Allt från myror till starköl (dag 4)

Små, svarta myror gjorde mig sällskap vid frukostbordet. Det bekom mig inte mycket så länge de höll sig på sin sida av bordet. Tyvärr hade jag inte tillgång till dammsugare så jag kunde låta dem försvinna. Märkligt att det finns myror i ett annars välstädat hotell. Det är ungefär som Henry Miller skrev den tiden han bodde i Paris; märkvärdigt att man kan få löss i ett så fint och propert hus.

Jag besökte Clichy idag, Pigalle och kyrkan höst uppe på kullen, Sacre Couer. En brant backe att bestiga, full med turister som pustade och svettades för att nå helgedomen. Precis som på alla andra turistställen i staden fanns även här alla dessa försäljare av diverse krimskrams som de ville göra sig en hacka på. Oftast är de svarta, försäljarna, kanske också affärerna. Men de är inte påflugna så det är inget besvär med dem. I backen fanns också spelare som försökte locka folk till spel. De hade tre brickor, varav en var märkt med vit färg undertill. De kuperade och rörde snabbt brickorna över spelbordet, som var en upp och nedvänd kartong. Sedan gällde det att veta var brickan med den vita pricken undertill fanns. Fruntimren verkade spelsugna. Insatsen var ofta 50 euro.

I kyrkan, som var nästan full med folk, avslutades en mässa och jag hade nöjet att lyssna på mäktiga orgeltoner från ovan. Ett riktigt kraftpaket till orgel vill jag säga. Utsikten från kyrktrappan var milsvid, solen sken från en molnfri himmel och hela Paris låg för mina fötter.

När jag ändå var i närheten besöktes Moulin Rouge, den röda kvarnen, berömd för sina shower och sin underhållning. Men egentligen var jag där för att se de gator och kvarter som Miller skrev om och levde i. Stilla dagar i Clichy, förutom den alltid brusande trafiken, kan man säga att det var. De enda som höjde rösten och dundrade på var deltagare i en demonstration mot sexindustrin och prostitutionen i område. Man kan säga att jag var där på spaning efter den tid som flytt.

Visst fanns där sexbutikerna,  men det var inte sjabbigt. Endast en gång var det en snubbe som rykte mig i armen och hade något skumt erbjudande att komma med. Monsieur, monsieur viskade han nästan. Jag kan tänka mig att de är mera påflugna på kvällskvisten.

Dagen (torsdag) började dock med ett besök på begravningsplatsen Père Lachaise där många berömdheter ligger begravda. Jim Morrisons grav hittades och även sparvungen Piaf fick besök. Många ligger där bland stenblock och monument. Platsen lämpar sig dock inte för stilla promenader. Kullerstensgator och backe upp och backe ned. Men skuggan från alla träd var välgörande för en svettig vandrare.

Vid Jim Morrisons grav fanns det hela tiden minst 10 personer, även en torsdags förmiddag. Han är en legend även om hans musik inte spelas varje dag i radion. En grupp med unga svenska kvinnor besökte graven på samma gång som jag. En dam, kanske något yngre än mig, hade sakkunskapen. Flickorna tog bilder, hon berättade.

På kvällen åt jag en mycket god innerfilé i närheten av hotellet. Ett nytt ställe för mig. Såsen var utsökt och pommes frites var perfekt, köttet superbt. På väg tillbaka till hotellet slank jag in på ett snabbköp för att köpa ett par holländska öl som jag tänkt sutta på en stund medan jag skriver detta inlägg klart. Först när jag druckit halva burken upptäckte jag att procenten var 11,6. Inte konstigt att jag blev pigg och redo för nya äventyr.

Några från kungariket gjorde en egen hyllning i moderna runor.
En ståtlig kyrka, annat kan inte sägas!
Klara, färdiga, gå!
Annonser

När man ser Mona Lisa blir man hungrig

Kanske hotellet har läst min blogg och bättrat sig både vad gäller ägg på bordet och en vattenkokare som fungerar. Så var det i alla fall ordnat i morse.

Efter att jag begapat och fotograferat Mona Lisa på Louvren intog jag en korv med bröd i en kafeteria under glaspyramiden.  Egentligen var det en baguette med flera korvar instoppade. Man blir hungrig som turist när man strövar omkring och tittar på alla statyer och tavlor i detta stora museum.

