Dikt och verklighet

Ikväll besöktes Oravais Teater och deras uppsättning av ”Hjälten på den gröna ön”. Jag hade hoppats på att åtminstone träffa någon bekant i vimlet men icke. En handfull kända ansikten, det var allt. Som vanligt fanns det några näpna flickor vid ingången som sålde programblad. Speciellt den minsta med flätor sålde bra. En man som gick före mig tyckte att det var lite fusk. Han kände sig tvungen köpa ett programblad av en sådan söt tjej. Jodå, det försäljningstricket fungerade bra. Å andra sidan kostade skriften endast 1 euro.

Själv pjäsen handlade om en yngling som mer eller mindre av en slump blev hjälte för en kort tid i en by på Irland. Han lyckades förvrida huvudet på byns fruntimmer som svärmade omkring honom och även en och annan av mansfolket såg honom som en hjälte. Ända till hans far dök upp. Då visade det sig att det fadersmord som låg som bakom denna hjältedyrkan saknade täckning.

Föreställningen var sevärd även om jag tycker att ”Min yttersta vilja” som spelades ifjol var bättre. Något som jag hängde upp mig på var att vissa pauser i replikskiftet blev onödigt långa. Skall jag nämna någon speciell av skådespelarna så gjorde Heidi Kastus som värdshusägarens dotter en bra insats.

Ibland är verkligheten närmare än vad man tror. I vår by skedde för länge sedan en liknande händelse. Då handlade det också om en uppgörelse mellan far och son i ett potatisland. Den gången slutade det med tragedi. Även kvällens pjäs fick ett tragiskt slut även om det inte var fadern som fick sätta livet till.

En riktig kvinnotjusare
Näpen programbladsförsäljerska
Annonser

Måne, dån och dröm

Månen gå upp i öster, gul och grann med bakgrund av djupblått och rosa. Lugnt och stilla i byn. Endast fårens klämtande klocka hörs jämnt och tryggt från hagen. En vilsen mygga surrar kring mitt öra. Jag hör röster som pratar i fjärran men de tystna snart. Ett metalliskt ljud hörs från norr, kort, dovt och endast en gång. Som om någon slog mot ett järnspett med hammare. Nattens gonggong, det närmar sig midnatt.

Annat var det senaste natt när farbror Dunder behagade hälsa på. Han hördes i fjärran mitt i natten. Ett fridfullt muller, små dunsar, en lekfull ljudmatta. Inget att bry sig om. Men han närmade sig och höjde volymen på sitt predikande. Han strök svärdet mot skyar och skapade ljussken i syd. Han sände vinden som ruskade träden till en balett de våldsamt trådde. Böj och sänk, höj och andas. Headbanging i slowmotion. Han tog till hammaren och slog gnistor ur molnen, slog virvlar kraftfullt på trumman. Blixtar korsade himlen snabbare än metronomens slag för vals. En vals med knallar och dunder, brak och dån. Ett muller som rullade bort över skog och kärr. Han sände regnet som blästrade väggen, det rann, det plaskade, det droppade. Sådan var han, farbror Dunder, inatt. Han var i sitt esse, han trivdes en stund och drog bort.

Jag låg vaken en lång stund.  Hörde hur han försvann mot norr. Slutligen somnade jag och drömde. Märkligt, jag minns sällan mina drömmar, men denna mindes jag strax jag vaknade. Stark och levande. Jag låg på sjukhus under vita lakan. Jag kunde inte röra mig och sjuksköterskor svävade omkring min bädd, redo att hjälpa. Vid min sida satt salig moder, hon grät. Jag frågade varför jag låg där, vad som hänt. De ville inget säga, talade i gåtor. Jag mindes inget, hade inte ont, kunde inte röra mig.

Sådan var sistlidna natt. Jag hoppas jag får en mera lugn sömn i natt. Månen i öster vakar över stuga och lid.

Den gamla gubben i rosa mundering

Chorizo

Att skriva blogg är lätt, att hitta ett bra namn är svårare. My Perception må ha sin mångtydiga orsak men jag var aldrig riktigt nöjd med namnet. Det var lite för svårt och djupt. Jag tror inte många förstod vad som menades. Därför har jag bytt namn på bloggen.

