Kväde på kvällskvisten

Jag är trött, förkyld och … trött
Ikväll skall jag lägga mig tidigt, ta en Alvedon och sova som en gris
Men först tittar jag på kamelbrottning på TV, sådant visste jag inte fanns
Dricker te, min honung är snart slut, snyft

Dricker te och äter smörgås med god julklappskorv som pålägg
Varför kladdar jag smör på mina papper?
Varför ligger en korvskiva på golvet?
Varför är jag så trött?

Kaos är ordet för dagen, läser jag småsömnigt
Väntan i drivor, slirande däck, Bornholm är snöstängt
Överallt är det snö, köld och kaos
Kvällsdrakar älskar ordet kaos

Imorgon väntar en tung dag i det kalla
Jag har slarvat bort mina bilnycklar
Hittas de inte får jag söka fram laggarna
Som jag inte stått på sedan jag kommenderades Maahan

Jag är trött, förkyld och … trött
zzzzZZZZZzzzzZZZZ

Endast kvarnen lyser i kvällen
Annonser

Hönsvakten…

eller huru jag hamnade i buren på julaftonen,
eller huru jag med uppäggad kamera tog bilder av granen,
eller huru jag gjorde omelett, lätt som en plätt

Mina grannar, de med tröskverket, fåren och hönsen, behagade fira julen på annan ort detta år. Fåren betar bara i hagen på sommaren och befinner sig nu på annat ställe. I fårhimlen eller på något vinterhotell. Kvar på bostället över julen fanns katten Lisa och några höns. Jag lovade att sköta om dem och kolla så att de hade vatten och foder. Inget svårt uppdrag. Katten gömde sig för det mesta när jag kom in för att fylla på matskålen men hönsen var mera sällskapliga.

De bor i en litet hus som från början var tänkt som lekstuga till pojkarna men som byggdes om till hönshus för tupp och fyra hönor. Lite trångt är det att ta sig in genom en lucka i gallret till hönsgården och dörren till själva hönshuset har en styrox-skiva på utsidan för att hålla kölden borta från de klena hönsbenen.

Det var kallt på julaftonen men inne i hönshuset var det ändå varmt och skönt. I det ena boet låg två små ägg som jag satte i fickan på jackan. Som betalning skulle jag få ta alla ägg jag hittade. Jag spillde i vatten och skakade om foderautomaten. Hönsen var inte dumma, de kom genast vänligt småkacklande till automaten för de visste att det ramlat ned några jättegoda solrosfrön som de ville smaka å. Tuppen gick stolt och sprätte och vred och vände huvudet mot mig. Han förstod nog att det var en främmande person som vågade sig in hans stuga och som det gällde att hålla ett öga på.

Hönsen var så näpna och tuppen så praktfull ut att jag kände mig föranlåten att ta några bilder med min lilla fickkamera. De poserade villigt och jag fick en och annan bild innan jag åter kröp ut ur hönsstugan. Det var nu problemen började.

När jag gick in i höngården hade jag stängt igen luckan i gallret och denna hade gått i lås. Där stod jag inlåst i en hönsbur klockan 19 på självaste julaftonen. Jag hade redan ätit julmiddag så inte skulle jag svälta ihjäl första natten och hönsen hade det hur trevligt som helst inne hos sig så tak över huvudet skulle jag också få. Det var bara att sätta sig på pinnen och kvittra som en kanariefågel. Av klädseln att döma påminde jag nog mera om en korp. Det visade sig att det inte var någon större svårighet att från insidan peta loss hakarna som höll luckan i gallret. Jag tog av mig vantarna och kunde relativt enkelt öppna luckan och åter krypa ut i det fria. Någon lång natt i buren blev det tack och lov inte för mig denna gång.

Det var då som nästa lilla olycka upptäcktes. Jag skulle ta en sista bild av själva hönshuset och stack ned handen i fickan för att fiska upp min kamera. Ve och fasa, min vänstra hand blev alldeles kletig av de två äggen som gått sönder när jag obetänksamt slängt ned kameran i fickan. Kameran var också som penslad, likt bullar på en bakplåt, av äggröran i min ficka.

