Test

Kan jag fatta mig kort?

Fredag

Besökte Ebbas stad för att se om där fanns något drag, det var ju sportlovsvecka.
Köpte en korv. Chorizo, vad annat? Den var god. I Billiga Hallen fick jag en turistkarta över staden. Gratis.

På gågatan såg jag en stor skylt. En bekant har flyttat sin butik. Jag gick in för att värma mig lite och höra hur det går. En dam kom in och ville köpa nål och björntråd. Det skulle jag också behöva. Mina byxor har ett hål vid grenen. Inte stort men reparation med björntråd känns mera säkert.

Utan för en av köpladorna stod några gubbar som inte var nyktra. En såg ut att sväva fem centimeter ovanför marken. I köpladan talade de flesta svenska. Konstigt. Jag köpte en Bert-bok. Därför skiver jag så kortfattat. Jag påverkades.

Sister Jane ringde och böjd på fastlagssoppa på söndag. Sådan tackar man inte nej till, speciellt inte när det är nästgårds. Draget i Ebbas stad bestod mest av kylig vind i gathörnen.

Jag körde vidare till Sister Jane som bor i Lyckliga Staden. Hon och gemål bjöd på te och berättade om sin långa semester i Thailand. De var bruna, jag var vit. Hon hade varit på thaimassage. Nästa vecka måste hon uppsöka en läkare. Massagen var för hårdhänt mot ett finger. Svåger köpte där en skräddarsydd kostym för en oförskämt billig penning. Själv har jag bytt till lättare kläder. Tjocka vinterjackan kommer förhoppningsvis att användas mera sparsamt, stickad mössa har bytts mot keps och träskorna kan användas utan yllestrumpor.

Jag vet inte om jag klarade testet?

Kanske det borde sett ut på följande sätt:

Chorizo smakar gott i Ebbas stad. Turistkartan fick jag gratis och björntråd säljs fortfarande. Alla är inte nyktra en fredag i sportlovsveckan och jag längtar redan efter fastlagssoppan. Sister har ont i fingret, trots lata veckor i sydlig sol och svåger är mer än välklädd. Själv håller jag på att byta till vårlig skrud.

 

Chorizo, korv av klass i Ebbas stad

 

Ensamt dragspel utanför Billiga Hallen. Spelemannen som skulle stå för draget i staden var försvunnen.

 

En affär för tråd, tyg och plagg. Och massor med tillbehör.

 

Och just som bilden togs klämtade klockan!
Annonser

Begäran bifalls

När började jag blogga? Denna blogg startades under annat namn den 1 maj 2010. Om  något annat fanns innan är det höljt i dunkel, aska och dimma.

Vad handlar denna blogg om? Jag skriver först ett ord eller tre, sedan kommer resten som ur en snöslunga. Det kan bli vad som helst. Det finns ingen röd tråd i bloggen utan det kan vara ett ord som ploppar upp, något jag funderat på länge, dagens händelse eller så kommer det under skrivandets gång.

Vad gör min blogg speciell? Tja, vad vet jag. Eftersom jag gillar att fotografera så brukar jag ha med en egen bild som går att se i större format. Ibland hör den ihop med texten, ibland inte. Eller så infogas någon passlig video. Jag tycker också mycket om ovanliga ord och gammeldags formuleringar. De flesta ord dyker upp under skrivandets gång men ibland söker jag synonymer för att det inte skall blir alltför mycket upprepningar. Därtill har bloggen raka marginaler. 🙂

Vad som fick mig att börja blogga? Troligen att jag tycker om att skriva och att få ett visst utlopp för min kreativitet och formuleringsförmåga. Där sitter man i godan ro och filar på ett inlägg, sedan trycker man på en knapp och voilà!

Vad jag skulle vilja ändra på? Att jag kunde skriva kortare, mera kärnfulla inlägg. Ibland blir de så långa att jag är rädd att läsaren tröttnar innan slutet. Och det vill jag undvika för i slutet försöker jag knyta ihop med en slutpoäng.

