Sommarens godaste dryck

Idag köpte jag en hel liter jordgubbar. Goda och söta var de. Jag kom att tänka på den goda dryck vi själva gjorde i barndomen. Då var det inte så vanligt med läsk, juice och saft köpt i butik. Då var det mjölk, vatten och kaffe. Jo, jag minns att vi drack kaffe som vilken vuxen som helst. Inte bara en utan fler koppar åt gången. Idag är det nästan sällsynt att barn dricker kaffe. Svartvinbärssaft var den stora undergörande drycken när det var förkylning på gång. Jag minns också med saknad salig mors mjöd.

Den tiden fanns det stort jordgubbsland på gården och det var bara att plocka och äta direkt från plantan. Vi brukade plocka 5 – 10 jordgubbar i en mugg eller stort glas vartefter vi tillsatte en matsked socker. Bären krossades med sked eller gaffel och vatten blandades med röran. Voilá, så hade vi sommarens godaste dryck. Först drack vi saften och som avslutning mumsade vi i oss de krossade gubbarna med sked. Det var ett par sådana blandningar jag gjorde idag. Några iskuber gjorde susen.

Refreshments
Annonser

Det som var en gång

Det är roligt att cykla omkring i sommarkvällen.  Förutom motion får man ofta en pratstund med folk längs vägen eller syn på något fint fotomotiv. Kanske man upptäcker någon övergiven fallfärdig stuga eller skrotbil i skogen. Konstiga maskiner och bortglömda anläggningar kan finnas på de mest osannolika ställen.

Alla företeelser har en historia och det finns oftast en eller flera människor som skymtar i kulisserna från gången tid. Ibland får man en aning om människoöden, ibland kommer fantasin i rörelse och man försöker få en förklaring och en mening med dessa fynd, ofta gömda i grönska, buskar och mossa. Man skulle, för en kort stund, vilja förflyttas decennier tillbaka i tiden för att få se när dessa platser var befolkade, dessa maskiner var nya, allt nu multnande virke var nytt och doftande, den nyspikade väggen beströks med färg.

I våras fick jag mig till livs en historia om ett sådant ödehus som byggdes upp från en vanlig lada till ett trevligt och gångbart sommarställe. Då var det människor på plats som bodde, sov, åt och byggde. Då var det liv och rörelse, nu stillhet, förfall och ödslighet. Sådan är tidens gång. Allt har sin tid och sedan kommer något nytt. Tar inte naturen ett övergivet ställe, tar andra människor över och en fortsättning följer. Det som var en gång, finns inte mer. Historien sjunker djupt in i väggarna eller tonar sakta bort utan att någon kan fånga den.

Igår kväll när jag cyklade hem passerade jag ett ställe där jag visste att det fanns en gammal stuga. Nu syntes den inte från vägen men jag banade mig fram i manshögt ogräs och buskar fram till huset. Byggnaden stod kvar men i mycket dåligt skick. Vid ena gaveln stod en övergiven Ford, i farstun skymtade en gammal motorcykel. I köket var det kaos och förödelse med nedfallet innertak och gamla möbler omkullvräkta som om en jordbävning drabbat huset. Trots detta stelnade inferno har här människor en gång i tiden bott, sovit, druckit kaffe, grälat, skrattat, arbetat, levt. Nu tar naturen över, obarmhärtigt, sakta men säkert. Kalla det nostalgi, längtan, förundran men det som var en gång, finns inte mer.

Hopplöshet

Alfred

Åh, dessa härliga sommarkvällar. Jag kom hem efter kl. 22, varm och lite andfådd efter en cykeltur på något över två mil. Jag borde egentligen hejdat mig och inte låtit pedalerna gå så fort. Det finns så mycket att se och höra i den sena sommarkvällen. Så många dofter och naturens parfymer i nästippen. Låt vara att jag har dåligt luktsinne men något känner jag.

Jag har besökt några ”svenska” kusiner som har en sommarstuga på en liten holme inte så långt borta. De är födda och uppvuxna i Sveriges kungarike men har ändå starka band till nejden. Bl.a. denna förträffliga lilla kobbe med tillhörande villa och bastubygge. Jag brukar åtminstone en gång per sommar besöka dem när de är i trakten.

De har ingen båt vid bryggan utan använder istället en flotte när de transporterar folk, proviant och byggnadsmaterial över det lilla sundet. Flotten framdrivs med en tross, spänd mellan land och holme. Till det fordras en färjkarl som kan hantera flottens framfart och riktning i förhållande till trossen. Den färjkarlen heter Alfred.

