Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.

 

 

Mina 15 favoritbloggar, tips!

Så tar vi då listan med de bloggar jag läser regelbundet. Vissa kollar jag varje dag, andra någon gång i veckan eller så. Jag tar först mina tre toppfavoriter och sedan blir det blandad godis utan turordning och allra sist kommer de bloggar skrivna av män som jag upptäckt den senaste tiden.

Min absoluta favorit är Jonna Jintons blogg. Henne har jag följt åtminstone 6 år. Hennes blogg är naturromantik, vackra bilder och en äkthet som få bloggare kan prestera. Hon är en skapande människa som också målar tavlor, säljer fotoprints och just nu har hon ett projekt på gång med att göra en CD med kulning. Hon är storstadstjejen som flyttade från Göteborg till lilla Grundtjärn i Västernorrland. Jag har också träffat henne några gånger och hon är precis som hon framställs i bloggen.

En annan tjej och denna gång med rötterna i Gällivare är Jennifer Sandström med bloggen Forever abroad always at home som nu bor i Helsingfors tillsammans med sin pojkvän. Hon har rest runt i världen och även bott i Indien och Tyskland och vad passar då bättre än att hon har en reseblogg som också tar upp saker som att bo utomlands och egenföretagande.  Finsk-svenska kulturkrockar kommer upp ibland och är intressanta att läsa om.

En nykomling på min prispall för bloggare är Emma Pasanen med bloggen Fyrklövern och jag. Ganska nyligen upptäckte jag hennes blogg. Hon är hemma från Österbotten (troligtvis från Nykarleby) och skriver delvis på dialekt men ändå inte så att det blir tungt att läsa. Egentligen är det ganska charmigt med hennes bloggstil. Hon befinner sig nu i Mexico City tillsammans med sin pojkvän som är mexikan och musiker. De söker också bostad där eftersom deras förra hem förstördes av en jordbävning ifjol. Hon verkar vara en pigg och optimistisk person. Där andra hittar maskros, där hittar hon fyrklöver.

Min niece Christina skriver bloggen Fina Christina och naturligtvis vill jag läsa om hennes vardag som bl.a. handlar om handarbete, loppisfynd och om charmtrollet Doris, en dvärgschnauzer.

En annan av mina favoriter är nu på resa i Central-Amerika. Det är Monica Lindhe som från och till skriver på sin blogg MacLindhes Ord. Hon skriver med humor och är observant och drar sig inte för att ge snabba och träffande porträtt av människor hon möter. Inte alltid till deras fördel men då har de oftast sig själva att skylla. Hon är även fotokonstnär och har nått fina framgångar med sina tavlor. En blogg som just nu rekommenderas varmt! Däremellan kan det bli en och annan paus.

En som också skriver mera sporadiskt men som jag hållit fast vid under alla år är bloggen med det märkvärdiga namnet Ulvstrumpas strumplåda. Härligt språk och underbar att läsa även man efteråt knappt kan redogöra för vad man läst om. Så omtumlande är inläggen ibland. Senare år ganska fåtaliga inlägg men nu 2017 verkar hon ha piggnat till igen och levererat hela 27 inlägg. Och fler hoppas vi att det blir!

En blogg som jag tycker mycket om är Timmer och Masonit. Hon skriver om verkligheten ur en femtitalists synvinkel. Arkitekten som gjort klassresan från byn i Nordmaling till mellersta Sverige någonstans. Hon skriver bl.a. om sin morfars hus som hon ärvt, om inredningar i masonit, hembygden, kulturhistorien och byggnadsvården. Och ibland går hon till rätta med trögheten och svågerpolitiken i sin barndomsby.

För att återgå till Österbotten så läser jag varje dag Caroline på Sevedays portal. Orädd och framåt, nybliven ägare till ett hus som hon tillsammans med sin sambo färdigställt. Katterna har det gott i det huset och bäst har Fantomen det, min favorit.

Travel with Malin är en riktigt bra reseblogg. Finlandssvenska och digital marknadsförare. Precis som jag älskar hon Sydamerika och nordisk natur. Nyligen har hon också besökt Argentina.

En bloggklassiker i Sverige är Underbara Clara. Hon bor i en by utanför Umeå en bit inåt landet. En del handlar om sådant jag inte har så stort intresse av men hon är en suverän skribent, föreläsare, affärskvinna, feminist. Det är själva stilen på hennes blogg jag gillar och att hon har skinn på näsan. Hon är inte rädd för att säga ifrån.

