Café sur la rue

Igår frekventerade jag café sur la rue i provinshuvudstaden. Jag beställde kolsyrad dryck och en till synes god kaka. Den var god! Kall och god. Det kan behövas i denna värme. Med andra ord; jag idkade kaféliv vid torget. Kanske jag fått inspiration från Paris?

Som sällskap hade jag fem brasilianska damer och en dito herre vid bordet till höger. Vid det andra bordet satt två finska herrar vid sina kaffekoppar. Själv mumsade jag på kakan och spanade in brasilianskorna. Den ena var huslig av sig. När en efterlängtad vindpust  svepte fram bland borden flög både servetter och dagens tidning all sin väg. Damen ifråga reste sig, samlade ihop tidningen, som hon tog med till sitt bord, och servetterna tryckte hon fast i kaffekopparna. Kanske hon är servitris i det civila?

Jag tycker om när det är lite internationellt i provinshuvudstaden. Jag har inget emot bönderna i landskapet men visst är det kul med lite annat folkslag i gatubilden? Vid frihetsstatyn på torget häckade en hop svarta människor. Samma här; låt de njuta av sommaren vid denna koloss av sten, nog så viktig för oss innebyggare i republiken, om de så finner det njutbart.

En retroradio fanns till försäljning i samma kvarter och som jag gärna köpt men absolut inte behöver.
Annonser

Teknikens under

I framtiden behöver vi kanske ingen plånbok eller börs. Jag läste om Google Wallet som är en plånbok inbyggd i mobilen och lanseras i dessa dagar. Med den kan man betala sina inköp i affären genom att hålla den mindre än fyra centimeter från en avläsare och vips är korven och surmjölken betald.

Tekniken möjliggörs av ett s.k. NFC-chip som fungerar som betalkort. Jag tror säkert att det kommer att fungera och detta blir kanske nästa smarta funktion i våra mobiltelefoner. Få se om republikens dalande stjärnskott fattar galoppen och hänger med?

Jag betalade långtidsparkeringen i lördags med mitt betalkort. Snabbare betalning än det har jag inte varit med om. Jag stoppade in parkeringskortet i en apparat, följt av pengakortet i samma springa och på två röda sekunder kommer båda korten ut plus ett kvitto. Helt utan knapptryckande och hummande. Tänk om det kunde gå lika fort när man betalar i köpladan.

En sak jag funderade på när jag senaste vecka besökte fransosernas huvudstad var hur man enkelt skulle kunna överföra bilder mellan mobiltelefoner och kameror. Jag fick flera uppdrag att ta kort av andra turister med deras kameror när de poserade framför någon sevärdhet eller med utsikt av Paris i bakgrunden. Visst fungerade det men det kan vara med viss svårighet man tar en fin bild när man får en främmande kamera i handen. Och tänk om jag tappar den eller någon tappar min kamera när jag gör samma förfrågan. Vems är felet?

Istället kunde det ske genom att man tar kort med egen kamera som man känner väl och genom att hålla den nära en annan kamera/mobil överföra bilderna på ett snabbt och smidigt sätt. Det kunde finnas en symbol på kameran som talar om att den funktionen finns och att man är beredd att stå till tjänst. Se där en ny funktion i mobilkameran som stjärnskottet kunde utveckla och åter glänsa på himlen.

Ett naturens under är denna kisse som min granne fåraherden visar fram. Några veckor gammal. Är det någon som vill ha så finns det fler.

Hundra svenska år

I rutan dök i kväll ord upp som brylcreme, poplin, swingpjattar, Arne Tammer, jumperbrud, Harry Arnold och andra uttryck från tiden efter kriget. Själv har jag inte någon personlig erfarenhet av de orden. En gammal bekant till mig, nu bortgången, brukade berätta mycket om den tiden och då dök de orden upp i hans berättelser.