Mona Lisa gjorde inget stort väsen av sig och hade målningen inte varit så berömd tror jag de flesta skulle ha missat henne. Men det fanns mycket annan konst att titta på. Säkert hade man jag kunnat tillbringa dagar och veckor på detta museum om jag velat fördjupa mig.

Jag passerade Seine på en av broarna nära Louvren. Där mötte jag en kvinna som försökte köra lite trix med mig. Oj, sa hon, fast på engelska, och pekade på en gyllene ring som låg på gatan. Naturligtvis tittar man till när det man uppmärksammas på något som verkar vara borttappat. Hon plockar upp den och undrade om det var guld. Guld kanske, men lika gärna kunde det varit någon annan metall. Ett smart sätt att stoppa en turist och få igång ett samtal som i slutändan kunde bli en ”affär”. Jag blev dock genast misstänksam när hon tilltalade mig på engelska och avfärdade henne ganska omgående.

Jag stannade till lite längre bort och iakttog henne när hon försökte samma sak med ett par som jag mötte. Mannen ifråga ville strunta i henne och gestikulerade vilt men hans kvinna fastnade tydligen på lockbetet och såg jag inte helt fel så plockade hon också fram en börs och var tydligen inställd på att göra en god affär. Vem som vann på den handeln låter jag vara osagt.

Jag gick på den vänstra sidan av Seine mot Notre Dame. Där fanns en del försäljare av gamla böcker, teckningar och allt möjligt krafs men de flesta boklådorna var stängda så här mitt på dagen. Själv letade jag en speciell bokhandel, nämligen Shakespeare & Company. Inte för att jag planerat att köpa något men jag var intresserad av stället eftersom jag läst boken med samma namn av Sylvia Beach. Jag hade adressen men hur jag än travade av och an hittade jag inte bokhandeln. Lite förargligt men när jag väl kommit till hotellet kollade jag upp saken på nätet och nu tror jag mig veta var bokhandeln ligger. Något fel på mina första källor är det men  jag gör ett nytt försök på fredag.

På eftermiddagen var jag åter hungrig och slank då in på ett matställe nära mitt hotell som rekommenderats. Stället heter Restaurant Cartier på 7 Rue Du Fauborg Montmartre. Ett anrikt ställe med god mat till resonabla priser. Jag har tidigare ett par kvällar lurat i dörren men då var stället smockfullt och med en ljudnivå som på en bättre firmafest.

Idag vid 14-tiden idag var det lättare att få ett bord och jag blev omgående visad en plats. Dock hade servitören vid bordet annan åsikt om var jag borde sitta och argumenterade missnöjt med hovmästaren i dörren. Lite ilsken var han nog men lugnade ned sig senare och serverade en mycket god ” Boeuf bourguignon” till mitt bord. Beställningen skrivs upp på bordduken av papper och även notan skrivs ned på bordsduken. Vid bordet satt också en annan herreman och han skrev också en lista av ett eller annat slag på bordsduken. Själv kom jag inte på något viktigt som kunde noteras på bordsduken. Stället kan rekommenderas både för maten och för inredningen som bör ses. Ett franskt kök i fin form.

På andra sidan gatan finns gatuköket med bl.a. goda tortillas som jag tidigare besökt. För en femma får man en stor tortilla och pommes frites. God mat som en gruvarbetare skulle klara sig på en hel dag. Själv blev jag snål på kvällskvisten och hämtade åter en tortilla till mitt hotellrum. Så nu är jag både mätt och småtrött. Få se om jag orkar ta mig en vända runt kvarteret eller kanske det blir bingen direkt?

Här serveras goda tortillas. Till vänster säljer man brudklänningar, till höger kan man hitta en godbit i skräpkorgen.
En utställning jag inte besökte, Paris-Delhi-Bombay, vid Centre Georges Pompidou
Kankse denna också är gjord av guld? Colonne de Juillet vid Place de la Bastille.

Fina utsikter (dag 2)

Tisdagen förlöpte utan större misstag och äventyr förutom att jag höll på att bli överkörd av en bil.

Jag steg upp rätt tidigt för jag hade i recensionerna på bokningssiten läst att det kunde bli trångt vid frukosten om man var lite sen (Seine ;-). Därför kom jag ned till den lilla frukostsalen redan kl. sju. Två unga damer fanns på plats stilla konverserande över kaffe och varsin croissant. Gott om utrymme med andra ord. Jag inspekterade utbudet på disken och kunde konstatera att det inte var en frukost för en gruvarbetare som bjöds. Continental frukost men det fick också gå. Brödet var i alla fall gott medan tevattnet var ljummet. Hur kan man misslyckas med det, ljummet tevatten?

