Från pojkböcker till Mario Vargas Llosa

Jag läste dagens blad. Där fanns en artikel om pojkböcker. Enligt Stefan Mählqvist finns inte pojkböcker mera. De är förlegade, ibland rent rasistiska och skulle fostra till manlighet. Att det sista skulle vara en nackdel förstår jag inte men tankegången är väl att det inte skall vara skillnad på pojkar och flickor.  Hur det skall gå till i praktiken vet jag inte?

Jag kunde konstatera att jag läst de flesta pojkböcker som räknades upp. Ett sant nöje vill jag minnas.

  • Hjortfot av Edward S Ellis
  • Skattkammarön av Robert Louis Stevenson
  • Tom Sayer av Mark Twain
  • Havets hjältar av Rudyard Kipling
  • Den sista mohikanen av James Fenimore Cooper
  • Robinson Crusoe av Daniel Defoe

För att inte tala om alla Fem-böckerna av Enid Blyton, Biggles-böckerna och flera böcker av Jules Verne. ”En världsomsegling under havet” och ”Jorden runt på 80 dagar” för att nämna ett par som dök upp i tankarna. Även Indianböckerna var spännande.

Speciellt ”Havets hjältar” tyckte jag om och den bok jag minns bäst. Jag tror de flesta läste böcker den tiden och vi barn var flitiga boklånare. Den tiden fanns det inte femti-elva kanaler på TV och Internet var något man inte ens visste om.

Mitt läsande utvecklades och jag läste flitigt innan Internet dök upp och stal en massa tid. Ett udda läsval i början på 90-talet var Bert-böckerna skrivna av Anders Jacobson och Sören Olsson. De böckerna skulle jag gärna läsa om för de var verkligen humoristiska och underhållande. Den tiden jobbade jag på sjön och delade hytt under en kortare tid med en trelleborgare. Innan han somnade på kvällarna brukade han ligga och läsa i övre kojen. Ett ständigt fnissande och skrattande gjorde att jag blev nyfiken på vad han läste. Det var då jag stiftade bekantskap med Bert Ljung, skolpojken som var mest intresserad av tjejer, fotboll och poporkestern ”Herman Hunters” där han spelade elbas. Kanske jag skulle beställa en bok och se om de fortfarande är lika roliga?

En bokbeställning skickades iväg för ett par dagar sedan. Det är årets Nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa, som jag vill stifta bekantskap med.  Enligt rekommendationer på nätet är ”Bockfesten” och ”Det gröna huset” är ett bra val  för den som inte tidigare läst honom. Vi får se om de blir läsupplevelser av klass. De är i alla fall årets julklapp till mig själv.

De flesta Nobelpristagare i litteratur har jag inte läst innan de fick priset. Ett undantag finns, nämligen V.S. Naipaul som fick priset 2001. Jag hade läst kanske en handfull av hans böcker innan han uppmärksammades av Nobelkommittén.

Jag har långt ifrån läst alla Nobelpristagare men några vill jag speciellt nämna: Gabriel García Márquez 1982, Elias Canetti 1981, Isaac Bashevis Singer 1978, Saul Bellow 1976, Harry Martinson 1974, Aleksandr Solzjenitsyn 1970, Jean-Paul Sartre 1964 (men han tackade nej), John Steinbeck 1962, Halldór Kiljan Laxness 1955, Ernest Hemingway 1954, T.S. Eliot 1948, Hermann Hesse 1946, Thomas Mann 1929, Knut Hamsun 1920. Min favoritförfattare har dock inte fått priset. Han var nog för kontroversiell för sin tid.

Böcker i all ära men dagens väder lockade till prommenad på isen.
Annonser

15 gram revbensspjäll

Sparsamhet är en dygd, även när man vill lyxa till det lite och äta revbensspjäll. Jag brukar  ibland fira fredagskvällen med en bit förplägnad: tonfisk i pikant tomatgrönsakssås (så står det på burken), gröna oliver eller revbensspjäll. Ikväll blev det grillade revbensspäll för 14 cent.

Jag förmodar att expediten vid disken inte uppmärksammade den låga vikten på paketet när hon vägde och prismärkte. 15 gram revbenspjäll för en gruvarbetare kan tyckas vara litet, men mätt blev jag. Själv uppmärksammade jag både pris och vikt när jag mätt och däst kolllade kvittot. Då var det så dags.

 

Ännu en etikett

 

Kort med värde

Jag tittade på senaste Kobra. Ett inslag visade när 41 vykort såldes på auktion. Den var en berömdhet som har skickat dem, nämligen den japanska konstnären On Kawara. Korten skickades till en bekant i Stockholm under 44 dagar någon gång på 1970-talet. På korten fanns inget annat än tidpunkten när han steg upp för dagen. Närmare 400 000 kr. kom slutbudet att ligga på. Inget dåligt pris för en bunt vykort. Detta kommer mig att än en gång förundras över detta med konst och vad som är konst. On Kawara är också känd för sina datummålningar där han enbart målar ett datum och inget annat.