Jag fick en utmaning, jag skickar den vidare i modifierad form till minst tre läsare: Varför läser (kollar) du min blogg? Nog borde det finnas vettigare saker att göra? Eller?

 

Här bor en häst eller två som inte funderar på bloggars vara eller inte vara.

Brev från förra seklet

Vad gjorde vi innan FB, bloggar och allt googlandet? Någon som minns? Den frågan dök upp på en blogg  (Ulvstrumpas strumplåda) för någon tid sedan. Ett vet jag; jag läste bra mycket mera böcker. Men jag skrev tydligen också brev. Och långa sådana. Härom dagen när jag letade papper snubblade jag över några brev jag skrev en gång i tiden när jag bodde i Arlöv.

Ett brev på sju tättskrivna A4-sidor från 1980-talet handlade om reseinstruktioner till salig mor som skulle besöka mig. Först kunde jag inte begripa hur jag kunde få ihop så mycket text om en simpel resa från Pampas till Malmö. Men tydligen var jag mån om gamla mor så att hon inte skulle åka fel och hamna i Krylbo eller något annat mera suspekt ställe. Tänk om mor stod där alldeles ensam på främmande perrong i regn och rusk och inte visste varken ut eller in?

Brevet speglar nog mina egna reseupplevelser från den tiden. Då var flygresa inte så vanligt förekommande utan det var buss till Åbo, färja över till kungliga huvudstaden och tåg söderut mot Malmö. Jag har också för mig att jag en gång i tiden skrev ett brev till salig mor om tågresa från Umeå till Malmö med nattåget. Där skall finnas målande detaljer om att tillbringa natten i en fyrbäddskoj. Heter det förresten koj eller bädd i en kupé? Hoppas att jag hittar brevet. Handskrivet vill jag minnas.

Vid närmare eftertanke var mor den tiden endast obetydligt äldre än vad jag är idag.

Ett annat brev handlade om julottan i Arlövs kyrka 1987. Hur det kom sig att jag gick på julottan det året vet jag inte. Antagligen var det för mycket eller för litet julglögg den julen. Idag tål jag inte glögg över huvudtaget så det dilemmat uppstår inte nu.

När jag kom fram till kyrkan några minuter innan sju på juldagsmorgonen fanns inte en människa utanför kyrkan. Inte ett liv syntes till men jag vågade ändå glänta på kyrkporten. Det visade sig att prästen var i full gång med att öva menigheten i sång inför nya sånger som skulle sjungas på julottan. Han for fram och tillbaka i kyrkgången och fordrade ett flertal da capon innan han var nöjd med resultatet. Julfriden sänkte sig över kyrkorummet.

Prästen höll sig inte hela tiden i predikstolen eller framme vid altaret utan han svävade ut bland folket, gjorde utfärder längs kyrkogången och var allmänt modern. Vid flera tillfällen for han ut med ett finger mot församlingen och frågade: ”Förstår ni mig?” Vid ett tillfälle uppstod en kort paus efter frågan och plötsligt hördes klart och tydligt en barnastämma: ”Ja”. Både prästen och församlingen blev nog lika förvånade. Ett muntert sorl uppstod. Prästen fann sig snabbt och svarade: ”Aldrig har någon svarat mig på de frågor jag ställt under predikan.” Innan han fortsatte med julottan vände han sig mot barnet ifråga och sade: ”Den lilla tärnan”.

I sin predikan kritiserade han prästernas nya lönevillkor. Han ansåg att prästyrket var ett kall och där behövdes det minsann inget Ob-tillägg. Han avslutade sessionen med: ”Härmed har jag talat och räddat min själ”.

Allt detta och lite till finns beskrivet i breven från gången tid. Visst skrev vi den tiden också?

Den tiden tyckte man detta var roligt. Och visst har danska wienerbröd med chokolade en viss charm men nog har jag sett roligare program.

