Dansen

Gårdagens danstillfälle blev på alla sätt och vis lyckat. Någon sand i skorna fick jag inte och inte heller stötte jag tårna mot någon tallrot. Maxmo dansbana har rustats upp berömvärt och trivseln var inte att ta miste på. Det varma vädret gjorde också sitt till.

Fyra områden kunde urskiljas: själva danspaviljongen, husbilarna, öltältet (som egentligen inte var ett tält utan en inhägnad) och bryggan med alla båtarna. Det var bara att cirkulera och mingla med folk till höger och vänster. Egentligen kände jag rätt lite folk, mycket beroende på att andelen ungdomar var stor, men då var det bara att ta kontakt och prata på. Det gjorde jag.

Tre damer från södra delen av landskapet kändes igen på sitt språk, vilket jag påpekade. Så lätt var det att starta en trevlig konversation. De kom ända från Korsnäs, världens mest svenskspråkiga kommun, sägs det. De hade vägarna förbi och slank in, sade de.

Andra damer slank oblygt in på herrarnas toalett när kön till damernas blev för lång.
– Ho, ho, är någon inne, hojtade ett par nödiga madammer och rusade in utan att vänta på svar.
Ett otyg är vissa karlar som på småtimmarna ställer sig var som helst för att lätta på blåsan utan att genera sig det minsta. Toaletter för manfolk fanns det nog så det borde inte ha varit lång väg till lämplig tupp.

Musiken skötte med glans av San Marino & Linda (lyssna gärna på demolåtarna som finns på hemsidan), en orkester med lokal anknytning. En av medlemmarna är med i saltgruvan och bygger bastur lika skickligt som han trakterar gitarr. Själv dansade jag inget men andra var desto flitigare. Kanske jag minglade för mycket?

Det är skillnad på danskulturen mellan finska och svenska områden i republiken. De finskspråkiga håller på med sin humppadans medan bl.a. buggen är populär i Svenskfinland. Själv är jag anhängare av riktig tango, speciellt den argentinska. Tyvärr har jag är jag ingen fena på den dansen heller men jag skulle gärna vilja lära mig. Livet är ingen dans på rosor men gårdagskvällen var ändå ett undantag.

Och dansen den tråddes på nypudrat golv.
Här samsas båtburen ungdom. Man är ung så länge man själv vill.
Bland tallar hörs en melodi, i skymning skymtar en paviljong
Annonser

Semester

Semestern börjar idag. Tänk, fyra veckor som är ens egna utan tidiga morgnar, chips vid uret och slit i saltgruvan. För svetten har runnit senaste tid, annat kan inte sägas. Ute har temperaturen hållit sig närmare +30 grader vissa dagar och i gruvgångarna har korpar svingats med bravur. Dammet låg som en dimma i vissa orter och svettpärlor glittrade i pannlampors sken. Det där med pannlampor är väl att ta i men det passade bra in i textflödet, tyckte jag.

Nu känner jag mig avslappnad men tidigare idag ondgjorde jag mig över den täta trafiken på pulsådern genom landskapet och vissa kuskars sega bruk av sporren. När skall provinsens politiker få foten ur vagnen och börja agera för upprustning av R8 norr om provinshuvudstaden? Brysselkålen var också slut i köpladans frysdisk vilket irriterade mig. Tänk, att en sådan viktig grönsak saknas i disken. Skandal!

Dock blev jag på gott humör när sister Jane erbjöd sig att skjutsa mig till sommarens stora höjdpunkt vad gäller dans och naturupplevelse i sand. Visst, jag hade kunnat rida dit på Brunte och tillbaka också men då hade jag inte fått smaka på frestelserna i öltältet. Brunte är nämligen allergisk mot promillen som lätt uppstår när man svingar en bägare eller två. Tänk att ha en sådan sister i närheten som ställer upp när det kniper. Guld värd.

Nu drar jag på mig mina gyllene skor och svävar ut i landskapets gröna sfär för att svingar mina lurviga två vid böljan den blå i  Maxmo berså. Usch för fåniga rim men låt stå.

Sköna ryska damer i dans, dock inte i Maxmo utan i Idensalmi sistlidna weekend.

