Ny kvinnlig bekantskap

Ikväll har jag lärt känna en ny kvinna, Isabella Rossellini. Åtminstone så mycket ett program på TV2 kan förmedla. Utan tvekan en stor människa, en artist i världsklass, en vacker kvinna. Även i 50-års ålder. Hon är född 1952.  Att hon varit gift med Martin Scorsese gör inte saken sämre.  En filmskapare av klass.

Hon är dotter till Ingrid Bergman och Roberto Rossellini. Att axla en sådan mantel var inte lätt. Men hon lyckades och kan idag se tillbaka på ett liv som få är förunnat. Hennes städer är Rom och New York. New York har jag sett, borde jag besöka Rom?

Jag borde åtminstone se hennes filmer.

De har inte sett Isabella

Annonser

Sko inte (av) dig på andras golv

Tidigt i morse vid lägerelden i saltgruvan kom vi att dryfta skornas vara eller inte vara. D.v.s. om det är accepterat att ha skorna på inomhus när man besöker någon. Själv går jag med träskor sommar som vinter, inomhus som utomhus. Jag brukar också uppmana folk som besöker mig att behålla skorna på. I de flesta fall tar de ändå av sig skorna. Det måste vara en ovana.

Besöker jag ett hem i våra trakter tar jag också av mig skorna. Av artighetsskäl, för jag vet att i de allra flesta hem i vårt land är detta kutym. Men helst hade jag haft skorna på. På samma sätt är det i kungariket. Även där tittar de konstigt på en om man klampar in någons hem utan att ta av sig skorna. I värsta fall får man en åthutning. I Danmark är det på annat sätt. Där är det enligt mina erfarenheter vanligt att man har skorna på inomhus. Så även i USA, om jag fattat rätt. Men i de kanadensiska hem jag besökte i somras, där tog de av sig skorna inomhus. Kan det vara så att ju längre söderut man kommer, desto vanligare är det att ha skorna på inomhus? I vissa länder anses det t.o.m. ohövligt att ta av sig skorna när man besöker ett hem om man inte är nära vän eller släkt.

Tidigare var det vanligt att folk även hos oss behöll skorna på. Golven i stugorna var kalla och även om mattor ofta täckte hela golvet kändes det säkert kallt i fossingarna. Men så kom heltäckningsmattor och parkettgolv. Då blev det andra bullar. Skorna av. Parketten kunde bli repad och heltäckningsmattan samlade smuts. Man blev kanske rädd att förorsaka värden en kostsam slipning av den fina parketten och skonade därmed hans plånbok. –  Finns förresten heltäckningsmattor numera? Det är länge sedan jag såg en senast.

Ett undantag finns hos oss när det är accepterat att behålla skorna på inomhus. När det är större kalas på gång, 50-års-kalas, dop och konfirmationer, görs undantag. Då har de flesta skorna på. Kanske för att få visa upp sina festskor eller av rädsla för att bli av med sin dyrbara fotbeklädnad i hallens skokaos.

Jodå, jag sparkar av mig skorna innan jag slänger mig i soffan för en tupplur. Ävenså när jag uppsöker bingen inför nattens vila. Annars får jag hålla med den gode Povel: ”Sköna kvinnor tar av sig skorna, i dunklet under ett bord…” Men då skall de förståss va sköna.

Alltid skolös
Skolös kelgris i mitten

Tjurar och fyrverkerier

Idag har jag varit ganska flitig. Höstens vedkapning har inletts och reparationen av villans verandagolv är på slutrakan. Jag skulle ha fått golvet färdigt men skruvdragarens batterier gav upp och behöver laddas. Jag satt en stund på verandan och njöt av den fina kvällen även om solen mest lyste med sin frånvaro. Smällare hördes från olika håll och sommarens villaliv firar avslutning denna afton.

Dock är hösten otroligt fin i skärgården. Snart sprakar ett naturens eget färgfyrverkeri loss som vida överstiger kvällens kortvariga skådespel på himlen. Därtill stillheten i de alltmer mörka kvällarna som avlöses av stormar och oväder.

