Smått och gott

Det åskade igår, en mygga bet mig idag, en myra försvann hastigt under tangentbordet ikväll. Varje vår får jag besök av dessa myror. Inomhus.

Som så ofta tidigare besökte jag igår en av landskapets köplador. Jag hann knappt innanför dörrarna innan strömmen gick. Helt mörkt blev det, bara nödutgångarnas belysning syntes. Ett unisont aaahhh hördes från ivriga fredagshandlare. Som om en ”hole in one” hade slagits. Jag är ingen stor sportvän men golf brukar jag titta på i TV och där kan man höra ett och annat aaahhh. Jag funderar på att testa golf, det verkar kul.

Som TV-sportare tittar jag också på Formel 1. Konstigt nog tillhör inte fotboll, ishockey och skidor mina favoriter. Visst kan jag kasta ett öga på skärmen men den där riktiga entusiasmen vill inte infinna sig.

En prestation som jag dock följt fram till mål i Sydney idag är Jessica Watson och hennes, som blott 16-årig, genomförda ensam-världsomsegling. Jag beundrar henne verkligen som klarat av denna bravad. En sann personlighet och entusiast. Det är väl också en sport?

72 klädnypor i plast inhandlades, här skall hängas tvätt utomhus; det är ju vår. Jag hade spenderbyxorna på och även en väggklocka köptes. 10 europengar kostade den men jag tyckte om den. Speciellt som den påminner mig om kommande äventyr, Grand Central Terminal. Ja, det finns väl bara en Grand Central Station, som är en äldre benämning?

När jag ändå var igång igår gjordes ett besök på Jysk och där hittade jag ett trevligt paket innehållandes två trädgårdsstolar + bord med glasskiva. Monteringen av bordet gick bra, bara en bricka saknades. Stolarna var bekväma men stolsbenen sjönk ned något i gräsmattan. Borde jag införskaffa ett antal trätrallar på vilka jag kan ställa bord och stolar? Jo, det får jag göra.

Möblemanget invigdes solo ikväll med ett glas vin.

Yippiii – On the road again

Brunte har senaste året lidit av tilltagande krämpor, spasmer, nervositet och ryckningar vid måttligt gaspådrag. Speciellt har detta yttrat sig vid högersväng i kurvor. Ett mysterium som gjort mig allt mera konfunderad och irriterad.

För ungefär en månad sedan åkte vi tillsammans in på akuten för att diagnostisera vilka besvär Brunte led av. Var det flimmer i förmaket, gallsten eller var det blindtarmen som gjorde sig påmind? Var jordningen ok eller var det dags för jordfästning (skrotning)? Var kolesterolvärdet normalt, blodtrycket stabilt, luftfiltret utbytt?

Medicine licentiaten iklätt blåställ och skärmmössa ryckte i diverse sladdar och slangar, kopplade in datorn och testade, hummade och föreslog byte av rotor, tändkablar, fördelarlock och bränslefilter. Desperat och med Bruntes förtvivlade blick på min näthinna gick jag med på denna operation. Allt byttes ut, inget hände. Brunte fortsatte med sitt ryckande och knyckande.

Vi gjorde ytterligare ett par vändor till akuten tills vi idag hamnade hos specialisten, doktor Bergman. Han kontrollerade tändspolen som var helt normal, klämde och kände på slangar och kablar, följde med fingrarna längs med ledningar, lossade anslutningar och kopplade ihop igen. Med stetoskop i öronen lyssnade han efter pys och blås. Jodå, jag skojar inte; stetoskop hade han!

Med motorn igång utförde Bergman diverse intima undersökningar i kablage- och slanguniversum och plötsligt ruskade Brunte till, motorn stannade nästan men kom igång igen. Den gode doktorn var något på spåren! En undergörande spray blåstes in i kablaget, jordning rengjordes och provtur rekommenderades.

Plötsligt rusade Brunte fram som i sina ungdomsdagar, kraftfullt och utan ryckningar vid gaspådrag. Brunte galopperade fram i kurvorna, varvtal ändrades, växlar byttes, allt var frid och fröjd. Eureka, felet är åtgärdat. Leve doktor Bergman! On the road again.

