Verser från rymden

Det är inget fel att sjunga eller vissla på jobbet. Det tyder väl på att man trivs? Igår drog Glada Tomaten och jag en kort duett. Valet av sång var något annorlunda och var bara något som dök upp ur tomma intet. Jag kunde någon rad här och där medan Glada Tomaten verkade till min förvåning t.o.m. kunna någon hel vers.

Tidigare i veckan dök något annat upp som en katt vid kylskåpsdörren. Salami och Zulamit. Paret bara fanns där helt plötsligt och pockade på uppmärksamhet. Det blir så när man knogar på i saltgruvan och tankarna fladdrar iväg. I förbifarten kastade jag frågan till ovan nämnda Glada Tomat; vem var Salami och Zulamit? Det visste han inte. Han fick hemläxa. Det var knappt att jag visste det själv men jag drog mig till minnes att det var ett kärlekspar i en dikt. Vem skrev dikten och vad handlade den om? Visst hette dikten Vintergatan?

Dikten lästes en gång i småskolan på en julfest. Programmet bestod av sedvanlig sång, ringdans, teater och en och annan dikt. Varför personerna i denna dikt stannade i minnet vet jag inte men dikten var lite vemodig och så fanns kosmos i den. Den tiden var det mycket rymdfärder på gång. Kanske var det så att jag tvingades läsa någon vers i dikten?

Glada Tomaten glömde naturligtvis namnet på de båda i dikten men gjorde ändå ett tappert försök på nätet för att få reda på mera. Salami och Zulamit var som bortblåsta ur minnet, istället dök Romulus och Remus upp av någon konstig anledning. Båda paren är mytiska men ändå vitt skilda i sina väsen. Själv kom jag att grunna på vad varginnan hette som tog hand om Romulus och Remus. Frågan fick en låsning i hjärnan och har inte släppt ännu. Hade varghonan alls något namn?

Sången som hördes i saltgruvans dunkel var ”Vi skall fara bortom månen” som en gång sjöngs av den gode Carl Öst. Den var väldigt modern på sin tid med raketer, kosmonauter och astronauter i texten. Tilläggas kan, är att Glada Tomaten inte är någon speciellt kyrklig person men kan, trots sin relativt späda ålder, en hel del gamla låtar, både sakrala och världsliga.  Han var inte ens född när Calle först gjorde en hit med sin sång.

Det är mera än 40 år sedan Carl Öst sjöng om ”dessa sista dagar” i sin sång. 1966 var året.

Annonser

Flanell

I saltgruvan går många omkring med flanellskjorta under den kalla delen av året. Ungdomarna gör det inte men många av oss som är gammal i gemet växlar till flanellskjorta i oktober. Flanellskjortan är tydligen en generationsfråga.  På sommaren är det dock t-shirts som täcker övre delen av våra lekamen. Igår investerade jag i tre nya flanellskjortor och är nu rustad inför vintern.

Normalt har vi uniform klädsel, blå eller grå. Men skjorta eller t-shirt är valfri. Flanellskjortan köps ofta på HH och är ganska tråkig och har föga variation i designen. Billig och håller en säsong.  Sommaren bjuder på fler motiv när t-shirten är dominerande. Sommaren är också mera internationell. Istanbul, London, Buenos Aires, Dubai, Gotland, Greece, New York, Canary Islands, Thailand skymtar förbi på våra bringor när vi gräver oss fram i gångar och orter. Glada Tomaten har ibland en skrikande grön-gul t-shirt som gör att hans syns. Som en nymornad rödglänsande finne på näsan ser man honom på långt håll. Det är bra, då vet man var man har honom. Stora Yxan har ofta motiv med Marathon. Han samlar på marathon-lopp och t-shirts finns för varje lopp av betydelse. Medicinmannen har sällan någon mera inspirerande beklädnad utan skuttar mest omkring med vanliga jeans och blå jacka.

Det slår mig att vissa ord är olika på svenska i republiken och kungariket. Själv använder jag t-shirt, läsk och keps. I republiken är motsvarande ord t-paita, lemonad och lippis. Flanell torde dock vara samma i republiken och kungariket. Det finns dock många fler spännande tygord. Terylen, gabardin, polyester och lurex t.ex. En skjorta i lurex skulle säkert göra succé i saltgruvan.

Vad bilden har med inlägget att göra vet jag inte, men här får ni en bild av apoteket vid Kyrko- och Hovrättsesplanaden. Klicka på bilden så ser ni tre små UFO:s som kommer längs med Kyrkoesplanaden.