A priori

Jag gillar ovanliga ord och ordbyggnader. Ikväll hördes i bilradion ett av dessa härliga ord, eller skall vi kalla det uttryck? A priori, sade damen i radion. Oj, tänkte jag, äntligen ett sällan hört uttryck. När jag grunnat på uttrycket ett ögonblick kom jag på att jag inte hade den blekaste aning vad det betydde eller hur uttrycket används. Det störde mig. Men si, det går väl att ta reda på, tänkte jag.

Jag besökte en av mina mostrar ikväll. Just som jag satt i finsoffan ringde Glada Tomaten.
–Jo, hej, jag är på besök hos moster, upplyste jag honom om.
– Är du framme hos moster nu, frågade han. Förra gången jag ringde, för så där en tio dagar sedan, var du cyklandes på väg till moster. Har du kommit fram nu?

Jo, till moster hade jag kommit fram även om det var en annan moster och att jag dessemellan gjort mycket annat som ni förhoppningsvis uppfattat.

Om jag i episoden ovan kan använd a priori på något sätt vet jag inte för när jag forskat färdigt blev jag inte mycket klokare. Wikipedias förklaringar gick över min horisont och är det någon annan som har en bättre tydning bör ni genast skriva en kommentar. Tillsvidare bör jag avhålla mig från att briljera med a priori i mitt tal. Men visst lockar det att kunna inflika ett a priori på rätt ställe när man konverserar.

Gröna sitsar för de som vänder ryggen till

Den som ändå kärring hade…

Frukosten på Sokos Hotel Koljonvirta var utomordentlig men på toaletten hade en storväxt person haft problem. För besök i duschen skulle kanske en alltför välmående person behövt smörja in hela kroppen med solkyddskräm för att pressa sig in i duschkabinen. Själv smorde jag bara in näsan och kinderna för att skydda mig mot brännande sol.

I närheten av hotellet fanns också flera restauranger, pubar och ett par nattklubbar. Det var inte heller långt till hamnen och terrassen på Olutmestari. Staden är inte stor och det mesta är nära till.

Jag tog mig en promenad i tidig morgonstund för att något utforska staden på egen hand. Först letade jag efter den skolbyggnad där republikens mångåriga president Urho Kalevi gått i skolan ett par år. Till min hjälp fann jag en äldre dam med käpp som erbjöd sig att visa mig stället. Hon var pratför och ville veta varifrån jag kom och vad jag gjorde i staden. Hennes egen dotter med familj var också på semester i Joensuu-trakten vilket jag nogsamt informerades om.

Nästa mål var stadens kyrka uppe på höjden. Det finns en äldre Gustav Adolfs kyrka i utkanten av staden men den låg för långt borta för mina planer den morgonen. Tyvärr var nya kyrkan stängd varför jag förgäves bankade på porten.

I närheten kom jag i samspråk med en dam som rastade sin hund. Hon kunde  svenska ganska bra men använde en kombination av finska, svenska och engelska för att konversera, s.k. fisvengelska. Hon var journalist på stadens tidning och berättade mer än gärna om sin stad. Hon var ättling till karelska flyktingar från andra världskriget och rekommenderade därför varmt att jag också skulle besöka den ortodoxa kyrkan i andra ändan av esplanaden. Kyrkan var inte öppen förutom vid gudstjänster men man kunde hämta nyckeln vid hotell Artos och själv agera kyrkvaktmästare och guide.

Damen ifråga ville också visa mig ett konstverk tillägnat poeten Helvi Juvonen föreställande sporer från den lappländska lavan om jag förstod rätt. Hon läste t.o.m. en dikt på stående fot som konstverket var förknippat med. Jag kände mig smått hedrad av hennes genuina intresse för att berätta om staden. Det är just sådana tillfällen som är värdefulla på en resa när man får spontana kontakter med infödingarna.  – Själv hade hon sent föregående kväll badat i sjön nedanför kyrkan och hon skulle också ha deltagit i dagens stora evenemang som kontaktperson för journalister som besökte grannkommunen Sonkajärvi där Kärringkånk gick av stapeln. Hennes familj var dock viktigare detta år tyckte hon.

