En dikt

Ibland snubblar man över händelser och samtal som får en att tänka på något man upplevt tidigare. Denna gång var det en dikt av Dan Andersson: ”Vaggsången vid Kestina” som kom fram i mitt sinne.

Jag är en stor beundrare av Dan Andersson och hans samlade skrifter finns i min bokhylla. Även om de är lästa bläddrar jag ofta i böckerna. Han skrev mycket prosa men även hans dikter är speciella och läsvärda. Av alla hans dikter är Vaggsången den som mest präntat sig fast i mitt minne.

Denna dikt rymmer så mycket; fattigdom, ålderdom, vaggor, det enkla livet, kärlek, natur, trolldom, livsvisdom. Det är Dan Andersson i ett nötskal.

Ibland funderar jag varför hans namn inte syns till mera i media och bloggar.

Om jag flyttar

Hur underligt det än låter så verkar det vara svårt att få tag på traditionell finlandsvensk musik på CD. Sådant som ”Slumrande toner”, ”Där björkarna susar” o.s.v. Lättare sagt än gjort. Men efter litet telefonnyttjande fick jag napp i Ebbas stad. Si där hade de en CD med titeln ”Vägen hem” som verkade uppfylla en del av kraven på musikvalet.

Sagt och gjort begav jag mig dit idag för att inhandla sagda plastbit med ettor och nollor som förhoppningsvis omvandlas till ljuvlig musik i högtalarna.

Jag intog en snabb måltid vilken bestod av Korv-Görans original hamburger. Inte så dumt som omväxling. Mumsande på salladen, brödet och malet-kött-biten satt jag och iakttog den glesa folkvandringen på gågatan. Lugnt var ordet, dämpad hissmusik någonstans ifrån, ett par flickor hade svårt att välja från Korv-Görans meny. Småsömningt, odramatiskt.

Som jag satt där, kom jag att tänka: om jag skulle flytta någonstans inom Finlands gränser vore det hit. Här är jag född, om ej uppvuxen. Här talar de betydligt mera svenska än i provinshuvudstaden och staden är lagom stor. Jakobsdagarna är sommarens stora evenemang med fest, musik, mingel och arrangemang. I bokhandeln finns massor med svenska böcker och expediterna talar svenska sinsemellan. I provinshuvudstaden är det tvärtom; där talas nog svenska till kunden men expediterna talar oftast finska med varandra. Om man inte går till svenska bokhandeln i staden, vill säga.

Om jag flyttade inom Norden blev det Malmö. Lata dagar på solvarma Ribban, ett glittrande Öresund, Lilla Torg och Möllevången. Den gemytliga skånskan, närheten till Köpenhamn och kontinenten.

Inom Europa är nog mitt främsta flyttmål Spanien. Även om mina spanska språkkunskaper är ytterst sparsamma så älskar jag spanskan. Den är vacker, sensuell, kraftfull. Paella och flamenco, vad mera kan man begära?

Och skulle jag flytta någonstans långt borta, skulle det bli Argentina. Varför vet jag inte men det är långt borta, i en annan värld där de pratar argentinsk spanska, dansar tango och grillar enorma korvar och köttstycken. Ordet är asado.

Som liten gosse var jag intresserad av geografi och kartböcker. Av någon anledning var Argentina det land som intresserade mig mest och otaliga är de resor jag gjort i atlasen på Pampas slätter, i Patagonien och på Andernas sluttningar. Republiken fyller om några år 200 år vilket gör den dubbelt så gammal som Finland. Men deras nationalsång är mysko. Fast det är väl en vanesak. Tillsvidare lyssnar jag på ”Videvisan”, ”Vem kan segla förutan vind” och ”Den blomstertid nu kommer” tills jag vant mig vid ”Himno Nacional Argentino”.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=VTAf27OkuYE&hl=en_US&fs=1&color1=0xe1600f&color2=0xfebd01]

Poesin i flaskan

Igår kväll deltog jag i ett litet grillparty tillsammans med syster & company. Kött, korv, sallad, majkolv plus ett och annat gott därtill. Vinet inte att förglömma. Gott!

Det som förundrar mig är de närmast poetiska beskrivningar som kommer till användning när smak, doft och färg skall bedömas av experterna när det gäller viner. Jag har alltid undrat att de kan få fram dessa smaker och dofter. Visst, sött och surt är klara saker men smak av kanel, karamell, citron, äpple, ek bara för att nämna några ord som används. Hur kan de känna alla dessa smaker? Eller saknar jag smaklökar?

Jag läste i bladet imorse att nu saluförs också den svenska whiskyn Mackmyra på Alko. Samma ord används i bedömningen av denna ädla dryck.

