Kraschen – som kommer förr eller senare

Igår morse gick inte min gamla dator från 2011 att starta. Bios startade men sedan hände inget mera. En grå och fullständigt tom skärm visades trots att jag många gånger gjorde omstart och knackade både här och där för att få igång den. Den har ibland det senaste året visat liknande ”jånor” men har efter diverse lirkande ändå gått igång. Så det var inte direkt någon överraskning. Jag var beredd med en ny dator att ta i bruk.

Ändå kom det olämpligt och jag får instämma med Arto Paasilinna i hans bok ”Hoppsan, jag är död!”, som jag började läsa igår, där han inleder med meningen: ”Min död kom som en fullständig överraskning för mig”. Sådant är livet, döden är oundviklig och vi vet om det, ändå kommer den ofta med bestörtning och som en kalldusch. Så är också livet för en dator, förr eller senare kommer den stora kraschen eller så dör den sotdöden när alla uppdateringar upphör eller den blir seg som sirap. Och alltid vid fel tidpunkt.

Nåja, det mesta går att lösa och i de flesta situationer finns en väg framåt. Tyvärr blir det en hel del extra jobb för mig: många program att installera, inställningar och inloggningar att göra. Kopiera backup t.ex. Sedan vill inte mina radioprogram fungera korrekt och Internet är inte speciellt snabbt på nykomlingen av en eller annan orsak. Och var finns installationsfilerna till programmen och var är licensnycklarna?  SSI-disken är bara på 250 GB, som är vanligt nu för tiden, så den får härbärgera operativsystemet, program och diverse temporärt bråte. Mina personliga filer och arbeten kommer att finnas på extern hårddisk med backup till en annan hårddisk. Krångligt? Joo, kanske innan allt fungerar.

Ett av de viktigare programmen är Lightroom som jag redigerar bilderna i. Jag hade detta program installerat som standalone 2016 och använde inte nya Creative Cloud från Adobe med både Lightroom och Photoshop tillgängliga via månatlig prenumeration. Tyvärr har jag inte tillgång till installationsfilen för mitt gamla program och licensnumret skall också enligt Adobe finnas gömt någonstans i den dator som vägrar starta.

Så där står jag med lång näsa och mycket hjälp finns inte heller på Adobes hemsida. Maken till krånglig procedur för att få tillbaka mitt gamla program får man leta efter och trots att jag idag suttit flera timmar med detta är jag fortfarande utan mitt gamla Lightroom och jag håller på att ge upp. Misstanken infinner att Adobe gjort detta så krångligt för att man skall ge upp och istället prenumerera på deras Creative Cloud för 120 kr/månad. Ännu ett steg till att bli allt mera beroende av Internet och tjänsteleverantörer.

Visst är programmen från Adobe något av de bästa man kan få på marknaden men jag har varit noga med att inte dra på mig alltför många prenumerationer av olika slag per månad. Det blir fort till pengar även om tio euro/månad för Creative Cloud inte låter så mycket.

Så jag knogar på med datorn. Jag är glad att jag hade en fungerande backup och att jag inte blev av med några filer: texter, bilder, inspelningar, allt material till hembygdsforskningen och allt annat. Tyvärr verkar det som om jag blev av med en del e-postadresser men en del kan jag hitta på andra ställen och några kanske jag måste be om på nytt. Hur har du det med din backup? Finns den?

Instrumentväggar på Stundars i Solf

Även detta en bild från Stundars som i misstag blev svart/vit men kanske det också går för sig?

Jag har rotat bland gamla papper och minnen

Jag fick idag tag på en hög med papper som legat i en vrå i åratal. Närmare bestämt från tiden när seklet var ungt och tiden strax före.

Det mesta kunde jag kasta på momangen men några saker var faktiskt rätt intressanta. Det ena var de listor på flyttkartonger när jag för 20 år sedan kom hit. Låda för låda stod det uppskrivet vad den innehöll till punkt och pricka.

Rena bouppteckningen. Zoega-burk med diverse plock var en punkt. Vad då plock? WMK-muggar och ”rosa lampor”, vad är det, har jag bedrivit bordellverksamhet? Euroway-klubba, var finns den idag? Disketter – vet dagens ungdomar vad det är? Spargris – nöff, nöff, jag var tydligen sparsam på den tiden. Lite gryn och pastakrumelurer, ha, ha. Skrivmaskin – jodå, den har jag kvar, ingen vill ha den. ”Vit Trollet” – har trollat bort sig själv och vart vet jag inte. Ölkärra – jaha, det räckte tydligen inte med en sexpack. Fast nu drar jag mig till minnes att jag fick denna ölkärra på ett eller annat sätt – kanske genom ett lotteri – och den transporterade aldrig öl för min räkning. Liten ”jungfrutavla” från hallen – kan jag inte minnas hur den såg ut.

