Kick in the ass

Nästan varje gång jag gör en längre bilfärd brukar jag utdela ett antal ”kick in the ass” till mina kära medtrafikanter. De flesta sparkarna i baken får de som håller 10-15 km/h lägre hastighet än tillåtna trots att det är bra före och lagom mycket trafik. Man kan undra vad de sitter och drömmer om när de inte får upp farten utan segar på i alla oändlighet?

Men ännu värre är de som ligger tvåa i kön och inte kör om vid första bästa tillfälle som ges utan ligger tätt tätt nära snigeln.

En annan typ av trafikanter är de som håller samma hastighet oberoende av hastighetsbegränsningarna. De kör 70-80 både när det är 100 och 60 km/h begränsning. Det är som om gaspedalen fastnat i ett läge. De brukar också få en känga.

Det är inte så att jag uppmanar till vårdslöshet i trafiken men nog kunde de hålla sig något så när nära hastighetsbegränsningarna när trafiksituationen så tillåter. Ett fel som många gör och som är betydligt farligare än att hålla lite överhastighet är de som ligger för nära framförvarande. Speciellt vintertid med halka syndas det grovt mot denna uppenbara sanning. Håll avstånden mina damer och herrar, skulle jag vilja utropa, och stirra er inte blinda på hastighetsmätaren.

Ikväll gjorde jag en färd till provinshuvudstaden och Brunte kände att det var vår i luften. Han galopperade friskt fram genom Pampas landskap. Allt gick bra, trafiken flöt som den borde för en gångs skull. Inledningsvis behövdes inga sparkar delas ut. Vi låg fint i kön och höll ungefär 100 km/h ända tills vi kom till fartkameran vid Las Palvis. Hur i hela fridens namn måste kön plötsligt sakta ned till 75 km/h när vi passerade fartkameran trots att hastighetsbegränsningen är 100 km/h? Jag bara undrar och utdelade en kraftfull spark till ängsliga tomten längst fram i kön som inte hade koll på skyltarna. Som grädde på moset inträffade samma sak på hemvägen vid samma Las Palvis. Man blir så trött!

Nåja, vid hemfärden stannade jag till och tog några bilder vid älven som pressade fram ismassor. Bilar parkerades längs pulsådern och folk betraktade detta naturens under. Utan tvekan, här var det kö och långsam framfart. Här hjälpte nog inte några ”Kick in the ass”!

Här finns det is till groggen i mängd och massor
Annonser

Vincent och Josephine

Danska kronprinsparet har begåvats med tvillingar vilka idag fått sitt namn. Vincent och Josephine heta de två små. Vincent har också mellannamnet Minik vilket är första gången jag hört. Systern fick det finskklingande mellannamnet Ivalo vilket också är en kommun i finska Lappland. Minik och Ivalo är dock grönländska namn.

Vincent får mig att tänka på Vincent van Gogh, den stora holländska målaren medan Josephine får mina tankar att gå till stjärnartisten Josephine Baker. Fint skall det vara när det är kungligt dop och med många namn. Gossen fick ytterligare två namn, Frederik och Alexander medan tösen också kan skriva in Sophia och Mathilda som sitt kännetecken.

Jag är inte speciellt rojalistisk av mig men deras far, kronprins Frederik, verkar vara en mycket sympatisk person gift med Mary från down under.

En annan sympatisk person är Glödande Kolet i saltgruvan som har en kaffemugg med två av sina barnbarn som motiv.  Melvin och Malte heter pojkarna som är en stor glädje för Kolet. Gossarna håller varje arbetsdag ett öga på farfar/morfar, vilket vet jag inte, när han dricker kaffet ur muggen. Namnet Malte har danskt ursprung vilket inte är så dumt det heller.

Josephine  kunde minsann dansa den tiden det begav sig. Musiken är dock betydligt modernare.

Kvasibohem på cykel

Idag begav jag mig ut på säsongens första cykeltur. Jag köpte ny cykeldator igår och installerade manicken efter lunch. Naturligtvis måste jag ut på en provtur. Det blev inte så långt, bara 15 km, men manicken fungerade utmärkt. Medelhastigheten var blyga 15 km/h men så var det mera en nöjestur än ett tävlingslopp. Kameran var naturligtvis med.