Vet ni hur kallt det är med äggsmet över hela handen en kväll med -27 grader ute? Jag kan upplysa om: Jätte! Jag kunde inte heller stoppa ned handen i vanten för då hade jag också grisat ned den. Nej, stället travade jag iväg genom skogen till min stuga med ena handen insmord med ägg och med kameran dinglande i sitt snöre. Det var det kallaste jag känt i någon kroppsdel sedan jag gick genom isen för 25 år sedan fyra kilometer ut till havs. Till på köpet krånglade låset på ytterdörren till min stuga så där fick jag stå och kämpa med nyckeln en god stund innan jag slapp in i värmen och kunde spola varmt vatten på handen.

Omelettsmeten i min ficka kunde jag inte heller använda utan det blev att torka ur fickan så gott det gick och slänga jackan i tvättmaskinen följande dag. Kameran klarade sig efter noggrann rengöring och senare på kvällen tog jag åter fina bilder av granen hos sister Jane. Någon äggröra syntes inte till i linsen. Slutet gott, allting gott och även hönsen överlevde julen 2010.

 

Tuppen med sitt lilla harem

Minnen av en lärare

Jag gjorde en promenad runt om i byn på juldagen i skymningen och kom ända fram till bystugan, den före detta folkskolan. Jag kom att tänka på att vi förra veckan satt vid runda bordet i restaurang Nord och diskuterade gamla lärare. Eller rättare sagt, lärare vi haft och minns. Jag tror det är ett ganska kärt ämne som ger bränsle till månget gott samtal. Ungefär som lumparminnen för oss som gjort det militära en gång i tiden.

I vår by fanns ett skolhus med lektionssal och slöjdsal i ena ändan. I andra ändan av huset bodde läraren. På andra våningen ovanför lärarens bostad fanns matrummet för oss elever där också maten kokades. Allt i ett, nära till grytorna.

Läraren hade klasserna 1-4 under den tid som jag gick i denna skola. Vi gick i småskola de två första åren, sedan avancerade vi. En del elever var mera kavata och försigkomna med följd att läraren ibland fick  problem med att hålla ordning i klassen. Han var i innerst inne snäll och välmenande men ack så nervös när det inte gick som han tänkt sig. Speciellt när morgonpsalmen skulle sjungas med tillhörande ackompanjemang på den gamla tramporgeln kunde tonerna trilla lite hur som helst för organisten. Dålig belysning hade kanske ett finger med i spelet men även lärarens ständiga behov av övervakning av den inte alltid så stilla och fridsamma barnaskaran som stod vid pulpeterna. Den tiden hade vi riktiga pulpeter med fast sittbänk, lutat skrivbord som dolde ett utrymme för böcker, häften och skrivverktyg. På övre sidan fanns plats för bläckhorn och ett och annat inristat i pulpetlocket som hälsning från tidigare års elever. Den tidens graffiti?

De två första åren hade vi vissa tider på året bara skolgång på lördagar och några timmar på onsdagarna. Något sådant var det om minnet inte sviker mig helt. De äldre eleverna fick då tidigare hemgång men en del av dem stannade kvar utanför skolsalen och gjord grimaser och hyss. Detta störde koncentrationen hos oss yngre som skulle ha lektion och läraren förargade sig mycket över detta. Han for iväg ut genom dörren som en raket för att ta fast syndarna men de rusade iväg allt vad tygen höll. Läraren efter, ut genom grinden och så längs byvägen norrut. Oftast fick han fast någon vid Marthastugan. Eller rättare sagt, han fick tag i någons mössa som han kom tillbaka med som byte. Mössan sparades till nästa dag när uppläxning skulle ske.

Klingande Lutan som också arbetar i Saltgruvan gjorde även sin första skolgång i vår by. Jag minns dagen han kom till skolan. Gossen fick gå fram till katedern för att hälsa på läraren. Han gjorde en hälsning som vi andra inte var vana vid. Han smällde nämligen ihop klackarna och bugade djupt. Både läraren och vi elever blev mäkta imponerade.  Något sådant hade vi inte sett innan. Det var minsann annat än vad vi kunde. –”Se där hur ni skall hälsa” sade läraren som anande en mönsterelev.