Första punkt på dagordningen var besök i Eiffeltornet. Jag hade på förhand köpt biljetter på nätet, därför behövde jag inte ställa mig sist i biljettkön, som var jättelång, för att sedan ställa mig sist i en ny kö till hissen. Jag kom ganska snabbt högst upp i tornet och där hade jag tänkt skicka ett SMS till mina krigare i saltgruvan som vid den tiden torde sitta runt lägerelden och tugga i sig barkbröd och insupa vatten. Meddelandet var tänkt som följande: ”Är nu högst uppe i Eiffeltornet och tar ett glas champagne. Jag tänker på er.” Men tji fick jag. Champagnebaren var stängd och det blåste. Därtill kunde min högst avancerade mobiltelefon inte få kontakt med franska mobilnätet. Lite snopet blev det. Men utsikten var fin

Senare under dagen löste sig problemet när jag fick kontakt med DNA via Skype-telefon och de kunde häva en rooming-spärr på mitt abonnemang. Länge leve Skype! Rooming, vad är det? Allt möjligt hittar de också på.

Därnäst besöktes Triumfbågen som besågs men en liten gäspning. Jag orkade inte åka upp och beundra utsikten även där. Det räckte med Eiffeltornet vad gäller höga höjder denna dag. En dam ville att jag skulle ta ett foto av henne i motljus. Jag gjorde henne till viljes men jag undrar om det blev bra. Till Champs-Élysées styrde jag mina steg och travade raskt vidare utan att närmare bekanta mig med alla dyra och kitscha affärer längs med denna prestigfyllda aveny. Säkert går det att få lika bra grejor för ett betydligt billigare pris på andra ställen men Champs-Élysées är alltid Champs-Élysées! Jag har spatserat där. Amen.

Place de la Concorde är en mäktig plats. Stort som ett större skogskifte, öppet som vida fält i Pampas och med palats, kostbara statyer och ornament. Det var här de halshögg folk som korvskivor i en skivapparat under franska revolutionen. Tjoff, tjoff, tjoff. Allt enligt Hans Alfredsson i en av alla sina Lindeman-sketcher tillsammans med Tage Danielson.  Här letade jag efter Metrostationen så att jag kunde åka till hotellet och inta min dagliga siesta. Varför gömmer de skyltarna?

På sen eftermiddag åkte jag till Notre Dame, katedralen berömd, inte minst för Ringaren i den samma. De passade på att ha kvällsmässan på samma gång så jag deltog lite skymundan. Fin akustik i byggnaden kan jag lova. Prästen var afrikan, damen som sjöng hade gudomlig röst. Vackert och stämningsfullt.

Jardin du Luxembourg fick också äran av mitt besök denna kväll. En vacker parkanläggning som man gott kan besöka om man vill ha lite vila från allt trafikbuller och stress en stund. Jag fick foto på en färgglad möhippa. Sedan satt jag och njöt en stund i solen på en av alla de plåtstolar som fanns utplacerade.

Trafikincidenten då? Jo, jag är väldigt läraktig. Även här finns trafikljus men respekten bland fotgängarna är låg. Så fort de tror att de kan komma över gatan levande gör de ett försök även om det lyser rött på långt håll. Kvar på trottoaren står turisterna och de som är rörelsehindrade. Jag tar seden dit jag kommer men tyvärr var jag inte lika snabb och uppmärksam som en äkta parisare vad gäller detta spel med livet som insats varför jag idag fick en kraftig tutning i bakhasorna när jag gjorde en rusning. Gott så, jag klarade mig denna gång.

En sak jag lagt märke till i provinshuvudstaden hemma i Pampas är att folk har mycket stor respekt för röd gubbe. De står lydigt kvar på trottoaren trots att det inte syns en bil på mils avstånd. Själv brukar jag trava iväg och nästan alltid är det någon som följer mig. Men halvvägs över gatan ser de förvirrade ut. Vad nu, varför är jag här, visar minspelet?  Det tycker jag är kul. Imorgon väntar mera kul men då av annat slag.