Det bästa var ändå några listor med namn på kontakter och personer jag känt men som mer eller mindre fallit i glömska. Ja visst ja, det var den killen på det jobbet, jasså hon med det röda håret, han som jag lurade en första april att ringa till skattemyndigheten för att fråga efter en överstor skatteåterbäring, ha, ha, eller var det kvarskatt. Jodå, jag kunde ett och annat den tiden. Nu för tiden är jag rätt oförarglig. Tror jag. – Några namn har jag faktiskt svårt att placera, kanske bara tillfälliga bekanta, andra är ett kärt återseende, om man kan säga på det sättet.

Egentligen borde man skriva upp alla man känner och de av betydelse man kommer i kontakt med. T.ex. lumparkompisarna och de som gått samma utbildningar. Många som försvunnit ut i det blå. Jag är faktiskt lite avundsjuk på sister Jane i den lyckliga staden, hon har minne hur bra som helst långt tillbaka i tiden.

Därför ett gott råd till dagens unga: anteckna dina vänner, ovänner och de av betydelse i ditt liv, gärna med åtminstone några korta meningar om personen. En dag på ålderns höst kommer du att minnas, förundras och kanske förlåta.


Nu blir det några fotografier från gångna tider!

Detta var den första bild jag tog med min första digitala kamera 9 november 2002. Skottet gick av i misstag så egentligen är det ingen riktig bild, men ändå nummer ett.

Däremot denna borde ha varit en av det absolut första bilderna med min Samsung digikamera 9 nov. 2002. Då höll de på att gräva upp torget i Vasa för att bygga parkeringsgrottan.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Titta där är jag med yxan i högsta hugg vid midsommartid år 2003. Ved fanns det gott om.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Detta är en bild jag som jag inte minns var, när och hur. Flera bilder, även på motorn, av en gammal skorv med det ståtliga namnet Montana.

Då slutar vi med Lucia år 2004. Stiliga töser i Oravais kyrka. Snart är vi åter där, Lucia den 13 december.

Tjugo år, vart for tiden?

För 20 år sedan, onsdagen den 18 november 1998, återvände jag till min hemby Oxkangar efter en mångårig session i kungariket Sverige. Jag kom vid ett-tiden på natten och parkerade mitt släp som innehöll hela mitt bohag från tiden i Malmö på gårdstunet av den gamla släktgården som jag köpte av mina kusiner samma år.

Det var inget litet lass och hade farbror polisen stannat mig hade jag högst troligt fått ställa släpet vid vägkanten för omlastning samt  fått saftiga böter.  Knappt att min Mazda 929 orkade dra släpet och jag körde på natten upp från Malmö till Stockholm. När vi lastade släpet på Segevång i Malmö så fyllde jag bara på mera luft i däcken när de syntes något platta. Ha, ha. Sist in skulle min cykel men för den fanns absolut ingen plats. En av mina vänner som hjälpte till fann på råd och skruvade sönder cykeln i dess beståndsdelar och fick på något sätt knökat in hela cykeln. – Cykelen heter det på skånska.

Själva gården var inte ny för mig, jag hade bott där det första året av mitt liv, men det har jag inget minne av.

Kort efter flytten började jag jobba på ett metallföretag med lagerjobb men jag trivdes inget vidare och på sista dagen av min provanställning sade jag upp mig. Sedan blev det Saltgruvan i nitton år.

Vart har tiden försvunnit? Knappt så jag fattar. Tjugo år har bara blåst förbi. Då, 1998 var jag fortfarande mitt i livet, idag är jag pensionär. Inte så dåligt det heller men tiden, vart försvinner den?

Ångrade jag att jag flyttade? Både ja och nej. Skulle jag idag stå inför beslutet skulle jag välja att stanna kvar i Sverige. Samtidigt har jag fått uppleva mycket positivt under åren i hembyn. Främst att jag fick vara till hjälp och stöd åt gamla mor när hon inte längre kunde bo hemma och sköta sig själv. Under de år hon bodde på åldringsvården i kommunen besökte jag henne varje dag. Få var de dagar jag inte kunde besöka henne. Sådant är värdefullt!

Jag skaffade mig också goda kunskaper inom data och IT genom utbildning och egna erfarenheter. Jag började skriva blogg år 2007 och 2012 upptäckte jag Urkult. Hade detta hänt om jag då stannat kvar i kungariket 1998? Knappast troligt. Därför ser jag också mycket positivt i flytten även om jag inte skulle jag göra den idag.

Många i min generation i byn emigrerade till Sverige på 1970-talet. De flesta stannade i Sverige, några har återvänt. Jag är en av dem. Dock vill jag säga: en gång emigrant, alltid emigrant! Under förutsättning att man inte vantrivdes och att tiden var åtminstone några år.