Sju pojkar och sju flickor

Jag kom igår att titta på programmet Sju Pojkar (1991) från Kunskapskanalen. Det var Hans Alfredsson som berättade om sin barndom. Han berättade om sina första minnen, om hur det närliggande kriget påverkade familjen och sina första hyss. Bl.a. fick vi höra om när han blev utbuad från scenen, de första erotiska erfarenheterna, smuggling av vermouth över Öresund och hur han planterade ekar.

Hans röst är så där trygg och lite knarrande som också Astrid Lindgren hade.

Följande program Sju Flickor var också ett berättande program om barndomen. I kontrast till Hasses mesta dels rätt fridfulla och harmoniska barndom fick Cordelia Edvardson som 15-åring uppleva Auschwitz från insidan. Hon överlevde men kände skuldkänslor efter befrielsen.

Varje gång jag ser ett program om förintelsen i Tyskland under andra världskriget frapperas jag av den hjärtlöshet, kallsinnighet och blindhet som fanns hos bödlarna. Vad fick vanliga människor att utvecklas till rena monster? Skulle det idag kunna uppstå liknande rörelser där människovärdet är lika med noll? Ja, det tror jag. Vi såg senast hur det gick till på Balkanhalvön när Jugoslavien föll sönder. Bara som ett exempel.

Både programmen är värda att se. Repris kommer nu på lördag (5.3) kl. 16.00 SNT i samma kanal.

I denna video förekommer en berömd limerick om flickan från Gränna (05.10 i klippet).

Stora letardagen

Idag var det läge för att leta papper. Det handlar om ett papper som tillkom för si sådär 3 decennier sedan och som jag inte ens vet att jag sett. Hittar jag inte pappret kostar det mig en vacker slant och vackra slantar vill man inte bli av med i onödan.

Jag upptäckte att jag absolut borde gå igenom mina papper, böcker, musik, ägodelar, filmer o.s.v. Under årens lopp samlas det en hel del. Under dagen kom det fram saker som gjorde att jag mindes, brev lästes som skrevs en gång i tiden, gamla vykort och plock och pinaler som kommit i ens ägo av en eller annan anledning. Allt har en historia men allt kommer man inte ihåg.

Speciellt fotografier borde ha daterats och gärna också haft en anteckning på baksidan om vem och var. Nu finns det bilder av personer som man känt en gång i tiden men inte minns namnet på. Nu för tiden för jag ganska goda anteckningar och har bättre ordning på mina grejor men vad gör man med saker som kanske varit nedpackade i en låda i flera årtionden?

Det värsta med att leta gamla papper är att det tar sådan tid. Jag blev sittandes långa stunder när jag förirrade mig in på sådana saker som inte har med det försvunna pappret att göra. Ungefär som när man googlar på nätet. Man letar info om något och det slutar med att man två timmar senare vet väldigt mycket om jordenruntseglingar, solvinden, nanoteknik och rulltrappans historia. Men det man började leta efter, det har man glömt. Vet ni förresten att karaoke kommer från två japanska ord för ”tom” och ”orkester”?

Ack, inget papper hittades. Jag får slita mitt hår en dag till och ta nya tag. Det finns ännu ett par ställen där det möjligen kan vara.

 

Bil på bil, om än snöbil. Här är det läge att leta fram bil.

 

Malmö

Jag har fått hem mitt bokverk, en bilderbok över Malmö. ”Dokument Malmö” presenterar staden i 1000 bilder tillsammans med små berättande textsnuttar. Det är en intressant bok med vyer och bilder från en nutida stad som bör avnjutas i etapper. Jag låter den ligga uppslagen på ett bord och studerar några bilder med jämna mellanrum. Boken begåvas med bilder av Torbjörn Andersson och text av Per Svensson. Att den både till innehåll och till storlek är mäktig berättar det faktum att den väger närmare fyra kilo.

Själv besökte jag staden i början av januari. Vintern var närvarande även i denna sydligt belägna stad. Snön fanns överallt och det gällde att ha både mössa och handskar på. Men många stretade ända fram på gatorna iklädda endast tunna kläder och utan mössa på huvudet.