Färg: gul med inslag av bärnsten. Hur i all världen kan man se en färg med inslag av bärnsten? Det är nyanser i den högre skolan.

Doft: fruktig med citrus, päron, äpple, honung, lätt ekighet med söta lätta rostade brödtoner och frisk smörkola. Kan man faktiskt känna alla dessa dofter när det gäller en whisky? Vad är t.ex. söta rostade brödtoner?

Smak: fruktig och mjuk med citrus, kola och honung, med lätt ekighet på slutet. Ha, jag undrar varifrån man får smaken honung när det gäller whisky? Testa själv.

Eftersmak: välstämd och balanserad med toner av mörk choklad. Bah, var det inte Marabous mjölkchoklad?

Som whiskyvän skall jag naturligtvis prova Macmyra vid tillfälle men om jag känner alla dessa dofter, smaker och eftersmaker ställer jag mig tvivlande till. Min favoritwhisky är Lagavulin, en singel malt whisky från whiskyns förlovade hemland Scotland. Visserligen dyr så det är inget man inmundigar till vardags. Första gången jag smakade Lagavulin kom jag att tänka på mormors gamla båthus med doft av tjära, nät och skötar, fisktinor, båtar, sjöluft. Förvånad läste jag sedan på flaskans etikett att det var just detta som var smaken. Så något stämmer vissa omdömen men jag har ändå en känsla att det ofta går inflation i beskrivningar av olika drycker.

Nu blir det kvällste. Hur det smakar kan jag bara svara: Gott!

Ett mysterium för vilken myra som helst

Tänk att ni befinner er på torget i Vasa. Det är marknad, som igår. Folk spatserar omkring, de är på gott humör. En helt vanlig fredag.  Fullt med stånd som har till försäljning de mest nödiga och onödiga ting som kan tänkas. Billiga kläder, mattor, bakverk, flätade korgar, skor, blommor, diverse plastgrejor, glass, dammsugarlangar, godis, vårrullar, halsband, smycken, olikfärgade stenar, tavlor. Massor som pockar på att du öppnar din börs och bläddrar bland sedlarna, om du är rik, eller plockar bland slantarna om du är mindre bemedlad. Men köpas skall det, ung som gammal.

Plötsligt hör du ett sus som kommer från igenstans. Ett sus som ökas till en vind, till en storm, till ett sug. Du känner att du inte har någon makt, du lyfts upp, du förs bort mot ett centrum. Du kastas in i en tunnel, du rusar fram i rymden i ofattbar hastighet.

Plötsligt befinner du dig i säcken. Det är mörkt. Beckmörkt. Livet är slut. – Tänk om detta kunde hända vilken dag som helst; att torget töms på folk och ting inom några sekunder. Ingen vet vart alla människor försvunnit. Kvar står bara frihetsstatyn. Ett mysterium. Har Bermuda-triangeln förflyttat sig, har ett ufo strålat upp alla till en annan dimension i sann Isaac Asimov-anda, är den yttersta dagen nära förestående?

Varje vår har jag besök av myror i mitt hem. De kommer i maj. De rusar omkring på golvet, de är glada och spralliga, dyker upp på de mest olämpliga ställen. Oftast är de kring diskbänken men kan också göra mig sällskap när jag skriver blogg, spisar frukost eller slappar i soffan. Jag har kommit på ett sätt att få bort dessa ovälkomna gäster med bara ett par dagars lätt jobb.

För myrorna måste metoden påminna om ovan beskrivet. Plötsligt är de bara borta och vilsna eftersläntrare söker förtvivlat efter sina kamrater innan även de snabbt försvinner till en annan värld.

Jag använder en maskin, vanlig i de flesta hem. Dammsugaren. Med jämna mellanrum scannar jag av golvet med dammsugarmunstycket och så fort jag ser en eller flera myror sänker jag munstycket över dem och vips är de borta. De har inte en chans. Till på köpet får jag ett ovanligt välstädat golv.

Myror måste var sociala varelser och de är inte alls dumma. Ryktet går att i röda stugan på backen är manfallet stort, alla krigare försvunna, inte ens ett ynka ben finns kvar. Farligt område, håll er borta!

Jag har inget emot myror bara de håller sig borta från mitt köksgolv. I kanten på tomten finns en mindre myrstack och där får de gärna hålla till. Det sägs att de håller bort ormar och det är bra. Ormar lär förekomma mer än vanligt denna vår och nu på morgonen rapporterar FB om en man i våra trakter som blivit ormbiten. Hellre en myra på tomten än ett sting i tån.