Chorizo är bättre för att det är kort och slagkraftigt. Jag älskar chorizo. Det är en spansk smakrik korv. Inte som de mesiga nordiska korvarna som i värsta fall smakar något mellan talg och tång. Visserligen är den korv jag tycker bäst om från Lund men Chorizon delar en god första plats med Lunda-knake.

Chorizo är ett spanskt ord och jag tycker om spanskan. Det är vackert  och är ett av världens mest talade språk. T.o.m. större än engelskan. Jag talar inte spanska men jag har lite grunder i bakhuvudet som borde aktiveras. Så fort det kommer en ny spanskakurs i trakten är jag förste man på plan. Även den spanska och latinamerikanska kulturen, folken och traditionerna ligger mig varmt om hjärtat.

Den mest ”kryddade” korven jag ätit var dock inhemsk. Salig fader högg ved i skogen och hade matsäck med sig. På kvällen när han kom hem visade det sig att han inte ätit smörgåsarna med korvpålägg eftersom han hade haft bensinläckage i ryggsäcken och hela smörgåspaketet smakade bensin. Snål som jag var smög jag mig dock till ryggsäcken och plockade bort korven och åt upp den. Ni kan gissa vilken hemsk smak som dröjde sig kvar ett helt dygn efteråt. Kanske det var där jag fick blodad tand för smakrik korv? Är nästa steg surströmming?

Ibland är det svårt att välja rätt

En kväll på gatan

Gårdagskvällen tillbringades i festens tecken i Ebbas stad. Jag fick skjuts dit av syster Gr med gemål som copilot. Han hade hand om instruktionerna för växlingen, hon styrde. Vi kom dit vid 6-tiden och då var det inte så mycket folk i farten. De som var i farten var deltagarna i en tävling för rullskidor. De höll nog inte hastighenbegränsningen i backen vid torget. Andra som höll överhastighet var de som hoppade bungyjump från en kran uppställd på torget. Med berått mod kastade de sig ut från den upphissade korgen ned mot det hårda torget endast fäst vid en gummisnodd. Alla överlevde.

Kvällens stora behållning var Mikko Alatalo som uppträdde i Skolparken. Skam till sägandes kände jag inte till honom närmare även om jag hört namnet. Han är en av Finlands stora artister sedan 70-talet med bred repertoar, tillika riksdagsman. Det var fart över showen och trots att han enbart hade komp av ett dragspel och egen gitarr lät det mycket bra och medryckande. Han växlade också mycket snabbt och smidigt mellan svenska och finska, både när det gällde sången och småpratat mellan bitarna. Inga långa konstpauser där och påtvingade översättningar. Istället var det skoj och vitsar. Han sjöng också den i Svenskfinland omtyckta ” Stanna lite längre”, en sång som jag lyckats undgå tidigare. Han nämnde också inspelningar gjorda för ”koloniala Finland”, ett uttryck som jag inte hört tidigare och som jag blev nyfiken på men ännu inte fått svar på.

Publiken applåderade artigt men var ganska slö. Endast en entusiast längst fram försökte med tillrop få fart på gänget men förgäves. En huldra med skäggig man i släptåg skred värdigt fram nedanför scen ett par gånger. Ungefär som en halvnykter Lucia med Nalle Puh i följet. Dock lyckades hon snubbla på en kabel i gräset; det var det mest spännande som hände utanför scenen.

Mera underhållning stod på programmet men då träffade jag en gammal bekant som ville bjuda på en öl på en närbelägen pub. Weissbier var hans favorit. Det fina med dylika tillställningar som ”Jakobs dagar” är alla de människor man träffar i vimlet. Både gamla och nya bekantskaper, stadsbor och folk från Pampas landsbygd. Egentligen var det vara att ställa sig på en servering på gågatan med ett glas i handen och vänta på uppvaktning. Folk passerade, hejade, växlade några ord, fortsatte. En av mina systrar stiftade bekantskap med folk från Marocko som jobbade i staden, själv fick jag beröm för mina reseskriverier av för mig okända personer. I en kö för att köpa lonkero upptäckte jag att mannen framför mig hade exakt samma skor och samma färg på byxorna som jag. Hans kvinnliga sällskap stod med benen tvinnade som en vetelängd. En man med skäggstubb, skrynklig kavaj och med korvade jeans gjorde sitt bästa för att samspråka med damer men stackarn blev kallt ignorerad. Kanske gammal fylla stank omkring honom? Själv åt jag mat med stark etiopisk kryddning, hoppas att ingen kände den kryddningen. I år blev det inget besök på världsberömda Korv-Görans men själv syntes han till i vimlet iförd brun skinnväst. På gågatan bjöd sedvanliga musikanter från Syd-Amerika på musik framförd på panflöjt och trummor. Det var folkfest, gemyt och trivsel på gatorna i Ebbas stad.

