Nostalgi

Det är märkligt vad en enda låt kan väcka minnen. Av en händelse snubblade jag över Bo Hanssons ”Utflykt med förvecklingar” och snart kom minnen som dyningar in mot stranden. Minnen som man nästan glömt bort.

I mitten på 70-talet flyttade jag till Malmö och ganska snart köpte jag en grammofon och mina första två LP-skivor. De var Bob Dylans ”Greatest Hits” och en skiva med Hurriganes. Senare, kanske i början 80-talet, kom också Bo Hanssons LP ”Ur Trollkarlens Hatt” att ingå i min samling. På denna skiva fanns ovannämnda nostalgilåt. Ungefär samtidigt måste min Merit Hemmingson-period inträffat.

Jag har inte spelat skivan på minst 10-15 år, därför blev det ett glatt återseende på YouTube när jag hörde denna låt. Den är storartad och gångbar även idag. Varför jag gillar låten vet jag inte men kanske det beror på att 01.55 kommer en tempoväxling. Den borde få en renässans.

Jag skall inte redogöra för alla minnen och händelser kring denna låt men jag minns regn och tung grönska, varma kvällar, glänsande gator, våta gräsmattor, doften av blöt jord. Promenader genom Pildammsparken, dunkla skuggor från bokar och pilträd, kvällar på Pireus. Varför jag minns regn i samband med denna låt är inte lätt att förklara. Det är  något som bara  kom. Något kompakt, grönt och vått. En midsommarafton?

Jag blir både glad och nostalgisk när jag hör denna låt.

Annonser

En tankeställare från ovan och för ovana

Idag kom första riktiga lilla snöovädret för vintern. Jag fick både sopa trappan och skotta en gång för att ta mig ut till vedlidret. Där hände en liten olycka.

På tal om olycka så bröt idag en av mellan-hövdingarna i Saltgruvan benet när han ramlade på snö och is bredvid sitt åkdon. Båda benpiporna av. Så kan det gå när det är is under snön. Det är inte alltid roligt när det är glatt. Kan tåla att upprepas. Enligt rapport drattade även andra på ändan idag. Se upp, kung Bore gillar att sätta krokben för oss ovana vinterbor.

När vintern närmar sig blir det ofta kallt i stugan. Då gäller det att elda i spisen och spara på elektriciteten. Jag gjorde en tur ut till vedlidret ikväll för att fylla på förrådet av ved vid spisen. Viss vedklyvning hör till. Raskt svingade jag yxan och fyllde vedbåren. Ända tills ena vedträet lossnade från yxan just som den befann sig i sitt högsta läge. Vedträet gjorde både en och flera saltomortaler under luftfärden innan det med en piruett landade rakt på mitt huvud. Det gjorde infernaliskt ont och en redig bula växte snabbt fram. Jag brukar inte säga fula ord i onödan men den fortsatta vedklyvningen gick i rasande fart. I ren ilska och med värkande huvud. Tänk så fort ett muntert visslande kan övergå till nattsvarta tankar förorsakad av en tanke(om)ställare från ovan.

En olycka kommer sällan ensam. Jag har också råkat ut för en smärre förkylning och har ikväll druckit het svartvinbärssaft.  Yr i skallen är jag också. Det beror inte på vedträet som bet mig utan yrseln har nog suttit i hela dagen. Feber har jag inte men det känns så.

 

Blue Sky (Pink Floyd)

Did you, did you see the frightened ones?
Did you, did you hear the falling bombs?
The flames are all long gone,
But the pain lingers on.
Goodbye, blue sky.
Goodbye, blue sky.
Goodbye.
Goodbye

Flykt från stegen

Fredagens pinsamma situation berodde på bristande underhåll. Jag hade med Medicinmannen diskutera byte till ny benbeklädnad men jag hade ännu inte hunnit göra slag i saken. Det är bråda tider i saltgruvan och ibland springer tiden iväg så man vet inte vart. Mina arbetsbyxor hade en och annan repa och på viss ställen kändes vävnaden tunn. Dags för byte med andra ord.

I fredags gjorde en skola/utbildning ett studiebesök i gruvan. De ville väl se arbetslivets verklighet och vad som väntar när de är klara med sina studier. Döm om vår förvåning när det visade sig att en stor del av gruppen var tjejer. Därtill var de flesta iklädda vit uniform. Inte snygga sjuksköterskedresser utan vita halare. De kallas målare och måste vara släkt med Vita Byxan.