Affär i sikte

Igår var det nära att jag blivit dubbel bilägare. På Find.it fanns en nästan likadan kopia av min Brunte men en årsklass yngre och en fjärdedel mindre på mätaren. Till en billig peng.

Jag ringde numret och kom fram till en gubbe som lät aningen förtvivlad och lite klen i rösten. –”Jag har ingen bil till salu. Nej, nej, det är felringning”. Kontigt tyckte jag och kollade numret. Jodå, jag hade knappat in rätt nummer. Det visade sig vid närmare koll att numret i annonsen var rätt på när en siffra. Inte kontigt att farbror lät förtvivlad. Det hade säkert ringt en hel del folk och velat köpa bil av honom som ingen hade. Hur kul är det?

När jag sedan fick fatt i tanten, boendes i Ebbas stad, så var bilen såld för två timmar sedan. Nåja, det var inte hela världen men visst hade det varit kul att få en annan bil med samma färg och modell. Jag undrar om någon upptäckt att jag bytt ut min gamla Brunte mot en ny Brunte. Vad jag skulle gjort av gamla Brunte vet jag inte.

Tanten var språksam och förklarade att hon ville ha en nyare och finare bil när hon skulle ut på tur med sina väninnor. Nu var det säkert inget fel på hennes bil som var tantkörd i 10 år men visst förstår man att hon ville ha nytt. Det vill ju alla ha. Allt skall bytas ut; bilar, datorer, mobiler, TV, möbler i ett ständigt kretslopp. Har man inte senaste nytt är man ute.

Förresten så hittade jag i söndags på min promenad en till synes fullt fungerade sittvagn för barn + liggkorg för bebis mitt ute i skogen. Vem hade ställt dit detta ekipage? Jag har för mig att sådana fordon är rätt dyra i inköp. Att vagnen stått där över vintern är säkert och däcken var tomma på luft.

Själv tror jag att jag gick miste om en pärla till vettigt pris. Kanske jag istället får hämta hem sittvagnen, snygg till den lite, pumpa luft i däcken och bjuda ut den på www.findit.fi . Vad bjuder ni?

Spekulerar om spankulera och andra gå-ord

Helgen har bjudit på en del aktivitet. På lördag var det talko vid byns gyttjehål. Stolpar för stängsel sattes upp. Närmare 500 st. Det är meningen att får skall husera bakom detta stängsel och låta sitt bräkande ljuda över byn i sommarkvällarna.  Nu är det mest tranor som för oväsen.

Talko, d.v.s. frivilligt arbete för en god sak, drar ibland en hel del folk. Vi var väl ett 20-tal själar som strålade samman. Det var roligt att höra på gubbarna när de resonerade och trätte på skoj. Bl.a. förekom undervisning om hur SMS fungerar som väl passat som sketch i en revy. Det är inte alla som har det på klart, verkar det som. Men trevlig samvaro hade vi ut i naturens sköte.

Logistiken var lite bristfällig så de blev en del spring om vart annat. Mest blev det letande efter första kaffepausen. Korvgrillningen som avslutande paus gick lättare att hitta. Lite sol fick jag på nästippen; eller var det senap?

På kvällen blev det en stilla promenad i den fina kvällen. En nätt liten vän agerade guide och jag lärde mig en del nytt. Det finns så mycket mera att se när man går än när man snabbt susar förbi i en bil.

Promenera är lite fint medan att gå är mera vardagligt. Själv tycker jag om att flanera, d.v.s. man tar det lugnt, tittar sig omkring, samtalar och har inget speciellt mål med sitt gående. Ungefär som att ströva. En skillnad tycker jag ändå finns mellan att ströva och flanera. Flanerar gör man på en gata eller väg medan man strövar i naturen. Vandra kan man också göra i naturen men då har man ett mål, man är på väg någonstans.

Uttrycket att använda apostlahästarna är ett annat sätt att förflytta sig till fots. För att inte tala om att spankulera. Jag uppfattar det som lite lättjefullt att spankulera omkring. Helst spankulerar jag även om det mest blir någon slags halvtaskig power-walk när jag går solo.

Annars fick jag hem cykeln ikväll efter att den varit på service så nu får nog apostlahästarna sadla om och bli en del av velocipedryttaren.