Inte långt borta från Underbara Clara bor också österbottniska Felicia som har bloggen Hemma hos Felicia. Hon studerar på Umeå universitet och det var därför jag började följa henne blogg för at snappa upp eventuella kulturkrockar och vad hon upplevde som största skillnader mellan Österbotten och Umeå. Så mycket krockar blev det inte, hon anpassade sig snabbt och väl, men hon har fina bilder på mat och vad annat, kostvetenskap som hon studerar. Jag träffade förresten henne och hennes föräldrar helt kort i somras på Juthbacka-marknaden.

En blogg som jag också följer regelbundet är Ama de casa, ”hemmafrun” från Skellefteå (tror jag) bosatt i Spanien tillsammans med sin man Anders. Roliga och fyndiga inlägg förknippade med vidhängande bilder. Ofta är de ut på resor runt om i världen.

Så sist men inte minst de tre bloggar som är skrivna av män som jag relativt nyligen upptäckt och följer.

Den första är Konsten att flyga, hoppa och missa marken skriven av Marcus Rosenlund, veteskapsredaktör på Radio Vega för det populära programmet Kvanthopp. Bra texter om vetenskap, teknik och underfundiga funderingar. Ta bara inlägget ”Den tragiska balladen om stackars Johan och hans på tok för många armbandsur” från 8 februari. Inte vem som helst som producerar en sådan text. Många intressanta inlägg.

En annan manlig bloggare, denna gång från Österbotten, är Notgubben, med allt från himmel till jord. Jag håller inte med honom i allt men han har många tänkvärda inlägg och vardagsbetraktelser. Och han är en flitig bloggare som uppdaterar flera gånger i veckan. Jag känner igen mig mycket i det han skriver om.

På andra sidan pölen sitter Stigfinnaren i Älvsund, läkaren från Skåne som hamnade i Älvsund, Nordanstig kommun i Hälsingland. Inläggen är filosofiska och tänkvärda. Jag har inte hunnit läsa alla hans inlägg ännu men den som väntar på något gott… osv. Han verkar ha startat bloggen i januari detta år. Senaste inlägg ” Bladen föll från blommorna, vissnade, och låg kvar” från 16 februari, en betraktelse över något så självklart som en mors kärlek är en tiopoängare!

Det finns fler bloggar jag läser och kanske jag får återkomma en annan gång med fler bloggtips. Kanske ni bland mina favoritbloggar hittat en ny bekantskap, vem vet. Skriv gärna en kommentar i så fall.


Jonna Jinton 

Forever abroad, always at home 

Fyrklövern och jag 

Fina Christina 

MacLindhes ord 

Ulvstrumpas strumplåda 

Timmer och Masonit 

Caroline  

Travel with Malin 

Underbara Clara 

Hemma hos Felicia  

Ama de casa 

Konsten att flyga, hoppa och missa marken  

Notgubben 

Stigfinnaren i Älvsund   

Ännu en fin och solig vinterdag idag när jag på denna väg gick och tänkte på vilka bloggar som är mina favoriter. Bilden är dock från 5 febr.

 

Varför jag läser bloggar

Jag skriver blogg men jag läser också andras bloggar.  Vissa kollar jag dagligen, andra en eller två gånger i veckan och så en del mera sporadiskt men de finns ändå bland mina bokmärken. Alla har de sin stil och poäng och det är svårt att säga vilken som är bättre än den andra. Det har med tycke och smak att göra.

För att jag skall bli riktigt intresserad av en blogg så bör uppdatering ske åtminstone 2-3 ggr per vecka. Är det mera sällan bör uppdateringen ske en bestämd vecko- eller månadsdag så att jag vet när det ungefär är lönt att titta in. Inte så kul att mötas av samma gamla inlägg 14 dagar i sträck, sedan må inlägget den femtonde dagen vara hur bra som helst. Sker uppdatering sällan och oregelbundet riskerar den bloggen ganska snart att halka ned på min lista.

Språket är en viktig sak. Att texten är lättläst och inte har alltför stora stycken. Sedan kan språket mycket väl vara färgat på ett eller annat sätt. Det får jag återkomma till.