På TV är det sport. Finnkampen går av stapeln. Men den tittar jag inte på när det finns annat. T.ex. tjurfäktning på en spansk tv-kanal. Det är också en sport, anser många spanjorer. Själv är jag ytterst tveksam till denna sport som jag anser mest handlar om djurplågeri. Ut kommer en yster och vildsint tjur som rusar på allt som rör sig. Ut släpas en utmattad och förmodligen död tjur som inte har en chans. I slutskedet hyperventilerar djuret p.g.a. stress och blodförlust. Må vara att det är en stilfull ceremoni men ett djur avlivas långsamt för nöjes skull. Jag borde kanske hellre titta på fyrverkeriet som lyser upp byn.

I mitten av byn hålls ”Kara-fest”. Vad detta innebär vet jag inte. Jag är i alla fall inte inbjuden. Istället bjöd sister Grrrr & Comp. på varma smörgåsar och vin. Några raketer fanns inte till hands men det gick bra att titta på andras som flög kors och tvärs. En smäll kom som gjorde att fönsterrutorna skallrade. Månne det vara Kara-festens höjdpunkt?

TV Extremadura serverar koncert (Lagartija Nick) som avslutning på kvällen. Borta är alla tjurar, kvar finns det Spanien som jag vill utforska. Jag har anmält mig till höstens spanskakurs som MI anordnar. Det gäller att vara flitig.

Vid stranden

Tjur och Matador

Brunte travar fridsamt

Jag sadlade Brunte i eftermiddags och styrde kosan söderut. Jag kände mig trött och tog en nap innan jag kastade mig i sadeln. Därför kände jag mig lugn och harmonisk, nästan euforisk, när jag fattade tömmarna. Ja, utvilad och i jämvikt. Sakta styrde jag över broar, gled fram i naturen. Vid inträdet på pulsådern genom landskapet syntes inte en enda annan ryttare, diligens eller yster sprakfåle. Jag fortsatte i samma loja anda. Jag lyssnade på Gunnar Wiklund i godan ro i min bilstereo. Han som sjöng ”Minns du den sommar” och andra slagdängor från 60-talet.

Det skulle jag inte ha gjort. Skyltarna visade 100, Brunte företog en maklig skritt i knappa 80. Efter en kort stund dök en Audi upp med vidkopplad trailer. Han körde inte om utan höll ganska nära Bruntes ändalykt. Snabbt uppstod en kö. Jag höll koll i backspegeln och såg att snart fanns tio bilar i kön som var ute vid mittlinjen och kollade med jämna mellanrum. Vad har hänt, vem ligger först i kön, när kommer nästa raksträcka? Jag kände mig perverst nöjd.  Jag vet vad de tänkte, kände och vilka fula ord de uttalade. Jag har nämligen själv befunnit mig i samma situation otaliga gånger.

Detta var ett kort experiment. Vad händer när trafikrytmen inte hålls, när störningar i flödet uppträder? Ganska snabbt insåg jag att snart gör någon en förtvivlad omkörning, död och förintelse lurar vid backkrönet. Det fanns nämligen gott om backar, kurvor och heldragna gula linjer.

Jag manade på Brunte som snabbt föll in i ett trivsamt trav och kön i spegeln försvann långsamt i fjärran. Jag var inte längre den bromkloss som förorsakade irritation och trafikfara.

Snart görs prov med trafikövervakning där medelhastigheten beräknas. Tiden mellan två bilder som tas av trafikkameror räknas ut automatiskt och överskrids den teoretiska medelhastigheten skickas böter för fortkörning.

Jag är emot detta. Jag är för trafiksäkerhet men emot övervakning där varje fordon registreras i sin färd på  republikens vägar oberoende om de kör med laglig hastighet eller inte. Jag protesterade på prov emot detta och jag insåg att gör tillräckligt många bilister ”slow ride” samordnat uppstår kaos i trafikflödet vilket skapar problem för den enskilda bilisten och framför allt för näringslivet. Reaktionerna lär inte vänta på sig. I Frankrike skulle sådana aktioner kunna ordnas men i republiken gnäller vi en stund och sedan rättar vi oss snällt i leden.

På tal om kö

Humor i stuga och gruvgång

Förra söndagen besökte jag 10-euros revyn i en av Klemetsgårdarna i Maxmo. Alfred Backa var enda uppträdande men han har också fått hjälp med skrivandet av Jakob Nylund. De älskar att skapa humor men kanske ännu mera att förstöra humorn. Jag är  inne lite på samma stil. Jag gillar enkel humor á la Charlie Chaplin och Dolda kameran men också den lite mera avancerade formen att förstöra humorn. Ungefär som att jag gillar att sjunga och vissla falskt med flit.

Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar föreställningar som 10-euros revyn. Kanske det är den intima miljön i en bondstuga, närheten till de/den som uppträder, dialekt blandat med allsköns annan språklig framställning, enkel, rak humor, nästan med inslag av slapstick. Kanske är det för att jag fascineras av att radarparet Alfred och Jacob vågar och kan göra så mycket med så enkla medel.

Själv brukar jag också hitta på ett och annat hyss i saltgruvan som kanske skulle passa som idé till sketcher. Det har diskuterats utvecklingen av lönens bonussystem och då kom jag på den lysande idén att berätta om Stora Hövdingens senaste förslag till löneförhöjning. 50 cent mera i timmen till de som går med hörselskydd på hela dagen! Poängen var att de som bär hörselskydd inte pratar med andra och borde alltså vara mera effektiva. En och annan fick ett indignerat uttryck i ansiktet och uttrycket ”Nej, nu går det för långt” hördes högljutt. För att inte de inte skulle gå omkring med förargelsens känsla i sinnet hela dagen tillade jag att ”de som också är beredd att gå omkring med en pingisboll i munnen skulle få ytterligare 50 cent i timmen”. Nu gick det upp ett ljus för de flesta och fast de gått på niten spred sig ett flin i deras anleten.

Vi har ett par riktigt duktiga talanger i saltgruvan som egentligen borde jobba på teater eller åtminstone spela revy. Glada Tomaten och Medellino. Men nej, det ville de inte. Istället jobbar de kvar i saltgruvan och förgyller ibland den grå vardagen för oss andra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En kväll vid Andra Sjön

En stor del av kvällen tillbringades vid Andra Sjön i den Lyckliga Staden. Ett snabbesök gjordes också på marknaden i elfte timmen för att inhandla godisremmar. De flesta stånd var borta och kön med bilar söderut på R8 var talande. Årets Juthbacka-marknad är avslutad för detta år.

Vid sister Rooo:s villa grillades kött och kokades potatis. Regnet gjorde att församlingen förflyttades inomhus.  Pojkarna hade flera kubik med legoklossar att roa sig med. Man blir förundrad över hur lätt man kan sysselsätta barn men också hur lätt de härmar och tar efter vuxna. Säg ett ord och det kommer på studs tillbaka vid de mest oväntade tillfällen.

Andjägare dök upp och smög omkring i vassen tills de försvann ut på fjärden för att inte återvända förrän det var mörkt.

Samtalets vågor gick höga och jag tror inte en italiensk familj presterat mera decibel kring middagsbordet än vad vi gjorde. Vin serverades och steken var utmärkt. En blå kaka landade på bordet som efterrätt. Den såg rälig ut så den vågade jag inte prova. Men god var den, påstod andra försökskaniner.

Vid hemfärden styrde sister Grrrr medan maken kom med välmenande instruktioner om växlingens utförande. Jag föreslår att nästa bil de köper har automatväxel. Själv sjöng jag då och då en strof ur ”Idas sommarvisa” och ”Gamle Svarten”. För undvikande av missförstånd kan jag sjunga dessa sånger när som helst. Även en bråd dag i saltgruvan.

Konstig bil

Bland folk, böcker och skrot

Varmkorven var inte alls varm och hamburgaren bestod av enbart ljummet bröd och kall biff. Sådan var gårdagens gourmetiska äventyr på Juthbacka marknad. Men är man hungrig, så är man och då går det mesta ned. Jag tror att om man är tillräckligt hungrig, är sniglar en delikatess. Ja, ni vet sådana som ligger på gången i trädgården. Äsch, nu är jag ute och seglar. Sniglar är en delikatess. Det vet väl alla? Liksom surströmming. Någonstans på nätet läste jag att en (Sverige)svensk försäljare på marknaden redan på torsdag hade sålt slut på sitt lager av surströmming. Kan det vara sant?

Marknaden är en av sommarens stora händelser i Österbotten. Kanske t.o.m. den största? Hit kommer folk från stad och bygd, ja, även från kungariket. Mången finsk röst hördes också i vimlet. Ett hav av bilar stod parkerade på åker och fält och närmast marknadsplatsen fanns husvagnar och husbilar. Detta måste utan tvekan vara husvagnsfolkets julafton.