Farbror Muller

Ikväll kom ett vårregn ackompanjerat av något åskmuller. Jag låg dock på soffan och tog mig en tupplur varför jag inte var helt medveten om detta. Jag har en hel del apparater kopplade och antenner ute varför farbror Muller kan ställa till en del besvär om det vill sig illa. Dock har jag klarat mig bra hittills. Det är väl bara något modem som fått sig en smäll någon gång. Just modemen är extra känsliga för åskan.

Åskan kan vara förfärlig men också ett oerhört vackert skådespel. Jag minns en gång när jag på ett fartyg i Öresund fick uppleva ett åskväder över Skåne. Solen sken över oss men österut fanns en blåsvart molnvägg med långa kornblixtar och häftiga urladdningar på himlen. Vi befann sig på första parkett med fri horisont under detta fyrverkeri.

En annan gång reste jag nattetid med buss i franska Alperna. Det regnade något enormt och blixtar syntes var 5 sekund när det var som värst. Tur att man var inne i en säker buss.

Det fina med en ordentlig åskskur är den friska luften efteråt och solglittret i träd och växtlighet.

Som barn minns jag att åskan smällde mycket högre än vad som är fallet nu. Helst ville jag gömma mig under filten med huvudet intryckt i kudden. Nu försöker jag få en praktblix fångad på kamerans minneskort men hittills har jag inte lyckats. Regnbågen är däremot betydligt lättare att få på bild. Den gillar alla.

Smått och gott

Det åskade igår, en mygga bet mig idag, en myra försvann hastigt under tangentbordet ikväll. Varje vår får jag besök av dessa myror. Inomhus.

Som så ofta tidigare besökte jag igår en av landskapets köplador. Jag hann knappt innanför dörrarna innan strömmen gick. Helt mörkt blev det, bara nödutgångarnas belysning syntes. Ett unisont aaahhh hördes från ivriga fredagshandlare. Som om en ”hole in one” hade slagits. Jag är ingen stor sportvän men golf brukar jag titta på i TV och där kan man höra ett och annat aaahhh. Jag funderar på att testa golf, det verkar kul.

Som TV-sportare tittar jag också på Formel 1. Konstigt nog tillhör inte fotboll, ishockey och skidor mina favoriter. Visst kan jag kasta ett öga på skärmen men den där riktiga entusiasmen vill inte infinna sig.

En prestation som jag dock följt fram till mål i Sydney idag är Jessica Watson och hennes, som blott 16-årig, genomförda ensam-världsomsegling. Jag beundrar henne verkligen som klarat av denna bravad. En sann personlighet och entusiast. Det är väl också en sport?

72 klädnypor i plast inhandlades, här skall hängas tvätt utomhus; det är ju vår. Jag hade spenderbyxorna på och även en väggklocka köptes. 10 europengar kostade den men jag tyckte om den. Speciellt som den påminner mig om kommande äventyr, Grand Central Terminal. Ja, det finns väl bara en Grand Central Station, som är en äldre benämning?

När jag ändå var igång igår gjordes ett besök på Jysk och där hittade jag ett trevligt paket innehållandes två trädgårdsstolar + bord med glasskiva. Monteringen av bordet gick bra, bara en bricka saknades. Stolarna var bekväma men stolsbenen sjönk ned något i gräsmattan. Borde jag införskaffa ett antal trätrallar på vilka jag kan ställa bord och stolar? Jo, det får jag göra.

Möblemanget invigdes solo ikväll med ett glas vin.

Yippiii – On the road again

Brunte har senaste året lidit av tilltagande krämpor, spasmer, nervositet och ryckningar vid måttligt gaspådrag. Speciellt har detta yttrat sig vid högersväng i kurvor. Ett mysterium som gjort mig allt mera konfunderad och irriterad.

För ungefär en månad sedan åkte vi tillsammans in på akuten för att diagnostisera vilka besvär Brunte led av. Var det flimmer i förmaket, gallsten eller var det blindtarmen som gjorde sig påmind? Var jordningen ok eller var det dags för jordfästning (skrotning)? Var kolesterolvärdet normalt, blodtrycket stabilt, luftfiltret utbytt?

Medicine licentiaten iklätt blåställ och skärmmössa ryckte i diverse sladdar och slangar, kopplade in datorn och testade, hummade och föreslog byte av rotor, tändkablar, fördelarlock och bränslefilter. Desperat och med Bruntes förtvivlade blick på min näthinna gick jag med på denna operation. Allt byttes ut, inget hände. Brunte fortsatte med sitt ryckande och knyckande.