En annan cyklist var Henry Miller. Han dök upp i senaste programmet från Kobra (sevärt). Han framställdes som bohem och det var han väl, speciellt när han bodde i Paris på 1930-talet. Han är en av de författare som jag anser vara en av de verkligt stora, jämngammal med min farfar.

Jag har läst ett flertal av hans böcker och beundrar hans stil. Kanske inte så mycket för hans frispråkighet vad gäller sexualitet utan för hans respektlöshet för det normativa och hans språkbruk. Känner jag mig lite deppad någon dag brukar jag läsa några valfria sidor av hans alster och snart känner jag mig piggare och åter på språng.

Skall jag säga som det är ser jag hellre Kobra än en deckare eller actionfilm på TV.

Jag hade  hellre varit bohem än jobbare i saltgruvan men av bekvämlighetsskäl föredrar jag regelbunden inkomst även om det också har sitt pris. Men man kan ju ändra sig på gamla dar.

Cykelturen gick genom byn förbi de tre broar som förbinder oss med fastlandet. Det var ganska kyligt trots plusgrader. Det var tur att jag monterat långkalsonger på vevstakarna som utförde trampjobbet.

I grannbyn svängde jag in till en medarbetare från saltgruvan. Han och hans lagvigda höll på med att fylla på vedförrådet inför kommande vinter. Han klöv och hon plockade klabbar. Båda såg småsvettiga ut. Vi fick en liten pratstund. Jag kom att tänka på att redan nu när våren knappt har gjort sin entré planerar folk för nästa vinter. Träd skall fällas i skogen, hemkörning ordnas och klyvning sker på tunet vid stugan. Sådant är livet på landet. Själv har jag ved för flera år på backen.

Cykelturen var uppfriskande och efter chorizo-korv med leverlåda som enkel middag tog jag mig en tupplur på soffan. Tänk att livet som kvasibohem ändå är rätt skönt.

 

Tillfälle för fotografering

 

Än är drivorna höga men hjulen de börjar snurra

Praktik och människokännedom

I saltgruvan dyker det ibland upp ungdomar (läs ynglingar), som vill ha praktik till sin yrkesutbildning. De studerar oftast sådant vi sysslar med i gruvan och vill förkovra sig ytterligare något innan de kastar mössan i luften och lämnar sitt lärosäte.

Just nu har vi en sådan adept som gör sin praktik och han har framgång redan nu. Han är intresserad, frågar när han inte vet, kan redan en hel del men vill lära sig mera, arbetsam och social. Jag tror säkert att han skulle bli anställd omgående om han sökte jobb hos oss men sommarjobb hade han ordnat redan tidigt på vintern så där gick vi bet. Han har fyllt rösträtt och lastbilskörkort har han redan, något han förtjänat loss själv. Nästa vinter skall han i armén skaffa sig körkort för långtradare. En ambitiös kille med andra ord.

Det får mig att tänka på hur olika vi människor är. Ibland träffar man på nya människor i gruvgångarna, det kan vara nyanställda eller praktikanter. Ganska omgående skaffar man sig ett första intrycka av personen ifråga som i de flesta fall visar sig hålla i långa loppet. Inom loppet av sekunder eller minuter har man bildat sig en uppfattning som förstärks eller förändras något vartefter man lär känna personen. Ofta hamnar personen i ett fack man har i hjärnkontoret sedan tidigare. Det kan vara blicken, sättet att gå, kroppsspråket, konversationen, rösten, sättet att ta sig an ett första jobb, nyfikenhet.

Liknande fenomen med bedömning av människor stöter man på som turist ute i världen när olika försäljare och inkastare antastar en på gatan. De vet redan att jag kommer från republiken och vilken typ jag är. Hur kan det komma sig? Vad lägger de märke till? När jag för något år sedan besökte Buenos Aires fanns där valutaväxlare på gatan som försökte fånga min uppmärksamhet. De visste att jag kom från Europa men prickade inte in rätt land trots upprepade försök. På närmare håll, t.ex. Kanarieöarna, vet de oftast från vilket land eller del av Europa man kommer. Jag är minst sagt fascinerad över fenomenet snabb människokännedom.