Han var dansk, född och uppvuxen i den stad i Danmark som var förebild för Jantelagen. Aksel Sandemose skrev boken ”En flykting korsar sitt spår” där just Jantelagen myntades. Jag läste boken på 1980-talet och det märkliga var att min vän inte kände till denna bok. Det som var ännu märkligare var att många av de händelser som utspelades i boken hade han själv upplevt på ett liknande sätt. Även många av platserna i boken kände han väl till. Han läste boken och slogs med häpnad av likheten med sin egen barn- och ungdomstid i staden.

Han flyttade till Köpenhamn och i mitten på 1950-talet bosatte han sig i Malmö. Det var från den tiden som orden från första meningen dök upp. Han berättade och jag lyssnade. Hans liv var tidvis komplicerat och allt berättade han inte på en gång utan det kom i små portioner som fogades till en helhet. Tyvärr tecknande jag inte ned alla de händelser och personer han berättade om. Det var synd, det hade blivit stoff till en hel bok. Eller kanske till tre? Tiden i Nyköbing Mors, Köpenhamn och Malmö. En del minns jag fortfarande och jag skrev faktiskt en levnadsberättelse om hans liv på begäran av en av hans släktingar. Den var på några sidor men det fanns mycket mera  än så.

Programmet jag syftar på heter ”Hundra svenska år” (del 2) där mycket om mode och livssil i Sverige under 1900-talet avhandlades per årtionde. Programmet kommer i repris och finns också på SVTPlay.

Själv kände jag igen mig mest från 1970-talet med tajta jeans, utsvängda ben på byxorna, nitar. Ynglingarna hade långt hår, kanske mustasch eller t.o.m. polisonger. Tjejerna kämpade för att få på de alltför trånga jeansen och killarna kämpade med det omvända när det begav sig. Fast det fanns också de som gick i snickarbyxor eller bar en palestinaschal om halsen. Gröna vågen kom visst också på 1970-talet.

Själv var jag ute i det gröna ikväll och räfsade gräsmattan en stund. Den hade blivit lite väl långhårig under min frånvaro förra veckan och därför låg det torrt gräs på vissa ställen efter gårdagens gräsklippning. Jag stiftade denna afton bekantskap med ett moln av mygg som nogsamt följde mig på jakt efter en nypa blod. Den första riktiga myggsvärmen vill jag påstå för denna sommar. Mygg fanns de senaste hundra svenska åren och lär så göra även kommande sekel. Myggmedel bör präntas på inköpslistan.

Bästa tiden är mellan hägg och syren. Syrenerna håller nu på att slå ut. Jag väntar på doften!

Mitt i det gröna, ack hemland du sköna

Kappsäcken är tömd, tvättmaskinen igång, gräsmattan borde klippas och nya kylskåpsmagneten är på plats. Det var egentligen därför jag åkte ;-). För en ny magnet i min samling. Jag brukar annars inte köpa souvenirer, starkvaror eller godis på mina resor men en kylskåpsmagnet är ett måste. Kläder, böcker och musik brukar jag också handla om jag hittar något passligt men denna gång blev det skralt med det. Nästan ingenting med hem.

Det var rätt skönt att sätta sig i bilen vid provinshuvudstadens flygplats ikväll och köra hem i den fina soliga kvällen. Jag kände mig fullständigt utvilad trots att jag steg upp tidigt i morse, den sjätte dagen. Det var inte mycket trafik på vägarna så det var bara att gasa på genom det sommarfagra landskapet. Bara en och annan glänsande jenkki-bil syntes till och en HD som mäktigt dundrade förbi i fjärdsändan. – Tänk så mycket fint det finns här i naturen. Allt det gröna som nu har så klar och nymornad färg. Helt nya blommor har dykt upp i rabatterna under denna vecka.

Sister Jane har något på grillen så nu får jag palla mig dit över och se om jag får någon saftig smakbit att avnjuta. Få se om deras grill slår allt det goda jag åt i Paris?

PS! Något har jag tänkt komplettera inläggen från gångna veckan med länkar till de olika ställen jag besökt. Den som vill fördjupa sig kan kolla i morgon eller så. – Nu nyfiken på grillat!

Gula och granna med nässlor som grannar. Här får jag rycka in och rycka loss.

Paris i ett nötskal och visdomsord av H.M.