Detta föranleder mig att glida in på resans höjdpunkt, Kärringkånk i Sonkajärvi –  (Wife Carrying World Championships), ett årligt återkommande evenemang där samarbetet mellan man och kvinna kommer till sin fulla rätt. Han kånkar och hon hänger på. Men först besökte vi profeten Elias kyrka sedan vi hämtat nyckeln på Hotell Artos som var inhyst i det karelskortodoxa kulturcentret Evakkokeskus. Kyrkan är inte gammal, byggd efter andra världskriget. Den är vacker invändigt med många målningar, ikoner och förgyllningar av olika slag. Allt till en klarblå bakgrund. Det bestående intrycket var blått och guld när vi gick därifrån.

I Sonkajärvi var det hett som i bastun. Solen sken och folket svettades. Mest svettades deltagarna i kärringkånkandet. Med mer eller mindre ”viktig” fru på ryggen skulle de arma karlarna spinga 252 meter på en bana med vattengrav och hinder. En del sprang verkligen medan andra kroknade redan vid vattengraven och med möda gick resterande del av banan. I lagstafetten var det en som i full fart orkade hoppa över de två hindren på slutrakan med kärring på ryggen. Det kan man kalla starkt gjort.  Lagstafetten gick till så att det var fyra män som sprang varsin sträcka medan en kvinna utgjorde stafettpinnen. Det fanns också ett flertal internationella deltagare men själva VM-tävlingen vanns i år av ett finländskt par, Taisto Miettinen och Kristiina Haapanen, på tiden 1 minut. Inte dåligt.

På kvällskvisten sökte vi oss ned till hamnen i Idensalmi för att äta middag på Olutmestari. Orkestern var mera lågmäld denna kväll och vid ett bord så långt borta som möjligt från scen beställde vi in gös som middag. Solen sken, fisken smakade utmärkt och utsikten över vattnet var fin.

Vid vårt bord slogs sig ned en man som gärna ville prata.  Han hade nog fått sig en eller två rackare innanför västen och var kanske därför extra språksam men folket i staden verkade allmänt öppna och ville gärna prata när tillfälle gavs. Mannen ifråga hade ganska konservativa åsikter om det mesta. Han gav inte mycket för senaste årtiondens styre i republiken utan hade redan utsett ny kommande president och även vissa ministrar i sin idealregering. Kärringkånk var också ett av världens dummaste påhitt, tyckte han. Svenska språket var inte heller speciellt populärt och han ansåg att de som bodde i östra delarna av landet borde få välja ryska istället för svenska i skolan. Det finns naturligtvis en poäng med detta men samtidigt tyckte han att finlandssvenskarna har fördelar i förhållandet till finnarna eftersom de som talar svenska också har tillgång till svensk arbetsmarknad och annat som Norden kan erbjuda. Just detta tycker jag själv är ett av de främsta argumenten för obligatorisk svenska i republikens skolor. Den som inte kan åtminstone hjälpligt svenska stänger också till stor del ut sig själv från övriga Norden. Visst är engelska gångbart på de flesta ställen i Norden men tyvärr pratar en del finnar ganska dålig engelska och då är det hugget som stucket. Svenska är ändå ett av landets två nationalspråk; varför slarva bort det genom att göra det enkelt för sig i grundskola och gymnasium och inte idas lära sig ett språk till. Själv läste jag tre olika språk i skolan förutom mitt eget modersmål. Inte trodde jag då att jag i framtiden skulle behöva tyska men si, så blev det. Jag är inte någon mästare på finska och förstod inte allt vad han sade men svåger som är helt finskspråkig fick föra samtalet och hållas oss stången mot denna debattlystna herre som ändå inte var Sannfinländare.

Lördagskvällen fick sin final på en gatuservering med god kvällsbit och lonkero. Traktens jenkki-flotta (Yankee cars) drog förbi samt en gammal brandbil med festande ungdomar och brölande signalhorn. Ett sällskap från Tyskland som satt vid bordet bredvid (som även de var där p.g.a. Kärringkånkandet) måste ha fått ett intryck av en stad med ständiga brandkårsutryckningar och dåliga brandbilar.

Vistelsen i staden avslutade jag med ett besök i den ortodoxa kyrkan klockan nio på söndagsmorgonen. Jag hade inte tidigare sett en ortodox gudstjänst i verkligheten och förväntade mig en rikligt utstyrd präst, svängande rökelsekärl i handen och mystiska ritualer. I stället blev det en mycket stilla och entonig tillställning. Prästen som var klädd i svart, fotsid långrock mässande entonigt böner i säkert tio minuter, tre damer sjöng samstämmigt föga melodiösa sånger och den ganska glesa församlingen stod hela tiden och gjorde ideligen korstecken och bugningar. Gudstjänsten var av enklare slag än jag väntat mig men kyrkan var vacker invändigt. Stilla smög jag mig ut när jag var mätt på ortodox liturgi.

