72 dagar

Idag blev jag glad när jag kom hem och fann att min saknade konstbok kommit.

I somras när jag besökte Canada avlade jag en visit på ett konstmuseum norr om Toronto, McMichael Canadian Art Collection i Kleinburg. Där fick jag uppleva underbar kanadensisk konst på väggarna och många landskapsmålerier visade vilket naturskönt land Canada är.

Jag beslöt att köpa en konstbok med text och många bilder på konst från den permanenta utställningen. Tyvärr var boken för stor för min trånga kappsäck så jag beslöt att skicka den per post på billigaste möjliga sätt. 21 kanadensiska dollar kom portot ändå att kosta. Det skulle ta veckor att få den hem upplystes jag om. Det hade dock ingen betydelse för mig, jag kunde nog vänta lite.

När september månad gjorde entré och jag fortfarande inte fått någon bok började jag göra efterforskningar både i republiken och i Canada. Ingen visst något om ett paket till mig och jag började så smått misströsta. Men så dök den upp idag. 72 dagar efter att jag sänt iväg den från Canada. Snacka om snail-mail.

En stor del av kvällen har jag suttit och bläddrat i boken och även läst en snutt här och där. Jag är verkligen glad att jag köpte den.

En konstnär var verk jag tycker mycket om är Lawren S. Harris vars landskap och vinterbilder är underbara och annorlunda. På nätet fann jag följande sida hos Bert Christensen’s Cyberspace Gallery som visar ett urval av hans konst och i boken fanns andra färgrika alster av denna man. Han var också skapare av Group of Seven, en samling konstnärer vars konstnärliga hemvist är McMichael Canadian Art Collection.

Ingången till McMichael Canadian Art Collection i Kleinburg ON.
Annonser

Vem föddes i Butkan?

Idag spolades och rengjordes vattenledningen i byn. Eller rättare sagt, en av ledningarna. Det är nämligen så att vi har två vattenbolag. Södra och Norra. Ett halvt dussin gubbar samlades vid pumphuset som också kallas ”vattenbutkan”. På plats fanns också en grävmaskin och en kompressor som skulle blåsa tryckluft genom vattenledningen.

Själv hade jag också tänkt hjälpa till men konstaterade rätt snart att detta klarade veteraner och fackfolk av galant. Men det var ändå kul att lyssna på jargongen och replikskiftet. Det gick nämligen ganska muntert till när de skred till verket; kopplade slangar, mekade inne i pumphuset, skickade ut folk hit och dit i byn, talade i mobiltelefon, startade kompressorn. Nå, sedan kompressorn startat var det inte mycket  man kunde höra för ljudnivån var minst sagt hög.

Herr grävmaskinsföraren är en speciell person med otaliga historier i minnet. Han känner trakten utan och innan och har träffat ett stort antal människor i sitt arbete. Att han sedan kan plocka fram dessa hågkomster och krydda pratet med tillhörande miner och gester är ren underhållning. Egentligen borde man dokumentera hans historier på ett eller annat sätt.

Han är också farfar. Hans son och sonson kom dit en kort stund. Hur gammal gossen är, vet jag inte. Jag har svårt att bestämma åldern på barn. Plötsligt stack han handen i fickan och tog fram en 5-eurosedel som han ville ge mig. Varsågod! Jag blev lite häpen och förstod inte varför han ville ge mig en peng. Det förstod nog inte någon annan heller. Kanske han fått ett anfall av givmildhet, kanske han bara ville visa att han hade pengar?

Efteråt kom jag att fundera på saken. Tidigare i veckan hade jag gett en slant till Röda Korsets katastroffond. Visst står det någonstans i Bibelboken att den som ger, han skall få mångfalt igen? Kanske femman som gossen erbjöd mig var ett symboliskt tack för att jag gett ett litet bidrag för att lindra nöden i världen? Tja, ibland blir jag smått filosofisk.

Jag tittade i torsdags på TV-programmet Adress: Barcelona, där huvudpersonen var en man från Karis i södra Finland. Han bor nu i Barcelona och berättade bl.a. om sin livsfilosofi. Han menade att livets mening var att växa, lära  och dela med sig. Jag kan inte göra annat än hålla med. Men att dela med sig kan ibland vara svårt. Till vem, när, hur, varför? Skall man prioritera eller ge till alla som ber om något? Skall man tänka till eller låta magkänslan styra?

En annan sak jag kom att fundera över är ordet ”butka”. Ordet är nog dialekt skulle jag tro eller ett ord som bara används i Finland. Men det låter varken svenskt eller finskt. Kan ordet ha ryskt ursprung? En butka är ett litet hus eller kan också vara en cell i arresten. Jag googlade på ordet och hamnade nästan i Sibirien. Det visade sig att Rysslands tidigare president Boris Jeltsin är född i Butka. Det var en man som bjöd på sig själv. Åtminstone när han hade fått ett järn eller två innanför västen. Visst minns vi med ett leende på läpparna när han besökte Tyskland och han blev så entusiastisk att han tog taktpinnen från dirigenten för orkestern och själv visade hur marschen skulle spelas. Rysk politik blev tråkigare sedan Boris försvann.