Sista hela dagen i Paris blev ganska slö. Jag hade tänkt ta en tur med Open Tours-bussen för en runda främst i Montparnasse. Därav blev intet när jag så hur fulla bussarna var. Alla platser uppe på andra däck var upptagna och jag hade ingen lust att sitta instängd på första plan. Inte i denna värme. Istället strövade jag omkring i Latinkvarteren. Ett trevligt ställe som kan rekommenderas för strövtåg och kafébesök. Säkert finns även i detta område bra hotell när det blir dags för nästa besök i Paris. För det hoppas jag att det blir någon gång. Även om jag hunnit se det mesta som jag tänkt mig, finns massor som återstår att fördjupa sig i.

Paris är Seine, monumentala byggnader, boulevarder och avenyer. Storslaget och pompöst. Paris är konst, kultur och historia. Maten är god, det bara en gång som jag åt nöjaktigt. Paris är kaféer och kaffe. Jag upphörde inte att förundras över dessa små kaffekoppar som de ständigt och jämt hänger över, ivrigt diskuterande med en bekant eller i mobiltelefonen. För övrigt är det smart phones som gäller. Jag tror att 2 av 3 telefoner på ett kafé eller på en gatuservering är smart phones med tryckskärm. Själv hivade jag fram min C7 med jämna mellanrum för att smälta in i miljön men jag inte säker på att det var många som använde Nokia. Paris är franskt om det nu var någon som trodde annat. Men engelska gick bra att använda på många restauranger och i vissa affärer. Gärna hade jag kunnat åtminstone nöjaktigt franska för att kunna följa med i konversationerna. Paris är brusande trafik, Metron och ringlande gator. Det är lätt att gå vilse om man inte är uppmärksam. Det bästa jag gjorde vara att köpa ett Paris Viste-kort för 5 dagar. Med det har jag åkt metro och buss kors och tvärs och till en facil kostnad av 29 euro. Metron är absolut bästa sättet att förflytta sig snabbt och också vara säker på att man kliver av på rätt ställe.

Något jag saknade var musettdragspelets toner. Ytterst få gånger hördes musik på gatorna. Kanske jag var på fel plats på fel tidpunkt? Eller kanske musettdragspelet är av utgånget datum?

En sak fick jag dock uträttat idag. Jag hittade Shakespeare and Company, den engelska bokhandeln på andra sidan Seine vid Notre Dame. En bokhandel med engelskspråkig litteratur, mest second hand böcker, men också med ett rum på andra våningen där man kan sätta sig och läsa vad som finns i de fullpackade hyllorna. Bokhandeln var en knutpunkt för många av de författare av engelskspråkig litteratur som levt och arbetat i Paris. Lokalen är fullknökad med böcker från golv till tak och jag är säker på att det finns något för alla som är intresserad av konst, kultur, historia, litteratur. Allt på engelska. Att bokhandeln är berömd visar alla människor som gick förbi, pekade, fotograferade och besökte affären. Själv köpte jag en tidsskrift från 1989 där bokhandeln uppmärksammades för 70-års jubileet av öppnandet. Där fanns också en artikel om Henry Miller som jag läste omgående på utsidan i skuggan av ett träd. Hans budskap, som alltid, är: njut av livet, ge dig hän, sluta analysera. Kan det sägas enklare, hur är det så svårt ändå?

Själv njöt jag av en sista riktig måltid i Paris på ett kafé på Boulevard Montmartre. Jättegott! En lustig grej var den unga servitrisen som var mycket flink och uppmärksam. Hon gick hela tiden omkring och talade med gästerna, eller för sig själv. Utan uppehåll vill jag påstå. Även mig hade hon några ord att säga, på engelska. Hon kunde föra en konversation med flera bord på samma gång utan att tappa koncentrationen. Därtill var hon mycket söt och hade ett intagande leende. Detta vill jag ha som ett sista minne av Paris i mitt sinne.

Nore Dame och en siesta i skuggan
En lokal för böcker och folk
Kastrullar på tork?

