Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

Annonser

Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.

 

 

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Upp från sofflocket!

Vi på landsbygden behöver också samhällsservice och sjukvård inom rimliga tider. Tyvärr är glesbygden idag lågt prioriterad bland de som makten haver. Det är centralisering som gäller vilket betyder att de som bor i periferin får allt längre till sjukhus och olika samhällsfunktioner.

Senaste exemplet är sjukvårdsreformen i Finland där de allra flesta i Österbotten får längre tid för att ta sig till fulljour-sjukhus kvällstid och helger. Vi i Österbotten skall söka oss till helfinska Seinäjoki vilket för min del betyder en halvtimmes längre väg trots att regeringens målsättning var att de flesta skulle få kortare tid till avancerad vård. Nu tar det 1 timme och 15 minuter till Seinäjoki vilket är lång tid ifall en stroke eller allvarlig olycksskada skall behandlas. Och ingen ambulanshelikopter inom rimlig tid finns det heller. Den närmaste finns i Umeå men den anlitas nog inte ofta.

Därtill är Seinäjoki helfinskt och jag kan inte annat tro än att det kommer att bli uppenbara språkproblem hur mycket än personalen där försöker lära sig svenska. Liknande försöka har tidigare alltid lämnat på hälft. Varför skulle det bli annat nu? Det är majoritetsspråket som gäller och i en stressig situation betyder svenska ingenting; just när det skulle behövas som mest ur den svenska patientens synvinkel.

Vi demonstrerade mot detta i höstas men regeringen gav blanka f-n i oss trots att uppenbara faktafel låg till grund för beslutet att beröva Vasa, Österbottens naturliga huvudort, fulljourverksamhet. Politisk kohandel på högsta nivå och styrmoderlig behandling av höga tjänstemän på ministeriet var avgörande. Principbeslut var viktigare för samlingspartiet än omtanke om oss österbottningar!

Men österbottningen är envis och nu har en namninsamling startat för att samla 50.000 namnunderskrifter för att få riksdagen att åter behandla valda delar av lagen. Därför är det viktigt att så många som möjligt skriver under på papper eller digitalt via datorn! Det gäller att med kraft visa att vi är uppenbart missnöjda med reformens nuvarande utformning och att vi vill ha akutsjukvård inom rimlig tid och att även den språkliga rättigheten tryggas!

Därför upp från sofflocket för en gångs skull! Det kan betyda just för dig om du överlever eller inte i en framtida vårdsituation. Det finns de som säger att en namninsamling ingenting betyder, kan så vara, men om man inte försöker så skall man inte heller gnälla/skälla/sörja den dagen räddningen var utom räckhåll, för en själv eller för en nära anhörig! Tid är inte bara pengar, tid kan vara liv eller död.

Här kan man gå in för att skriva under: https://www.kansalaisaloite.fi/sv/initiativ/2343
Enkelt med t.ex. bankkod, det tar bara några få minuter.

Annars torde det komma ut listor och man kan även printa ut eget formulär, från samma hemsida, som man undertecknar och skickar in.

Själv torde jag ha varit bland de första som igår skrev under och ikväll är vi redan uppe i 11.800 underskrifter. Men se inte den fina starten som att det går lätt att få ihop 50.000.  Det gäller också att vi snabbt får ihop antalet för att riksdagen så snabbt som möjligt behandlar frågan och att visa att vi är många; många fler än 50.000. Därför är just din underskrift viktig!

Denna gång kan inte riksdagen och utskott ursäkta sig med att de inget visste, att de inte hade alla fakta på bordet. Nu får de en andra chans om de vill ge oss österbottningar en rättvis behandling, om vi finlandssvenskar alls är något värda och om det är fakta eller kohandel som är viktigast!

Isbild
Stark är strömmen, isen får ge vika!

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Arma raati, så mycket jag (inte) förstod

Igår fredag gjorde jag ett besök i provinshuvudstaden Vasa. Alltså, det gör jag ofta så det är ingen märkvärdighet men det som var anmärkningsvärt var att jag träffade två personer som tydligen inte kunde någon svenska alls. Det är inte så vanligt i Vasa inom servicebranschen men vem vet, en trend som förstärks framöver?

Först hämtade jag en bokhylla från Stemma möbelhandel i Vöråstan. Farbrorn som betjänade mig pratade ingen svenska men förstod så mycket ändå att han begrep vilket mitt ärende var. Jag pratade svenska, jag var ju kunden. Det kändes lite ovant att inte få betjäning på svenska i en affär i Vasa.

En stund senare besökte jag konsthallen som är belägen i stadshusets första våning. Vid ingången satt en herreman, förmodligen en skolad karl, bakom disken som inte heller kunde någon svenska. Jag hade en fråga om vilka som valde bilderna till utställningen ”Snapshot Vaasa Style – fotografering på österbottniskt vis”. Min finska var inte tillräcklig så jag provade på engelska och det begrep han. Men, tror ni inte att han fortsatte på finska som om ingenting hänt. Så mycket begrep jag i alla fall att det var ett råd (raati på finska) som valde ut bilderna. Tackar för den heltäckande upplysningen!

Utställningen bestod till stor del av gamla alldagliga fotografier från Österbottens museums samling, vilket var en liten besvikelse, men de nutida bilder som ändå fanns väckte mitt intresse. Bilder från skärgården. En del var riktigt bra, andra mera mediokra. Tanken slog mig, jag borde ha bilder som gott och väl kunde platsa här. Därav min fråga till mannen i bakom disken.

Arma raati, är ett dialektalt uttryck som betyder ungefär stackars idiot. Eller något sådant.

20161021_-fotoutstallning-vasa
Tyvärr fanns ingen mera utförlig förklaring om utställningen på deras hemsida så därför tog jag en bild av det som fanns i själva konsthallen. Bara att klicka och förstora för den som är intresserad.

Rådhuset i Vasa
Rådhuset i Vasa i vilket också konsthallen finns på första våningen, till vänster i bild.

Finlandssvensk i kungariket

Från det ena till det andra vill jag förmedla ett par länkar som handlar om finlandssvenskar och finlandssvenskhet i Sverige. Den första är ”Bettans Taxi” som finns på SVT Play. Els-Beth ”Bettan” Aspås föddes i södra Österbotten men framlevde sitt liv som en av Stockholms första kvinnliga taxichaufförer. Inte nog med det, hon körde taxi som pensionär i ytterligare 20 år! Slå det den som kan. Hon trivdes i Stockholm och tog sitt körkort 1956.

En annan länk är ”Om Svenskfinland” där Kalle Lind och komikern André Wickström pratar om det finlandssvenska i Sverige och vad det innebär. Mycket är gemensamt, inte minst språket, men en viss skillnad finns det ändå. Detta avhandlas i denna podd som jag tycker är hördvärd.

Varför inte spela en låt med MA (Mauri Antero) Numminen även om han inte är finlandssvensk? Han har ändå gjort succé i kungariket med det sätt på vilket han framfört sina alster på svenska? Kanske inte en av de mest kände låtarna men ändå så karakteristisk för MA Numminen: ”Amalia går med sin gummikavaljer i bastu”