Tornet som spretar i skyn än i dag
Eiffeltornet så här från undersidan
Fina flickor i Paris

A Paris (dag 1)

Måndagen inledde jag som stilla betraktare av en efterfest i terminalen på Vasa Flygfält. Ett gäng utländska ungdomar skulle ut på resa, kanske tillbaka till sitt hemland? De flesta var lugna och städade men några hade nog kommit direkt från avskedsfesten till flygavgången. Bl.a. en lång amazon som nog inte var nykter, inte heller hennes väninna. Ibland låg hon på golvet ibland red hon häst på sin stora kappsäck. Därtill hade hon en kul hönshatt på huvudet. En stund senare dök ytterligare festprissar upp och sång framfördes i skrålande tonart.

Hu jeda mig, skall också dessa med på flyget till Helsingfors? Då blir det livat värre, tänkte jag. Som tur var skulle de med ett senare flyg. Hoppas att alla kom med flyget. Ibland ser och hör man ungdomar från republiken, och också från övriga Norden för den delen, som festar till det ordentligt. Men nog finns det även andra nationaliteter som kan detta. Jag kunde inte genom språket lista ut varifrån de kom, kanske de var från flera olika länder?

På Helsingfors-Vanda flygstation har de byggt om sedan senast jag var på resa. Mera butiker fanns som lockade med diverse fynd. Själv brukar jag sällan köpa något på de flygplatser jag passerar. Något annat som också ändrat var boardingkortet som tidigare var en rejäl pappersbit. Nu såg det mest ut som ett kassakvitto som man får i vilken köplada som helst.

Flyget till Paris var ganska glest befolkat. Fram kom vi i tid och snabbt kom jag ut från terminalen. Vid disken för tursistinformation köpte jag biljett till flygbussen som gick till Opera inne i Paris. På samma gång köpte jag också en 5-dagars färdbiljett för bussar och Metro i staden (Paris Visite). 29 euro kostade den och då får jag åka hur mycket jag vill.

Men det började inte så bra. När jag var på väg till flygbussen upptäckte jag att jag  tappat flygbussbiljetten. Hur kan det komma sig? Så lugnt och sansat som jag uppträdde. Jag vände om och började leta och si, vid disken väntade den vänliga mannen som sålt biljetten till mig. Jag hade alltså inte alls fått med mig min biljett. Det ordnade upp sig och jag kunde äntra en fullsatt flygbuss en stund senare. Som tur var fick jag sittplats på den 45 minuter långa färden.

Väl framme vid Opera, som också var slutstationen, klev jag av bussen och började en stunds promenad till hotellet. Jag hade gott om tid och tog det lugnt, tittade mig omkring och fick ett första intryck av staden. Storstad med mycket trafik, ett språk som jag knappt förstår något alls av, många kaféer och restauranger samt kostymnissar med blankpolerade skor. I en affär upptäckte jag riktigt snygga finskor (alltså, fina skor, inte finskor)  för 39 euro. Kanske jag borde passa på att förnya skoflottan?

Det var inga svårigheter att hitta hotellet men det berodde nog på att jag var förberedd. Hade jag inte tidigare varit inne på nätet och kollat hade det varit svårare att hitta. Gatuhörnet där jag skulle svänga till höger bestod nämligen av två gator varav den jag skulle in på gick snett bakåt varifrån jag kom. Fram kom jag och rum fick jag. Hotellet ligger ungefär mitt mellan Note Dame vid Seine och Montmartre.

Rummet var kanske inte det största jag sett men det är rent och städat. Internet fungerar perfekt, och utsikten är lika med noll, en skitgul vägg tre meter bort. Duschen funkar bra men något kylskåp finns det inte. Frukosten är continental d.v.s. mest lite pålägg och marmelad. Korvar, ägg och bacon får jag titta i skyn efter. Hissen är också den minsta jag åkt i och när man stiger in i den svajar den till och sjunker 5 centimeter utan att jag skarvar alltför mycket. Kanske jag borde banta?

Förutom missödet med flygbussbiljetten kan jag också glädja er med att jag gick in i en glasdörr i receptionen så att det small. En kvinna var på väg in, dörren öppnade sig, jag vände på huvudet för att säga bonjour till receptionisten samtidigt som jag kom i närkontakt med dörren. Tjejen bakom disken så helt förskräckt ut. Något blodvite uppstod dock inte.