Allt från myror till starköl (dag 4)

Små, svarta myror gjorde mig sällskap vid frukostbordet. Det bekom mig inte mycket så länge de höll sig på sin sida av bordet. Tyvärr hade jag inte tillgång till dammsugare så jag kunde låta dem försvinna. Märkligt att det finns myror i ett annars välstädat hotell. Det är ungefär som Henry Miller skrev den tiden han bodde i Paris; märkvärdigt att man kan få löss i ett så fint och propert hus.

Jag besökte Clichy idag, Pigalle och kyrkan höst uppe på kullen, Sacre Couer. En brant backe att bestiga, full med turister som pustade och svettades för att nå helgedomen. Precis som på alla andra turistställen i staden fanns även här alla dessa försäljare av diverse krimskrams som de ville göra sig en hacka på. Oftast är de svarta, försäljarna, kanske också affärerna. Men de är inte påflugna så det är inget besvär med dem. I backen fanns också spelare som försökte locka folk till spel. De hade tre brickor, varav en var märkt med vit färg undertill. De kuperade och rörde snabbt brickorna över spelbordet, som var en upp och nedvänd kartong. Sedan gällde det att veta var brickan med den vita pricken undertill fanns. Fruntimren verkade spelsugna. Insatsen var ofta 50 euro.

I kyrkan, som var nästan full med folk, avslutades en mässa och jag hade nöjet att lyssna på mäktiga orgeltoner från ovan. Ett riktigt kraftpaket till orgel vill jag säga. Utsikten från kyrktrappan var milsvid, solen sken från en molnfri himmel och hela Paris låg för mina fötter.

När jag ändå var i närheten besöktes Moulin Rouge, den röda kvarnen, berömd för sina shower och sin underhållning. Men egentligen var jag där för att se de gator och kvarter som Miller skrev om och levde i. Stilla dagar i Clichy, förutom den alltid brusande trafiken, kan man säga att det var. De enda som höjde rösten och dundrade på var deltagare i en demonstration mot sexindustrin och prostitutionen i område. Man kan säga att jag var där på spaning efter den tid som flytt.

Visst fanns där sexbutikerna,  men det var inte sjabbigt. Endast en gång var det en snubbe som rykte mig i armen och hade något skumt erbjudande att komma med. Monsieur, monsieur viskade han nästan. Jag kan tänka mig att de är mera påflugna på kvällskvisten.

Dagen (torsdag) började dock med ett besök på begravningsplatsen Père Lachaise där många berömdheter ligger begravda. Jim Morrisons grav hittades och även sparvungen Piaf fick besök. Många ligger där bland stenblock och monument. Platsen lämpar sig dock inte för stilla promenader. Kullerstensgator och backe upp och backe ned. Men skuggan från alla träd var välgörande för en svettig vandrare.

Vid Jim Morrisons grav fanns det hela tiden minst 10 personer, även en torsdags förmiddag. Han är en legend även om hans musik inte spelas varje dag i radion. En grupp med unga svenska kvinnor besökte graven på samma gång som jag. En dam, kanske något yngre än mig, hade sakkunskapen. Flickorna tog bilder, hon berättade.

På kvällen åt jag en mycket god innerfilé i närheten av hotellet. Ett nytt ställe för mig. Såsen var utsökt och pommes frites var perfekt, köttet superbt. På väg tillbaka till hotellet slank jag in på ett snabbköp för att köpa ett par holländska öl som jag tänkt sutta på en stund medan jag skriver detta inlägg klart. Först när jag druckit halva burken upptäckte jag att procenten var 11,6. Inte konstigt att jag blev pigg och redo för nya äventyr.

Några från kungariket gjorde en egen hyllning i moderna runor.
En ståtlig kyrka, annat kan inte sägas!
Klara, färdiga, gå!

När man ser Mona Lisa blir man hungrig

Kanske hotellet har läst min blogg och bättrat sig både vad gäller ägg på bordet och en vattenkokare som fungerar. Så var det i alla fall ordnat i morse.