Idag kunde jag gott tänka mig att återvända till Malmö men helst bor jag på landsbygden i eget hus. Tänk att få öppna dörren på morgonen, ställa sig på bron och andas frisk luft och inte se en bil så långt ögat når, inte höra ett enda buller eller brus, bara vindens sus. Bettan i uthuset kurar tryggt och det är en tröst. Bilen behövs på landet.

Malmö är min stad men helst bor jag på landsbygden och både Österbotten och Norrland ligger mig varmt om hjärtat. Varför inte en fot på båda sidorna om Kvarken?

Samtidigt har mycket förändrats i Malmö. Kockums varv finns inte mera utan Västra Hamnen är nu ett område för välbärgade malmöbor. Flygbåtarna till Köpenhamn är borta och nu för tiden svischar man över till Köpenhamn per tåg. Och Limhamnsfärjan är ett avlägset minne blott.

Själv kan jag möta denna vy en februarimorgon.

Strödda notiser i aktuella ämnen

Arg som ett bi blir jag ibland. Senast inträffade detta i morse när åter internetanslutningen kopplades bort. Inte en utan flera gånger. Detta har varit ett problem hela hösten och för två veckor sedan fick jag nytt SIM-kort som installerades. Allt fungerade fint utan störningar fram till idag. Så arg jag blev! Att ingenting kan fungera längre än två veckor!

Det märkliga är att när jag steamar TV över Internet inträffar ingen nedkoppling av Internet. En lösning kan vara att investera i en ny router men jag kan inte förstå att en sådan manick måste förnyas eftersom den inte ens är fyra år gammal och det inte finns någon mekanisk nötning eller skada på routern. Slit och släng som alltid. Nytt, nytt, köp, köp!

Språkligt intresserad är jag och igår stötte jag åter på ett ord som jag inte hört tidigare: ”Erfarenhetskunnig”. Ordet finns inte i Svenska Akademins Ordlista och används tydligen bara i Finland. En typisk finlandism? En dålig översättning från finska? Jag tycker ordet är luddigt och tårta på tårta. Betydelsen torde vara att man har praktisk erfarenhet av något som kan tillämpas i en yrkesroll. Ordet diskuterades på min Facebooksida och ingen kände till ordet. Jag lät ordet gå vidare till radioprogrammet Språket i P1 och vi får se om ordet kommer på tal i kommande program. Intressant är i alla fall att språket är levande och förändras samt att egenkonstruktioner av ord ibland kan bli standard. Själv använder jag gärna gamla ord och uttryck men är också mycket intresserad av varifrån språkliga nymodigheter kommer och varför vissa ord blir populära.

Nu på kvällskvisten framkommer ytterligare ett ord i samma genre, nämligen erfarenhetsexpert. Detta är en unik finländsk profession till namnet. Vad den kallas i Sverige vet jag inte.

Regeringsbildningen i kungariket drar ut på tiden och igår fick moderatledaren Ulf Kristersson nobben av riksdagen. Problemet är att den gamla blockpolitiken inte fungerar i ett läge där Sverigedemokraterna kan få betydande inflytande över den politik som Kristersson skulle ha fört. Detta kom igår tydligt fram när Åkesson såg det som en självklarhet för att stöda Kristersson. Här hjälpte han Lööf och Björklund i knapptryckandet. Måhända ett medvetet uttalande?

Det är modigt gjort av Centerpartiet och Liberalerna att stoppa denna utveckling. En viss risk finns nämligen. Detta är en manöver för att stärka den politiska mitten i Sveriges riksdag och inte tillåta ytterligare en glidning mot extremhögern som SD representerar. Hur det kommer att gå återstår att se.

Som jag ser det har Socialdemokraterna nu ett stort ansvar för att behålla initiativet i mitten och på sin sida av riksdagen. Löfven har pratat om att skrota blockpolitiken och nu finns en gyllene chans att sträcka ut handen över blockgränsen. Är det t.ex. viktigt att det största partiet i en regering har statsministerposten?  Det viktiga är väl att få genom så mycket som möjligt av sin politik? Alternativet i förlängningen är ett nyval som ingen vet vad det innebär; ett språng ut i det (mörk)blå måhända? Bokstavligt talat och vem bär ansvaret?

Att bli kulturhuvudstad lockar Vasa stad. Frågan är om det finns kapacitet, vilja och inte minst pengar. Det är ingen billig historia. Umeå som var europeisk kulturhuvudstad 2014 bekostade knappt 10 milj. kronor av den totala budgeten på 45,3 milj. kronor. Umeå är också den stad i Sverige som satsar mest pengar per innevånare på kultur och dit torde Vasa ha en god bit. Jag menar att det gäller att ha ångan uppe redan innan kulturåret. Umeå hade också stor draghjälp av den samiska kulturen. Frågan är om Umeå alls hade fått bli kulturhuvudstad utan den samiska satsningen? Vasa har ingen sådan extrahjälp och konkurrenten Uleåborg i Finland torde ha helt andra muskler.