Han är en frimodig typ, inte blyg men inte heller framfusig. Han är social och tvekar inte att stå fram när det behövs en frivillig. Sist innebar det att han fick munnen full med gräddtårta och grädde över halva ansiktet. Det klarade han galant av. Ett gäng damer vid en byafest fick ögonbindel och skulle således berövad synorganet göra en gräddtårta med jordgubbar som dekoration. Allt till menighetens förnöjelse. Tårtorna blev si-så-där men provsmakas skulle de. Det var då Alfred steg fram tillsammans med ett par andra tappra. Bl.a. Alfreds kusin Edvin. De är inte i gymnasieåldern men närmar sig småningom. Här får mitt dåliga minne åter en känga; kan jag inte hålla reda på den ungefärliga åldern av släktens telningar?

Ett av mina första minnen av Alfred är när han var i 4-5-års ålder. Livlig, spontan och full av energi. Hans far behövde en lugn stund och föreslog att Alfred skulle springa tre varv runt radhuset vi befann oss i. Alfred som inte bångar för något for iväg som ett skott, återkom efter några minuter och frågade: vad skall jag göra nu? Sådan är Alfred.

Just nu verkar Alfred ha en litterär period. Böcker och korsord intresserar mest när inte flotten behöver bemanning.

Vad gör man när man inte har tillräckligt med mygggaller?

Glömska

Tåget gick och där stod jag och inte kunde placera henne. Jo, vi är släkt, det visst jag. Men vem är hon? Åter den där situationen på kort tid där jag inte kunde placera en människa. Det händer inte ofta men ibland står jag där som ett fån och inte vet vem människan är även om jag vet att vi träffats tidigare. Det knepiga är att man måste välja position inom tio sekunder när man hamnar i en sådan situation. Sedan har tåget gått. Skall man låtsas att man känner människan och försöka luska ut mera under samtalet eller skall man direkt fråga: vem är du? Det handlar om sekunder.

Jag har en förmåga att se människorna i kollektivet. T.ex. när jag strövar omkring i staden och ser mängder med människor kan jag lägga märke till ett ganska stort antal människor. När jag ser dem igen vid ett annat gatuhörn så vet jag var såg dem senast. För fem minuter sedan eller två timmar. Jag kan också snabbt känna igen människor på ett gruppfoto, sådana som jag inte känner men som jag sett på något annat foto.  Men att känna igen en släkting som jag sällan träffar, där kan jag missa.

Ibland drabbas jag av denna dumma belägenhet. Det enklaste är att ta skeden i vacker hand och direkt ställa frågan: ”Ursäkta, nu kan jag inte placera dig, vem är du”. Så gör jag oftast med risk att personen känner sig sårad. Då gäller det att snabbt skanna minnet om denna person och reparera skadan med positiva minnen samt placera människan i centrum av samtalet. Det brukar jag vara duktig på. Nu redde situationen upp sig och vi hade ett trevligt samtal. Släktingen var en kusin vid namn Lotta.

Av en tillfällighet sitter jag och tittar på ett program på TV som heter ”Forgetting Dad” medan jag skriver detta. Det handlar om en man som totalt miste minnet efter en trafikolycka. Så långt har det ännu inte gått men minnet är inget att skämta om.

Ursäkta, vem är jag? Hur hamnade jag här?

Vem skrev?

När du arbetat
lllTag två steg bakåt och betrakta ditt verk
När du lämnar en plats
lllVänd dig om och se den plats där du varit
När du träffat en människa
lllTag ett steg tillbaka och ana vem hon är
När du hört en sång
lllNynna melodin, den kan bli dig kär
När du somnar på natten
lllDröj kvar vid dagens lyckliga stund

Nu blir det spännande; vem tror ni präntat ovanstående rader? Är det en asket från gamla Kina (som översatts till modernt språk), någon av de grekiska filosoferna, en bondpåjk från Ostrobothnia eller en av de sista ”riktiga indianhövdingarna” av Toronto (Etobicoke)?

Attiraljer på rad

Bland grönska och rökmoln

Man skall prova allt men behålla det goda, står det visst i skriften. Igår provade jag nyproducerad tjära på sockerbit, det var starkt. Ikväll blev det något nästan ännu starkare.

Jag besökte ett par goda vänner som bor i paradiset. Det var inte Adam och Eva om någon trodde det. Det är ändå ett underbart ställe. Som i en park med otrolig blomsterprakt, växtlighetens plymer som avgränsar ytor och björkarnas lövkaskader som ger en grönskimrande atmosfär vid kaffebordet ute i det fria.  Välansat jordgubbsland gav sina bär till glasskålen, potatislandet frodigt och grönt och täppa med lök och grönsaker som förgyller matbordet. För att inte tala om en vidunderlig sjöutsikt.  På andra sidan sundet glänser klippor i koppar och de vindpinade tallarna är som en kalott på den lilla holmen. Nere vid stranden står strandbastun i solskenet och båthuset vid vattenlinjen vilar grått och tryggt på gammal grund. Sjön är spegelblank och på en sten några meter från stranden ruvade en senkommen mås på sina ägg. Lugn och oberörd som om inga människor fanns. De fyra katterna i huset strövade makligt omkring i det gröna. Den ena vägrade flytta sig när jag kom insmygande med Brunte framför huset. En bil, vad är det?