Efter att jag begapat och fotograferat Mona Lisa på Louvren intog jag en korv med bröd i en kafeteria under glaspyramiden.  Egentligen var det en baguette med flera korvar instoppade. Man blir hungrig som turist när man strövar omkring och tittar på alla statyer och tavlor i detta stora museum.

Mona Lisa gjorde inget stort väsen av sig och hade målningen inte varit så berömd tror jag de flesta skulle ha missat henne. Men det fanns mycket annan konst att titta på. Säkert hade man jag kunnat tillbringa dagar och veckor på detta museum om jag velat fördjupa mig.

Jag passerade Seine på en av broarna nära Louvren. Där mötte jag en kvinna som försökte köra lite trix med mig. Oj, sa hon, fast på engelska, och pekade på en gyllene ring som låg på gatan. Naturligtvis tittar man till när det man uppmärksammas på något som verkar vara borttappat. Hon plockar upp den och undrade om det var guld. Guld kanske, men lika gärna kunde det varit någon annan metall. Ett smart sätt att stoppa en turist och få igång ett samtal som i slutändan kunde bli en ”affär”. Jag blev dock genast misstänksam när hon tilltalade mig på engelska och avfärdade henne ganska omgående.

Jag stannade till lite längre bort och iakttog henne när hon försökte samma sak med ett par som jag mötte. Mannen ifråga ville strunta i henne och gestikulerade vilt men hans kvinna fastnade tydligen på lockbetet och såg jag inte helt fel så plockade hon också fram en börs och var tydligen inställd på att göra en god affär. Vem som vann på den handeln låter jag vara osagt.

Jag gick på den vänstra sidan av Seine mot Notre Dame. Där fanns en del försäljare av gamla böcker, teckningar och allt möjligt krafs men de flesta boklådorna var stängda så här mitt på dagen. Själv letade jag en speciell bokhandel, nämligen Shakespeare & Company. Inte för att jag planerat att köpa något men jag var intresserad av stället eftersom jag läst boken med samma namn av Sylvia Beach. Jag hade adressen men hur jag än travade av och an hittade jag inte bokhandeln. Lite förargligt men när jag väl kommit till hotellet kollade jag upp saken på nätet och nu tror jag mig veta var bokhandeln ligger. Något fel på mina första källor är det men  jag gör ett nytt försök på fredag.

På eftermiddagen var jag åter hungrig och slank då in på ett matställe nära mitt hotell som rekommenderats. Stället heter Restaurant Cartier på 7 Rue Du Fauborg Montmartre. Ett anrikt ställe med god mat till resonabla priser. Jag har tidigare ett par kvällar lurat i dörren men då var stället smockfullt och med en ljudnivå som på en bättre firmafest.

Idag vid 14-tiden idag var det lättare att få ett bord och jag blev omgående visad en plats. Dock hade servitören vid bordet annan åsikt om var jag borde sitta och argumenterade missnöjt med hovmästaren i dörren. Lite ilsken var han nog men lugnade ned sig senare och serverade en mycket god ” Boeuf bourguignon” till mitt bord. Beställningen skrivs upp på bordduken av papper och även notan skrivs ned på bordsduken. Vid bordet satt också en annan herreman och han skrev också en lista av ett eller annat slag på bordsduken. Själv kom jag inte på något viktigt som kunde noteras på bordsduken. Stället kan rekommenderas både för maten och för inredningen som bör ses. Ett franskt kök i fin form.

På andra sidan gatan finns gatuköket med bl.a. goda tortillas som jag tidigare besökt. För en femma får man en stor tortilla och pommes frites. God mat som en gruvarbetare skulle klara sig på en hel dag. Själv blev jag snål på kvällskvisten och hämtade åter en tortilla till mitt hotellrum. Så nu är jag både mätt och småtrött. Få se om jag orkar ta mig en vända runt kvarteret eller kanske det blir bingen direkt?

Här serveras goda tortillas. Till vänster säljer man brudklänningar, till höger kan man hitta en godbit i skräpkorgen.
En utställning jag inte besökte, Paris-Delhi-Bombay, vid Centre Georges Pompidou
Kankse denna också är gjord av guld? Colonne de Juillet vid Place de la Bastille.