Korsdrag

Det visslar ödsligt i vinden och om jag tar en titt i ditt öra ser jag dagsljuset. Med andra ord det som går in genom det ena örat försvinner lika snabbt ut genom det andra. Det är korsdraget som visslar och tjuter.

Detta är något som drabbar de flesta, även mig. Det handlar om att hålla vad man lovar, det handlar om tomma ord.
Det händer ofta att man säger något till en annan person utan att egentligen mena vad man säger.
-”Du, jag ringer nästa vecka så fixar vi till det”
-”Jag skickar bilden via e-post när jag kommer hem”
-”Jag kollar upp saken”
-”Vi borde träffas någon gång”
-”Vi tar upp saken på nästa möte”

Fraser som de flesta hört eller sagt utan att det sedan hänt mera. Det faller liksom i glömska, ibland inom en sekund. Sådant händer i privatlivet, inom näringslivet, inom storpolitiken.

Senast är Greklands dåliga ekonomi ett bra exempel på detta. Inom eurosamarbetet finns regler som säger att ett lands budgetunderskott inte får överstiga 3 %. Ändå ligger Greklands budgetunderskott på 13,6%. Hur kan det komma sig? Varför har man överenskommelser när de inte följs eller varför har inte någon tryckt på larmknappen? Vackra ord och gruppfoto vid undertecknandet av fördrag men när landningsstället fälls in vid avfärden glöms allt. Verkar det som .

Samma saker sker inom företag och näringsliv. Chefen lovar en grundlig utredning om ett problem men sedan hörs inte ett smack om saken. Leveranser utlovas till nästa måndag men ändå dröjer det till torsdag innan grejorna är på plats. Kvalitén skall höjas, lovas det rundhänt, utan att någon har den blekaste aning hur det skall gå till. Skyddsgaller borde sättas upp vid maskin x; vi tog upp frågan redan förra året. Politiker målar i allmänna ordalag upp ett idealsamhälle utan att ha någon som helst verklighet bakom.

Gamla mormor borde få besök på långvården, senast jag såg henne för ett år sedan lovade jag att komma oftare. Lovade vi inte vid slutexamen att vi skulle träffas vart tionde år för att fira tidernas studiegäng? Den där bastukvällen vi talade om, var blev den av? Den där skruvdragaren jag lånade för en månad sedan borde lämnas tillbaka. Exemplen är många.

Det är kanske den vanliga hederliga glömskan som spökar men jag menar att det i grunden handlar om prioriteringar. Den egna valkampanjen är viktigare än att hålla kolla på internationella avtal. Chefens löfte om förändringar dunstar bort när problem med försäljningen dyker upp. Det är roligare att skriva blogg än att besöka mormor.

Det kan också vara att man saknar system för att få saker och ting gjorda. Själv har jag en ”att-göra-lista” som jag kollar varje dag. Men även påminnelse via e-post eller mobiltelefonen kommer väl till pass. Det fungerar bra om man bara får dit en notering om en kommande händelse som borde göras. Hemligheten är att göra det nu. NU och inte om 1 timme, nästa dag eller nästa vecka. Då har det garanterat fallit i glömska. Frågan är bara om jag prioriterar det tillräckligt högt för att föra in det på min ”att-göra-lista” eller om det bara är tomma ord.

Är det tomma ord borde man erkänna det genast. Men är det så lätt? Visst är det mycket man borde göra, men är det viktigt, finns det tid till allt, vill jag sätta mina pengar på annat? Vi har ju också en social sida där vi vill vara snälla, artiga, inte göra någon besviken. Borde jag vara brutalt uppriktig mot gamla mormor och säga att jag inte har tid att besöka henne igen förrän nästa jul eftersom jag har så mycket annat på gång som är viktigare, roligare, mera spännande?

Sak samma gäller det ofta när man säger att man inte har tid eller att det kostar för mycket. I själva verket handlar det om prioritering och intresse. Har man intresse finns det både tid och pengar till nästan vad som helst.

Idag har jag i alla fall hållit ett löfte och deltagit i ett talko i byns gyttjehål men det är en annan historia. I just denna sak uppstod inget korsdrag i mitt huvud.