Vi gjorde ytterligare ett par vändor till akuten tills vi idag hamnade hos specialisten, doktor Bergman. Han kontrollerade tändspolen som var helt normal, klämde och kände på slangar och kablar, följde med fingrarna längs med ledningar, lossade anslutningar och kopplade ihop igen. Med stetoskop i öronen lyssnade han efter pys och blås. Jodå, jag skojar inte; stetoskop hade han!

Med motorn igång utförde Bergman diverse intima undersökningar i kablage- och slanguniversum och plötsligt ruskade Brunte till, motorn stannade nästan men kom igång igen. Den gode doktorn var något på spåren! En undergörande spray blåstes in i kablaget, jordning rengjordes och provtur rekommenderades.

Plötsligt rusade Brunte fram som i sina ungdomsdagar, kraftfullt och utan ryckningar vid gaspådrag. Brunte galopperade fram i kurvorna, varvtal ändrades, växlar byttes, allt var frid och fröjd. Eureka, felet är åtgärdat. Leve doktor Bergman! On the road again.

Affär i sikte

Igår var det nära att jag blivit dubbel bilägare. På Find.it fanns en nästan likadan kopia av min Brunte men en årsklass yngre och en fjärdedel mindre på mätaren. Till en billig peng.

Jag ringde numret och kom fram till en gubbe som lät aningen förtvivlad och lite klen i rösten. –”Jag har ingen bil till salu. Nej, nej, det är felringning”. Kontigt tyckte jag och kollade numret. Jodå, jag hade knappat in rätt nummer. Det visade sig vid närmare koll att numret i annonsen var rätt på när en siffra. Inte kontigt att farbror lät förtvivlad. Det hade säkert ringt en hel del folk och velat köpa bil av honom som ingen hade. Hur kul är det?

När jag sedan fick fatt i tanten, boendes i Ebbas stad, så var bilen såld för två timmar sedan. Nåja, det var inte hela världen men visst hade det varit kul att få en annan bil med samma färg och modell. Jag undrar om någon upptäckt att jag bytt ut min gamla Brunte mot en ny Brunte. Vad jag skulle gjort av gamla Brunte vet jag inte.

Tanten var språksam och förklarade att hon ville ha en nyare och finare bil när hon skulle ut på tur med sina väninnor. Nu var det säkert inget fel på hennes bil som var tantkörd i 10 år men visst förstår man att hon ville ha nytt. Det vill ju alla ha. Allt skall bytas ut; bilar, datorer, mobiler, TV, möbler i ett ständigt kretslopp. Har man inte senaste nytt är man ute.

Förresten så hittade jag i söndags på min promenad en till synes fullt fungerade sittvagn för barn + liggkorg för bebis mitt ute i skogen. Vem hade ställt dit detta ekipage? Jag har för mig att sådana fordon är rätt dyra i inköp. Att vagnen stått där över vintern är säkert och däcken var tomma på luft.

Själv tror jag att jag gick miste om en pärla till vettigt pris. Kanske jag istället får hämta hem sittvagnen, snygg till den lite, pumpa luft i däcken och bjuda ut den på www.findit.fi . Vad bjuder ni?

Spekulerar om spankulera och andra gå-ord

Helgen har bjudit på en del aktivitet. På lördag var det talko vid byns gyttjehål. Stolpar för stängsel sattes upp. Närmare 500 st. Det är meningen att får skall husera bakom detta stängsel och låta sitt bräkande ljuda över byn i sommarkvällarna.  Nu är det mest tranor som för oväsen.

Talko, d.v.s. frivilligt arbete för en god sak, drar ibland en hel del folk. Vi var väl ett 20-tal själar som strålade samman. Det var roligt att höra på gubbarna när de resonerade och trätte på skoj. Bl.a. förekom undervisning om hur SMS fungerar som väl passat som sketch i en revy. Det är inte alla som har det på klart, verkar det som. Men trevlig samvaro hade vi ut i naturens sköte.

Logistiken var lite bristfällig så de blev en del spring om vart annat. Mest blev det letande efter första kaffepausen. Korvgrillningen som avslutande paus gick lättare att hitta. Lite sol fick jag på nästippen; eller var det senap?

På kvällen blev det en stilla promenad i den fina kvällen. En nätt liten vän agerade guide och jag lärde mig en del nytt. Det finns så mycket mera att se när man går än när man snabbt susar förbi i en bil.

Promenera är lite fint medan att gå är mera vardagligt. Själv tycker jag om att flanera, d.v.s. man tar det lugnt, tittar sig omkring, samtalar och har inget speciellt mål med sitt gående. Ungefär som att ströva. En skillnad tycker jag ändå finns mellan att ströva och flanera. Flanerar gör man på en gata eller väg medan man strövar i naturen. Vandra kan man också göra i naturen men då har man ett mål, man är på väg någonstans.