Det visade sig att Klingande Lutan och läraren snart skulle komma på kollisionskurs. Klingande Lutan hade också begåvning för hyss vilket gjorde att han ibland hamnade i skamvrån. Skamvrån var ett utrymme mellan en kakelugn och ett bokskåp. En gång när han skulle stå där en stund såg vi hur en arm med jämna mellanrum kom fram från vrån och fäste små magneter på kakelugnen. Detta var ytterst intressant för oss andra som fnittrade och inte fick vårt skolarbete gjort. Läraren märkte att det var oroligt i klassrummet och blev irriterad. Han kunde inte förstå vad som var på gång. Han gick runt i klassrummet och spanade men hade inte turen att se magneterna som bytte plats på kakelugnen. Till sist fick han dock ögonen på en arm som kom fram från skamvrån för att placera en magnet på kakelugnen. Nu blev det fart på läraren och Klingande Lutan hamnade ut i korridoren där han skulle sitta och begrunda sina hyss.

Läraren hade också en, för oss elever, mycket irriterande vana. Han kunde smyga sig på oss och med ett långfinger borra oss i sidan när han ansåg att vi inte var tillräckligt läraktiga. –”Vi skall skärpa till efter julen” brukade han säga. Klingande Lutan råkade ut för detta när han skulle göra sitt bästa vid skönskrivningen. Han ansträngde sig verkligen för att få så fin stil som möjligt i skrivhäftet när det fruktade fingret kom. Gossen blev helt överrumplad och pennan drog ett enda lång streck över sidan. Han ilsknade till och en svordom kom över hans läppar. Behöver det sägas att Klingande Lutan åkte ut i korridoren med fart?

Läraren ville väl även om det ibland blev fel.  Han hade ambitioner och jag minns än när jag som 10-åring i grupp fick sjunga Stilla Natt på tyska på en julfest. Tänk, byns ungar kunde en sång på tyska! Han berättade om franska revolutionen och om ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Jag tror faktiskt att jag som människa har påverkats av hans berättelse om franska revolutionen därför att jag tror på frihet, alla människors lika värde och det medmänskliga. Och minns jag inte helt fel kom också Darwin upp i något sammanhang. Han ville att vi skulle få mera vida kunskaper än bara ABC, mulitplikationstabellen och att lära oss psalmer utantill. Jag minns också att jag en gång under en lektion började gråta. Vi hade väl inte varit så flitiga under tidigare lektioner och fått bakläxa för vår oförmåga. Tills nästa gång skulle vi verkligen läsa på och prestera ett eller annat. Det gjorde jag och kunde läxan utantill och innantill. Men läraren frågade inte mig en enda gång fast jag vinkade med handen och ville visa vad jag kunde. Till sist brast det inom mig och tårarna kom. Oj, vad läraren blev bekymrad och hulkande fick jag visa vad jag lärt mig.

Men läraren hade det inte lätt alla gånger, speciellt inte med de äldre eleverna. Någon kastade kniv efter honom som fastnade i dörren till lärarbostaden. En annan gång sparkade han en elev så att han blev sängliggandes. Sådant hade idag skapat rubriker i tidningarna. Den tiden klarades det  upp inom byn.

Det hände nog både det ena och det andra förr i världen också inom skolan. Glödande Kolet berättade på samma gång om prästen som kom i slagsmål med en konfirmand i byns bönehus. Inte i vår by utan i en grannsocken där det sägs att det är mörkt. Prästen bad senare om ursäkt och det hela var ur världen. Han hade en bil som han körde omkring med. Ibland fick han passagerare med i bilen och när de åkte iväg brukade han säga ”Då kör vi i Jesu namn”. Dock hände det sig inte bättre än att han ändå ibland hamnade i diket. Samma problem hade också läraren i vår by. Han var inte världens bästa chaufför och första tiden han körde bil vågade han inte köra ut på färjan som förband vår by med fastlandet. Det fick någon färjkarl göra.

Hur som helst, vi lärde oss att läsa, att räkna och fick stifta  första bekantskapen med världen på andra sidan sundet. Vi får nog tacka vår första lärare för att vi alls fick någon kunskap och lärdom i våra stundom tröga huvudknoppar. Ja, vi fick även lära oss att skriva och stava. Det har jag nytta av än idag. Det visar väl detta inlägg även om jag idag inte doppar pennan i ett bläckhorn?

