Bussar, orginal och party

För någon tid sedan läste jag ett roligt och minnesväckande blogginlägg (Buss på) om att åka buss. Det fick mig att minnas mina egna bussfärder i samma stad, Malmö.

Fast jag hade egen bil när jag bodde i Skånes huvudstad brukade jag låta bilen stå och tog istället bussen dit jag skulle. Ibland fick man se ett och annat original, ibland fick man ofrivilligt, men ack såg givande, lyssna på konversationer som nog inte var ämnade för alla öron. Speciellt ungdomar kunde vara roliga att lyssna på när deras kunskapsluckor kom fram. Ibland blev det utskällningar av den stackars busschauffören, ibland var det någon passagerare som fick sig en åthutning. Blodvite uppstod aldrig vad jag minnas. Mest var det trevligt och gemytligt ombord på bussarna.

Ett original som jag minns var David från Limhamn. Han brukade gå omkring i innerstan och ibland kunde man finna honom liggandes i en trappuppgång på Davidshallsgatan där han tog sig en tupplur. Kudde hade han för det mesta med sig. Han hade alltid en bunt gamla fotbollsprogram i handen som han bläddrade i. Han såg lite ovårdad och barsk ut men jag tror inte att han var alkoholist. Han var bara lite speciell.

En gång steg han på bussen vid Stippes hamburgerbar nära Triangelen. Det var inte mycket folk på bussen, några få, jag och en mamma med en son på kanske 4 år. Gossen var skrikig och omöjlig att styra. Han kastade sig på golvet, han slog omkring sig och mamman som hade händerna fulla med kassar fick ingen ordning på honom. Hon såg hjälplös ut. David kom ombord och satte sig bara ett par stolsrader bakom och betraktade ogillande den obstinata ungen. Det gick några minuter sedan reste sig David stirrade stint på gossen och sade högt med skrovlig stämma: ”Tyst, du skall ha stryk!” Pojken blev helt perplex och tystnade med öppen mun. Mamman tittade också förvånat på David och hade kanske ett vasst ord på tungan men när hon såg David höll även hon tyst.  Gossen betraktade stillatigande David resten av resan och jag tror att modern till telningen, liksom jag, sände en tacksamhetens tanke till David.

Själv råkade jag ut för en uppläxning av en flicka i tonåren som ansåg att jag tagit hennes plats. Hon var nog något mentalt handikappad men kunde ändå klara sig själv på bussen. Bussen var full med folk och det stod även passagerare i gången. Hon trängde sig ändå fram längst bak i bussen. Hon hejdade sig när hon fick syn på mig som satt längt bak vid ena fönstret. –”Det är fult att ta folks sittplats” sa hon och bligade på mig. Hon såg arg ut och hävde ur sig ytterligare några haranger innan hon tystnade och bara stirrade ilsket på mig. Hon hade helt enkelt reserverat denna sittplats till sig, oberoende om det satt folk där eller inte. Det var hennes plats! Själv tog jag det med ro och steg av några hållplatser längre bort. Gissa vem som var snabbt framme för att sätta sig på sätet jag värmt upp? Tilläggas kan att det inte var en sittplats för rörelsehindrade och att det var en helt vanlig stadsbuss.

Min favoritfarbror på ML:s bussar var en man som alltid var vinterklädd. Stickad mössa på huvudet, tjock täckjacka och halsduk även när det var som hetast på sommaren. Därtill hade han alltid en väska med rem som han bar runt halsen. Prydligt klädd och välfodrad året runt.

När han steg ombord på bussen piggnade jag alltid till. Få se vad som händer nu och vem som blir offret? Han ställde sig och spanade en kort stund innan han hittade en passlig sittplats. Platsen skulle om möjligt vara bredvid en vacker kvinna, gärna i tonåren. När han satt sig vände han sig mot sin kvinnliga sätesgranne och mönstrade henne tyst och närgånget uppifrån och ned. Han sa aldrig ett ord vad jag minns men besiktningen var noggrann och ogenerad. Blev bussresan lång kunde han upprepa proceduren med granskningen. Jag såg aldrig någon tjej bli arg på honom, han var nog sist och slutligen ganska harmlös. Det roliga var att om det steg på en tjej som var ännu snyggare kunde han helt frankt byta plats och slå sig ned bredvid denna. Den första kunde då känna sig ratad även om hon nog drog en lättnadens suck.