Innehåll och bilder är naturligtvis det viktigaste och att bloggen känns äkta. Mode och smink är kanske inte mitt stora intresse. Därför faller i allmänhet sådana bloggar bort. Inte heller är heminredning direkt min grej, ej heller sport och träning. Jag vet egentligen inte vad som är min smak när det gäller bloggar. Det är kanske mera stilen som jag gillar och att den känns äkta. När en blogg känns äkta är svårt att säga, känslan bara finns där. Kanske som en slags sympati och gemenskap

De flesta av mina favoritbloggar är skrivna av tjejer. Kanske därför att utbudet av kvinnliga bloggar är så mycket större än de som är skrivna av män. På senare tid har jag dock fått korn på några bloggar som är skrivna av män och som är riktigt läsvärda. De två bästa bloggar jag någonsin läst var också skrivna av män men nedlagda för många år sedan.

Den ena var skriven av Martin Ezpeleta på Aftonbladet. En suverän blogg som inte mera går att hitta. Så är han också journalist till professionen.  Kvar finns dock en av hans tidigare bloggar men som sagt nedlagd: https://martinezpeleta.wordpress.com/

Den andra hette ”Gammal hårdrockare”, även den har upphört. Eller egentligen var den bloggen mera som en bok. Nya kapitel som kom med jämna mellanrum. Den finns kvar men är insomnad: http://gammalhardrockare.blogspot.se

Då tyckte jag dessa två bloggar var asbra; jag vill ha den känslan kvar.

Nu var här meningen att jag skulle rada upp tolv stycken bloggar och också kort motivera varför jag läser dem. Tyvärr blev inledningen alltför lång så jag avslutar här för ikväll och återkommer en annan dag.

En av dessa är min toppfavorit, ni kan kanske gissa vilken?


Legendaren som lämnade Flashback 

2018-02-02 Jokkmokk marknad-0071

2018-02-02 Jokkmokk marknad-0062

Ha, ha för att vara gubben mot strömmen, min egen, så visar jag till sist ett par bilder från modevisningen på Jokkmokk vintermarknad. Noll modeintresse men fota kan jag. 😉 Eller, jo visst är plaggen snygga, inte kan jag säga annat.

Poesin i flaskan

Igår kväll deltog jag i ett litet grillparty tillsammans med syster & company. Kött, korv, sallad, majkolv plus ett och annat gott därtill. Vinet inte att förglömma. Gott!

Det som förundrar mig är de närmast poetiska beskrivningar som kommer till användning när smak, doft och färg skall bedömas av experterna när det gäller viner. Jag har alltid undrat att de kan få fram dessa smaker och dofter. Visst, sött och surt är klara saker men smak av kanel, karamell, citron, äpple, ek bara för att nämna några ord som används. Hur kan de känna alla dessa smaker? Eller saknar jag smaklökar?

Jag läste i bladet imorse att nu saluförs också den svenska whiskyn Mackmyra på Alko. Samma ord används i bedömningen av denna ädla dryck.

Färg: gul med inslag av bärnsten. Hur i all världen kan man se en färg med inslag av bärnsten? Det är nyanser i den högre skolan.

Doft: fruktig med citrus, päron, äpple, honung, lätt ekighet med söta lätta rostade brödtoner och frisk smörkola. Kan man faktiskt känna alla dessa dofter när det gäller en whisky? Vad är t.ex. söta rostade brödtoner?

Smak: fruktig och mjuk med citrus, kola och honung, med lätt ekighet på slutet. Ha, jag undrar varifrån man får smaken honung när det gäller whisky? Testa själv.

Eftersmak: välstämd och balanserad med toner av mörk choklad. Bah, var det inte Marabous mjölkchoklad?

Som whiskyvän skall jag naturligtvis prova Macmyra vid tillfälle men om jag känner alla dessa dofter, smaker och eftersmaker ställer jag mig tvivlande till. Min favoritwhisky är Lagavulin, en singel malt whisky från whiskyns förlovade hemland Scotland. Visserligen dyr så det är inget man inmundigar till vardags. Första gången jag smakade Lagavulin kom jag att tänka på mormors gamla båthus med doft av tjära, nät och skötar, fisktinor, båtar, sjöluft. Förvånad läste jag sedan på flaskans etikett att det var just detta som var smaken. Så något stämmer vissa omdömen men jag har ändå en känsla att det ofta går inflation i beskrivningar av olika drycker.

Nu blir det kvällste. Hur det smakar kan jag bara svara: Gott!