Kvällen användes till en båttur på Seine, floden genom staden. Viktiga byggnader och platser besågs och guiden berättade om sevärdheterna både på franska och på engelska med tjusig fransk brytning. Hon ursäktade sig vid färdens slut för att hon inte var professionell guide. Men det förlät vi henne och hon fick rikligt med dricks är vi lämnade båten. Själv gav jag en euro men vi var rätt många som gav så det blev nog en fin timpenning.

På väg tillbaka till hotellet tog jag en matbit i rullat bröd med god fyllning från ett gatukök. Riktigt smaskigt måste jag säga som kvällsbit på hotellrummet. Jag försökte glömma den stackars uteliggare som tidigare på dagen, på samma ställe, letade mat i soptunnan där folk slängt mat. Han sökte diverse snabbmat, granskade noga sitt byte och åt upp det. Han hittade en glasburk med vätska av något slag i och där låg det mat som han fiskade upp. Det såg inte aptitligt ut, jag skall bespara er för detaljer. Därtill kan noteras att han i kontrast till kostymnissarna var mycket dåligt klädd. Kavajens baksida var nästan helt utsliten och tvål och vatten hade nog inte stackaren sett på år och dar.

En annan tiggare var en kvinna en bit längre bort. Hon sitter stilla hela dagarna med en liten kartong framför sig där det finns några mynt. Till skillnad från farbrorn vid soptunnan har hon ordnad klädsel och sina få tillhörigheter snyggt placerade. Hon har en värdig uppsyn. Nästan som påven. Jag tycker ändå att det inte finns så många tiggare trots att det är en storstad men de som syns har nog nått samhällets bottenskikt. Det är synd om dem. Det är enorm skillnad mellan dessa samhällets olycksbarn och den prakt och ståt som Paris annars uppvisar.

Trött av dagens resande nannade jag kudden vid elvatiden och sov sött fram till halv sex i morse. Den första blicken ut genom fönstret gav vid handen mulet och regn. Rakt upp kan jag nämligen sen några kvadratmeter himmel.

Det är nära till gallerior och passager med affärer.
Parisarna använder den gubben för att mäta vattenståndet.
En liknande bro tycker jag mig passera nästan varje dag hemma. Men detta är ändå Seine.

Du har ett kaffepaket i häcken

På eftermiddagen hämtade jag gamla moster. Helst hade hon kört själv men med tanke på trafiksäkerheten var det bäst att jag hämtade henne till dagens fest. Hon är långt över 80 år fyllda och har lagt körkortet på hyllan, men viljan finns kvar. Ett stort potatisland har hon satt de senaste dagarna.  Jag lovades ett kok nypotatis när den dagen gryr. Jag säger bara: Mums!

En nybakad kock och en förskolelärare firade sina examina gemensamt, systrar som de är. Sister Jane upplät sin boning för festen, moder som hon är till festföremålen. Trångt blev det när alla anlände punktligt. Fint hade det varit med lite ”mañana”. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum, som den gamla ramsan lyder.

Själv svävade jag omkring med min Ixus och tog en och annan bild. Samlade ihop disk från borden, konverserade och åt en stor bit smörgåstårta. Jag säger för andra gången Mums i detta inlägg.

Ett par gäster anlände sent vilket vi alla var tacksamma för. Festen drog därvid ut på tiden ytterligen ett par timmar. Sister Jane, från Lyckliga Staden, med gemål (usch, nu blir det rörigt med två Sister Jane) anlände ett par timmar försenade. De hade hämtat en hundvalp långt uppe i nordost vilken torde bli familjens mittpunkt. Valpen gjorde entré och blev genast kvällens höjdare. Vem kan motstå en hundvalp på åtta veckor? Speciellt som den är svart/vit och har ett så sofistikerat rasnamn att inte ens jag kan uttala det. Nelly är valpens personliga namn.

Ett annat par som anlände sent behagade parkera sitt fordon på mitt tun. Det har jag inget emot, närbelägen som jag är till Sister Jane. De lade märke till en ovanlig sak när de skred fram till festplatsen. I den fula granhäck som skyddar mitt hus och hem mot nordanvinden finns ett kaffepaket. Detta faktum kom fram i den inledande konversationen.
– Du har ett kaffepaket i häcken, sade frun i familjen när hon hälsade på mig.