Speciellt livat kunde det bli på de bussar som sent på natten körde hem glada festdeltagare från Malmöfestivalerna. Det var rena partybussarna. Det blev aldrig stökigt de gånger jag var med utan det var sång och glamman, skratt och nya bekantskaper. Det var blandat klientel ombord och speciellt minns jag en frodig kvinna i övre medelåldern som med bästa operaröst stämde upp den ena sången efter den andra på en av dessa sena natturer. Som tur var satt jag en god bit ifrån den högljudda och levnadsglada primadonnan.

En annan som brukade sjunga på bussarna var en förare som lät sin stämma ljuda när han kände sig på gott humör. Han fick nog fler än en applåd från uppskattande passagerare. Minns jag inte helt fel var det också han som brukade ta ett extra varv i rondellerna om tidtabellen så tillät.

På tal om partybussar så hamnade jag också en annan gång på i en sådan, dock inte i samband med Malmöfestivalen. I början av 80-talet bodde jag på Bellevuegården och i närheten fanns ett studentboende med klubben Pireus i källaren. Det var mitt stamställe den tiden. Det låg nära till och hade många live-uppträdanden av olika band som spelade på den lilla scenen. Bland annat minns jag en nyårsafton när det unga Wilmer X uppträdde tillsammans med John Pohlman, metereologen som ni kanske minns. John bar lång rock och hade inte alls dålig sångröst. Det var en överraskningens kväll.

En annan kväll på Pireus var den gången vi, som sagt, hamnade i partybussen. Kvällen hade kommit gott igång och det var fin feeling både på dansgolvet och i sofforna. Plötsligt tystnade musiken och DJ meddelade att Pireus skulle upphöra på Stadiongatan. Jag minns inte riktigt den första reaktionen hos publiken men det utbröt jubel när DJ kommenderade oss ut till bussarna som väntade på att få föra oss till ett nytt ställe där Pireus skulle fortsätta. Vi fick inte veta vart vi skulle utan föstes bara ombord på bussarna. Det visade sig att det nya stället var vid Erikslust i den gamla dansrestaurangen på andra våningen. Det nya stället var ett lyft men förlorade kanske också lite av den intimitet som fanns på Stadiongatan. Idag finns hotell Ibis i samma byggnad. Pireus utvecklades småningom till det nu kända Kulturbolaget på Bergsgatan.

Det blev en lång epistel om bussåkandets fröjder. Mera finns att berätta, bl.a. om skolbussarna i trakten när vi gick i skolan uppe i socknen. Men det tar vi en annan gång. Mera stories går också att samla om bussåkandet i Malmö.

En klassisk skolbuss som jag hittade på Toronto Islands
Annonser

Domedagslistan nr. 2

Kunskapskanalen sände ikväll den andra och mest troliga domedagslista som kan hota och t.o.m. utrota människan från jordens yta. Det är mycket som kan hända och det är spännande att se vad som är det mest troliga och farligaste.

Här kommer listan i omvänd ordning.

5. Farliga fysikexperiment. – Den första atombombssprängningen troddes kunna vara ett sådant experiment. Nu finns partikelacceleratorn i Schweiz som väcker bekymmer. Kan den skapa ett svart hål som slukar jorden från insidan? Vad mera hittar de på i framtiden?

4. Klimatkollaps – Detta hot är nog känt för alla och det mest påtagliga i debatten. Jag trodde att det skulle komma högre upp i listan. Vad händer när stora mängder metangas frigörs när tundran i Ryssland tinar upp? En frågeställning bland många andra i detta hot.

3. Domedagskriget – Kalla kriget är förbi men det hindrar inte att nya konflikter mellan supermakter (gamla eller nya) kan flamma upp och förorsaka atombombskrig. På 1900-talet utfördes ett stort antal krig, inklusive två världskrig. Vad kan inte en snabbt föränderlig värld bjuda i detta avseende på 2000-talet? Klimatförändringar i samband med ett atombomskrig kan få ännu större konsekvenser än själva kriget.