Visst vore det fint med Vasa som kulturhuvudstad år 2026 men då gäller det att lägga i en högre växel redan nu. Låt mig tippa att fusionen med Korsholm har långt högre prioritet i dagsläget och att den riktiga gnistan saknas i staden för en satsning på kulturhuvudstadsåret. Synd, för en uppryckning på det kulturella området i Vasa och Österbotten hade inte alls varit dumt. Det hade gett regionen en helt annan dragningskraft och status i omvärlden. Intressant vore att höra vad stadens starke man Joakim Strand har att säga om saken.

Arg som ett bi kan jag bli men för det mesta är jag snäll som tjuren Ferdinand och sällan tar sig ilskan uttryck i handgripligheter.  Fast routern ligger illa till om den inte folkar sig.


Erfarenhetsexpert – en utbilning

Malmö. Bro och två fiskare

Bridge over troubled water – en går, två ser på

 

Svenska dagen, var då?

Svenska dagen till ära har jag fått besvär med vänster knä. Inte så att det värker men det är ömt, stelt och styvt. Förmodligen var det mitt travande i skogen igår som satte igång detta besvär. Bäst att ta det lugnt en dag eller två så att det inte blir värre.

Svenska dagen, ja, firar jag inte trots att jag är finlandssvensk och värnar om svenska språkets fortlevnad i republiken. Det blir så av gammal vana. Orsaken är att dagen inte är en ledig dag som självständighetsdagen den 6 december är och därmed inte lika uppmärksammad.  Allmogen får jobba medan den finlandssvenska societeten firat dagen med diverse fester och utdelning av utmärkelser.

Svenska dagens syfte är att främja den svenska kulturen och de svensksspråkigas sammanhållning i Finland. Gott så, Gustav II Adolf är också inblandad på ett hörn. Han stupade på Lüztens slagfält år 1632, och det ansågs tydligen 1908, när svenska dagen instiftades, vara ett hedervärt datum.

Vad jag vet finns inte i kommunen något speciellt firande denna dag. Möjligen någon organisation som firar eller så uppmärksammas dagen i skolorna? Rätta mig om jag har fel. Det verkar mest vara i städerna bland fint folk man firar svenska dagen. Det är synd för det är ju på landsbygden, och framför allt på den österbottniska landsbygden, som svenskhetens kärna finns idag. Varför det blivit så vet jag inte men jag tycker att dagen gott kunde firas lite mera också på landsbygden. Ett lite mera jordnära firande.

Varför inte en sammankomst med musik, kortare föredrag, kåserier och allsång? Åtminstone kaffe med dopp om man inte slår på stort och bjuder på älgsoppa. Varför inte bjuda in representanter från en finskspråkig grannkommun att närvara? För att främja förståelsen över språkgränsen. Hösten är ju ofta grå och trist så varför inte ha denna fest mitt i hösten innan julbestyren träder till?

Mycket mera än modersmålets sång på YouTube blir det inte för min del. Hade jag haft en flaggstång hade jag möjligen hissat flaggan, allmän flaggdag som det är.


Svenska dagen – Wikipedia

Några bilder från i somras. Hoppas att jag inte haft med alla tidigare i bloggen.

Midsommartid i Kimo.

Torget i Jakobstad. Loppis.

Utsikt från stranden i Pörkenäs

Skärifolk festivalen i Bergö

Byadagen i Oxkangar

Juthbacka marknaden i Nykarleby.
Några de händelser jag varit med om i sommar i Österbotten.

Enkel strandbastu eller genomtänkt arkitektur

Eftersom jag igår lördag besökte begravningsplatsen i byn, allt i god sed och ordning, tog jag idag en tur ut till min lilla sommarstuga innan snön kommer. Ifjol kom den redan 25 oktober. I år kom snön också 25 oktober men knappt så det täckte marken och ganska snart var den borta. Så det räknas inte.

Egentligen är det en strandbastu med spisrum där man också kan sova. Inte många kvadrat men så är väl också tanken att man mest skall vara utomhus när det är fint väder. Sitta på verandan eller vara nere vid stranden. Kanske ta en tur med båten, om den är i sjön vill säga. Det har den inte varit på många år men någon gång skall det väl bli av.

Jag har haft byggnaden i 35 år och inte är det mycket jag gjort sedan den byggdes förutom att måla och reparera verandan som är utsatt för väder och vind. Huset har bara stått där i ur och skur och kommer förmodligen att stå där i minst 100 år. Stock är ett rejält byggnadsmaterial och finns bara tak och grund så klarar sig kåken länge.