Jag höll på att rusa upp och ned för stegen för att avsluta arbetet i den nästan färdiga orten. Dunk-dunk, på med passet och nästa dunk-dunk. Jag lade märke till att ett gäng närmade sig och såg inte mitt norra getöga helt fel var de flesta unga snygga damer. Då, just då, sprack mina byxor i den mest centrala punkten i hela munderingen. En betydande reva uppstod i byxan där det förmodade klockspelet finns hos den manliga delen av befolkningen. Ve och fasa! Där stod jag på stegen med vidöppna spjäll och nästan fri insyn på kronjuvelerna. Jag skyndade mig ned från stegen och ställde mig förståndigt nog att med ryggen mot gruppen som passerade, ivrigt studerande de instrument på verktygsvagnen vi använder i gruvan.

Visserligen är jag ingen blyg person men så frimodig är jag ändå inte att jag offentligt gör ”stegen”.  Därtill ville jag bespara de väna möerna en traumatiske upplevelse. Den kunde ha påverkat hela deras fotsatta yrkesval. Det vill vi inte riskera i gruvan. Vi behöver fler kvinnor även i vår bransch.

”Stegen” är ett eget plötsligt påfund. Vi har ju ”stången” där strippor gör diverse gymnastiska övningar för att behaga dräglande herrar i auditoriet. Tänk er, ärade läsare av denna blogg, att stegen används vid manlig striptease. Tänk er de olika kombinationer där A-stegen används för att charmera den dräglande kvinnliga publiken. Något för Chippendale att ta med i sin rekvisita?

Hur som helst, jag gjorde sorti i rätt ögonblick. Där har ni mitt B. Jag hade ju föregående inlägg sagt A.

Fler Vita Byxor som kanske lyckas bättre med golf.

Hålrum uppstår

Vi satt vid bordet i restaurang Nord och filosoferade. Det var förmiddag och kaffe med smörgås var en ganska vanlig förplägnad i lokalen. Någon nöjde sig med svart kaffe och cigarett. Kaffe är ok men de som önskar avnjuta en nikotinpinne hänvisas till ett litet hus på gårdsplanen. Där får de sitta och bolma i allsköns ro. Ungefär som på ett på utedass.

Den första dagen i månaden, i den lilla staden Schmalkalden i Tyskland, uppstod helt plötsligt ett hål i marken som slukade både väg och någon bil. Helt så där apropå öppnades en 20 m djup krater med en diameter av 30 m. Ingen människa rapporteras saknad men gropen kräver hela 1000 lastbilslass med fyllning för att försvinna. Läskigt, tänk om detta kunde hända här i vår fridsamma republik.

Glödande Kolet funderade på detta och presenterade sina funderingar om hålrum i Tellus innandömen. Vad händer när enorma mängder olja pumpas upp ur jordens inre och förbränns till avgaser? Då borde vår planet bli lättare vilket kan leda till att vi kommer ur kurs runt solen med katastrofala följder. Antagligen störtar vi rakt in i solens helveteshetta eller så glider vi allt längre ut i universum med följd att vårt klot blir en enda stor ishockeyrink med minusgrader nära den absoluta nollpunkten. Året runt. Sådan var spekulationen.

Vi kom in på Big Bang och de svårförklarliga händelser som då skedde. Explosion med utvidgning av universum, kontra dekompression med återgång till tillstånd zero. Finns detta tillstånd, var mina egna funderingar? Kanske finns det en mycket enkel förklaring på den stora smällen och universums expansion i klass med att jordens platthet förvandlades till en boll som rullar runt i rymden?

Stora Yxan var mera praktiskt och nutida inriktad i ämnet. Han gled in på en TV-serie som han följer, Event.  I denna sciencefiction-serie åldras de utomjordingar som är seriens huvudfigurer betydligt långsammare än vanliga jordingar. Betyder det att de är odödliga? Är de en del av den världskomplott som är seriens huvudtema.  Är TV-serier och film själva en del av en enorm maskopi för att förändra och infiltrera mänskligheten, är åter mina egna funderingar?

Se där vad enkel samvaro vid en fikapaus i Saltgruvan kan utmynna i. Ett ämne kastas fram och kan utmynna i de mest fantastiska utsvävningar. Ett hål i marken kan föra tankarna ut bland nebulosor och svarta hål. Ibland bara ut i det blå.