När jag är på väg till försäljningsområdet passerade husbilar och förtält till alla husvagnar lade jag märke till ett sällskap som redan tidigt på kvällen satt med snapsen innanför västen och ölen på bordet. Den lätt bedagade mannen försökte tända en cigarett till sin käresta varvid följande replik hördes tydligt i närmsta kvarter: ”Dra nu in, är det första gången du röker?” Damen ifråga lutade sig våldsamt över bordet medan hennas livskumpan höll tändaren en fot från sin omfångsrika kroppshydda. Inte märkligt alls att hon hade svårt att få fyr på giftpinnen. Tja, om de var ett par vet jag inte men så verkade det. Han pöste i plaststolen och hon serverade kalla öl.

På marknaden kan man köpa det mesta. T.o.m. en granatkastare och ett maskingevär såg jag. Tänk om det var riktiga grejor? Nå, säkert var någon väsentlig del borta från tändlåset, kan jag tänka. Mycket skrot och skräp fanns framme till påseende men säkert kan man göra ett och annat fynd där om man är tidigt ute. Eller handlar av glada amatörer. Sådana som mest är där för att bli av med skräp som de inte orkar föra till roskis. Men till Nykarleby kan de köra ”samlingen”.

Själv koncentrerade jag mig på böcker. Mycket böcker fanns till försäljning och de flesta var på svenska. Kul, speceillt när priset ofta låg på 2 euro styck. Mycket kiosklitteratur fanns i lådorna men med lite tur kunde man vaska fram någon ”raritet”.

Fem böcker/skrifter inhandlades:
Bevingade ord (utgiven 1964 på Bonniers förlag).
Våra ord – kortfattad etymologisk ordbok, sammanställd av Elias Wessén.
Stenarna talar, en bok om ofärdstider i Österbotten med utgångspunkt från resta minnesmärken.
Tidskrift för Hembygdsvård –årsbok 1937.
Minnen av kärlek – dagboksanteckningar under ett sorgeår

Tidskrift för hembygdsvård var intressant därför att mycket fanns skrivet om Skåne, ett landskap som ligger mig varmt om hjärtat.

Mannen som sålde ”Minnen av kärlek” var författaren själv. Bokens pris var 20 euro, 10 ggr mera än vad som jag betalade för övriga böcker. Men så var också boken nyutgiven och speciell.  Han berättade att han fört dagbok under lång tid och när hans livskamrat gick bort efter 49 års äktenskap kom dagboken att betyda mycket i sorgearbetet. Han skrev ned var som hände och de känslor han kände. Folk uppmanade honom att ge ut en bok baserad på dagboksanteckningarna och nu stod han där på älvens slänt och bjöd ut sin bok.

Jag hade kanske passerat förbi hans lilla stånd men han frågade om jag pratade svenska. Något jag gör av födsel och ohejdad vana. Alltså svarade jag ja. Han berättade om sin bok och sitt liv. Själv är jag inte heller, likt min far, blyg att ställa frågor. Han verkade ärlig och han berättade att han kände sig trött efter många försäljningstimmar på marknaden. Kanske det var därför jag köpte hans bok? För att får reda på vad en trött liten författare av folket har att berätta. Han hade gjort sitt bästa, gett ut en bok och velat förmedla något till sina medmänniskor. Varför kan inte fler göra detta; ge ut en bok?

I övrigt uppsnappade jag  följande surr i vimlet och folkyran:
10-årig kille: ”Det var ingenting. Jag trodde det var en fem-bok”. (Han menade säkert barnböckerna skrivna av Enid Blyton)
”Signe, Signe. Stopp, stopp” – Orolig moder jagar sin ca. 3-åriga telning i full fart bland tanter och farbröder.
Medicinmannen från saltgruvan låtsades inte känna mig men med rynkade ögonbryn kom han ändå på att vi sitter vid samma skvallerbord i restaurang Nord. Sedvanlig ordduell uppstod enligt känt manér.
Några fnittriga flickor i 10-års ålder med små ”tut-instrument” som de gick och blåste i fick en tax att bli alldeles utom sig och började yla av alla krafter.
Gammal bekant frågar efter min blogg som han tappat. Jodå, jag skriver fortfarande blogg men någon vägbeskrivning gav jag honom inte.

Detta föranledde mig att fundera över varför jag skriver blogg? Natt mot lördag och jag har inget svar. Imorgon fortsätter karusellen på Juthbacka Marknad i Nykarleby.

Rör för att kasta granat