Jodå, det finns ett kaffepaket i häcken. Det visar utgånget datum 2005 eller något sådant. Den minnesgoda läsaren av denna blogg har säkert lagt märke till att jag är en flitig tedrickare.     Grönt te är min favorit. Därför, när detta kaffepaket dök upp vid en utökad städning, hamnade det i granhäcken omedelbums. Varför vet jag inte men jag har väntat på kommentaren i flera år: ”Du har ett kaffepaket i häcken?”  – Kanske är det en protest mot det massiva kaffedrickandet som präglar republiken, kanske är det bara ren lathet att föra denna miljöbov till sin rätta slutstation. Nu hukar jag mig för kommentarer från kaffedrickandets vänner.

Blå stol med väntande snäckor.

Gräs

Usch ja, gräset det växer. Egentligen borde jag vara glad. Hur ofta har jag inte gnällt på vintern och kylan som nupit mig i tårna när de under vinternattens vilda drömvärld behagat leta sig utanför täckets värmande hölje? Visst skall vi vara glada åt grönskan även om vi får tillbringa timmar bakom en eller annan apparat för att tukta dess vilda framfart?

Själv har jag del i en gräsklippare av gammal modell där mina egna ben står för framdriften och oktanhaltigt bränsle för själva klippningen. Men det finns andra lösningar på gräsets enorma tillväxt och vårt behov av en snygg gräsmatta.

Medicinmannen har skaffat sig ett nytt husdjur som nogsamt betar gräsmattan efter eget huvud. Husdjur och husdjur, egentligen är det  en apparat som får sin kraft från ett batteri i dess mage. När energinivån är låg söker den sig självmant till en laddningspunkt och fyller på elektricitet i batteriet. Med andra ord, en maskin som nästan beter sig som ett husdjur och som också fått ett eget namn. Paavo, lystrar den till. När vi sitter kring lägerelden tidigt på morgonen och dryftar tidens gång innan arbetet i saltgruvan har vi fått rapport hur denne fullvuxna Tamagotchi beter sig. Tyvärr är Paavo stum men för en händig uppfinnare torde det inte vara något problem att förse den med både röst och ett visst förstånd. Man kan undra vad Paavo har att berätta efter dagens snurrande på gräsmattan?

Dagens regnväder ser tyvärr ut att stoppa mitt gräsklippande. Dock får vi även vara glada åt regnet för det är torrt ute i skog och mark. Men på eftermiddagen får det gärna vara sol och värme för då skall jag på fest hos sister Jane och hennes familj. Jippiii!

Lungt och fridfullt guppar farkoster vid bryggan även denna vår.

Jordens undergång

En fiffig farbror i USA har på sin miniräknare räknat ut att jorden går under imorgon lördag, den 21 maj 2011. Håll i hatten! Jag besökte hemsidan av ren nyfikenhet för att se hur han kommit fram till detta datum. Jag blev besviken. Där fanns många bibelcitat och mycket svammel men några konkreta fakta var det sparsamt med.

Själv tar jag det med en gäspning. Enligt Bibeln kan ingen människa veta detta och allra minst domedagsprofeten Harold Camping. Låt mig gissa att han på ett eller annat sätt gör en betydande penningvinst även om han också denna gång har fel.

Några som upplever domedagen är de myror som varje vår söker sig in i mitt hus och som fräckt kilar  omkring på min diskbänk. Jag har nämligen kommit på ett sätt att eliminera dessa varelser som hör hemma i en stack i naturen. Beväpnad med dammsugaren, som jag har ståendes i full beredskap, kan jag gott försvara mig mot dessa inkräktare. Start av dammsugaren och en snabb skanning av utsatta områden med munstycket befriar mig från dessa inkräktare. Vipps är de borta!

Myror är intelligenta varelser. Jag kan gott tänka mig att de har någon sort kommunikation och socialt nätverk. De gör sina vandringar och erövringar och helt plötsligt är en betydande antal myror borta. Inte ett spår finns, inte ens en våt fläck av en före detta myra syns till. Varthän, varthän frågar sig härföraren av denna hjord som envist varje vår försöker sig på en attack mot mitt kök. När en stor mängd myror bara försvinner i det blå (dammsugarpåsen), då måste det vara något farligt och oövervinnerligt på gång. Bäst att retirera, tänker överste myran. Domedagen är nära, folk försvinner till både höger och vänster. Åter har jag vunnit en seger över myrorna.

Tilläggas kan, är att jag på tomten har två myrstackar och där kan de hållas. Myror lär ju hålla bort ormar och det är jag inte helt otacksam för men kommer de inomhus hamnar de i påsen, vilket för en myra betyder ”Jordens undergång”.

Är det dag eller natt?