Det fina med mobiltelefoner vid dylika tillställningar är att få fatt på gänget man är tillsammans med när de försvunnit hit eller dit med jämna mellanrum. Eller kanske det var mest jag som försvann? Det svåra kan vara höra vad som sägs i allt stoj och stim. Då är SMS det bästa sättet att kommunicera. Klockan närmade sig tolvslaget och det blev det dags att säga adjö till en trevlig kväll. Vi susade snabbt hemåt i den fina sommarnatten och inte en enda älg syntes till. Morgonen därpå såg jag inte heller några skära elefanter så intag av öl och lonkero var inom rimligheternas gräns.

Mera än bara korv
Byxa och sko väntar på förstärkning i benet

Fyndig kryssning

Idag blev det bl.a. besök på loppis. Det är alltid kul att ibland slösa en timme bland gamla grejor som känns överlopps för andra. Har man tur kan man hitta riktiga fynd. Idag har jag siktet inställt på böcker. Husgeråd och prydnadssaker är inte riktigt min grej. Egentligen borde man själv ställa till med loppis. Säkert skulle jag få ihop en ganska fin samling med saker som någon annan kunde tänkas ge en slant för.

Jag kryssade runt bland lådor och bord, möbler och tarvting för att hitta ett fynd eller två. Napp blev det, speciellt med tanke på priset. 3 euro för två böcker. ”Med Älvsnabben över de sju haven” samt ”Svarta tjurar” av Evert Taube, illustrerad med fina svartvita fotografier. Båda böckerna är utgivna på 1950-talet.

Efteråt lät jag Brunte sakta rulla till grillkiosken vid viken. Där tog jag en kopp te och kaka. Damen före mig köpte kaffe och samma sockerkaka. Det första hon gjorde när hon slog sig ned vid bordet på terrassen var att välta kaffemuggen så att allt kaffe flöt omkring som en plötslig tsunami. Hon fick nytt kaffe och disktrasa så de ordnade sig. Dock var hennes problem inte förbi. Hon tog en tugga av kakan och fick smulor av kakan i luftstrupen. Nu påbörjades ett hostande som inte tog slut så länge jag satt där. Just sådana kaksmulor kan vara oerhört irriterande när de väl fått fäste bak i halsen. Jag har själv blivit utsatt för sådant. Jag kände också en sådan kaksmula som retfullt sökte en plats men jag hann svälja i tid innan den lilla illbattingen hakade fast.

Jag såg mig omkring och mina ögon fastnade på en skylt av obestämt datum som upplyste om att det är 297 sjömil till kungliga huvudstaden. Visserligen pekade skylten åt helt fel håll. Hade man fortsatt åt det hållet hade det blivit långt över 20000 sjömil fågelvägen innan man siktat slottet. Nå, det gäller att vara lite fyndig och tänka till. Det är nog så att första anhalt är bryggan i pilens riktning, där väljer man riktning efter väder och vind med seglet i topp. Att kryssa kallas det.

Lång väg till nästa stop med korv och glass

Gummi

Idag var det Bruntes stora dag. Han skulle visa upp sig för herr besiktningsman. Lite nervöst men efter en ordentlig rengöring både ute och inne, samt koll av olika funktioner gav vi oss iväg. Men först gjorde vi en sväng till en biltillbehörsaffär för att införskaffa nya torkarblad till framglaset på Brunte. Naturligtvis skall Brunte ha glasen i skick så att herr rattryttare inte kör i diket när det ösregnar.