2. Maskinerna tar över – Detta verkar nog lite science fiktion för mig men vi konstruerar alltmera avancerade datorer som kan sköta sig själv. Redan nu finns krigsmaskiner i användning som kan programmeras så att de själva tar beslut om eldgivning. Även forskning pågår för att skapa den digitala hjärnan, en kopia av vår egen hjärna. Vad kan en sådan hitta på?

1. Syntetisk biologi – Detta är ett hot som jag också skulle sätta högt på listan. Vad händer när människan sysslar med genmanipulation, skapar virus och mikrober som kanske inte kan kontrolleras. De kan komma ut från laboratorier av misstag och sprida sig själv. Det har spekulerats om att svininfluensan är en sådan sjukdom. Ett värre scenario är när terrororganisationer, skurkstater eller någon galning med rätt enkla medel kan framställa och sprida sjukdomar många gånger farligare än en influensa. Detta kan ske inom 10-20 år men jag tror att det kan ske redan nu i viss omfattning.

Men det kan finnas hot som är ännu mycket större än vad vi vet om. Det okända hotet. Det kan vara så att vi inte upptäckt alla hot som kan drabba oss.

Det är inte lätt att var människa. Är det inte det ena så är det andra. Skulle jag nu bara bli fri från min förkylning skulle det vara fint men den verkar vara envis. Kanske det är konstgjorda bobbor som bitit sig fast?

 

Händer ingen katastrof väntar detta snart 🙂

Nästan överkörd

Skall man bli överkörd skall det ske av en riktig bil och inte av någon mossig kommunsammanslagning. I köpladans underjordiska garage väcktes jag idag från mina funderingar av en redig V8-motor som varvade upp just som jag stod i beråd att leta mig fram till Brunte som stod och tuggade havre i en spilta bland andra av landskapets kusar. Den stora gula bilen tog ett skutt framåt och jag fick hejda mina steg i sista ögonblick. Föraren hade dock situationen under kontroll och vinkade glatt till mig.

Kvällen firas inte speciellt hos mig. Dels är jag förkyld och dels höjer jag inte en skål för att vår kära, gamla  kommun försvinner. Vad vi får istället vet jag inte men en knapp majoritet i vår kommun tyckte att gräset är grönare på andra sidan staketet. Bilen som brummade mäktigt i garaget var en Hummer. Kul att se en sådan och jag har också sett Crocodile Dundee II på TV. Dagen är inte helt bortkastad.

 

Skall man bli överkörd skall det ske av en Hummer

 

Någon som bytte ett paket knäckebröd mot godis?

Domedagslistan

Vi människor verkar med skräckblandad förtjusning spekulera om katastrofer, domedagen och jordens undergång. Faktum är att 99,9 % av alla arter som levt på jorden är idag utrotade. När är det vår tur?

Kunskapskanalen sände ikväll ett program om möjliga scenarier som kan drabba jorden och oss människor. Nedan finns en lista på de fem katastrofer som är de minst sannolika men fullt möjliga enligt första programmet. Med spänning ser jag fram emot det andra programmet och de fem andra katastrofhoten som med större sannolikhet hotar mänskligheten. Men först får ni gotta er åt gruvligheterna från första listan 😉

Svart hål i rymden slukar jorden
Kollision med asteroider och kometer
Utbrott från supervulkaner
Hot från utomjordingar, fullt möjligt enligt vissa forskare
Pandemier och sjukdomar

Sov sött och dröm gott!

 

Än så länge blank och fin

Kväde på kvällskvisten

Jag är trött, förkyld och … trött
Ikväll skall jag lägga mig tidigt, ta en Alvedon och sova som en gris
Men först tittar jag på kamelbrottning på TV, sådant visste jag inte fanns
Dricker te, min honung är snart slut, snyft

Dricker te och äter smörgås med god julklappskorv som pålägg
Varför kladdar jag smör på mina papper?
Varför ligger en korvskiva på golvet?
Varför är jag så trött?

