Sju pojkar och sju flickor

Jag kom igår att titta på programmet Sju Pojkar (1991) från Kunskapskanalen. Det var Hans Alfredsson som berättade om sin barndom. Han berättade om sina första minnen, om hur det närliggande kriget påverkade familjen och sina första hyss. Bl.a. fick vi höra om när han blev utbuad från scenen, de första erotiska erfarenheterna, smuggling av vermouth över Öresund och hur han planterade ekar.

Hans röst är så där trygg och lite knarrande som också Astrid Lindgren hade.

Följande program Sju Flickor var också ett berättande program om barndomen. I kontrast till Hasses mesta dels rätt fridfulla och harmoniska barndom fick Cordelia Edvardson som 15-åring uppleva Auschwitz från insidan. Hon överlevde men kände skuldkänslor efter befrielsen.

Varje gång jag ser ett program om förintelsen i Tyskland under andra världskriget frapperas jag av den hjärtlöshet, kallsinnighet och blindhet som fanns hos bödlarna. Vad fick vanliga människor att utvecklas till rena monster? Skulle det idag kunna uppstå liknande rörelser där människovärdet är lika med noll? Ja, det tror jag. Vi såg senast hur det gick till på Balkanhalvön när Jugoslavien föll sönder. Bara som ett exempel.

Både programmen är värda att se. Repris kommer nu på lördag (5.3) kl. 16.00 SNT i samma kanal.

I denna video förekommer en berömd limerick om flickan från Gränna (05.10 i klippet).

Annonser

Stora letardagen

Idag var det läge för att leta papper. Det handlar om ett papper som tillkom för si sådär 3 decennier sedan och som jag inte ens vet att jag sett. Hittar jag inte pappret kostar det mig en vacker slant och vackra slantar vill man inte bli av med i onödan.

Jag upptäckte att jag absolut borde gå igenom mina papper, böcker, musik, ägodelar, filmer o.s.v. Under årens lopp samlas det en hel del. Under dagen kom det fram saker som gjorde att jag mindes, brev lästes som skrevs en gång i tiden, gamla vykort och plock och pinaler som kommit i ens ägo av en eller annan anledning. Allt har en historia men allt kommer man inte ihåg.

Speciellt fotografier borde ha daterats och gärna också haft en anteckning på baksidan om vem och var. Nu finns det bilder av personer som man känt en gång i tiden men inte minns namnet på. Nu för tiden för jag ganska goda anteckningar och har bättre ordning på mina grejor men vad gör man med saker som kanske varit nedpackade i en låda i flera årtionden?

Det värsta med att leta gamla papper är att det tar sådan tid. Jag blev sittandes långa stunder när jag förirrade mig in på sådana saker som inte har med det försvunna pappret att göra. Ungefär som när man googlar på nätet. Man letar info om något och det slutar med att man två timmar senare vet väldigt mycket om jordenruntseglingar, solvinden, nanoteknik och rulltrappans historia. Men det man började leta efter, det har man glömt. Vet ni förresten att karaoke kommer från två japanska ord för ”tom” och ”orkester”?

Ack, inget papper hittades. Jag får slita mitt hår en dag till och ta nya tag. Det finns ännu ett par ställen där det möjligen kan vara.

 

Bil på bil, om än snöbil. Här är det läge att leta fram bil.

 

Malmö

Jag har fått hem mitt bokverk, en bilderbok över Malmö. ”Dokument Malmö” presenterar staden i 1000 bilder tillsammans med små berättande textsnuttar. Det är en intressant bok med vyer och bilder från en nutida stad som bör avnjutas i etapper. Jag låter den ligga uppslagen på ett bord och studerar några bilder med jämna mellanrum. Boken begåvas med bilder av Torbjörn Andersson och text av Per Svensson. Att den både till innehåll och till storlek är mäktig berättar det faktum att den väger närmare fyra kilo.

Själv besökte jag staden i början av januari. Vintern var närvarande även i denna sydligt belägna stad. Snön fanns överallt och det gällde att ha både mössa och handskar på. Men många stretade ända fram på gatorna iklädda endast tunna kläder och utan mössa på huvudet.

En dam som dock var ordentligt påklädd var en bloggbekant som jag träffade för första gången på ett café. Jag har tidigare endast träffat ett par bloggare som jag inte känt innan bloggskrivandet och –läsandet. Det finns också ett par tidigare bekanta som skriver blogg.