För att återgå till ämnet praktikanter så är det viktigt att de hamnar i lära hos rätt person. Vissa anställda kan, trots att de har hög yrkesskicklighet, inte ta hand om ungdomar som är ute på praktik. De är kanske mest intresserad av att jobba på i gamla banor och har inte tid och lust att ta sig an praktikanten. Det kan bli en tung och ointressant tid för en praktikant som inte får rätta arbetsuppgifter och möjlighet att prova på nya saker under sin praktik.

Själv gjorde jag ingen praktik utan den kom automatiskt när jag som 16-årig fick mitt första jobb. Det är ett nu utdött arbete i republiken skulle jag tro. I väveriet vävdes filtar på stora rullar som skulle samlas ihop, märkas meddels symaskin och föras till granskning. Det var inget roligt arbete och jag lärde mig aldrig att hantera symaskinen. Till det krävdes skicklighet och vana något som jag inte hann skaffa mig innan jag flyttades till ett annat arbete som var betydligt mera intressant och inom vilket jag också skaffade mig yrkesutbildning. Men det är en annan historia.

 

Då och nu. Bilar från från skilda epoker i vårsolen.

No look? …häst…

Jag läste nyss i landskapets blaska på nätet att hela 89 procent av de utländska studerandena är nöjda med sina studier i republiken. Bra bibliotek, föreläsningssalar och it-tjänster är de främsta skälen för att studera här. Det som upplevs som mindre förmånligt är svårigheter att få jobb efter studietiden och den höga prisnivån.

Jag fick idag kort besök av en utländsk student som tydligen hade problem med den höga prisnivån eftersom han for omkring och tiggde pengar. Nyss hemkommen från saltgruvan på väg från Brunte gick jag tankspritt och bläddrade i postbunten när han som gubben i lådan dök upp.

En alldaglig farbror av obestämd ålder ledde en cykel över gårdsplan. Först trodde jag att det var en sedan länge bortglömd bekant men jag kunde inte placera honom i arkivet. När han var några meter bort tog han fram en lapp och visade mig. Jag läste några rader innan jag fattade galoppen.  ”Jag är en studerande som …..” Det var en av dessa utländska studeranden som med jämna mellanrum dyker upp och ber om ekonomiskt bidrag eller vill sälja någon tavla eller annat pynt.

Snabbt svarade jag honom på ren dialekt: ”Jag är inte intresserad” och fortsatte mitt snokande bland posten medan jag gick mot stugan. Han i sin tur fattade också galoppen och förstod att slaget var förlorat men gjorde ändå ett tappert försök att visa en svart trähäst av enklare modell i sin väska. ”No look? …häst…” sade han med en röst som dog i sista stavelsen. Häst kunde han på svenska och lappen var också skriven på svenska så helt ostuderad var han inte.

Nu är det inte så att jag inte vill hjälpa en utländsk, eller inhemsk studerande för den delen också, men jag har svårt att tro att det verkligen var frågan om en utländsk studerande som försökte dryga ut sin kassa genom att åka omkring på cykel i nejden att sälja trähästar.

Hur mycket kan han få ihop under en dag? Obetydliga summor vill jag påstå och är det verkligen lönt med tanke på allt det arbete han lägger ned för att eventuellt få någon euro här eller där. Allt han får in måste gå till mat och omkostnader. Mitt största tvivel gäller; kan det verkligen vara lönt? Och om det inte är lönt, varför gör de det då?

Man läser ibland om ligor från Östeuropa som dyker upp och gör snabba räder med brottlig verksamhet på agendan innan de lika snabbt försvinner ut ur landet igen. De har tidigare skickat ut spejare som tar reda på var det finns lämpliga offer besöka. Är jag helt paranoid som får dessa spekulationer i huvudet efter ett sådant besök? Kan det verkligen vara lönt?