Kaos är ordet för dagen, läser jag småsömnigt
Väntan i drivor, slirande däck, Bornholm är snöstängt
Överallt är det snö, köld och kaos
Kvällsdrakar älskar ordet kaos

Imorgon väntar en tung dag i det kalla
Jag har slarvat bort mina bilnycklar
Hittas de inte får jag söka fram laggarna
Som jag inte stått på sedan jag kommenderades Maahan

Jag är trött, förkyld och … trött
zzzzZZZZZzzzzZZZZ

Endast kvarnen lyser i kvällen

Hönsvakten…

eller huru jag hamnade i buren på julaftonen,
eller huru jag med uppäggad kamera tog bilder av granen,
eller huru jag gjorde omelett, lätt som en plätt

Mina grannar, de med tröskverket, fåren och hönsen, behagade fira julen på annan ort detta år. Fåren betar bara i hagen på sommaren och befinner sig nu på annat ställe. I fårhimlen eller på något vinterhotell. Kvar på bostället över julen fanns katten Lisa och några höns. Jag lovade att sköta om dem och kolla så att de hade vatten och foder. Inget svårt uppdrag. Katten gömde sig för det mesta när jag kom in för att fylla på matskålen men hönsen var mera sällskapliga.

De bor i en litet hus som från början var tänkt som lekstuga till pojkarna men som byggdes om till hönshus för tupp och fyra hönor. Lite trångt är det att ta sig in genom en lucka i gallret till hönsgården och dörren till själva hönshuset har en styrox-skiva på utsidan för att hålla kölden borta från de klena hönsbenen.

Det var kallt på julaftonen men inne i hönshuset var det ändå varmt och skönt. I det ena boet låg två små ägg som jag satte i fickan på jackan. Som betalning skulle jag få ta alla ägg jag hittade. Jag spillde i vatten och skakade om foderautomaten. Hönsen var inte dumma, de kom genast vänligt småkacklande till automaten för de visste att det ramlat ned några jättegoda solrosfrön som de ville smaka å. Tuppen gick stolt och sprätte och vred och vände huvudet mot mig. Han förstod nog att det var en främmande person som vågade sig in hans stuga och som det gällde att hålla ett öga på.

Hönsen var så näpna och tuppen så praktfull ut att jag kände mig föranlåten att ta några bilder med min lilla fickkamera. De poserade villigt och jag fick en och annan bild innan jag åter kröp ut ur hönsstugan. Det var nu problemen började.

När jag gick in i höngården hade jag stängt igen luckan i gallret och denna hade gått i lås. Där stod jag inlåst i en hönsbur klockan 19 på självaste julaftonen. Jag hade redan ätit julmiddag så inte skulle jag svälta ihjäl första natten och hönsen hade det hur trevligt som helst inne hos sig så tak över huvudet skulle jag också få. Det var bara att sätta sig på pinnen och kvittra som en kanariefågel. Av klädseln att döma påminde jag nog mera om en korp. Det visade sig att det inte var någon större svårighet att från insidan peta loss hakarna som höll luckan i gallret. Jag tog av mig vantarna och kunde relativt enkelt öppna luckan och åter krypa ut i det fria. Någon lång natt i buren blev det tack och lov inte för mig denna gång.

Det var då som nästa lilla olycka upptäcktes. Jag skulle ta en sista bild av själva hönshuset och stack ned handen i fickan för att fiska upp min kamera. Ve och fasa, min vänstra hand blev alldeles kletig av de två äggen som gått sönder när jag obetänksamt slängt ned kameran i fickan. Kameran var också som penslad, likt bullar på en bakplåt, av äggröran i min ficka.

Vet ni hur kallt det är med äggsmet över hela handen en kväll med -27 grader ute? Jag kan upplysa om: Jätte! Jag kunde inte heller stoppa ned handen i vanten för då hade jag också grisat ned den. Nej, stället travade jag iväg genom skogen till min stuga med ena handen insmord med ägg och med kameran dinglande i sitt snöre. Det var det kallaste jag känt i någon kroppsdel sedan jag gick genom isen för 25 år sedan fyra kilometer ut till havs. Till på köpet krånglade låset på ytterdörren till min stuga så där fick jag stå och kämpa med nyckeln en god stund innan jag slapp in i värmen och kunde spola varmt vatten på handen.