Idag var det andra takter i butkan. Gubbarna i byn rensade ledningarna och rent och fint vatten fick vi till kvällen. Det tackar vi för!

Bäst är nog då damerna får uppmärksamhet och Bill skrattar så han gråter.

”Vipälböx”

Jag hade ärende till butiken. Bröd, pålägg och lite annat ätbart skulle inhandlas. Jag strosade runt bland hyllorna och samlade i korgen. En farbror från byn dyker upp och hälsar.  Han frågade hur det går och på samma fråga från mig svarade han: ”Det ser du ju” och haltade iväg. Jag såg hur han gick men hur det går fick jag inte reda på.

En kvinna hälsade snabbt på mig och jag mumlade ett hej tillbaka. Vem hon var visste jag inte men hon påminde mig om någon. När jag står i kassakön ställer hon sig bakom mig och jag kan inte tygla min nyfikenhet utan frågar vad hon heter. Någon med det namnet känner jag inte utan jag kastade fram ett annat namn som jag trodde att hon möjligen kunde vara. Ah, det var hennes bästa kompis i ungdomen och de är så lika att många tror att de är syskon. De var ett par tre tjejer som var med i svängen, levde livet. Det var kul, vi hade roligt, jag var en riktig ”vipälböx”, berättade hon.

Detta ord var nytt för mig. Var det dialekt eller ett eget påhittat ord? ”Böx” torde vara byxa men vad är ”vipäl”? Kanske yrväder?

Jag är intresserad av ord. Gamla ord och uttryck, dialekt, modeord, påhittade ord, nysvenska. Vid närmare efterforskning är inte nysvenska något modernt och på kommande. Nysvenska talades på 1500-talet fram till mitten av 1800-talet i Sverige. Ett annat språkbruk är det fiktiva ”Nyspråk” som finns i George Orwells roman ”1984”. En egenhet i Nyspråk var att begränsa antalet ord för att enkelrikta människorna så mycket som möjligt. Tyvärr finns det nog de i republiken som också vill använda språket för att likrikta människor. Ett språk vore nog, tycker de.

Tack för att det ändå finns ord som ”Vipälböx”, eget ord eller dialekt. Helt enkelspåriga är vi ännu inte i detta land.

Fasader i NYC

Glada Tomatens vånda

Idag gick Glada Tomaten som katten kring het gröt. Medicinmannen hade för ett par veckor sedan fått nys om röksignalerna från denna blogg och kommit med små antydningar om Saltgruvan och annat krafs jag brukar pränta ned. Glada Tomaten har öronen med sig och ville nu veta vad Saltgruvan är. Handlar det också om en korv, undrade han. Tja, vad svarar man på det, det handlar ju egentligen inte om en korv.

Medicinmannen själv hade fått tips om bloggen från högre makter, vilket inte är något märkligt. En medicinman förmodas ha kontakt med andarna. Det är också till honom som flera av Saltgruvans anställda ringer när de är krassliga och behöver stanna hemma en dag eller tre. Först ringer man medicinmannen, sedan lägger man sig i bingen, dricker varm dryck, knaprar Burana och tittar på TV. Sedan blir man åter frisk. Det är viktigt att man gör det i rätt ordning. Inte först titta på TV tills mitt i natten, försova sig, och sedan ringa till Medicinmannen. Då blir det avdrag på kulorna i påsen vid månadens slut.

På tal om TV vill jag tipsa om ett intressant program från finlandssvenska FSTV5 inkommande torsdag. ”Adress: Barcelona” sänds 21.00 och berättar om finlandssvenskar som flyttat till Barcelona och där etablerat sig. Tyvärr är det bara ett program kvar i serien men programmet som sändes senaste vecka kan ännu ses på nätet via Arena, http://arenan.yle.fi/video/1246829 . Det handlar om Maria Åstrand från Jakobstadstrakten. Ett sevärt och uppfriskande program.

Om programmet kan ses utrikes via nätet vet jag inte. Producentbolag och avtal sätter ofta stopp för många intressanta program och filmer som sänds i andra länder. Själv har jag ofta fått bita i det sura päronet när jag mötts av svart skärm och ett meddelande om att jag bor i fel land. Var det inte EU som skulle sudda ut gränserna inom Europa? Det finns nog mycket att göra på det området ännu.

Om Glada Tomten redan fått korn på signalerna från denna blogg vet jag inte men han får väl smyga ut i cyberrymden och speja. Lite spår får jag väl lämna i taggarna från detta inlägg.

På spaning efter en blogg?

Roskis eller piedestal?