Vi fick vänta tre kvart men sedan var det inträde i hallen. Jodå, Brunte är i fint skick och klarade allt förutom detta med gummi. Hur många gånger har jag inte förmanat Brunte att skydda vitala delar med gummi? Herr besiktningsman visade ett par gummin i framvagnen som inte var i bästa skick och fick anmärkning men utan plikt att uppvisa gjord reparation. Dock skall nya gummin inhandlas och bytas så fort som möjligt. Granskaren var en hygglig typ och där finns inte mycket att anmärka.

Efter uträttat ärende besöktes gamla faster som också är i fint skick trots sina 95 år. Jag tyckte t.o.m. att hörseln var bättre än i våras. Jag fick också stifta bekantskap med ett av hennes barnbarn som hade gjort inköp till den gamla damen. Den unga damen hade modern frisyr med något slags rastaflätor. De tyckte gamla faster att hon kunde göra sig av med, de var för moderna för henne. Nå, tösen var söt och hjälpsam så de kom bra överens.

Färden till provinshuvudstaden skulle avslutas i en elektronikaffär där några prylar skulle köpas. Jag rabblade upp det jag skulle ha för en försäljare som inte kunde svenska speciellt bra. Han ruskade på huvudet, plirade med ögonen, förde handen genom håret några gånger innan han kom på vad det var jag menade. Han for iväg mellan hyllorna och pekade på ett brett sortiment av slangklämmor. Bara att välja. Nu var det min tur att ruska på huvudet. Jag hade bl.a. tänkt mig en transformator och lite annat inom det elektriska området. Jag tittade mig omkring och upptäckte att det bara var bilgrejor i affären. Nu gick det upp för mig att jag gått in i fel affär. Här fanns varken motstånd, dioder eller kondensatorer. Men gick jag in i nästa dörr från gatan så hamnade jag rätt. Jag tror försäljaren i första affären blev lättad när jag gick.

Jag får väl skylla på Brunte för att han behagade ställa sig framför fel affär. Säkert trodde han att jag skulle inhandla gummi omgående.

Fel butik?

Skriv- och nyhetstorka

Idag har det inte hänt så där förskräckligt mycket förutom en del pappersarbete och att jag fick posten hemkörd ändå till dörren av brevbäraren. Amerika-paket! Sådana fick de förr i världen och det var en stor händelse.

Kollade genom webb och tidningar. Ganska fattigt på händelser där också, och tur är det, för de flesta nyheter är tråkiga och tragiska nyheter. Som för den stackars åsna som fick göra en luftfärd i glidskärm efter en racerbåt i södra Ryssland härom dagen. Allt för profitens skull. De som hittade på detta borde som straff ha fått varsin korg på ryggen lastad full med varor och så marsch iväg en 10 mil med käppen på röven. Det hade en åsna klarat av, sämre hade det nog gått för reklammakarna.

En man försökte smuggla in 28 ton vitlök till Sverige men åtalades för grovt smugglingsbrott. Hmm, kanske rätten inte trodde på hans tårfyllda försäkran att han älskade vitlök och att det var för eget bruk? Här i landet har vi problem med snuset som också mer eller mindre måste smugglas in. Nu är inte jag någon älskare av snus men tycker ändå att tillåts cigaretter så borde också snus tillåtas.

Ikväll betalade jag en räkning via Internet. Jag möttes av följande meddelande:
”Efter att IBAN-kontonummer och BIC-kod blev obligatoriska i fakturering 1.7.2010 skulle det vara bra att börja använda dem redan nu vid betalningar eftersom användningen ändå blir obligatoriskt fr.o.m. 1.1.2011.” Där kan man tala om (o)klara besked och tårta på tårta.

Meddelandet avslutades med: ”Därmed är den enda förändringen som gäller betalningar inom Finland att du ska använda IBAN-kontonumret.” Många nuffror blir det att skriva.

För övrigt närmar sig avslutningen på Jakobsdagarna i Ebbas stad, något som jag har i sikte att besöka på lördagskväll. Helst vill man ju inte ha med Brunte då eftersom man vill va som folk och halsa en öl eller två. Men det ordnar sig ändå på något sätt.

Nu är det snart läggdags och nattens vila väntar.

Sista vilan