Idag drabbades jag av stora frossan när jag upptäckte vem som var i antågande och vad som hände med mina byxor. Ett gäng som mestadels bestod av unga damer besökte Saltgruvan i akt och mening att få en uppfattning om slitet i gruvgångarna och om hur arbetsmiljön är. Blyg är jag inte i vanliga fall men idag fick jag gå och gömma mig när de passerade.  Men det är en annan historia.

 

På väg mot solen

Varför dök Bukefalos upp och inte el caballo?

Går man på kurs måste man plugga åtminstone lite, speciellt om det är en språkkurs. Det är spanskan som är aktuell för mig och 10-15 andra förhoppningsfulla på kvällskurs. Spanskan är ganska lätt jämfört med andra språk som franskan, ryskan, kinesiskan eller varför inte finskan. Har man också intresse så hjälper det till en hel del.

Jag brukar som komplement ha på någon spansk TV-kanal i bakgrunden för att höra och vänja mig vid språket. T.ex. när jag småstädar, gör mat eller som nu skriver blogg. Visserligen förstår jag inte så mycket men ett och annat korn plockar även en blind höna upp.  Men lite får man agera plugghäst för att något skall fastna i knoppen. Sedan beror det på hur länge det stannar i minnet om man inte övar och praktiserar.

På tal om plugghäst så dök Bukefalos upp i huvudet förra veckan när jag hackade loss stora bitar i saltgruvan. Bl.a. Glada Tomaten fick i hemläxa att ta reda på vem denna Bukefalos var. Jag hade mina aningar men var inte helt säker. Tomaten kom följande dag strålande glad med utskrift i handen och förklarade att nu var Bukefalos hemlighet avslöjad även för honom. Denna Bukefalos hade en svaghet, han var nämligen rädd för sin egen skugga.

Jag har alltid undrat varifrån dessa märkliga namn, visor, melodier och uttryck kommer helt plötsligt och till synes utan anledning. Visst har jag hört eller läst om dem tidigare men det kan vara årtionden sedan dess. Varför just en tisdag eftermiddag klockan 15.10 när jag svingar släggan som ivrigast? Är det inte någon annan som råkar ut för samma fenomen?

Vem fanns bakom grinden? Små grodor, en stor häst eller bä-bä?

Kustsvenskar

När jag i morse läste den lokala tidningen Vasabladet fick jag  tips om en intressant bok. Juha Ruusuvuori har gett ut en bok med titeln ”Muukalainen rantaruotsissa”. Boken torde också komma på svenska i december och är en humoristisk resebok om svenska Österbotten och dess folk. Den handlar om de som många finnar kallar kustsvenskar. Så mycket mera än så vet de inte om oss svenskspråkiga i Österbotten. Vi är de okända i Finland och buntas ihop med andra finlandssvenskar och jämförs ofta med den finlandsvenska kultur och historia som finns i Helsingfors. Visst har vi mycket gemensamt med våra bröder i södra Finland men det finns även skillnader i mentalitet, yrkesliv, kultur och vardagsliv.

I Helsingfors torde de flesta finlandssvenskar vara tvåspråkiga men i Österbotten är många enbart svenskspråkiga med svaga kunskaper i finska. T.o.m. de som tagit studenten kan ha dåliga kunskaper i finska beroende på att språk är färskvara och behöver ständig stimulans. Detta förvånar många finnar som tror att alla i Finland pratar finska utan större problem. Denna brist på kunskap om oss svenskösterbottningar finns inte enbart hos finnarna i Finland utan även hos många innebyggare i kungariket i väster. Jag har träffat personer i kungariket som tycker att jag är duktig som lärt mig svenska så bra på så kort tid. De fattar inte att svenska är mitt modersmål och jag  ofta har ett större ordförråd och bättre språkbehandling än medelsvensson. De hänger upp sig på min finlandssvenska språkmelodi som de kallar brytning vilket den naturligtvis inte är.

Det låter kanske som skryt att jag skulle ha ett bra ordförråd men sanningen är den att jag läst många böcker i mina dagar varav många tillhör den klassiska litteraturen. Jag löser också korsord och är allmänt intresserad av språk och ord. T.ex. hör eller läser jag ett ord som jag inte riktigt förstår innebörden av slår jag upp det i Ordlistan eller gör en grundlig forskning i ämnet. Det har gett mig många trevliga stunder och aha-upplevelser.