Julkortens tid är inne. Jag sparade förra årets julkort och de som då skickade mig ett julkort får ett i retur från mig denna jul. Egentligen är jag inte speciellt intresserad av att skicka julkort men det är en av de fåtaliga och enkla julseder jag har. Kanske med värdefull hälsning och till glädje för någon?

Ifjol fick jag ett julkort med följebrev från en nära vän till salig mor. Hon beklagade sig att allting går så långsamt sedan hon gott och väl passerat 80 år. Som slutord skrev hon i brevet: ”Skynda att göra så mycket som möjligt innan ålderdomen nitar dig!” Kloka ord som också ungdomen borde ta till sig. Åren rusar otroligt fort och en blomstrande ungdomstid försvinna hastigt i backspegeln. Vi skriver ett datum, målar en tavla; snart är detta historia. Å andra sidan är det aldrig försent att lägga in en ny växel, pröva nya saker, andas ny luft, ändra på trista vanor.

Vad döljer sig bakom kröken på livets väg?

Etikettsbrott – en dam som behöll byxorna på

Jag har aldrig förstått tjusningen med att titta på TV:n och följa festen på presidentens slott i Helsingfors på självständighetsdagen. Här visar republikens grädda upp sig i diverse kreationer och dekolletage. Först är det handskakningsceremonin där 1800 gäster skall skaka hand med presidenten. Stackars president. Höger arm måste vara alldeles sönderskakad redan efter en timmes hälsande. Sedan skall det dansas, minglas, skålas och ätas middag.

Jodå, jag hade gärna varit med och svassat runt i borgen, det hade säkert varit en upplevelse. Men att titta på TV:n, det orkar jag inte. Kanske det beror på att TV-reportrarna tror att det är en nationell modevisning. Klänningarna och utstyrseln kommenteras ingående med uttryck som bara kan tävla med bedömning av årgångsviner. Allehanda designers får sina namn nämnda och beställningarna lär säkert ramla in efter detta stora reklamtillfälle. Även ett nästan fjantigt yrande om etikett stör mig. Enda tillfället jag lystrade till, under min ganska korta bevakning av festen, var när reportrarna upptäckte ett etikettsbrott. En dam i byxdress! Hu, damen ifråga måste vara märkt för resten av livet. Hur vågade hon komma iklädd byxdress till självständighetsmottagningen? Själv beundrar jag henne. Få se, hur skulle jeans bedömas? Visserligen snygga och svindyra men ändå. Inte en chans. Där har vi det verkliga etikettsbrottet; låt bli att yra om en byxdress!

 

Hur äter man detta utan etikettsbrott? Mumsigt gott i fredagskväll, i alla fall.

 

Mexikansk afton och Bolibompa-lekar

Finklädda stod vi några tappra ute vid landskapets pulsåder och väntade på diligensen från norr. Vi fick bida närmare 20 minuter innan det enögda ekipaget dök upp och vi fick komma in i värmen. Där satt ett förväntansfullt gäng från Saltgruvan. Några fann för gott att läska sig med en öl eller två, men någon egentlig förfest var det inte tal om. Stilla och lugnt som konfirmander i kyrkan. När broder H äntrade vagnen strax norr om provinshuvudstaden tågade dock några ut  i den tidiga kvällen och ritade gula figurer i snödrivan. Bloss, inte tomtebloss, skulle också dras.

Vi styrde kosan till en estancia söder om provinshuvudstaden. Där skulle vi ha möte och fira mexikansk fiesta. Väl framme upptäckte vi att det på gården redan fanns andra grupper som upplevde Vikingafest under stoj och glamman. Vi hänvisades till andra våningens sal med långbord. Bordet räckte inte till utan var förlängt med ett annat mindre bord med lägre nivå. Här hamnade sällskapets juniorer med påpekande om att det också serverades barnmenyer. Ungdomarnas anförare fick genast namnet Bolibompa men visade sig snart inte gå av för hackor.

Med sombreros och hattar på huvudet klarades snabbt kvällens möte av och vi kunde vända blickarna mot vår servitris Jenny som var på sitt första serveringsuppdrag. Hon var en stilig ung dam som galant klarade av att servera oss garvade gruvarbetare. Hon fick extra poäng av protokollföraren för att hon mindes hans namn genom hela kvällen och därtill högt uttryckte sin åsikt: ”Vad du är stilig ikväll PJ”. Ja, det var jag som höll i pennan denna kväll. Det kostade mig lite extra dricks men det bjöd jag gärna på.