Idag har jag och mina systrar gått igenom salig mors efterlämnade saker och tarvting. De har varit lagrade i mina övre gemak sedan i vintras. Lådor och plastsäckar som innehåller det som en gång var en människas personliga tillhörigheter och egendom. Kläder, möbler, husgeråd, prydnadssaker, hobbysaker, böcker, anteckningar, fotografier. Saker som var henne kär, saker vars historia vi i vissa fall bara kan gissa oss till. Idag stod vi inför valet att dela broderligt/systerligt, kasta i sopsäcken, kanske sälja på loppis nästa sommar.

Tanken slog mig; vi lever och kämpar på. I slutändan är alla saker vi samlar på oss värdelösa om det inte finns någon som tar hand om dem och använder dem. I hennes ägo fanns ett antal obrutna förpackningar. De är presenter som hon inte använt, de har blivit kvar i någon gömma. De hamnar på loppisbordet. Säkert har någon med god tanke i sinnet gett henne en uppsättning dricksglas eller prydnadsföremål, något som hon inte behövt.

Det mest värdefulla för oss barn var hennes målerier, fotografier och små anteckningar.

Stora Yxan i Saltgruvan är en flitig motionär och sportsman. Ett icke föraktligt antal pokaler och medaljer har han samlat på hyllan. Vi brukar skoja om hans samling. Arvingarna kommer säkert att skrapa sig i huvudet inför detta förnämliga bevis på fysisk aktivitet. I värsta fall klassas det som miljöavfall. ”Var är den där svarta sopsäcken som skall till roskis?”

Äntligen solljus!

Ny kvinnlig bekantskap

Ikväll har jag lärt känna en ny kvinna, Isabella Rossellini. Åtminstone så mycket ett program på TV2 kan förmedla. Utan tvekan en stor människa, en artist i världsklass, en vacker kvinna. Även i 50-års ålder. Hon är född 1952.  Att hon varit gift med Martin Scorsese gör inte saken sämre.  En filmskapare av klass.

Hon är dotter till Ingrid Bergman och Roberto Rossellini. Att axla en sådan mantel var inte lätt. Men hon lyckades och kan idag se tillbaka på ett liv som få är förunnat. Hennes städer är Rom och New York. New York har jag sett, borde jag besöka Rom?

Jag borde åtminstone se hennes filmer.

De har inte sett Isabella

Sko inte (av) dig på andras golv

Tidigt i morse vid lägerelden i saltgruvan kom vi att dryfta skornas vara eller inte vara. D.v.s. om det är accepterat att ha skorna på inomhus när man besöker någon. Själv går jag med träskor sommar som vinter, inomhus som utomhus. Jag brukar också uppmana folk som besöker mig att behålla skorna på. I de flesta fall tar de ändå av sig skorna. Det måste vara en ovana.

Besöker jag ett hem i våra trakter tar jag också av mig skorna. Av artighetsskäl, för jag vet att i de allra flesta hem i vårt land är detta kutym. Men helst hade jag haft skorna på. På samma sätt är det i kungariket. Även där tittar de konstigt på en om man klampar in någons hem utan att ta av sig skorna. I värsta fall får man en åthutning. I Danmark är det på annat sätt. Där är det enligt mina erfarenheter vanligt att man har skorna på inomhus. Så även i USA, om jag fattat rätt. Men i de kanadensiska hem jag besökte i somras, där tog de av sig skorna inomhus. Kan det vara så att ju längre söderut man kommer, desto vanligare är det att ha skorna på inomhus? I vissa länder anses det t.o.m. ohövligt att ta av sig skorna när man besöker ett hem om man inte är nära vän eller släkt.

Tidigare var det vanligt att folk även hos oss behöll skorna på. Golven i stugorna var kalla och även om mattor ofta täckte hela golvet kändes det säkert kallt i fossingarna. Men så kom heltäckningsmattor och parkettgolv. Då blev det andra bullar. Skorna av. Parketten kunde bli repad och heltäckningsmattan samlade smuts. Man blev kanske rädd att förorsaka värden en kostsam slipning av den fina parketten och skonade därmed hans plånbok. –  Finns förresten heltäckningsmattor numera? Det är länge sedan jag såg en senast.

Ett undantag finns hos oss när det är accepterat att behålla skorna på inomhus. När det är större kalas på gång, 50-års-kalas, dop och konfirmationer, görs undantag. Då har de flesta skorna på. Kanske för att få visa upp sina festskor eller av rädsla för att bli av med sin dyrbara fotbeklädnad i hallens skokaos.

Jodå, jag sparkar av mig skorna innan jag slänger mig i soffan för en tupplur. Ävenså när jag uppsöker bingen inför nattens vila. Annars får jag hålla med den gode Povel: ”Sköna kvinnor tar av sig skorna, i dunklet under ett bord…” Men då skall de förståss va sköna.

Alltid skolös
Skolös kelgris i mitten