Omelettsmeten i min ficka kunde jag inte heller använda utan det blev att torka ur fickan så gott det gick och slänga jackan i tvättmaskinen följande dag. Kameran klarade sig efter noggrann rengöring och senare på kvällen tog jag åter fina bilder av granen hos sister Jane. Någon äggröra syntes inte till i linsen. Slutet gott, allting gott och även hönsen överlevde julen 2010.

 

Tuppen med sitt lilla harem

Minnen av en lärare

Jag gjorde en promenad runt om i byn på juldagen i skymningen och kom ända fram till bystugan, den före detta folkskolan. Jag kom att tänka på att vi förra veckan satt vid runda bordet i restaurang Nord och diskuterade gamla lärare. Eller rättare sagt, lärare vi haft och minns. Jag tror det är ett ganska kärt ämne som ger bränsle till månget gott samtal. Ungefär som lumparminnen för oss som gjort det militära en gång i tiden.

I vår by fanns ett skolhus med lektionssal och slöjdsal i ena ändan. I andra ändan av huset bodde läraren. På andra våningen ovanför lärarens bostad fanns matrummet för oss elever där också maten kokades. Allt i ett, nära till grytorna.

Läraren hade klasserna 1-4 under den tid som jag gick i denna skola. Vi gick i småskola de två första åren, sedan avancerade vi. En del elever var mera kavata och försigkomna med följd att läraren ibland fick  problem med att hålla ordning i klassen. Han var i innerst inne snäll och välmenande men ack så nervös när det inte gick som han tänkt sig. Speciellt när morgonpsalmen skulle sjungas med tillhörande ackompanjemang på den gamla tramporgeln kunde tonerna trilla lite hur som helst för organisten. Dålig belysning hade kanske ett finger med i spelet men även lärarens ständiga behov av övervakning av den inte alltid så stilla och fridsamma barnaskaran som stod vid pulpeterna. Den tiden hade vi riktiga pulpeter med fast sittbänk, lutat skrivbord som dolde ett utrymme för böcker, häften och skrivverktyg. På övre sidan fanns plats för bläckhorn och ett och annat inristat i pulpetlocket som hälsning från tidigare års elever. Den tidens graffiti?

De två första åren hade vi vissa tider på året bara skolgång på lördagar och några timmar på onsdagarna. Något sådant var det om minnet inte sviker mig helt. De äldre eleverna fick då tidigare hemgång men en del av dem stannade kvar utanför skolsalen och gjord grimaser och hyss. Detta störde koncentrationen hos oss yngre som skulle ha lektion och läraren förargade sig mycket över detta. Han for iväg ut genom dörren som en raket för att ta fast syndarna men de rusade iväg allt vad tygen höll. Läraren efter, ut genom grinden och så längs byvägen norrut. Oftast fick han fast någon vid Marthastugan. Eller rättare sagt, han fick tag i någons mössa som han kom tillbaka med som byte. Mössan sparades till nästa dag när uppläxning skulle ske.

Klingande Lutan som också arbetar i Saltgruvan gjorde även sin första skolgång i vår by. Jag minns dagen han kom till skolan. Gossen fick gå fram till katedern för att hälsa på läraren. Han gjorde en hälsning som vi andra inte var vana vid. Han smällde nämligen ihop klackarna och bugade djupt. Både läraren och vi elever blev mäkta imponerade.  Något sådant hade vi inte sett innan. Det var minsann annat än vad vi kunde. –”Se där hur ni skall hälsa” sade läraren som anande en mönsterelev.