Denna skribent som sågs i verkliga livet för första gången skriver läsvärda och roliga texter, med självdistans och kluriga liknelser. Därtill skriver hon om ”min stad”, Malmö. Att det är min stad beror på att jag bott där 18 år och har egentligen inte bott någon längre tid i någon annan stad förutom ett år i Borås och några vintermånader i Umeå.

Att för första gången träffa en människa som man till viss del lärt känna via en blogg är spännande. Man bildar sig en uppfattning om personen ifråga från texter, formuleringar och eventuella bilder. Sedan får man jämföra denna bild mot verkligheten, så mycket man nu hinner på en kort stund. Jag får säga att jag bildat mig en ganska god uppfattning av Maclindhe och även om jag gärna hade diskuterat mera om skrivandets konst var det ändå trevligt att råkas över en kopp te.

Följande dag traskade jag runt på stadens gator, besökte Möllevången, Triangelens nybyggda station och Entré, ett relativt nytt köpcentrum vid stadens norra infart. Köpcentret är byggt på en stor ödetomt vid motorvägens slut och som jag, den tiden jag bodde där, inte kunde begripa varför den inte användes till något bättre än som ful parkeringsplats.Ett annat liknande område var Lugnet nästan mitt inne i staden som revs på 70-talet och sedan stod tomt och ödsligt innan byggnation så småningom kom igång. Idag finns det väl inga riktigt stora, osmakliga områden kvar i Malmö som inte har bebyggts och använts på ett mera vettigt sätt?

Ett område som också bytt skepnad är Kockums-området nere vid hamnen. På 70-talet fanns där varv och industri; idag  utbildning, bostäder och kontor. Dock måste jag säga att jag inte är riktigt nöjd med hur de byggt på södra kajen av den hamnbassäng där flygbåtarna tidigare hade sina terminaler. Jag tycker att det är för mycket glas och stora fyrkantiga ytor som dominerar. Kunde de inte byggt ett Nyhavn i modern stil den gången det begav sig? Något mysigt och pittoreskt men ändå funktionsdugligt.

Turning Torso anser jag dock vara ett lyft för området och staden. Tidigare fanns bara Kronprinsen och Hyllie vattentorn som hade någon höjd att tala om. Idag är det snedvridna tornet ett landmärke i staden. Centralen har också fått nytt innanmäte och jag blev positivt överraskad. Jämfört med stora, mörka, tunga Hovedbanegården i Köpenhamn är Malmö Central ett modernt bygge med klass. Jag satt en god stund på en bänk och betraktade alla människor som passerade min plats. Så ljust, välfungerande, harmoniskt med alla resenärer på väg. Bakom min rygg fanns ett lok som kraschat rakt in i en betongstoppare. Men dit hade man tyvärr inte mycket  insyn. Trots all modern teknologi finns det svaga punkter. Så är vårt samhälle, ingen funktion är 100 % felfri. En orsak till att jag besökte Malmö var Citytunneln som invigdes i december och den villa jag gärna se. Jag åkte några gånger och jag kan inte annat säga att det är ett lyckat projekt vad jag kunde se. Centralen är inte längre den  återvändsgränd den var tidigare. Resan till Köpenhamn/Kastrup förkortas också vilket säkert uppskattas.

En dag begav jag mig till Limhamn för att hälsa på en gammal arbetskollega som bodde på Victoriahemmet. Hon är av samma ålder som min saliga moder och behöver nu hjälp med även det mest alldagliga. Först kände hon inte igen mig men när hon väl hörde mitt namn fick hennes anlete ett solsken över sig. Det värmde. Det märkliga är att hon är hittebarn från kyrktrappan i vår socken med utsikt över fjärden. Victoriahemmet är nybyggt och modernt. Ett sådant boende hade även jag önskat salig moder de sista åren i hennes liv. Vägen dit ut var full av snö men bussarna åkte ändå sina rutter.

Snö fanns i mängd och massor. Gångstigarna var snöröjda, även busshållplatserna. Ett två-manna-team med skyffel och sopborste pustade busshållplatserna men när man sedan lämnade busshållplatsen fick man använda egen fyra-hjulsdrift genom snödrivorna. Snön gick minst till knäna. Det visade sig att Maclindhe bodde i närheten på fashionabla Victoria Park, ett boende som hon uppfattar som högst vanligt trots att det är utpekat som överklass. Nåja, därom må de lärda tvista, huvudsaken är att hon har en amper penna  i skick.