Ett par timmar senare lämnade vi en söndagstom stad, via Virta Bro där enligt diktaren, Sven Dufva stred, med sikte på kusten i sydväst. Temperaturen var nu mera behaglig och ett molntäcke svävade över staden. När vi närmade oss kusten visade sig åter solen och vinden friskade i. Min första turisttur i republiken var till ända och jag var nöjd och belåten med besöket i Iidensalmi och Kärringkånkandet i Sonkajärvi. Stor karl med god kondition och liten, nätt fru har stora möjligheter att vinna tävlingen och inhösta första pris bestående av kvinnans vikt i öl. Den som ändå kärring hade, kondition och spring i bena… för törstig behövde man då inte förtvina.

Baddare på att bada
Koreansk ryttare, finsk häst
Upp och ned i böljan den ljusblå men hästen den travar vidare med skygglappar på
Blå, blå toner i profeten Elias kyrka
Fiskpojken står oblygt på torget i Idensalmi

Turist i republiken

Om man bortser från korta utflykter i provinsen, lumpen i Brigaden, snabb genomfart i republikens huvudstad och ett bröllop i Jyväskylä har jag inte alls turistat i republiken. Utrikes har jag besökt ett antal länder och platser men inrikes är jag ganska så blank på resenärens mödor och upplevelser.

I fredags for jag tillsammans med sister Jane och gemål i deras bästa linjalkärra i nordostlig riktning för att utforska de inre markerna av lejonrepubliken. Först gjorde vi en snabb tur genom sommarfagra och natursköna Larsmo som är känd för att hysa många barnrika familjer. Där är det inte tal om ett eller två barn per familj utan minst ett halvt dussin barn bör far och mor hinna med att framställa och nära om de skall hålla sig till normen. Genom denna kommun går Sju broars väg. Vackert och gårdarna var välskötta.

Vi passerade Kokkola och styrde snart österut. Här fanns mycket skog, stora mossar, blomstrande samhällen och fina vägar. Utanför vår luftkonditionerade tillvaro lyste solen stark och hettan på närmare 30 grader slog emot oss när vi öppnade dörrarna i ekipaget när vi tog paus. Ett riktigt präktigt sommarväder med andra ord.

Vi kom till en liten stad, vackert belägen vid sjöar, där vi beställt logement som visade sig utfalla till vår fulla belåtenhet. På torget dansade ryssar i färggranna dräkter och efter en stund hördes äkta humppa från inhemsk orkester. Folk såg ut att trivas. Nere vid hamnen fanns Olutmestari som rekommenderades som stadens bästa terrass på nätet men där spelades hög och bullrig musik varför vi avvek från stället trots skönt läge vid vattnet. I närheten fanns världens minsta restaurang Kuappi som bara har ett bort och två stolar inomhus men de stänger kl. 19 på fredagar så den kunde vi inte heller besöka. Därtill var vi alldeles för många, en av oss hade fått ställa sig på kö medan två av oss hade läskat sig med något drickbart.

Istället vandrade vi genom staden och hamnade på Chaplin som hade betydligt mera normal ljudnivå. Vi såg ett flertal jenkkibilar som cruisade längs esplanaden varav ett par tilldrog sig vår uppmärksamhet på grund av den illgröna färg de begåvats med. Jag föredrog en irländsk öl som tyvärr var ljummen medan sister Jane beställde ett glas vatten och en ”Mummon tohveli” (mormors toffel) som var en brungrå shot som vi lyckades övertyga henne om att beställa.

Gemålet behagade börja gäspa varför vi bröt upp rätt tidigt och återvände till sköna sängar som väntade. Stadens namn är Iisalmi (Idensalmi på svenska) och är inte så bakom takana som man kan tro. Tvärtom, den var riktigt trevlig.

Ko mellan bod och kvarn.