En dam som dock var ordentligt påklädd var en bloggbekant som jag träffade för första gången på ett café. Jag har tidigare endast träffat ett par bloggare som jag inte känt innan bloggskrivandet och –läsandet. Det finns också ett par tidigare bekanta som skriver blogg.

Denna skribent som sågs i verkliga livet för första gången skriver läsvärda och roliga texter, med självdistans och kluriga liknelser. Därtill skriver hon om ”min stad”, Malmö. Att det är min stad beror på att jag bott där 18 år och har egentligen inte bott någon längre tid i någon annan stad förutom ett år i Borås och några vintermånader i Umeå.

Att för första gången träffa en människa som man till viss del lärt känna via en blogg är spännande. Man bildar sig en uppfattning om personen ifråga från texter, formuleringar och eventuella bilder. Sedan får man jämföra denna bild mot verkligheten, så mycket man nu hinner på en kort stund. Jag får säga att jag bildat mig en ganska god uppfattning av Maclindhe och även om jag gärna hade diskuterat mera om skrivandets konst var det ändå trevligt att råkas över en kopp te.

Följande dag traskade jag runt på stadens gator, besökte Möllevången, Triangelens nybyggda station och Entré, ett relativt nytt köpcentrum vid stadens norra infart. Köpcentret är byggt på en stor ödetomt vid motorvägens slut och som jag, den tiden jag bodde där, inte kunde begripa varför den inte användes till något bättre än som ful parkeringsplats.Ett annat liknande område var Lugnet nästan mitt inne i staden som revs på 70-talet och sedan stod tomt och ödsligt innan byggnation så småningom kom igång. Idag finns det väl inga riktigt stora, osmakliga områden kvar i Malmö som inte har bebyggts och använts på ett mera vettigt sätt?

Ett område som också bytt skepnad är Kockums-området nere vid hamnen. På 70-talet fanns där varv och industri; idag  utbildning, bostäder och kontor. Dock måste jag säga att jag inte är riktigt nöjd med hur de byggt på södra kajen av den hamnbassäng där flygbåtarna tidigare hade sina terminaler. Jag tycker att det är för mycket glas och stora fyrkantiga ytor som dominerar. Kunde de inte byggt ett Nyhavn i modern stil den gången det begav sig? Något mysigt och pittoreskt men ändå funktionsdugligt.

Turning Torso anser jag dock vara ett lyft för området och staden. Tidigare fanns bara Kronprinsen och Hyllie vattentorn som hade någon höjd att tala om. Idag är det snedvridna tornet ett landmärke i staden. Centralen har också fått nytt innanmäte och jag blev positivt överraskad. Jämfört med stora, mörka, tunga Hovedbanegården i Köpenhamn är Malmö Central ett modernt bygge med klass. Jag satt en god stund på en bänk och betraktade alla människor som passerade min plats. Så ljust, välfungerande, harmoniskt med alla resenärer på väg. Bakom min rygg fanns ett lok som kraschat rakt in i en betongstoppare. Men dit hade man tyvärr inte mycket  insyn. Trots all modern teknologi finns det svaga punkter. Så är vårt samhälle, ingen funktion är 100 % felfri. En orsak till att jag besökte Malmö var Citytunneln som invigdes i december och den villa jag gärna se. Jag åkte några gånger och jag kan inte annat säga att det är ett lyckat projekt vad jag kunde se. Centralen är inte längre den  återvändsgränd den var tidigare. Resan till Köpenhamn/Kastrup förkortas också vilket säkert uppskattas.

En dag begav jag mig till Limhamn för att hälsa på en gammal arbetskollega som bodde på Victoriahemmet. Hon är av samma ålder som min saliga moder och behöver nu hjälp med även det mest alldagliga. Först kände hon inte igen mig men när hon väl hörde mitt namn fick hennes anlete ett solsken över sig. Det värmde. Det märkliga är att hon är hittebarn från kyrktrappan i vår socken med utsikt över fjärden. Victoriahemmet är nybyggt och modernt. Ett sådant boende hade även jag önskat salig moder de sista åren i hennes liv. Vägen dit ut var full av snö men bussarna åkte ändå sina rutter.

