Min lilla vän

I höstas läste jag en bok av Elaine Bergqvist, ”Härskarteknik, den fula vägen till makt”. En intressant bok där jag snappade upp och dammade av det kända härskarknepet ”Men lilla vän…” och testade det på vänner, bekanta och arbetskamrater. I all vänskaplighet och på skoj, skall tilläggas.

I måndags fanns en artikel om sagda dam i Vbl. Hon har studerat särdragen hos olika generationer inom arbetslivet. Vi är ju alla olika, inte minst mellan generationerna kommer detta fram. En ungdom och person med pensionen runt hörnet kan ha ganska så olika åsikter om saker och ting. Eller t.ex. språket som kan skilja sig en hel del mellan en 40-talist och en person född på 80-talet. Även allmänbildningen kan skilja avsevärt är min erfarenhet.

I tidningen fanns en lista på de olika generationernas särdrag, vanor och ovanor. Jag gör ett plock.

30-talisten bär hatt och talar kortfattat i telefon. De är sparsamma och tacksamma

40-talisten är auktoritär men avskyr auktoritet. Är bortskämda men inte lata.

50-talisten är åsiktsgenerationen som hävdar sin mening. De använder gärna superlativer som har med rymden att göra. Själv använder jag ofta orden ”take off” men det har nog mera med flyget att göra. De hamrar på tangentbordet, men det vill inte jag kännas vid. Mina fingrar fladdrar lätt som fjärilar över tangenterna.

60-talisterna är spanarna som fortfarande funderar på vad de skall bli när de blir stora. Mösslösa för att ta avstånd från sina föräldrar.

70-talisterna är konflikträdda, ekologiskt medvetna, skämtsamma och barnsliga.

80-talisterna är lustgenerationen som inte kan leva utan mobilen och annat som gör dem ständigt uppkopplade. De är politiskt korrekta men inte allmänbildade.

Detta med allmänbildningen kan nog stämma till någon del. Ibland snubblar man över skrämmande luckor i vetandet. T.ex. idag undrade en 80-talist i saltgruvan om Grekland är en ö. Å andra sidan fyllde en 50-talist på med att ”Nä, nä, det är Italien som är en ö” så det blev jämt skägg mellan generationerna i fråga skulle jag vilja säga.

På min promenad i kväll dök en stor gul frass upp som ville vara min lilla vän. Den vägrade gå ur vägen innan jag klappat och slätat den en god stund. Och det gör jag gärna, speciellt som jag också hade kameran med och tog några bilder medan den rullade runt i vägdammet.

Vår gås i sås

Jag har sökt våren senaste helg. Visst finns den man ack vad kall den känns. Och snöfall med vita stora flingor överraskade mitt i letandet.

Vid villan har isen gått. Men vid bryggan hänger ännu en iskant på 5-10 meters bredd kvar längs stranden. Samma sak varje år. Isen försvinner sist från min brygga.

I Umeå har våren minsann vaknat till liv. Det fick fyra hundar erfara som alla blev bitna av vårsura huggormar. På samma gång. Där kan man tala om ömma nosar. Man får hoppas att de klarade sig. Sämre gick det för en hund i samma stad som avlivades efter att ha svårt bitit en 5-årig flicka i ansiktet. Hundar kan vara världens underbaraste djur men också farliga i vissa situationer.

Själv råkade jag som liten pilt ut för en ilsken gås. Jag var kanske 5-6 år. Den var trogen min far och vaktade honom. Den var bra på att springa och när den väl fått syn på mig kom den med god fart. Hade jag tur hann jag undan men en gång trillade jag och gåsen fick fatt på mig. Där låg jag med näsan i gräset och gåsen passade på att ge mig en omgång med den hårda näbben i nacken.

Än idag har jag en viss respekt för gäss. Men kommer de för nära och är aggressiva så har jag nog idag makten att vrida nacken av dem. Med nöje. Det var nära en gång i Pildamsparken i Malmö när en alltför närgången och glupsk gås fick för sig att det låg något ätbart på min tunna sommarsko och gav min stortå en kraftig kyss med näbben.

Vår gås på gården slutade i sås på tallriken vill jag minnas.

Första maj -64

Det känns som söndag. Fast det är lördag och första maj.

Grådaskigt på himlapellen. En färgblandning i naturen av grått, beige och gråvitt, ny-grönt, brunt i många nyanser. Regnet hänger i luften, jag saknar solen, värmen.

Första maj 1964 minns jag. Det var en solig dag och vi barn lekte i hagen. Det första gröna gräset tittade fram. Vita, luftiga moln seglade på himlen. Det blåste sunnan.

Ett bud kom att morbror Enok hade omkommit i en olycka på morgonen. Det kändes overkligt, han som var så snäll var nu borta. Något som man knappt förstod.

Han var på väg för att träffa sin käresta. Han körde traktor. Den tidens vägar var inte alltid så fina som nu. Traktorn hamnade i diket och välte och han blev under. Han var vid liv när de hittade honom men hans liv gick inte att rädda.

Jag minns att den fortsatta leken den dagen blev långsam, glädjelös. Fanns morbror på något av de vita molnen som for norrut, undrade jag.

Det skedde i Kaitsor. Kurvan vid Vörå Norra skola, där lyktade han sitt liv. Han blev 23 år.

En grå dag utan olycka är bättre än en solig dag med sorg.

Vårlig skogsstig