Inhopp i sommarkväll

Jag gjorde ikväll ett kort inhopp i höbärgningsbranschen och hjälpte grannen att på traktorkärra lasta höbalar som han idag producerat på åker och äng. Ett mindre lass fick vi ihop och fåren har förhoppningsvis tuggmotstånd någon dag av detta värv. Ekipaget skred värdigt fram på ängen med en f.d. busschaufför vid styret. Han har vanan att stanna till vid hållplatser när så behövs och den färdigheten kom väl till pass ikväll. Det var kul att åter få känna på torrhö och vädra en välbekant doft i näsan. Det är kanske 25 år sedan jag själv i egen regi var flitig på höängen.

Nu är det mest klippning av gräsmattan som står för dörren en gång i veckan. På vintern är det snöskottning och på sommaren är det gräsmattan som skall skötas. Alltid något på gång. Men på vintern kan det gå flera veckor innan man behöver skotta snö ifall det behagar vara kallt och klart väder men på sommaren växer gräset oberoende om solen skiner eller om det regnar. Är det en längre torrperiod på sommaren upphör nog gräsklippandet också så småningom.

En annan jämförelse mellan sommar och vinter är mygg och kölden som biter i kinden. Fast på sommaren trivs myggen inte så gärna i gräsklipparens kölvatten och på vintern får man upp ångan rejält ifall det finns drivor höga och tunga som skall skottas väck. Då märker man varken mygg eller köld.

Den största skillnaden mellan sommar och vinter är ändå ljuset. Finns det något trevligare än att sitta ute sent en ljummen sommarkväll och bara njuta av naturen och ljuden som hör sommaren till? Om man nu får vara ifred för myggorna, vill säga.

Slingrande väg i sommargrönskan

Who?

Idag, midsommarafton, inträffade ett sammanträffande. Det var mycket folk i den lokala köpladan på förmiddagen och kön till de två kassorna sträckte sig ända till mjölkkylen.

När jag anlände skulle jag först ha tag i en korg för de varor jag tänkt inhandla.  Korgarna fanns vid kassorna eftersom ingen tydligen hade tid att återbörda dem till ingången. Just som jag nappade tag i en korg sade en man som stod i kassakön ”Hej”, jag tittade upp och såg en för mig fullständigt okänd person. Noll koll men jag svarade med ett något fördröjt och frågande ”Hej”. I mannens sällskap fanns en äldre dam som halvhögt sade: ”Han känner nog inte dig”.  Så sant, så sant.

En stund senare när jag intensivt studerade innehållet i hyllan med kemikalier för rengörning dyker samma man upp och säger åter ”Hej”. Samma svar ”Hej” från min sida men något förvånad blev jag. Han säger mitt namn och undrar om jag är jag. Jo, jag är jag, det vet jag bestämt. ”Känner du inte igen mig? Vi är ju t.o.m. släkt.” Min hjärna snurrade på högvarv och blicken fokuserades ytterligare men inget pling dök upp. I samma ögonblick han sade sitt namn dök också skuggan av en aning upp i mitt hjärnkontor om vem det kunde vara.

Det visade sig vara en skolkamrat från den tid vi tillsammans fick intaga grundläggande lärdom i skolhuset på den höga backen i grannbyn.

I unga år flyttade han till den gröna ön och där har han stannat. Inte konstigt att jag inte kände igen honom. Visst har jag träffat honom kort en gång för 20 år sedan när han var på semester sedan men själva flytten till Irland skedde för kanske närmare 40 år sedan.

Det märkliga är att han kände igen mig trots att jag säkert har förändrats under alla dessa år. Jag har upplevt samma fenomen flera gånger; folk som känner igen mig men som jag inte har den blekaste aning om vem de är. Kanske jag är väldigt kännspak. Själv har jag ett bättre korttidsminne vad gäller människor. I en stad kan jag lätt minnas de människor jag sett i ett gathörn en halvtimme senare när de åter dyker upp. Upps, där är hon med den konstiga frisyren och de höga pumpsen, han med den bruna kavajen och snedgångna skor.

Kul var det i alla fall att han kände igen mig och vi fick en liten pratstund. Just sådana sammanträffande förgyller tillvaron.  Hans dialekt var perfekt och vad annat var att vänta. Han har inte påverkats på samma sätt som våra emigranter i kungariket eftersom det är ett helt annat språk han använder i vardagen.

Ferdinand firar tillsammans med avkomma (?) midsommar i Fladan.