogar jag ofta för att underlätta för läsaren att gå vidare och utforska mera utanför min blogg. Jag placerar länkarna sist i en egen avdelning därför att de inte skall störa i texten. Alla länkar och bilder öppnas dessutom i ett eget fönster eller flik. Det gör att min blogg inte försvinner från läsarens webbläsare utan hen kan gå tillbaka efter att ha kollat länkar och bilder. Ofta gör bloggare det enkla felet att deras länkar och bilder öppnas i samma fönster och vips är läsaren ute på helt andra grejor och glömmer bort deras blogg där det finns mera att begrunda.

Åtta år och fortfarand är min blogg ganska liten. T.ex. i dag så långt 128 visningar och 88 besökare. Småpotatis jämfört med de stora bloggarna. Liten men naggande god, kanske jag får trösta mig med. Ibland rusar siffrorna i höjden men för det mesta ligger besöksantalet kring dagens nivå. Det är jättesvårt att få många följare och läsare om man inte är känd, har stor bekantskapskrets/nätverk eller skriver nischat om en sak och då med kunskap och pondus. Skulle jag t.ex. skriva om trädgårdsodling eller segling och faktiskt ha något att komma med skulle säkert bloggen vara betydligt större.

Man jag travar på i gamla fotspår och skriver det som faller mig in, ibland lite halvtråkigt, andra gånger intressanta och spännande saker. Trivs kanske bäst med det och det är huvudsaken. Trist om man känner sig pressad att leverera något bra varje dag.

Jag tänkte som avslutning länka till några inlägg som blivit mest besökta på min blogg. Mest läst först. Varför vet jag inte men smaken är väl delad som baken. Kanske ni har något av mina inlägg som favorit eller som ni minns lite extra?


En dramatisk färd över Kvarken 

Tobbe Mårtensson

Ding dong klockan slår 

Mexikansk afton och Bolibompa-lekar 

Jungfruturen 

Den första bilden jag lade upp på denna blogg, 1 maj 2010. Ser ganska likt ut idag.

Från det ena till det andra, var finns detta torn i Österbotten?