Spekulerar om spankulera och andra gå-ord

Helgen har bjudit på en del aktivitet. På lördag var det talko vid byns gyttjehål. Stolpar för stängsel sattes upp. Närmare 500 st. Det är meningen att får skall husera bakom detta stängsel och låta sitt bräkande ljuda över byn i sommarkvällarna.  Nu är det mest tranor som för oväsen.

Talko, d.v.s. frivilligt arbete för en god sak, drar ibland en hel del folk. Vi var väl ett 20-tal själar som strålade samman. Det var roligt att höra på gubbarna när de resonerade och trätte på skoj. Bl.a. förekom undervisning om hur SMS fungerar som väl passat som sketch i en revy. Det är inte alla som har det på klart, verkar det som. Men trevlig samvaro hade vi ut i naturens sköte.

Logistiken var lite bristfällig så de blev en del spring om vart annat. Mest blev det letande efter första kaffepausen. Korvgrillningen som avslutande paus gick lättare att hitta. Lite sol fick jag på nästippen; eller var det senap?

På kvällen blev det en stilla promenad i den fina kvällen. En nätt liten vän agerade guide och jag lärde mig en del nytt. Det finns så mycket mera att se när man går än när man snabbt susar förbi i en bil.

Promenera är lite fint medan att gå är mera vardagligt. Själv tycker jag om att flanera, d.v.s. man tar det lugnt, tittar sig omkring, samtalar och har inget speciellt mål med sitt gående. Ungefär som att ströva. En skillnad tycker jag ändå finns mellan att ströva och flanera. Flanerar gör man på en gata eller väg medan man strövar i naturen. Vandra kan man också göra i naturen men då har man ett mål, man är på väg någonstans.

Uttrycket att använda apostlahästarna är ett annat sätt att förflytta sig till fots. För att inte tala om att spankulera. Jag uppfattar det som lite lättjefullt att spankulera omkring. Helst spankulerar jag även om det mest blir någon slags halvtaskig power-walk när jag går solo.

Annars fick jag hem cykeln ikväll efter att den varit på service så nu får nog apostlahästarna sadla om och bli en del av velocipedryttaren.

Korsdrag

Det visslar ödsligt i vinden och om jag tar en titt i ditt öra ser jag dagsljuset. Med andra ord det som går in genom det ena örat försvinner lika snabbt ut genom det andra. Det är korsdraget som visslar och tjuter.

Detta är något som drabbar de flesta, även mig. Det handlar om att hålla vad man lovar, det handlar om tomma ord.
Det händer ofta att man säger något till en annan person utan att egentligen mena vad man säger.
-”Du, jag ringer nästa vecka så fixar vi till det”
-”Jag skickar bilden via e-post när jag kommer hem”
-”Jag kollar upp saken”
-”Vi borde träffas någon gång”
-”Vi tar upp saken på nästa möte”

Fraser som de flesta hört eller sagt utan att det sedan hänt mera. Det faller liksom i glömska, ibland inom en sekund. Sådant händer i privatlivet, inom näringslivet, inom storpolitiken.

Senast är Greklands dåliga ekonomi ett bra exempel på detta. Inom eurosamarbetet finns regler som säger att ett lands budgetunderskott inte får överstiga 3 %. Ändå ligger Greklands budgetunderskott på 13,6%. Hur kan det komma sig? Varför har man överenskommelser när de inte följs eller varför har inte någon tryckt på larmknappen? Vackra ord och gruppfoto vid undertecknandet av fördrag men när landningsstället fälls in vid avfärden glöms allt. Verkar det som .

Samma saker sker inom företag och näringsliv. Chefen lovar en grundlig utredning om ett problem men sedan hörs inte ett smack om saken. Leveranser utlovas till nästa måndag men ändå dröjer det till torsdag innan grejorna är på plats. Kvalitén skall höjas, lovas det rundhänt, utan att någon har den blekaste aning hur det skall gå till. Skyddsgaller borde sättas upp vid maskin x; vi tog upp frågan redan förra året. Politiker målar i allmänna ordalag upp ett idealsamhälle utan att ha någon som helst verklighet bakom.

Gamla mormor borde få besök på långvården, senast jag såg henne för ett år sedan lovade jag att komma oftare. Lovade vi inte vid slutexamen att vi skulle träffas vart tionde år för att fira tidernas studiegäng? Den där bastukvällen vi talade om, var blev den av? Den där skruvdragaren jag lånade för en månad sedan borde lämnas tillbaka. Exemplen är många.