Malmö må ha sin lilla charm även på vintern men sommartid är staden på topp. Ribban, alla parkerna, Öresund, Malmöfestivalen, Lilla Torg och alla restaurangerna, Möllevången, närheten till kontinenten och Köpenhamn, skånskan. På tal om skånskan tyckte jag att den var erbarmligt ful när jag flyttade till Malmö på mitten av 1970-talet. Idag är den för mig det ett explosivt, levande, rebelliskt språk. Länge leve Skåne!

 

Tidig morgon på Entré Malmö

Lilla Torg i Malmö som sommartid är fullt med serveringar

Frusen kanal med Kronprinsen i bakgrunden

Några tappra fruktförsäljare på Möllevångstorget i januari

Det är de här husen på södra kajen som inte jag riktigt gillade

Station Hyllie

Nedgång till station Triangelen

Perrongen på station Triangelen

 

 

Nya skor

Vänster sko gav upp. Den gapade som en utsvulten groda längst fram. Sula och övrigt fundament i skon ville inte samsas. Någon föreslog att jag skulle linda silvertape runt näbben på skon men det tyckte jag lät för fattigt. Någon luffare är jag ändå inte.

Jag begav mig söderut för att uppsöka skoaffären med det lilla extra. Väl framme förkunnade jag att jag ville köpa en ersättande sko. Jag visade utan skam upp min defekta fotbeklädnad för att förvissa mig om att jag skulle få ett liknande exemplar. En dam som redan i dörren visade mig uppmärksamhet rusade genast åstad till avdelningen för fotriktiga promenadskor.

”Njaaää, jag vill ju ha vinterskor, liknande som jag nu har på fötterna”, förklarade jag. – ”Sådana med halvskaft”

Avdelningen för rejäla vinterskor visade sig vara decimerad. Det var nog därför hon slank förbi den på väg till vanliga lågskor. Visserligen fanns en och annan sko som skulle klara en mindre snödriva men rätt storlek var svårare att uppbringa. Jag provade ett par med massor av skosnören. Jo, de passade, men inte såg det snyggt ut på en medelålders herre. Efter visst funderande hittades dock en kompromiss. De var bruna och med dragkedja på varje sida. Nåja, de syns inte. Dragkedjorna. Annars rätt snygga och praktiska.

Svårigheten men att hitta ett par vinterskor med skaft denna tid på året tolkar jag som ett vårtecken. Ute är vinterskor, snart finner vi på hyllorna mest lätta skodon som trivas bäst på solvarm trottoar. Jag tittade även runt i ett par köplador och kunde konstatera att vi är ett folk av gummistövlar och sportskor. Sådana fanns det massor av. Själv skall jag vid rätt tillfälle köpa nya boots. Säg, vem gillar inte ett par häftiga boots?

Annars snubblade jag över en trevlig hemsida med mode för herrar, http://www.manolo.se/ Stilguiden för män. Där finns ett och annat tips när garderoben skall förnyas.

Här hade jag tänkt lägga upp en video med Dag Vag, "Nya skor". Men den fanns inte på YouTube så då blir det bara bild på nyförvärvet.

Hunger och hemlängtan

I saltgruvan har alla en liten plastbit. Den viftar vi med när vi kommer, när vi går hem, när vi skall inta lunch. En brun sak, stor som en större nagel.

Här och där finns en liten apparat som känner igen plastbiten. När de tu mötas öppnas en liten tryckskärm och där kan man trycka vad man behagar. På skärmen finns en tunn plastfilm. Den har gått sönder på sina ställen. Hålen är lite större på vissa ställen, lite mindre på andra ställen.

Jag undrar, varför är skadorna på plastfilmen större där vi trycker för att gå hem och för att gå på lunch? Kan det vara för att vi är mera ivriga och snabba när vi är på väg hem än när vi kommer till gruvan i tidig otta?

Ja, så måste det vara. Hunger och hemlängtan gör oss snabba och otåliga medan nära förestående arbete har en lugnande inverkan på vårt tryckande. Därför, känner du dig nervös, tänk på jobbet, det har en dämpande inverkan!

Det är skilland på hutta och huttra.