Något som jag retar mig på är uttryck som ”Ankdammen” och ”Svenskatalande – bättre folk” vilka är vanligt förekommande i finlandssvensk media. De är uttryck som många i Österbotten känner sig främmande inför. Ankdammen beskriver den finlandssvenska gemenskapen som inskränkt och navelskådande medan jag uppfattar svenskösterbottningen som öppen och tolerant. T.ex. har Närpes kommun i Österbotten hela 10 % invandrare som oftast är väl integrerade i arbetslivet, något som är sällsynt i övriga Finland. Även i vår kommun finns det många flyktingar och vad jag vet har det inte varit några större problem med dem. Vi har även mycket goda kontakter med kungariket, inte minst genom SVT och alla emigranter i landet i väster.

”Svenskatalande – bättre folk” är ett provocerande uttryck som kan spä på många finnars fördomar om oss finlandssvenskar. Möjligen är det som ironi gångbart i Helsingfors och radio X3M men själv känner jag djup motvilja mot detta uttryck. Här har vi en skillnad mellan allmogen i Österbotten och det finlandssvenska innefolket i huvudstaden.

Alltnog, boken verkar intressant och den står på min inköpslista. Är den tillräckligt bra borde den också användas för att sprida kunskap om oss svenskösterbottningar. Vi får se om Juha Ruusuvuori lever upp till förväntningarna.

 

Budord som även jag försöker leva upp till

Resor

Så är vi åter fulltalig styrka kring bordet i restaurang Nord. Medicinmannen har återvänt efter en tur till fågelöarna. Han höll på att inte komma iväg eftersom en lampa på flygande cylindern vägrade lysa. Tiden som det tog att få detta fel avhjälpt uppgick till nio timmar. Men sedan var det frid och fröjd när de fick embarkera och sätta sig i de ”bekväma” stolarna i väntan på soluppgången. Enligt utsaga var utflykten behaglig med sol och bad, trappspring och dans. Men polka, där gick gränsen för hur man svingar fötterna.

Vi andra som vackert fick stanna hemma ville inte riskera kontakten med de högre maktarna genom Medicinmannens frånvaro utan placerade därför en förmodad talisman på hans plats. Ibland var mungipan uppåt, ibland nedåt. Vi gissade sinnesstämningen hos Medicinmannen och oftast var den uppåt. Vad annat var att vänta på en tur till fågelöarna?

Glada Tomaten har även gjort en tur till turkarnas land denna höst. Tomaten kände sig lite yr och down denna eftermiddag i saltgruvans labyrinter. Jag drog genast slutsatsen att den våldsamt nysande taxichauffören vid semestermålet i Turkiet kunde ha samband med hans förmodade influensaattack. I en taxi är utrymmet begränsat och en enda nysning kan förmedla bobbor till alla passagerarna i ett huj. Glada Tomaten har redan klarat av attack nummer ett vid hemkomsten. Han och en betydande del av familjen fick tillbringa hemkomsten på tuppen. Få se hur attack nummer två klaras av? Stora Yxan har ett recept: Burana, Burana, morgon, middag och kväll, + sömn.

Stora Yxan själv har besökt ”Little Paris of the East” denna höst. Han blev guidad i det stora palatset, han blev femma i sin årsklass på Marathon, han spanade efter de vilda hundarna och hittade ett hål i gatan. Hålet var en ingång till stadens underjordiska system. Vi som satt kvar vid bordet i restaurang Nord fantiserade förtjust om hans märkliga försvinnande i detta kloaksystem. Ibland var hålet helt synbart, ibland täckt med ris och kvistar. Var detta en s.k. turistfälla? Stora Yxan kom märkligt nog tillbaka.

Vita Byxan är den som enligt egen utsaga inte besökt något annat land. Vi som sitter vid bordet hyser våra tvivel. Kan någon verkligen inte besökt ett annat land förutom korta besök i kungliga huvudstadens hamn? Vita Byxan är skeptikern vid bordet, den som håller på det inhemska, den som hyllar arbete framför resor ut i världen. Det är onödigt och bortkastad tid menar han. Själv föredrar jag avkoppling och omväxling i vardagen. Det kan tillgodoses genom en tripp till solen, solvarma vågor, upptäcktsfärder, andra språk, nya vyer, en annan miljö, annorlunda mat.  Kanske inte så underligt att man drömmer sig bort ibland?

 

Medicinmannen