 

Ännu brinner ljus i skolans fönster

Bestyr med granar och grannar

Sister Jane fick hugga en gran på mina marker. I utbyte fick jag sitta i gungstolen hemma hos dem och njuta av färdigklädd gran på julaftonen. Själv har jag ingen gran. Eller rättare sagt, granar har jag tätt in på knuten, höga som hus, året runt och på rakt led som en nord-koreansk parad. Skam till sägandes är det en förvuxen granhäck som dock skyddar bra för insyn och trafikljud. Därför har den fått stå kvar. Men vacker är den inte. En vacker dag kommer jag att hugga ned den och anordna en påskbrasa som byn inte sett dess like till. Fram tills dess får den växa till sig, inte vill jag bjuda på någon liten halvsur hög den gången.

Man kan skaffa julgran på olika sätt. Man kan köpa, hugga på egen mark eller varför inte det mest spännande alternativet, smyga in på något vackert granbestånd och helt fräckt hugga en gran eller två. Svärmor skall väl också ha en? Själv har jag praktiserat det en gång. En f.d. flickvän skulle hämta ett par julgranar till sina föräldrar. Naturligtvis ställde jag upp, jag är inte helt ovan att hantera en yxa. Det visade sig att hon redan bestämt vilka granar som skulle avverkas. Tyvärr befann de sig på fel sida om rågränsen och en av mina bästa vänner råkade äga just det skiftet där praktexemplaren stod. Tja, vad gör man? Inte kan man neka en vacker brud sina önskningar i juletid. Yxan svingades raskt och snart fanns granarna fastspända på biltaket. Jag hoppas brottet är preskriberat efter så många år?

När jag ändå är inne på ämnet förbjudna granar kan jag också nämna den gången i Malmö när jag bevittnade en, nej två, fräcka julgransstölder. Det var fest på Dalaplan några dagar innan jul. Vi var ett helt gäng som firade ett eller annat. Tjejen som bodde i lägenheten hade ingen julgran. Hon hade inte råd. Flera av festprissarna tyckte att detta var orättvist. Naturligtvis skulle hon ha gran, speciellt som försäljning av julgranar inte var långt borta. Tyvärr var försäljningen stängd eftersom det var lördagskväll. Detta hindrade dock inte de modiga riddarna från att bege sig ut på julgransjakt. De travade iväg till Mobilia där de helt sonika klättrade över stängslet och hämtade en gran. Någon vakt såg de inte till.

Det visade sig dock att granen inte alls var så fin att festens värdinna ville ha den i sin bostad. Kvistar fattades här och där och såg den inte lite trött ut? Riddarna lät sig inte nedslås av detta dystra besked. Styrkt av eldvatten begav de sig åter ut på julgransjakt till samma ställe. En stund senare kom de släpandes med en ny gran och minns jag inte helt fel fick den godkänt. Vad de gjorde av den första granen vet jag inte men kanske den fick stå lutad mot något trafikljus?

Julaftonen 2010 tillbringade jag hos mina grannar, tillika syster Jane med familj. En bastant julmiddag avnjöts. Vis av tidigare julmiddagar smakades lite av varje och därefter togs påtår av det mest goda. Själv bidrog jag bl.a. med Tjärströmming från Camillas Fiskdelikatess i Molpe, rökt vildsvin från Esse Wild Pigs och Skåne Akvavit. Även köttbullarna var goda och den hemmagjorda morotslådan var superb!

Vi besökte därefter gravgården och planterade ljus på anhörigas gravar. Det är väldigt vackert med alla dessa ljus i den mörka vinterkvällen. Vi mindes alla de som vi firat jul med en gång i tiden.

Som avslutning på julaftonen serverades fruktkräm med vispgrädde. Ett gott dessertvin från Cypern avrundade de gastronomiska utsvävningarna.  Jag råkade ut för fler äventyr på julaftonen 2010 men det tar vi en annan gång.

 

Legal gran

 

 

Ljus för de Saliga

 

Kylans åtföljande tröghet

Det är trögt i detta stänga vinterväder. Säkert därför att temperaturmätaren på utsidan denna kväll, dagen före dopparedagen, behagar visa –27 grader. Jag har kommit på hur jag likt Uri Geller kan böja teskedar. Trögheten är till viss hjälp i detta fall. Värre är att kallvattenledningen till köksvasken har frusit. Där kan man tala om tröghet. Inte en droppe vatten kommer ur kranen. Just nu försöker jag medelst kupévärmare få varmluft att cirkulera i diskbänken med hopp om att de frostiga relationerna till Poseidon, vattnets gud, skall upptinas. Hoppas att inte hela pjäsen fattar eld.