Jag kom ikväll att titta på ett program från norska NRK, Arkitektens hytte. Ett intressant program som jag anbefaller. Programserien visar fritidshus som olika arkitekter ritat och ibland också byggt. Intressant är att höra och se hur de resonerar kring dessa hus och rent allmänt hur de ser på fritidshus, eller hytter som norrmännen säger,  hur de passar på tomten och i terrängen. Dessa yrkesmän har många gånger en annan syn på byggandet och byggnaden. Sådant som vi vanliga dödliga inte ens en gång kommer att tänka på eller vågar föreslå. Olika material, ljusets spel och inverkan, former, funktioner och anpassningar till naturen.

Samtidigt är de flesta hus som visas i serien inte för en vanlig människa. Gott om penningar bör det finnas i börsen hos beställaren. Enbart att ha en arkitekt som ritar huset kostar en vacker slant för att inte tala om tomtens pris, olika speciallösningar som fordrar byggkonst utöver det vanliga och transport av byggnadsmaterialet.

Jag är i alla fall intresserad av arkitektur om det så är en hytte eller ett palats. Det enkla och billiga kan också vara värt begrundan och beundran. Sådant man kan göra själv. Men också det spektakulära och storslagna. Det är själva idéerna som intresserar mig. Hur kommer de på allt?

Jag gick runt och funderade vad jag skall göra nästa sommar på min sommarstuga. En ny bänk nere vid stranden skall det i alla fall bli och så en del målningsarbeten. Inga arkitektoniska underverk utan små förbättringar. Sådant har också sitt värde.

Fast egentligen, varför vänta till våren, jag kan väl snickra ihop en bänk redan nu, så märkvärdigt är det väl inte. Sedan kan jag åka dit ut och sätta mig väl påpälsad, kanske med varmt te i termos, och iaktta när den första isen blank och fin lägger sig allt längre ut mot fjärden. Sådant tar tid men det är just det som är tanken, att se det ytterst långsamma och få tid till eftertanke och meditation på samma gång. Det kan alla behöva ibland.

Hur ofta utnyttjas sommarstugan eller hytten bara till att stilla sig och bli ett med naturen på strandstenarna? Blott se solen sjunka ned mot väster och höra isen sjunga. Bli en del av skymningen.  Inte så mycket mer.


Arkitektens hytte – serie från NRK som också går att se utrikes

Vägen dit är ännu snö- och isfri.

Så ser mitt lilla château ut från baksidan.

Och snart lägger sig isen snällt innan den i vinterkylan börjar klättra på strandstenarna.

Kim Larsen – en man av folket och musiken

Idag när torsdagsklubben hade lunchmöte på Fjärden Kaffestuga i Oravais – vi var för övrigt bara två närvarande denna torsdag – så observerade jag ett litet sällskap vid bordet bredvid. De talade engelska och med nästan 100 % säkerhet vill jag påstå att den ena var dansk. Det kunde jag höra av hans engelska. De övriga tre var förmodligen finländare.

Detta kom mig senare idag att tänka på Kim Larsen, en av Danmarks största sångare, låtskrivare och artister. Skall jag säga som det är så brukar jag inte bli känslosam när det gäller avlidna kändisar men Kim Larsen har en speciell plats i mitt musikhjärta. Förutom ett stort antal sånger och framträdanden som han gjort så var han en människa man bara kunde tycka om trots att kan kunde uppfattas som lite ohövlig. Lite grovhuggen, en folkets man och äkta dansker. Han gillade sin öl och sina cigaretter trots att han tidigt fick varning av sjukvården. I söndags dog han 72 år gammal i cancer.

Han gjorde många fina låtar både vad gäller text och musik. De bästa sångerna handlar om Gud och kvinnor menade han. Jag har svårt att välja en enda, bästa låt förknippad med Kim Larsen och hans musikaliska tolkning men om jag gör ett försök som jag strax betvivlar till förmån för någon annan låt får det bli ”Sølvstænk I Dit Gyldne Hår”.

Snart skal livets aftenklokker,
ringe solfaldstimen ind.
Sølvstænk i de gyldne lokker,
furer på din fine kind.
Tak for gode som for onde år,
sølvstænk i dit gyldne hår.
Lyser om din fine pande,
livet mod sin aften går.

Det är en låt som passar väl in med tanke på hans bortgång och en låt som ofta spelas på begravningar i Danmark.