Det är kanske den vanliga hederliga glömskan som spökar men jag menar att det i grunden handlar om prioriteringar. Den egna valkampanjen är viktigare än att hålla kolla på internationella avtal. Chefens löfte om förändringar dunstar bort när problem med försäljningen dyker upp. Det är roligare att skriva blogg än att besöka mormor.

Det kan också vara att man saknar system för att få saker och ting gjorda. Själv har jag en ”att-göra-lista” som jag kollar varje dag. Men även påminnelse via e-post eller mobiltelefonen kommer väl till pass. Det fungerar bra om man bara får dit en notering om en kommande händelse som borde göras. Hemligheten är att göra det nu. NU och inte om 1 timme, nästa dag eller nästa vecka. Då har det garanterat fallit i glömska. Frågan är bara om jag prioriterar det tillräckligt högt för att föra in det på min ”att-göra-lista” eller om det bara är tomma ord.

Är det tomma ord borde man erkänna det genast. Men är det så lätt? Visst är det mycket man borde göra, men är det viktigt, finns det tid till allt, vill jag sätta mina pengar på annat? Vi har ju också en social sida där vi vill vara snälla, artiga, inte göra någon besviken. Borde jag vara brutalt uppriktig mot gamla mormor och säga att jag inte har tid att besöka henne igen förrän nästa jul eftersom jag har så mycket annat på gång som är viktigare, roligare, mera spännande?

Sak samma gäller det ofta när man säger att man inte har tid eller att det kostar för mycket. I själva verket handlar det om prioritering och intresse. Har man intresse finns det både tid och pengar till nästan vad som helst.

Idag har jag i alla fall hållit ett löfte och deltagit i ett talko i byns gyttjehål men det är en annan historia. I just denna sak uppstod inget korsdrag i mitt huvud.

Min lilla vän

I höstas läste jag en bok av Elaine Bergqvist, ”Härskarteknik, den fula vägen till makt”. En intressant bok där jag snappade upp och dammade av det kända härskarknepet ”Men lilla vän…” och testade det på vänner, bekanta och arbetskamrater. I all vänskaplighet och på skoj, skall tilläggas.

I måndags fanns en artikel om sagda dam i Vbl. Hon har studerat särdragen hos olika generationer inom arbetslivet. Vi är ju alla olika, inte minst mellan generationerna kommer detta fram. En ungdom och person med pensionen runt hörnet kan ha ganska så olika åsikter om saker och ting. Eller t.ex. språket som kan skilja sig en hel del mellan en 40-talist och en person född på 80-talet. Även allmänbildningen kan skilja avsevärt är min erfarenhet.

I tidningen fanns en lista på de olika generationernas särdrag, vanor och ovanor. Jag gör ett plock.

30-talisten bär hatt och talar kortfattat i telefon. De är sparsamma och tacksamma

40-talisten är auktoritär men avskyr auktoritet. Är bortskämda men inte lata.

50-talisten är åsiktsgenerationen som hävdar sin mening. De använder gärna superlativer som har med rymden att göra. Själv använder jag ofta orden ”take off” men det har nog mera med flyget att göra. De hamrar på tangentbordet, men det vill inte jag kännas vid. Mina fingrar fladdrar lätt som fjärilar över tangenterna.

60-talisterna är spanarna som fortfarande funderar på vad de skall bli när de blir stora. Mösslösa för att ta avstånd från sina föräldrar.

70-talisterna är konflikträdda, ekologiskt medvetna, skämtsamma och barnsliga.

80-talisterna är lustgenerationen som inte kan leva utan mobilen och annat som gör dem ständigt uppkopplade. De är politiskt korrekta men inte allmänbildade.

Detta med allmänbildningen kan nog stämma till någon del. Ibland snubblar man över skrämmande luckor i vetandet. T.ex. idag undrade en 80-talist i saltgruvan om Grekland är en ö. Å andra sidan fyllde en 50-talist på med att ”Nä, nä, det är Italien som är en ö” så det blev jämt skägg mellan generationerna i fråga skulle jag vilja säga.

På min promenad i kväll dök en stor gul frass upp som ville vara min lilla vän. Den vägrade gå ur vägen innan jag klappat och slätat den en god stund. Och det gör jag gärna, speciellt som jag också hade kameran med och tog några bilder medan den rullade runt i vägdammet.