Brunte kände sig också minst sagt trög i morse. Visserligen hade jag kopplat motorvärmaren men av någon anledning fungerade den inte. Kanske det var snö och is inne i kontaktdonet. Det skar i mitt hjärta när jag tvingades starta i 25-gradig kyla och höra det skrammel och missljud en rejält nedkyld hästmotor kan åstadkomma. Brunte fick nog offra ett och annat år av sin levnad på grund av denna misshandel. Men igång kom han, den gamla, trogna kraken.

Yttermera är också låset till ytterdörren trögt. Jag får stå vid dörren i all oändlighet och pilla och dona, vrida och trycka, innan låskolven vrids runt och jag kan öppna dörren till farstun. Det är jobbigt när det är kallt ute och fingrarna lätt fryser till stelnade poser medan jag kämpar för att komma in i värmen. För inne är det varmt och skönt.

Vad kölden har att göra med mina honungsburkar vet jag inte men honungen i de två senaste burkarna har innehållet varit steltoch nästan hårt. Med tesked har jag försökt få loss lite av honungen för att få sötma till mitt te. Det hela slutar med att jag likt Uri krökt skedar till förtvivlan. Kanske jag skulle prova med stämjärn och hammare nästa gång? Eller borde jag erbjuda mitt skedböjarnummer kombinerat med min upprörda monolog med ytterdörren till någon nyårsrevy? Den dörren har fått höra ett och annat sanningens ord om tröghetens lag den senaste tiden.

 

Ett hål med mestadels trögt innehåll kallas vak.

 

Kalas

Jag gjorde ett litet misstag i fredags. Kanske inte så stort med jag fick smaka på medaljens baksida igår.

Grannens yngsta son fyllde 3 år och naturligtvis skulle det firas med kalas. Jag var också bjuden. Även gossens kusiner dök upp och vi kunde räkna in 4 pojkar i åldern 2-5 år samt en liten tös som såg dagens ljus detta år. Hon förde inte mycket väsen. Men när gossarna kommit upp i varv höjdes ljudnivån avsevärt. Alla leksaker skulle testas, trampbilar köras och allt spring i trappor och rum. Vet ni hur många decibel 4 pojkar i den åldern alstrar? Åtskilliga skulle jag tippa, speciellt när huset har trägolv som förstärkte rullandet av hjul.

-”Ja e poojiis” ropade ena kusinen och kom körade på en blå trampbil. En krock uppstod i hörnan vid bakugnen men inga tårar och ledsamheter hördes. Pojkarna var tåliga och goda vänner. Katten såg jag inte till, den hade nog av ren självbevarelsedrift gömt sig någonstans. Annars hade nog blivit överkörd.

Själv bidrog jag med ett ganska stort antal decibel genom min present som jag köpte i fredags. Det var den som var misstaget. Det var en skruvdragare i gul plast med diverse tillhörande attiraljer. Skruvdragaren surrade betänkligt högt när gossen hittade knappen. Än värre blev det när skruvdragaren sattes mot ett föremål och ”borren” kom igång. Jag visste att leksaker med ljud är populära men jag tänkte inte på att mojängen skulle användas på kalaset. Nåja, jag fick ju gå hem till mitt men de  stackars föräldrarna får nog höra borrandet en tid innan batteriet är slut.

Nåja, barn är barn och liv och rörelse skall det vara. Det är ju ett tecken på att de är friska och utvecklas. Men man kan undra hur det är på ett dagis med många barn i farten. Kanske man där borde ha hörselskydd på?

Först bjöds på korvsoppa, senare på kvällen blev det snögubbstårta tillverkad av mor i huset. En kuriositet i sammanhanget är att i det huset kokas kaffet på mald böna. Inget bryggkaffe där och inget kaffe i övrigt heller. Men när det är besök i hemmet kokas kaffe på gammalt vis. Det är nog inte många unga familjer som kokar kaffe på detta vis i våra dagar. Far i huset visade också stolt upp de första äggen som hönsen värpt. Enligt antydningar kommer jag snart att få stifta närmare bekantskap med hönsen.