Min lilla vän

I höstas läste jag en bok av Elaine Bergqvist, ”Härskarteknik, den fula vägen till makt”. En intressant bok där jag snappade upp och dammade av det kända härskarknepet ”Men lilla vän…” och testade det på vänner, bekanta och arbetskamrater. I all vänskaplighet och på skoj, skall tilläggas.

I måndags fanns en artikel om sagda dam i Vbl. Hon har studerat särdragen hos olika generationer inom arbetslivet. Vi är ju alla olika, inte minst mellan generationerna kommer detta fram. En ungdom och person med pensionen runt hörnet kan ha ganska så olika åsikter om saker och ting. Eller t.ex. språket som kan skilja sig en hel del mellan en 40-talist och en person född på 80-talet. Även allmänbildningen kan skilja avsevärt är min erfarenhet.

I tidningen fanns en lista på de olika generationernas särdrag, vanor och ovanor. Jag gör ett plock.

30-talisten bär hatt och talar kortfattat i telefon. De är sparsamma och tacksamma

40-talisten är auktoritär men avskyr auktoritet. Är bortskämda men inte lata.

50-talisten är åsiktsgenerationen som hävdar sin mening. De använder gärna superlativer som har med rymden att göra. Själv använder jag ofta orden ”take off” men det har nog mera med flyget att göra. De hamrar på tangentbordet, men det vill inte jag kännas vid. Mina fingrar fladdrar lätt som fjärilar över tangenterna.

60-talisterna är spanarna som fortfarande funderar på vad de skall bli när de blir stora. Mösslösa för att ta avstånd från sina föräldrar.

70-talisterna är konflikträdda, ekologiskt medvetna, skämtsamma och barnsliga.

80-talisterna är lustgenerationen som inte kan leva utan mobilen och annat som gör dem ständigt uppkopplade. De är politiskt korrekta men inte allmänbildade.

Detta med allmänbildningen kan nog stämma till någon del. Ibland snubblar man över skrämmande luckor i vetandet. T.ex. idag undrade en 80-talist i saltgruvan om Grekland är en ö. Å andra sidan fyllde en 50-talist på med att ”Nä, nä, det är Italien som är en ö” så det blev jämt skägg mellan generationerna i fråga skulle jag vilja säga.

På min promenad i kväll dök en stor gul frass upp som ville vara min lilla vän. Den vägrade gå ur vägen innan jag klappat och slätat den en god stund. Och det gör jag gärna, speciellt som jag också hade kameran med och tog några bilder medan den rullade runt i vägdammet.

Vår gås i sås

Jag har sökt våren senaste helg. Visst finns den man ack vad kall den känns. Och snöfall med vita stora flingor överraskade mitt i letandet.

Vid villan har isen gått. Men vid bryggan hänger ännu en iskant på 5-10 meters bredd kvar längs stranden. Samma sak varje år. Isen försvinner sist från min brygga.

I Umeå har våren minsann vaknat till liv. Det fick fyra hundar erfara som alla blev bitna av vårsura huggormar. På samma gång. Där kan man tala om ömma nosar. Man får hoppas att de klarade sig. Sämre gick det för en hund i samma stad som avlivades efter att ha svårt bitit en 5-årig flicka i ansiktet. Hundar kan vara världens underbaraste djur men också farliga i vissa situationer.

Själv råkade jag som liten pilt ut för en ilsken gås. Jag var kanske 5-6 år. Den var trogen min far och vaktade honom. Den var bra på att springa och när den väl fått syn på mig kom den med god fart. Hade jag tur hann jag undan men en gång trillade jag och gåsen fick fatt på mig. Där låg jag med näsan i gräset och gåsen passade på att ge mig en omgång med den hårda näbben i nacken.

Än idag har jag en viss respekt för gäss. Men kommer de för nära och är aggressiva så har jag nog idag makten att vrida nacken av dem. Med nöje. Det var nära en gång i Pildamsparken i Malmö när en alltför närgången och glupsk gås fick för sig att det låg något ätbart på min tunna sommarsko och gav min stortå en kraftig kyss med näbben.

Vår gås på gården slutade i sås på tallriken vill jag minnas.