Minnen från diket

Tidigt i ottan när jag med Brunte rusar fram i landskapet, över back och krön, har jag senaste tid fått syn på ett par lysande figurer på nästan exakt samma ställe varje morgon. Just där i den branta backen innan bron lyser det upp i mörkret. Nästan som ett par änglar syns de. Det är två damer som är ute på tidig motionsrunda. De är riktiga friskusar, klockan är inte ens sex en gång. De månar om liv och lem. Därför har de rejäla reflexvästar.

Hösten är en vacker årstid med färger och klar luft.  Den första frosten nyper snart både löv och kind. Svartisen lurar och då gäller det att vara alert. Annars kan ekipaget hamna i diket eller något ännu värre.

Jag minns i min ungdoms dagar när jag fått körkort och även inhandlat en bil på höstkanten. En grön Ford. Naturligtvis skulle den provköras både en och fler gånger. Jag hade inte alls haft bilen många veckor och skulle ut på en tur en kväll. Vägen såg fin och blank ut. Blank och isig, skall jag tillägga. Svartis var något som jag som nykläckt chaufför inte stiftat bekantskap med tidigare. Jag tror inte ens att jag hade bytt till vinterdäck. I en kurva som till på köpet hade en vägbana som var kullig fick jag sladd. Bilen fick ett eget liv och for än hit, än dit. Den snurrade runt, vände näsan hemåt och stannade med bakändan i diket. Det hade inte varit så farligt men just där fanns det en spetsig sten som behagade ge bakändan en rejäl kyss. Ingen annan sten eller hinder syntes på något annat ställe men just där råkade det finnas en sten.  Plåtverkstad fick uppsökas och x antal bensinpengar fick avsättas för reparation. Hur surt var inte det när jag hellre velat se kosingen komma ut som rök ur avgasröret.

Det är bara två gånger, vad jag minns, som jag besökt diket sittandes bakom ratten. En annan gång höll det på att gå riktigt illa men även då klarade jag mig. Den gången fanns det en dalmatiner i bilen och hur nervös den hunden blev är en historia för sig själv. Jag nöjer mig att förklara att voffsen trodde bilen var en hinderbana där det gällde att hoppa mellan fram- och baksäte så många gånger den hann innan jag fick upp dörren. Ha inte en stor dalmatiner i bilen om ni ämnar köra rally utanför väglinjerna.

Den första dikeskörningen skedde inte alls långt ifrån där jag nu flera morgnar mött de lysande damerna. Att ha ordentliga reflexer eller reflexväst på när man gör höstliga promenader i mörker och skymning är inte dumt. Det kan bespara en både liv och huvudvärk.

Plåthäst i rondell

Sofi, hon kan skriva, hon…

Jag har läst boken. Utrensningen. Jag köpte den på Finska Bokhandeln i provinshuvudstaden. De har också en hel del böcker på svenska. Det lyfter vi på hatten för.

Boken handlar om två kvinnor, Aliide och Zara. Aliide är av gamla stammen, en kvinna som upplevt kriget. Zara såg sin chans i väst efter Sovjetunionens fall. Hon råkade illa ut.

Det som genast slog mig vid genomläsningen av boken var en viss likhet med en annan bok jag läst, nämligen Alexandriakvartetten av Lawrence Durell. Båda böckerna är mångfasetterade. I Utrensningen läser man om situationen för en ensam kvinna i Estland under andra världskriget och tiden därefter. Tyskarna kom, fördrevs och andra makthavare steg fram. Sovjetdiktaturens brutalitet strålar fram i boken. Aliide våldtas under förhör men gifter sig ändå med en kommunistpamp. Allt för att överleva och rädda gården. Hon förråder sin syster som skickas till Sibirien. Hon är galet förälskad i sin svåger som är nationalist. Honom gömmer hon i ett lönnrum i gårdsbyggnaden.

Zara är född i Vladivostok. Hon lockas till Västeuropa men hamnar i klorna på ryska maffian. Hon tvingas till prostitution och utsätts för terror. I princip samma terror som makthavarna i Estniska socialistiska sovjetrepubliken utövade. Skräck för vad som kan hända om de inte böjer sitt huvud och lyder.

De båda kvinnorna är släkt med varandra men har också annat gemensamt, skam och skräck. Ett fotografi för dem samman. Aliide är misstänksam. Zara vet inte om hon vågar ge sig till känna för sin mormors syster. Boken slutar i samma stil som är genomgående i boken.  Frågor som inte får något svar utan som man själv får gissa sig till eller spekulera om. Samtidigt knyts handlingen ihop på slutet utan att ge ett definitivt svar. Det finns så många frågor utan svar i boken att man tvingas att tänka själv.