Samtalet var inspirerande och rörde sig om vitt skilda saker. Bl.a. om resor. De ville gärna höra om min senaste utflykt. De berättade om sin resa till Egypten i vintras och om sin nya leksak som de förvarade i strandbastun nere vid stranden. Det visade sig vara en egyptisk vattenpipa som skulle förevisas och provas.  Båda har blivit glada feströkare av egyptisk vattenpipa trots att de är i mogen ålder med utflugna barn och sitt på det torra. Därtill aldrig rökt vanliga cigaretter. Så man kan inte kalla det ungdomligt oförstånd. Tobak, av vilken sort det än är, är skadlig, det vet väl varenda människa. Ändå laddade vi pipan med vatten och tobak och tände på. Frun i huset var mest ivrig och tyckte det smakade gott, herrn var mera eftertänksam men bolmade på. Själv fick jag mest hosta men tvingades ändå dra ett antal bloss för att få åtminstone en fin bild men röken svävande kring huvudet.

Plötsligt tyckte hon att jag hade ovanligt snygga skor. Usch, de gamla tofflorna. Ok, de är väl inte så dumma men de är nog något nötta eftersom de är riktiga turistskor, bekväma och luftiga. Därför har de fått följa med på en och annan resa. I nästa andetag påstår hon att mitt huvud är stort och tydligt. Jag frågade om det fanns starkare saker i tobaken men det visade sig att kameran som hon använde förstorade upp mitt fokuserade ansikte i displayen. Inga förbjudna ämnen i det rökat, intygade hon.

I trakten har annars ett par herrar arresterats för att ha odlat växter av tvivelaktig sort i ett nedlagt bönehus. En större odling förstördes av blåa pojkarna. I paradiset jag besökte odlas enbart nyttiga saker, även om en tobaksodling inte vore helt fel att starta. Åtgång finns ju.

Laddas för rökning



Tjära Mor

Ur jorden kom en brun sörja som smakade starkt.  Det starkaste jag smakat, om jag bortser från norskt hembränt. Jag doppade en sockerbit i det bruna och förde den till munnen. En smak för livet. Tjära, äkta vara från landskapets skogar.

I Jeppo tappade de ikväll den första tjäran från sin mila som de jobbat med det senaste halvåret. Eller är det kanske ännu längre? En rykande jordhög som dolde 600 stammar tall och en process som frambringade en produkt som var viktig för nejden, för svenska flottan och Sverige under stormaktstiden. Jeppoborna har lyckats, de kan fylla faten med egen tjära. Hur mycket vet ingen än men troligen får de danskar som beställt 1000 liter sin kvot. De bygger ett vikingaskepp och vill ha rätta varan till sitt bygge.

Med rök i näsborrar följde folk med spänning när den ärade riksdagsledamoten gjorde sitt jobb och lät tjäran föda ur tappstocken. Före det höll hon ett tal, som brukligt är. Prominent person, tal och öppningsceremoni. Tja, ni vet. Ungefär som när någon minister tar en murslev och på låtsas murar den första stenen i bygget. Säkert får de riva det efteråt. Well, här behövdes inget rivas för tjäran flödade fram och gubbarna fyllde faten. Tjära Mor hade framgång.

En rolig gubbe på scen körde med rikssvensk dialekt, varför fattar jag inte. Tre fullvuxna gossar spelade en fanfar med trumpeter, en äldre farbror gned en fiol. Bäst var den låt han framförde sist och som min färdkompis tyckte han borde övat mera på. Så olika kan smaken vara.

Därefter följde mera musik från flotte i stenbrottets konstgjorda sjö. Åter fick de tre trumpeterna göra tjänst innan ortens ungdomsorkester med sina bleckinstrument fyllde den fina sommarkvällen med toner av olika slag. En dansk tjej framförde sin kärlek till en av traktens söner. De har nu varit gifta i 10 år och helst ville han höra heavy men det passade inte in i stämningen så det blev tut i trumpet istället. Hoppas att han överlevde.

För att få bort den starka smaken ur munnen inhandlades två korvar som intogs på stående fot innan vi avlägsnade oss från Jeppo, orten där det enligt sägen, alltid är mörkt. Dock lämnade vi stället med ljust minne och sommarkväll i sinne.