Den döden dog

Där satt jag i all sköns ro och lekte med min nya leksak, mobiltelefonen. Bl.a. installerades ett program för att se hur vädret blir. Ett annat program som fann nåd för mina ögon var ett GPS-program som mäter sträckan jag färdas. Till sister Jane är det ganska exakt 200 m. Översättningsprogrammet jag testade gjorde lite som det själv ville. Jag provade att översätta ”katt” till finska. Svaret blev ”cat”, så nu vet ni det. Det ligger helt i linje med att avveckla nationalspråken i republiken som vissa politiker arbetar för. Programmet har redan avskaffat finskan.

Plötsligt ser jag i ögonvrån en liten grå skugga som kilar fram mellan stols- och bordsben. Hade det inte varit för det där klampande ljudet av små fötter hade jag trott att det var en synvilla. Men jag hade sett rätt, det var en liten mus som behagade besöka mig. Vi stannade upp, lika förvånade båda två, innan jag rusade fram för att ge den smäll med träskon. Jag hann inte.  Tro mig, jag har inget emot besök, men möss bör hålla sig borta. Trots deras litenhet gör de stora ljud. Speciellt om natten när jag försöker sova kan deras smattrande fötter mot golvmattan uppfattas som en häst i full galopp.

Nu inleddes en katt- och råttalek som pågick hela eftermiddagen. Ja, det var jag som var katten och musen var råttan. Med jämna mellanrum tittade musen fram och tog en runda på golvet. Lika snabbt var jag framme med en sko i högsta hugg men jag missade varje gång. Ibland var det bara centimeter ifrån en fullträff men den hade turen på sin sida. Det måste ha sett ut som Tom och Jerry i full fart. Den tog sin tillflykt bakom kylskåpet, smet in bakom köksinredningen och svårast var det att hitta den när den for in i vedlådan.

En gång smet den in i på toaletten (kanske den blivit nödig av allt spring?) och då trodde jag att den gjort sitt livs största misstag. Jag rusade efter och stängde dörren och började leta mus. Där hade den inte mycket att gömma sig bakom, men den bara försvann. Inte ett spår någonstans. Det var i det läget jag började fundera var musfällan fanns.

Så plötsligt dök den upp bland datakablarna som låg på golvet. Bara en halv meter från mina fötter. Denna gång var det jag som hade tur och med ett välriktat tramp ändade jag dess liv. Som tur var krossade jag den inte under min träsko utan bara en tunn rännil med blod från näsan rann ut på golvet. Men död var den och med ett kast försvann den ut i snödrivan. Så var den leken slut.

Sedan gjorde jag mig litet ätbart. Korv, en betydande hög brysselkål, gurksallad och oliver blev dagens rätt. En brysselkål föll på golvet och den kastade jag bort. Normalt hade jag bara blåst lite på den och lika glatt stoppat den i munnen men när nu musen åkt slalom över golvet halva dagen vågade jag inte äta rymlingen (brysselkålen, inte musen!) från tallriken. Man vet inte vad den lilla inkräktaren hade för smittsamma saker på fötter och päls. Jag har en gång drabbats av sorkfeber och det var ingen trevlig upplevelse. Nöjd är jag dock att jag inte kommer att störas av någon mus kommande natt.

 

Dödligt näsblod

När vi minst anar

”Det är ganska intressant att ha cancer”; så inleds ett program som jag gärna vill tipsa om.

Ofta klagar vi över struntsaker; vädret, trötthet, en ogin medmänniska, en liten olycka, en tumnagel som gått sönder, billåset som frusit fast. Visst, just då är det PROBLEM i kvadrat, men när man tänker efter; visst skulle det kunna vara mycket värre?

Programmet jag avser kan ses i repris på lördag (2011-02-19) kl. 15.30 på FSTV5 eller på nätet, http://arenan.yle.fi/ohjelma/4089.

Det är program som ” Seportaget: Äventyr i denna kropp” som gör att man orkar betala licensavgiften för televisionens utsändningar.

Egentligen handlar det inte speciellt mycket om cancern men den finns i bakgrunden som ett kitt för ett liv efter beskedet om sjukdomen.

John Wickström bor på Kökar (Åland) i ett gammalt sädesmagasin som han rustat upp. Han köpte det för 500 mark. Något annat han också köpte var en gammal träbåt från Limhamn för 800 svenska kronor.

Han är f.d. sjökapten, äventyrare och gillar att måla. I programmet träffar han Nina, dotter till en kusin. Han funderar på att segla jorden runt. Han har humör och är en lycklig man. Trots sin cancer.

Se programmet och känner er lite mera harmoniska! Det gjorde jag. – Fina bilder, vyer och tankar som föds.

 

På språng