Han blev också erbjuden Riddarkorset i Danmark, en fin utmärkelse, men han tackade nej. Han gav följande pressmeddelande:
”Da jeg ikke synes, det sømmer sig for en gammel gadedreng og popsanger at føre sig frem med kors og bånd og stjerner, takker jeg pænt nej til ridderkorset … Det kunne ellers have været hyggelig at ryge en smøg med dronningen inde i privaten – hvis hun ellers må for personalet.” – Citat från Wikipedia

Jag har faktiskt sett Kim Larsen live en gång i tiden i Malmö när bandet Gasolin avslutade sin Skandinavien-turné och också sin tid som band. Året var 1978, 21 augusti. Detta var min första, större konsert som jag bevistade och samtidigt en musikalisk bekantskap med Kim Larsen som sedan fortsatt en lysande karriär som soloartist och tillsammans med bandet Kjukken. Jag vet inte om han besökte Finland någon gång men jag har då i alla fall upplevt honom en gång på scen vilket jag är tacksam för.

Jag räknar mig själv som att ha dåligt kom-ihåg men just denna konsert minns jag bra och därför måste den ha gjort stort intryck på mig. Det var i Folkets Park i Malmö och jag befann mig i publiken till vänster från scen sett. Bänkar fanns uppställda men senare i konserten var det ingen som satt på dem utan folk stod på ryggstöden för att se bättre. Ett ganska jobbigt sätt att närvara på en konsert. Bänkarna måste rimligtvis ha varit förankrade i marken på något sätt. Men ingenting är så bra att det inte också har sina skavanker.

Nu på söndag kväll är det stor konsert till minne av Kim Larsen på Rådhuspladsen i København. Många kända och stora musiker kommer att uppträda och jag önskar att jag kunnat närvara. Som tur är sänds denna konsert på dansk TV och gissa vem som kommer att sitta klistrad vid rutan på söndagskväll? Jag undrar om inte detta kommer att bli en av de största musikaliska händelserna i dansk musik. Musik på Danmarks mest kända torg till minne av Danmarks mest kända musiker som spelat på gatan.  ”Danmarks nationalskald” som han också har kallats.


Kim Larsen – Wikipedia

Kjukken.dk –  Danmarks största Kim Larsen portal

Kim Larsen på Spotify  

Bild av fodralet till den första LP jag köpte med Kim Larsen när han spelade tillsammans med Gasolin. Troligtvis inhandlad 1978 i samband med konserten i Malmö.

Sedan några smakprov på Kim Larsens musik och sång. På slutet var han tvungen att uppträda sittandes på stol pga av sin sjukdom och medicin men spelade gjorde han.

Intervju med Kim Larsen

 

Från skratt till allvar – Gambämark

Gårdagskvällen tillbringades på Skafferiet Ritz tillsammans med två kusiner från kungariket. Wasa Teater gav ännu en föreställning av Gambämark, en musikal av humorgruppen KAJ, Österbottens största komiker. Komiker i plural bestående av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. Till denna förställning är också Jonas Bergqvist och Susanne Marins inplockade på scen. Regi av Ann-Luise Bertell.

KAJ har länge varit populär både hos gammal och ung för sin fantasifulla humor, ordlekar och oblyga agerande på dialekt. Folk känner helt enkelt igen sig och deras humor sårar ingen men är många gånger väldigt träffsäker.

KAJ är egentligen ett märkligt fenomen. De har hållit på i snart 10 år och levererat pjas, musik, humor på dialekt till alla som förstår detta österbottniska mål. För detta är nästan ett måste, att förstå vår dialekt ganska bra. Inte helt lätt för andra svenskspråkiga och speciellt nödvändigt i Gambämark där också musik och snabbt tempo gör att man måste vara skärpt för att hänga med. Kusinerna som bott största delen av sina liv i Sverige förstår ändå dialekten bra på grund av att dialekt pratades i barndomshemmet.

Så nu har KAJ stampat fram en musikal om Gambämark, en by som byggt en mur mot omvärlden för att kunna leva som förr i världen. Gambämark blir på standardsvenska Gammalmark. I byn regerar Kurt Byman med auktoritärt styre och med talko som samhällsmodell. Talko är annars frivilligarbete men i Gambämark är det ett måste och folk får tillbaka enligt vad Kurt Byman anser att de behöver. Ett till synes lyckligt samhälle med folkdans, lingonplockning, älgjakt och stumpstickning. Men någonstans gnager det hos folket och längtan efter det som finns utanför blir allt starkare för att till sist resultera i revolution och nya tider.

Humor och de språkliga fyndigheterna serveras genom hela föreställningen och tempot är högt. Inte en död sekund. Musiken, som naturligtvis har en central roll, framförs proffsigt välljudande. Speciellt Jakob Norrgård har vacker röst.

