Humor i stuga och gruvgång

Förra söndagen besökte jag 10-euros revyn i en av Klemetsgårdarna i Maxmo. Alfred Backa var enda uppträdande men han har också fått hjälp med skrivandet av Jakob Nylund. De älskar att skapa humor men kanske ännu mera att förstöra humorn. Jag är  inne lite på samma stil. Jag gillar enkel humor á la Charlie Chaplin och Dolda kameran men också den lite mera avancerade formen att förstöra humorn. Ungefär som att jag gillar att sjunga och vissla falskt med flit.

Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar föreställningar som 10-euros revyn. Kanske det är den intima miljön i en bondstuga, närheten till de/den som uppträder, dialekt blandat med allsköns annan språklig framställning, enkel, rak humor, nästan med inslag av slapstick. Kanske är det för att jag fascineras av att radarparet Alfred och Jacob vågar och kan göra så mycket med så enkla medel.

Själv brukar jag också hitta på ett och annat hyss i saltgruvan som kanske skulle passa som idé till sketcher. Det har diskuterats utvecklingen av lönens bonussystem och då kom jag på den lysande idén att berätta om Stora Hövdingens senaste förslag till löneförhöjning. 50 cent mera i timmen till de som går med hörselskydd på hela dagen! Poängen var att de som bär hörselskydd inte pratar med andra och borde alltså vara mera effektiva. En och annan fick ett indignerat uttryck i ansiktet och uttrycket ”Nej, nu går det för långt” hördes högljutt. För att inte de inte skulle gå omkring med förargelsens känsla i sinnet hela dagen tillade jag att ”de som också är beredd att gå omkring med en pingisboll i munnen skulle få ytterligare 50 cent i timmen”. Nu gick det upp ett ljus för de flesta och fast de gått på niten spred sig ett flin i deras anleten.

Vi har ett par riktigt duktiga talanger i saltgruvan som egentligen borde jobba på teater eller åtminstone spela revy. Glada Tomaten och Medellino. Men nej, det ville de inte. Istället jobbar de kvar i saltgruvan och förgyller ibland den grå vardagen för oss andra.

[slideshow]

Lite om där uppe och lite om där nere

Vi håller oss kvar i badrummet en stund till. Min lilla reseskrivmaskin, höll jag på att skriva; nej, min rakapparat vill inte alls samarbeta. Den fuskar något fruktansvärt och trots rengöring och service vill den inte alls se till att jag är fin och slät i hyn närmast kakhålet. Minst sagt irriterande.

Därför begav jag mig ut för att hitta lite engångsrakhyvlar och raklödder. I receptionen frågade jag efter en lite större affär i närheten, som kunde tänkas saluföra dylika saker. 7 kvarter borta fanns en stor affär upplyste en vänlig man i receptionen mig om. Jag travade iväg men bara runt hörnet fanns en lite större drogstore som, visade sig, hade det jag behövde köpa. Därför slapp jag gå någon längre sträcka och det var jag tacksam för.

Det är nämligen så att jag har ont i höger fot. För några veckor steg jag snett med båda fötterna och hade ett par dagar ordentligt ont. Men det ordnade sig och jag trodde att det var över. Men si, där hade jag fel. Eftersom det innebär en hel del gående när man är turist kostade det på höger fot lite för mycket och nu har jag problem med höger apostlahäst. Det kan göra riktigt ont, speciellt i en lutning, i trappor eller med ojämnt underlag.

Men felet är mystiskt. Ibland känner jag inte alls av det och så plötsligt på en sekund finns det där. På samma sätt kan det försvinna på en sekund och jag kan gå helt utan problem. Det är inte heller svullet på något sätt.

Lite lustigt blev det idag när jag hamnade bakom en herreman med liknande problem. Där gick han och småhaltade och där kom jag ett par meter bakom och haltade på liknande sätt. Det måste ha sett ut som om jag härmade honom. Jag stannade till några ögonblick och snart kunde jag fortsätta min ranka gång solo allena.

Walking to the sun
Walking to the sun

Vår gås i sås

Jag har sökt våren senaste helg. Visst finns den man ack vad kall den känns. Och snöfall med vita stora flingor överraskade mitt i letandet.

Vid villan har isen gått. Men vid bryggan hänger ännu en iskant på 5-10 meters bredd kvar längs stranden. Samma sak varje år. Isen försvinner sist från min brygga.

I Umeå har våren minsann vaknat till liv. Det fick fyra hundar erfara som alla blev bitna av vårsura huggormar. På samma gång. Där kan man tala om ömma nosar. Man får hoppas att de klarade sig. Sämre gick det för en hund i samma stad som avlivades efter att ha svårt bitit en 5-årig flicka i ansiktet. Hundar kan vara världens underbaraste djur men också farliga i vissa situationer.

Själv råkade jag som liten pilt ut för en ilsken gås. Jag var kanske 5-6 år. Den var trogen min far och vaktade honom. Den var bra på att springa och när den väl fått syn på mig kom den med god fart. Hade jag tur hann jag undan men en gång trillade jag och gåsen fick fatt på mig. Där låg jag med näsan i gräset och gåsen passade på att ge mig en omgång med den hårda näbben i nacken.

Än idag har jag en viss respekt för gäss. Men kommer de för nära och är aggressiva så har jag nog idag makten att vrida nacken av dem. Med nöje. Det var nära en gång i Pildamsparken i Malmö när en alltför närgången och glupsk gås fick för sig att det låg något ätbart på min tunna sommarsko och gav min stortå en kraftig kyss med näbben.

Vår gås på gården slutade i sås på tallriken vill jag minnas.

Första maj -64

Det känns som söndag. Fast det är lördag och första maj.

Grådaskigt på himlapellen. En färgblandning i naturen av grått, beige och gråvitt, ny-grönt, brunt i många nyanser. Regnet hänger i luften, jag saknar solen, värmen.

Första maj 1964 minns jag. Det var en solig dag och vi barn lekte i hagen. Det första gröna gräset tittade fram. Vita, luftiga moln seglade på himlen. Det blåste sunnan.

Ett bud kom att morbror Enok hade omkommit i en olycka på morgonen. Det kändes overkligt, han som var så snäll var nu borta. Något som man knappt förstod.

Han var på väg för att träffa sin käresta. Han körde traktor. Den tidens vägar var inte alltid så fina som nu. Traktorn hamnade i diket och välte och han blev under. Han var vid liv när de hittade honom men hans liv gick inte att rädda.

Jag minns att den fortsatta leken den dagen blev långsam, glädjelös. Fanns morbror på något av de vita molnen som for norrut, undrade jag.

Det skedde i Kaitsor. Kurvan vid Vörå Norra skola, där lyktade han sitt liv. Han blev 23 år.

En grå dag utan olycka är bättre än en solig dag med sorg.

Vårlig skogsstig