Nu blev vi iklädda ponchos och mat bars fram på stora plankor. Där fanns grillat i mängd och massor. Grönsallad, stekt lök, paprika blandning, nachos, jalapenopoppers, friterade lökringar, och fajitas fanns som tilltugg. Därtill serverades tequila, Corona-öl och vin för den som så önskade. Middagen var utsökt och riklig men skamligt nog rakade vi inte plankorna. Tequilan gjorde vi däremot slut på och Coronan ersättas med inhemsk Karjala.

Programmet som utlovades var en besvikelse. Latinamerikansk musik ersattes av diverse CD:n av tvivelaktig karaktär. Någon gitarrist som triggade allsång såg vi inte skymten av och de tre lekar som vi barnsligt förtjusta såg framemot fick vi hitta på själva. Maten, miljön och betjäningen fick full poäng, underhållningen blev en enda stor flopp! Var fanns det mexikanska?

Det var då som Bolibompa visade sin talang. Han som annars i gruvans gångar är tyst, försynt och arbetsam visade nu begåvning som festprisse. Det var han som bjöd på kvällens program med miner, spex och upptåg. Som hovfotograf fick jag ständigt se hans nuna i sökaren med reslutat av fina extraordinära bilder.

Kvällens höjdpunkt var när broder H och Bolibompa bröt fingerkrok. Bolibompa satsade friskt men den erfarne broder H kunde alla trix och vann samtliga ronder ända tills Lugna Vattnet blandade sig i leken. Han var blygsam men ville prova på denna sport som såg så spännande ut med risk för brutna fingrar och skador i handen. Det var då som broder H åkte i golvet, inte bara en utan två gånger. Kalabalik uppstod men som de gentlemen både broder H och Lugna Vattnet är avslutade kvällens program i sämja.

Diligensen anlände för att samla ihop spillrorna av kvällens fest. Vi styrde mot provinshuvudstaden och saloon Waild. Här troppade de flesta av för att föra slaget vidare mot det bittra slutet. Hur fortsättningen blev kan jag inte beskriva för jag valde, efter moget övervägande, att avsluta kvällen med tidig återgång till mitt enkla tjäll i obygden. Rik nog, den som nöjd är, var mitt motto när jag vilade huvudet mot kudden i den sena kvällen medan mina kamrater fortsatte med härjningar i stadens dunka-dunka.

 

Indianernas altare?

Svettigt värre, men först lite tequila

I Saltgruvan är det bråda tider. 30 extra kärror skall rullas ut genom porten innan vi skriver anno 2011. Det ser närmast ut som i tomteverkstaden som visas på TV på julaftonen. Spett och hammare, borrar och kärror nyttjas flitigt. Ett susande, bultande, surrande ljud vibrerar i salar och prång. Skrammel och oväsen, skrik och skratt. Och mitt i allt hörs en skärande, halvfalsk sång. Då är det jag som i mitt esse frambringar en vers till melodi. Ibland är det Vita Byxan som högljutt bjuder på serenad eller Glada Tomaten som låter sin flöjt ljuda.

Stora Hövdingen gör tappra försök att elda på och nu ser det ut som om han t.o.m. fått nästan hela stammen med på extra hackande i gruvgångarna på måndag. Måndag, självständighetsdagen, som är nästan lika helig i republiken som julafton och midsommardagen.  Produktionen rusar fram som ett tåg på prärien med ett gäng banditer i bakhasorna. Längst fram på ångloket, som ylar och sprider svart rök och gnistor, står stora hövdingen med fanan höjd och med blicken mot horisonten och den sjunkande solen. Längst bak står mellanhövdingarna och skjuter prick på rövarna som försöker äntra tåget från sina löddriga mustanger. Och i alla vagnarna jobbas det för fullt med att bryta salt…..  Nu inser jag plötsligt att fantasin skenade iväg. Varifrån kom tåget rusande, det är ju i saltgruvan vi jobbar?

Måhända var det kvällens stundade utflykt till Mexico som gjorde att tankarna svävade fritt. Var är min sombrero? Är jag redo för kryddade anrättningar och tequila? Ja, här kommer indianerna från Saltgruvan för att fira.

Pennor

Man förväntar sig att pennor fungerar. Eller hur? Hur irriterad blir man inte när man upptäcker att ens skrivverktyg strejkar? Oftast är det reklampennor som sitter i handen när man ristar sina hieroglyfer. Var har man fått dem ifrån? Pennorna.

I somras besökte jag NYC och köpte en souvernirpenna. Jag hade tänkt ge den till sister Jane men av någon anledning behöll jag den själv. Och vilken penna! Den har välskrivandets egenskaper. Jag är glad att jag inte gav bort den. Den glider lätt och svävande över papyrusen och lämnar tydliga spår.  Visserligen med svart avtryck men jag nyttjar den med njutning. Pennan är ett nöje i min hand.

Har man en välsignad penna bör man skriva något vettigt. Detta inlägg är väl ändå lite halvdant? Å andra sidan har jag inte använt min NYC-penna.

Här har man inte använt någon vanlig kulspetspenna. Var finns denna skrift?