Skratten avlöser varandra och publiken är nöjd. Samtidigt undrar jag hur många som uppmärksammar och tänker på det underliggande budskap, som jag fattar är en känga mot nationalism och protektionism som idag vinner allt större terräng i opinionen. Var allt bättre förr i världen och när var egentligen förr i världen? Är det bra med stängda gränser och vem har ostört makten i stängda samhällen och länder? Varför får inte termosar tillverkade efter 1967 användas och vem äger och bestämmer över lingonskogen i Gambämark? Varför får man inte äta kex från utsidan? Vem bestämmer vad som står i Gålaboken (lagen), varför måste meningslösa ritualer utföras och varför krävs fullständig lojalitet? Måste alla vara som stöpta i samma slev och var händer med den som avviker från normer skapade av likriktning och centralisering. – Frågor som idag är aktuella men som många inte ser och förstår i sin strävan efter det perfekta, trygga samhälle från förr i världen som egentligen aldrig har funnits och som är en illusion.

Gambämark är bra! Se den om ni har möjlighet och är en av de lyckliga som fått/får en av de 18 000 biljetter som nu är i det närmaste slutsålda. Höstens kulturella händelse i Österbotten!


Nyskriven musikal av KAJ under renoveringsåret – Wasa Teater

 Gambämark – musiken från musikalen på Spotify

pjas – bloggen ”Gamla talesätt och dialektord” förklarar ordet pjas

Ett par bilder från mobilkameran.

Kurt Byman själv förevigad på stramalj. Den Store Förtroendevalde Ledaren. Jag  tycker mig känna igen titeln i en eller annan form.

Samhällsförbättraren har talat!

Valet i Sverige är över men ändå är det strul både med regeringsbildandet och med rösträknandet. Det finns de som menar att det förekommit röstfusk och har fantastiska konspirationsteorier om detta i beredskap. Ett par distrikt har rapporterat att de sänt in fel valresultat och det påverkade också ett mandat i riksdagen. Så långt, får vi väl säga.

I Umeå var folk missnöjda med att det blev långa köer till vissa röstningsställen och på slutet blev det så att de som stod i kö när valet avslutades klockan 20.00 ändå fick rösta även om det blev på mera än en timmes övertid. Det var inte heller bra enligt expertisen.

Inte konstigt att det blev som det blev med röstandet med tanke på det krångliga valsystem som finns i Sverige. Alltså, i Sverige har varje parti sin egen röstsedel. Varför det? Skulle det inte vara bra mycket enklare med en neutral röstsedel där den röstande skriver ett nummer för det parti eller den kandidat hen tänkt rösta på? För att bevara sin rösthemlighet i nuläget är man alltså tvungen att i allas åsyn ta en röstsedel från varje parti för att sedan slänga alla röstsedlar utom en. Invecklat i onödan och slöseri med papper. Hur många ton med slängda röstsedlar blir det?

I Umeå försökte man på något ställe lösa detta med valhemligheten så att man bara fick gå in en och en vilket gjorde att det tog erbarmligt lång tid och köer uppstod.

Något annat som av många upplevs som krångligt och onödigt är bytet mellan sommartid och vintertid. Nu har EU-kommissionen fallit till föga för gnället och lovar att varje land själv får bestämma vilken tid de vill ha. Fine, säger jag, för nu har Finland möjlighet att få samma tid som övriga Norden och därmed förenklas samarbetet och utbytet mellan länderna. Ja, för den delen med hela central-Europa. Det är ju ändå åt det håller vi mest har våra kontakter. Att det sedan blir lite mörkare eller ljusare i förhållande mellan östra och västra delen av tidszonen har knappast någon betydelse. Det är en vanesak.

Jaha, tror ni de styrande i republiken nappar på förslaget? Det skulle förvåna mig, de har inte ens en gång tänkt åt det hållet. Jag borde skriva en petition till president Sauli.

När jag ändå är i farten har jag ytterligare ett förslag på ett smidigare samhälle men det gäller inte Finland eftersom vi redan har detta i bruk. Jag tänker på att kunderna i matvarubutikerna själva borde väga och prismärka sina inköp av frukt, grönt och andra specerier som lämpar sig.  Ett mycket smidigt system som snabbar upp genomströmningen i kassan. Att Sverige, och kanske också andra länder för den delen, sitter fast i gamla rutiner och inte snappat upp detta är för mig ett mysterium. Dags för förändring i butikerna, Moder Svea!

Det sägs att Sverige är föregångsland för Finland och att där sker utvecklingen tidigare men allt har de ändå inte fått rätt. Därför bör kungariket snegla österut och införa nytt system vid val samt vänja kunderna att själva väga sina inköp av frukt och grönt. Pronto!

Jaha, tror ni de styrande i kungariket nappar på förslaget? Det skulle förvåna mig, de har inte ens en gång tänkt åt det hållet. Jag borde skriva en petition till kung Carl XVI Gustaf.

Än skall mycket vatten flyta förbi innan mina förslag blir verklighet.

 

Tre solstrålar i vardagen. Tänk så lite som behövs!