Snö fanns i mängd och massor. Gångstigarna var snöröjda, även busshållplatserna. Ett två-manna-team med skyffel och sopborste pustade busshållplatserna men när man sedan lämnade busshållplatsen fick man använda egen fyra-hjulsdrift genom snödrivorna. Snön gick minst till knäna. Det visade sig att Maclindhe bodde i närheten på fashionabla Victoria Park, ett boende som hon uppfattar som högst vanligt trots att det är utpekat som överklass. Nåja, därom må de lärda tvista, huvudsaken är att hon har en amper penna  i skick.

Malmö må ha sin lilla charm även på vintern men sommartid är staden på topp. Ribban, alla parkerna, Öresund, Malmöfestivalen, Lilla Torg och alla restaurangerna, Möllevången, närheten till kontinenten och Köpenhamn, skånskan. På tal om skånskan tyckte jag att den var erbarmligt ful när jag flyttade till Malmö på mitten av 1970-talet. Idag är den för mig det ett explosivt, levande, rebelliskt språk. Länge leve Skåne!

 

Tidig morgon på Entré Malmö

Lilla Torg i Malmö som sommartid är fullt med serveringar

Frusen kanal med Kronprinsen i bakgrunden

Några tappra fruktförsäljare på Möllevångstorget i januari

Det är de här husen på södra kajen som inte jag riktigt gillade

Station Hyllie

Nedgång till station Triangelen

Perrongen på station Triangelen

 

 

Nya skor

Vänster sko gav upp. Den gapade som en utsvulten groda längst fram. Sula och övrigt fundament i skon ville inte samsas. Någon föreslog att jag skulle linda silvertape runt näbben på skon men det tyckte jag lät för fattigt. Någon luffare är jag ändå inte.

Jag begav mig söderut för att uppsöka skoaffären med det lilla extra. Väl framme förkunnade jag att jag ville köpa en ersättande sko. Jag visade utan skam upp min defekta fotbeklädnad för att förvissa mig om att jag skulle få ett liknande exemplar. En dam som redan i dörren visade mig uppmärksamhet rusade genast åstad till avdelningen för fotriktiga promenadskor.

”Njaaää, jag vill ju ha vinterskor, liknande som jag nu har på fötterna”, förklarade jag. – ”Sådana med halvskaft”

Avdelningen för rejäla vinterskor visade sig vara decimerad. Det var nog därför hon slank förbi den på väg till vanliga lågskor. Visserligen fanns en och annan sko som skulle klara en mindre snödriva men rätt storlek var svårare att uppbringa. Jag provade ett par med massor av skosnören. Jo, de passade, men inte såg det snyggt ut på en medelålders herre. Efter visst funderande hittades dock en kompromiss. De var bruna och med dragkedja på varje sida. Nåja, de syns inte. Dragkedjorna. Annars rätt snygga och praktiska.

Svårigheten men att hitta ett par vinterskor med skaft denna tid på året tolkar jag som ett vårtecken. Ute är vinterskor, snart finner vi på hyllorna mest lätta skodon som trivas bäst på solvarm trottoar. Jag tittade även runt i ett par köplador och kunde konstatera att vi är ett folk av gummistövlar och sportskor. Sådana fanns det massor av. Själv skall jag vid rätt tillfälle köpa nya boots. Säg, vem gillar inte ett par häftiga boots?

Annars snubblade jag över en trevlig hemsida med mode för herrar, http://www.manolo.se/ Stilguiden för män. Där finns ett och annat tips när garderoben skall förnyas.

Här hade jag tänkt lägga upp en video med Dag Vag, "Nya skor". Men den fanns inte på YouTube så då blir det bara bild på nyförvärvet.