Mannen ifråga såg helt fridsam och ofarlig ut. Tänk om jag har fel i mina dubier? Samtidigt blir lite jag nyfiken. Vem var han? Vilken är hans livshistoria? Vart går hans färd imorgon? Salig fader ställde ofta liknande frågor en gång i tiden när det kom diverse gårdfarihandlare och krämare till gårds. Han köpte sällan något men ville gärna ha en pratstund. Salig moder var däremot mera brysk mot dessa kringvandrande affärsmän av varierande slag och visade dem snabbt på porten. En som dock var välkommen var en handelsman (eller –kvinna?) vid namn Fellman som var resande i kläder. Jag tror att han var från norra delen av landskapet och han kunde få sålt ett och annat till mor. Kläder fanns det alltid behov av med flera barn i huset och stadsbesök  gjordes inte varje månad.

Nåja, någon svart trähäst behöver jag inte. Jag har ju nyligen köpt en skär gummigris och den kan säga nöff, nöff!

 

Handel med skor i ett hörn av torget i Vasa.

Nästa man till rakning

Rakning och klippning hör till livets återkommande syssla om man nu inte fördrar en look á la Simon Spies när han var på topp. Själv har jag idag besökt frisörskan och fått luggen klippt både bak och fram, mest bak. Riktigt snyggt, om jag får säga det själv. Det är inga stora variationer i min frisyr därför uppstår inga avancerade diskussioner om hur jag vill bli klippt. Det är som en tyst överenskommelse i stil med ” The same procedure as last year, Miss Sophie?” mellan mig och min frisörska.

Visserligen finns det frisörer på närmare håll men att byta frisör är inte gjort i en handvändning. Det är ungefär lika svårt som att byta bank. Min granne i söder kunde jag t.ex. anlita. Han har nämligen nyligen köpt en elektrisk ullsax som han senaste vecka praktiserat på sina får. Det första fåret tog över en halvtimme innan det blev färdigt klippt men övning ger färdighet. Dock tror jag inte jag vågar lägga huvudet på huggkubben i akt och mening att bli klippt hos grannen.

Igår tittade jag på SkyNews där det visades debatt från parlamentet i Storbritannien med anledning av budgeten. Där gick det livat till. Livligt bifall hördes från församlingen när olika talare framförde sin åsikt. Jag kom att tänka på att ljudet liknade ett unisont bräkande: Yeeee. Ungefär som fåren hos grannen. Nu vill jag inte påstå att alla Förenade kungarikets politiker är fårskallar, sådana kan vi lika gärna hitta bland republikens politiker på olika nivåer. I republiken går vi snart till val för att välja styrande i granitborgen men något riktigt riv i debatten verkar det inte förekomma. Det vanliga lovandet förekommer med sänkta skatter och nya förmåner. När det sedan kommer till kritan finns det inga pengar. Tacka vet jag det när skattesänkningar går före god samhällsservice.

En nyhet i valdebatten är dock Sannfinländarna som är nästa man till rakning när det gäller att ta ansvar för sin politik och sina löften. De har gått från att vara ett småparti till att tävla med de stora partierna i opinionsundersökningarna och kommer troligen att göra ett mycket bra val. Kanske det blir annat bräkande i granitborgen efter valet? Dock tror jag inte att det blir lika lustigt som i London på de gröna lädersofforna.

 

De som inte orkar lyssna på engelska politiker kan istället ta en titt på fåren innan klippningen.

Grisen

Visst måste man ibland få ge efter för impulser? Och visst måste man få vara lite barnslig och lekfull emellanåt? Speciellt när man ser en söt, skär gris som tittar klurigt på en från butikshyllan. Det var så det började.

Han, ja menar att det är en galt, hade ett antal syskon på ställningen ovanför men denna hade den bästa grymtningen. Så där lite förnöjt och vänskapligt som jag minns de grisar vi hade i ladugården i min barndom lät.

Dyr var den inte heller, min gummigris. Jag tror jag kallar honom Nöffis.

 

Mitt husdjur Nöffis

Denna gris har sällskap av jultomten i danska hyllan.