I Utrensningen växlar Sofi Oksanen skickligt mellan olika tidsperioder. På ett liknande sätt beskriver Durrell Alexandria och vad som hände där, men genom olika människors ögon. I båda böckerna får man gradvis större klarhet om vad som egentligen hände men genom olika titthål och hur olika människor upplevde historien.

Utrensningen går nu på teatern i provinshuvudstaden men jag kommer inte att se den på scen. Jag vill behålla min version av Utresningen. Men gå på teatern ni som kan, eller läs boken. Det är den värd.

På spaning bakom glas

Om jag bara kunde skriva

Äpplena låg på sin vanliga plats, Allerums grevéost kostade samma som förra fredagen, två lökar vägdes, köttbullarna hade samma förpackning som senast. Påsarna med Klar Grönsakssoppa hade fått påfyllning i hyllan, grönt te fanns på sin vanliga plats men i hyllan med honung såg det ut som om det varit storm. En djungel av bröd mötte min syn, var fanns min favoritlimpa? En tub med tandkräm slank ned i vagnen. Igår höll jag en påse djupfryst brysselkål i handen.

Jag gjorde min fredagsrunda i köpladan. Flödet av hugade kunder ringlade runt hyllor och gångar. Som en kork i älven flöt jag med i strömmen, förankrad vid min vagn, med handen utsträckt för att snappa till mig varor.

Jag brukar sällan ha en inköpslista med mig. Istället har jag en bestämd runda där jag förhoppningsvis inte missar mina hyllor. Ketchup, hur tung kändes flaskan i min hand senast? Fanns det salt i hornet, kändes kryddpåsen tom, hur var det nu med sockret?

Produkterna i all ära men människorna i köpladan är ändå de mest intressanta. Jag lade märke till vissa människor därför att jag mötte dem med jämna mellanrum under den dryga timme jag snurrade runt i köpladan. Gammal bekant från ståndet med potatis dyker plötsligt upp vid hyllan med citronsaft. Oj, damen med batterier i handen skulle också inhandla fläskkotlett. Mannen med skägg som öppnade äggkartongen plockar också fem burkar mjölk i vagnen. Ungen som skrek vid fiskdisken skrek fortfarande när mor knappade in kreditkortets kod i kassan. Jobbigt.

Jag såg en man med stor mage, format dubbelgravid. Jag såg en kvinna, klädd som om det vore vinter. En MS-handikappad man som från sin rullstol hade en speciell teknik för att få varorna i korgen väckte min beundran. Det såg ut som trolleri. En man hade ett ärr från mungipan nästan fram till örat. Ärr efter stygnen syntes färska. Hur hade det gått till? En tös med vitt hår och svarta strumpor såg vilsen ut. Hon var inte ens i mopedåldern. En farbror tummade energiskt på grissteken.

I myllret av människor såg jag en bekant. Jag hojtade fram ett hej, han hejdade sig. Han såg trött ut. Vagnen full av varor, två barn i lägre skolåldern snurrade runt honom. Hur står det till? Jodå, jobb hade han tillfälligt på deltid för frun blev intagen på sjukhus tidigare på dagen. Inte första gången. Han visste inte hur det skulle sluta. Sömnlösa nätter med oro och grubblerier. Han såg sliten ut. Han fick åter liv i ögonen när vi talade om fiske och båtar. Jag önskade att jag kunnat hjälpa honom. Men hur?

Så såg min fredagskväll ut. Besök i köpladan, proviant inhandlades för kommande vecka. Ett antal livsöden passerade mig. Alla vore de värda en egen bok där det väsentliga i deras liv  mejslades fram. De har helt visst något att berätta. Om jag bara visste och kunde skriva som mästarna. Idag läser jag de sista sidorna i en bok som berört mig. Skriven av en begåvning. Tänk att man ändå kan läsa.

Människor på språng, både konstgjorda och levande. Vem vet när lejonet får liv och slukar någon?

72 dagar

Idag blev jag glad när jag kom hem och fann att min saknade konstbok kommit.

I somras när jag besökte Canada avlade jag en visit på ett konstmuseum norr om Toronto, McMichael Canadian Art Collection i Kleinburg. Där fick jag uppleva underbar kanadensisk konst på väggarna och många landskapsmålerier visade vilket naturskönt land Canada är.

Jag beslöt att köpa en konstbok med text och många bilder på konst från den permanenta utställningen. Tyvärr var boken för stor för min trånga kappsäck så jag beslöt att skicka den per post på billigaste möjliga sätt. 21 kanadensiska dollar kom portot ändå att kosta. Det skulle ta veckor att få den hem upplystes jag om. Det hade dock ingen betydelse för mig, jag kunde nog vänta lite.