Det visade sig att Klingande Lutan och läraren snart skulle komma på kollisionskurs. Klingande Lutan hade också begåvning för hyss vilket gjorde att han ibland hamnade i skamvrån. Skamvrån var ett utrymme mellan en kakelugn och ett bokskåp. En gång när han skulle stå där en stund såg vi hur en arm med jämna mellanrum kom fram från vrån och fäste små magneter på kakelugnen. Detta var ytterst intressant för oss andra som fnittrade och inte fick vårt skolarbete gjort. Läraren märkte att det var oroligt i klassrummet och blev irriterad. Han kunde inte förstå vad som var på gång. Han gick runt i klassrummet och spanade men hade inte turen att se magneterna som bytte plats på kakelugnen. Till sist fick han dock ögonen på en arm som kom fram från skamvrån för att placera en magnet på kakelugnen. Nu blev det fart på läraren och Klingande Lutan hamnade ut i korridoren där han skulle sitta och begrunda sina hyss.

Läraren hade också en, för oss elever, mycket irriterande vana. Han kunde smyga sig på oss och med ett långfinger borra oss i sidan när han ansåg att vi inte var tillräckligt läraktiga. –”Vi skall skärpa till efter julen” brukade han säga. Klingande Lutan råkade ut för detta när han skulle göra sitt bästa vid skönskrivningen. Han ansträngde sig verkligen för att få så fin stil som möjligt i skrivhäftet när det fruktade fingret kom. Gossen blev helt överrumplad och pennan drog ett enda lång streck över sidan. Han ilsknade till och en svordom kom över hans läppar. Behöver det sägas att Klingande Lutan åkte ut i korridoren med fart?

Läraren ville väl även om det ibland blev fel.  Han hade ambitioner och jag minns än när jag som 10-åring i grupp fick sjunga Stilla Natt på tyska på en julfest. Tänk, byns ungar kunde en sång på tyska! Han berättade om franska revolutionen och om ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Jag tror faktiskt att jag som människa har påverkats av hans berättelse om franska revolutionen därför att jag tror på frihet, alla människors lika värde och det medmänskliga. Och minns jag inte helt fel kom också Darwin upp i något sammanhang. Han ville att vi skulle få mera vida kunskaper än bara ABC, mulitplikationstabellen och att lära oss psalmer utantill. Jag minns också att jag en gång under en lektion började gråta. Vi hade väl inte varit så flitiga under tidigare lektioner och fått bakläxa för vår oförmåga. Tills nästa gång skulle vi verkligen läsa på och prestera ett eller annat. Det gjorde jag och kunde läxan utantill och innantill. Men läraren frågade inte mig en enda gång fast jag vinkade med handen och ville visa vad jag kunde. Till sist brast det inom mig och tårarna kom. Oj, vad läraren blev bekymrad och hulkande fick jag visa vad jag lärt mig.

Men läraren hade det inte lätt alla gånger, speciellt inte med de äldre eleverna. Någon kastade kniv efter honom som fastnade i dörren till lärarbostaden. En annan gång sparkade han en elev så att han blev sängliggandes. Sådant hade idag skapat rubriker i tidningarna. Den tiden klarades det  upp inom byn.

Det hände nog både det ena och det andra förr i världen också inom skolan. Glödande Kolet berättade på samma gång om prästen som kom i slagsmål med en konfirmand i byns bönehus. Inte i vår by utan i en grannsocken där det sägs att det är mörkt. Prästen bad senare om ursäkt och det hela var ur världen. Han hade en bil som han körde omkring med. Ibland fick han passagerare med i bilen och när de åkte iväg brukade han säga ”Då kör vi i Jesu namn”. Dock hände det sig inte bättre än att han ändå ibland hamnade i diket. Samma problem hade också läraren i vår by. Han var inte världens bästa chaufför och första tiden han körde bil vågade han inte köra ut på färjan som förband vår by med fastlandet. Det fick någon färjkarl göra.

Hur som helst, vi lärde oss att läsa, att räkna och fick stifta  första bekantskapen med världen på andra sidan sundet. Vi får nog tacka vår första lärare för att vi alls fick någon kunskap och lärdom i våra stundom tröga huvudknoppar. Ja, vi fick även lära oss att skriva och stava. Det har jag nytta av än idag. Det visar väl detta inlägg även om jag idag inte doppar pennan i ett bläckhorn?

 

Ännu brinner ljus i skolans fönster