Det behövs så lite för att få en solstråle ned i den grå vardagen.  Inte för att jag klagar, livet lunkar på i jämn takt. Åtminstone för mig. För det mesta har jag det bra. Kanske så bra att jag ibland glömmer hur bra jag har det; något som jag tror att jag inte är ensam om.  Jag tänker på valdebatten i Sverige och alla högljudda diskussioner som fördes och förs både högt som lågt. Allt från varma Tv-studios till gator och fikabord.

På sina håll svartmålas Sverige som om det är världens värsta nation och tas som varnande exempel på hur det kan gå. Helt sanslöst och utan nyans. Visst finns det problem i Sverige, precis som i alla andra länder, men summa summarum så är Sverige ett av världens bästa länder att leva i och också ett av de mest trygga länderna. Om så inte vore, varför finns det då inte en strid ström av emigranter/flyktingar från Sverige? Jag menar vanliga Svenssons.

För att återgå till det jag egentligen tänkte skriva om. De solstrålar jag upplevt det senaste dygnet har jag delvis själv hjälpt till att skapa. Det handlar om att visa intresse, ge lite uppskattning och positiv feedback.

Den första solstrålen kom från Jennifer Sandströms blogg där jag kommenterade ett inlägg med att berömma hennes röst. Jag skrev helt enkelt att hennes röst inger förtroende, något som kan vara en tillgång i business-världen. Jag har tidigare hört henne på föredrag i Vasa men hon har också en podd tillsammans med Malin Lundsten, Faraway Finland. Där kan ni höra hur hennes röst låter. För att solstrålen skulle bli komplett svarade hon: Men alltså, kan vara den finaste komplimangen någonsin…”  

Jag menar, det är inte varje dag som jag ger en av de finaste komplimangerna någonsin och det helt spontant och ärligt. Det värmde att hon uppfattade det så. Kanske vi borde ge varandra lite mera beröm och uppskattning utan att för den skull fjäska. Det behövs så lite och man får så mycket tillbaka.

Den andra solstrålen kom från Facebook där jag kommenterade två bilder med en morfar (tror jag det är) som på en lill-Valmet traktor kör omkring med sina barnbarn på en åker här  någonstans i Österbotten. Min kommentar var: ”Så måste en lycklig barndom se ut!” – Jag menar, vad kan vara bättre än att få bo på landsbygden, att som barn också få tillgång till mor- och farföräldrar, uppleva naturen och årstidernas skiftningar nära inpå. För att inte tala om alla spännande maskiner och stora som små traktorer som finns runt hörnet.

Min FB-vän är mormodern som också är en skicklig fotograf. Hennes bilder är fantastiska och ofta finns barnbarnen med på bilderna. Hon svarade: ”Vad glad jag blir av den kommentaren, för är det något jag vill våra barnbarn ska ha så är det just en lycklig barndom. Det lever man länge på” – Tänk så lite som behövdes för att glädja en människa och jag tror glädjen är äkta. Tyvärr kan jag inte visa hennes bilder på bloggen, jag har inte frågat om lov, men jag kan försäkra att de är bra.

Lill-Valmet är en legendarisk småbrukartraktor här i Finland som kom någon gång på 1950-talet och som för många var den första traktorn i jordbruket. Liten men nyttig. Vi ägde också en sådan en gång i tiden. – Traktorn på FB-bilderna är något modifierad med larvband.

Den tredje solstrålen det senaste dygnet bjöd grannpojken Frej (5 år) på. Vi stod och pratade på gårdstunet. Jag sade att jag nu har bott 20 år på detta ställe och att jag kanske borde flytta, halvt på skämt. Frejs far föreslog då att jag skulle flytta till månen, något som Frej inte alls tyckte var någon dum idé. För detta borde jag ha en rymdraket, resonerade han. I den kunde jag bo på månen, menade han. Frejs far sade att rymdraketer kostar mycket pengar men Frej tyckte att jag kunde jobba jättemycket och tjäna pengar för att spara till en rymdraket. Pengarna kunde jag sätta i stugans skorsten och när skorstenen är halv så hade jag nog tillräckligt med pengar för att köpa en rymdraket. Inte så dumt tänkt att använda skorstenen som spargris. Inte så lätt att i svaga stunder tulla på besparingarna. Hur det sedan går när jag när jag eldar i spisen är en annan sak men i ett barns värld är allt möjligt. Även en resa till månen och att gömma pengar i skorstenen.

Frej har förresten tagit sin första lektion i fiolspelandets svåra konst. Det gläder jag mig åt!


Faraway Finland – podd

Valmet 15 och 20 – bl.a två videos med lill-Valmet

Långt förbi molnen finns månen men närmast finns hembygdens landskap. Detta är en bild från byn Tuckor ungefär 10-12  minuter bort med bil.