När september månad gjorde entré och jag fortfarande inte fått någon bok började jag göra efterforskningar både i republiken och i Canada. Ingen visst något om ett paket till mig och jag började så smått misströsta. Men så dök den upp idag. 72 dagar efter att jag sänt iväg den från Canada. Snacka om snail-mail.

En stor del av kvällen har jag suttit och bläddrat i boken och även läst en snutt här och där. Jag är verkligen glad att jag köpte den.

En konstnär var verk jag tycker mycket om är Lawren S. Harris vars landskap och vinterbilder är underbara och annorlunda. På nätet fann jag följande sida hos Bert Christensen’s Cyberspace Gallery som visar ett urval av hans konst och i boken fanns andra färgrika alster av denna man. Han var också skapare av Group of Seven, en samling konstnärer vars konstnärliga hemvist är McMichael Canadian Art Collection.

Ingången till McMichael Canadian Art Collection i Kleinburg ON.

Vem föddes i Butkan?

Idag spolades och rengjordes vattenledningen i byn. Eller rättare sagt, en av ledningarna. Det är nämligen så att vi har två vattenbolag. Södra och Norra. Ett halvt dussin gubbar samlades vid pumphuset som också kallas ”vattenbutkan”. På plats fanns också en grävmaskin och en kompressor som skulle blåsa tryckluft genom vattenledningen.

Själv hade jag också tänkt hjälpa till men konstaterade rätt snart att detta klarade veteraner och fackfolk av galant. Men det var ändå kul att lyssna på jargongen och replikskiftet. Det gick nämligen ganska muntert till när de skred till verket; kopplade slangar, mekade inne i pumphuset, skickade ut folk hit och dit i byn, talade i mobiltelefon, startade kompressorn. Nå, sedan kompressorn startat var det inte mycket  man kunde höra för ljudnivån var minst sagt hög.

Herr grävmaskinsföraren är en speciell person med otaliga historier i minnet. Han känner trakten utan och innan och har träffat ett stort antal människor i sitt arbete. Att han sedan kan plocka fram dessa hågkomster och krydda pratet med tillhörande miner och gester är ren underhållning. Egentligen borde man dokumentera hans historier på ett eller annat sätt.

Han är också farfar. Hans son och sonson kom dit en kort stund. Hur gammal gossen är, vet jag inte. Jag har svårt att bestämma åldern på barn. Plötsligt stack han handen i fickan och tog fram en 5-eurosedel som han ville ge mig. Varsågod! Jag blev lite häpen och förstod inte varför han ville ge mig en peng. Det förstod nog inte någon annan heller. Kanske han fått ett anfall av givmildhet, kanske han bara ville visa att han hade pengar?

Efteråt kom jag att fundera på saken. Tidigare i veckan hade jag gett en slant till Röda Korsets katastroffond. Visst står det någonstans i Bibelboken att den som ger, han skall få mångfalt igen? Kanske femman som gossen erbjöd mig var ett symboliskt tack för att jag gett ett litet bidrag för att lindra nöden i världen? Tja, ibland blir jag smått filosofisk.

Jag tittade i torsdags på TV-programmet Adress: Barcelona, där huvudpersonen var en man från Karis i södra Finland. Han bor nu i Barcelona och berättade bl.a. om sin livsfilosofi. Han menade att livets mening var att växa, lära  och dela med sig. Jag kan inte göra annat än hålla med. Men att dela med sig kan ibland vara svårt. Till vem, när, hur, varför? Skall man prioritera eller ge till alla som ber om något? Skall man tänka till eller låta magkänslan styra?

En annan sak jag kom att fundera över är ordet ”butka”. Ordet är nog dialekt skulle jag tro eller ett ord som bara används i Finland. Men det låter varken svenskt eller finskt. Kan ordet ha ryskt ursprung? En butka är ett litet hus eller kan också vara en cell i arresten. Jag googlade på ordet och hamnade nästan i Sibirien. Det visade sig att Rysslands tidigare president Boris Jeltsin är född i Butka. Det var en man som bjöd på sig själv. Åtminstone när han hade fått ett järn eller två innanför västen. Visst minns vi med ett leende på läpparna när han besökte Tyskland och han blev så entusiastisk att han tog taktpinnen från dirigenten för orkestern och själv visade hur marschen skulle spelas. Rysk politik blev tråkigare sedan Boris försvann.

Idag var det andra takter i butkan. Gubbarna i byn rensade ledningarna och rent och fint vatten fick vi till kvällen. Det tackar vi för!

Bäst är nog då damerna får uppmärksamhet och Bill skrattar så han gråter.