 

Han smälte i munnen

En svår tid

En svår tid närmar sig. Det är inte bara för att snö och is som täcker land och hav eller för att det är kallt och mörkt ute, utan julen är i antågande. Det syns inte minst på alla juldekorationer, den ena mera strålande än den andra och alla julsångerna som alltmer ökar sin närvaro i radio och TV. Inte ens när man köper veckoransonen av lök och potatis i köpladan kommer man undan alla ”Tomtegubbar som slår i glasen” och ”Jingel bells”.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot julen, traditionerna, julsångerna, tomten och allt det andra som hör samman med julen, men det blir liksom för mycket av det goda. Redan i november är det full rulle på försäljningen och stora skinkor ockuperar frysdiskarna. Hela berg av chokladkartonger upptar beaktansvärda ytor i butikerna och leksaker packas upp till barnens förtjusning och sorg.

Det är här jag glider in på detta med svår tid.  Julklapparna skall köpas och ges bort. Det är ett gissel att hitta passliga julklappar och när man väl köpt dem vet man inte om mottagaren alls vill ha dem. Därför har jag slutat köpa julklappar. Jo, till mig själv har jag köpt två böcker som kom på posten härom dagen. Men annars blir det nada. Jag ger istället en slant till de insamlingar som brukar finnas i samband med julen. Jag har en känsla av att det finns folk som inte har det så gott ställt och istället borde få del av överflödet som svämmar över vid juletid hos många med jobb och god ekonomi.

Detta utesluter inte att jag får en del julgåvor i alla fall. Ofta är det fråga om godis och choklad. Igår kom första attacken. En stor chokladkartong och en påse Omar hamnade på mitt bord. Tror ni jag kunde låta sötsakerna vara ifred? Nehej, likt en humla vid en maskros surrade jag på kring karamellpåsen tills den öppnades och med jämna mellanrum kastades sedan ett karamellpapper i skräpkorgen. Jag är inget godistroll i vanliga fall, det är sällan jag köper snask och godis, men vad gör man när man bara får, i all välmening, alla sötsakerna rakt i famnen? Det är då det gäller att visa karaktär och styrka men hur går det? Redan innan trettondagen är nästan allt uppätet och tomkartongerna vittnar om ett förlorat slag. Jag är inte för skattehöjningar men borde det inte finnas en godisskatt som dämpar konsumtionen? Godis om något är lyx och borde hellre ge staten inkomster istället för höjd moms på mat som nu diskuteras.

På tal om mat bjöd ledningen för saltgruvan igår på julgröt och samkväm. Stora Hövdingen höll tal, sedan åts skinksmörgåsar och som pricken över i:et serverades risgrynsgröt. Inte så dumt även om fruktsoppan uteblev. Istället var det kanel- och sockblandning som ströddes över det vita, kuperade landskapet på tallriken. Som avslutning blev det julstjärna och kaffe/te. När vi gick fick vi varsin julklapp. En riktig jullåda med handtag och det hela. Inuti fanns diverse läckerheter; korv, ost, leverpastej, sill, kaffe och så den förhärdades chokladkartongen. En riktigt bra julgåva vill jag säga även om jag gav bort kaffepaketet. Chokladkartongen står nu, fortfarande oöppnad, som en fager glädjeflicka i ett gatuhörn och lockar med sitt fördärvliga innehåll. Att ta en bit choklad någon gång emellanåt är väl inte något att skämmas för men när väl asken är öppnad brukar den hux flux vara tömd utan att man vet hur det gått till.

Det blev en del skinka över vid borden som lockade. Enligt devisen ”Det är bättre att skämmas en kort stund än ångra sig länge efteråt” tömde jag och Stora Yxan skinkfatet vid vårt bord. Vadå, de andra satt ju bara och tittade fånigt på den goda skinkan. Det är en svår tid; är det inte choklad som lockar till frosseri är det skinka och andra delikatesser. Frosseri är ju en av dödssynderna så nu gäller det att tänka till och äta med måtta. Inga fler klavertramp denna vecka.

En låda med proviant i juletid