Uttrycket att använda apostlahästarna är ett annat sätt att förflytta sig till fots. För att inte tala om att spankulera. Jag uppfattar det som lite lättjefullt att spankulera omkring. Helst spankulerar jag även om det mest blir någon slags halvtaskig power-walk när jag går solo.

Annars fick jag hem cykeln ikväll efter att den varit på service så nu får nog apostlahästarna sadla om och bli en del av velocipedryttaren.

Korsdrag

Det visslar ödsligt i vinden och om jag tar en titt i ditt öra ser jag dagsljuset. Med andra ord det som går in genom det ena örat försvinner lika snabbt ut genom det andra. Det är korsdraget som visslar och tjuter.

Detta är något som drabbar de flesta, även mig. Det handlar om att hålla vad man lovar, det handlar om tomma ord.
Det händer ofta att man säger något till en annan person utan att egentligen mena vad man säger.
-”Du, jag ringer nästa vecka så fixar vi till det”
-”Jag skickar bilden via e-post när jag kommer hem”
-”Jag kollar upp saken”
-”Vi borde träffas någon gång”
-”Vi tar upp saken på nästa möte”

Fraser som de flesta hört eller sagt utan att det sedan hänt mera. Det faller liksom i glömska, ibland inom en sekund. Sådant händer i privatlivet, inom näringslivet, inom storpolitiken.

Senast är Greklands dåliga ekonomi ett bra exempel på detta. Inom eurosamarbetet finns regler som säger att ett lands budgetunderskott inte får överstiga 3 %. Ändå ligger Greklands budgetunderskott på 13,6%. Hur kan det komma sig? Varför har man överenskommelser när de inte följs eller varför har inte någon tryckt på larmknappen? Vackra ord och gruppfoto vid undertecknandet av fördrag men när landningsstället fälls in vid avfärden glöms allt. Verkar det som .

Samma saker sker inom företag och näringsliv. Chefen lovar en grundlig utredning om ett problem men sedan hörs inte ett smack om saken. Leveranser utlovas till nästa måndag men ändå dröjer det till torsdag innan grejorna är på plats. Kvalitén skall höjas, lovas det rundhänt, utan att någon har den blekaste aning hur det skall gå till. Skyddsgaller borde sättas upp vid maskin x; vi tog upp frågan redan förra året. Politiker målar i allmänna ordalag upp ett idealsamhälle utan att ha någon som helst verklighet bakom.

Gamla mormor borde få besök på långvården, senast jag såg henne för ett år sedan lovade jag att komma oftare. Lovade vi inte vid slutexamen att vi skulle träffas vart tionde år för att fira tidernas studiegäng? Den där bastukvällen vi talade om, var blev den av? Den där skruvdragaren jag lånade för en månad sedan borde lämnas tillbaka. Exemplen är många.

Det är kanske den vanliga hederliga glömskan som spökar men jag menar att det i grunden handlar om prioriteringar. Den egna valkampanjen är viktigare än att hålla kolla på internationella avtal. Chefens löfte om förändringar dunstar bort när problem med försäljningen dyker upp. Det är roligare att skriva blogg än att besöka mormor.

Det kan också vara att man saknar system för att få saker och ting gjorda. Själv har jag en ”att-göra-lista” som jag kollar varje dag. Men även påminnelse via e-post eller mobiltelefonen kommer väl till pass. Det fungerar bra om man bara får dit en notering om en kommande händelse som borde göras. Hemligheten är att göra det nu. NU och inte om 1 timme, nästa dag eller nästa vecka. Då har det garanterat fallit i glömska. Frågan är bara om jag prioriterar det tillräckligt högt för att föra in det på min ”att-göra-lista” eller om det bara är tomma ord.

Är det tomma ord borde man erkänna det genast. Men är det så lätt? Visst är det mycket man borde göra, men är det viktigt, finns det tid till allt, vill jag sätta mina pengar på annat? Vi har ju också en social sida där vi vill vara snälla, artiga, inte göra någon besviken. Borde jag vara brutalt uppriktig mot gamla mormor och säga att jag inte har tid att besöka henne igen förrän nästa jul eftersom jag har så mycket annat på gång som är viktigare, roligare, mera spännande?

Sak samma gäller det ofta när man säger att man inte har tid eller att det kostar för mycket. I själva verket handlar det om prioritering och intresse. Har man intresse finns det både tid och pengar till nästan vad som helst.

Idag har jag i alla fall hållit ett löfte och deltagit i ett talko i byns gyttjehål men det är en annan historia. I just denna sak uppstod inget korsdrag i mitt huvud.