Hur firar vi egentligen midsommar i Finland?

Jag läste Jennifers blogg med tillhörande podd där frågan ställdes: Hur är midsommar i Finland?

Jag  modifierar frågan till ”Hur firar vi midsommar i Finland?” Och det jämfört med Sverige.

Midsommar, den har väl alltid funnits i alla tider men hur firar vi den? Firnandet av jul och påsk är väl ganska självklart men midsommar. Som liten gosse minns jag att städandet före högtiden var en självklar och viktig sak. Åtminstone för salig mor. Hon var helt uppspelt och lättretad. Skurborsten gick som ett tröskverk.

Sedan hämtades två saker ur skogen. Några björkruskor skulle pryda farstubron och framför bron skulle en matta med björnmossa ligga på vilken man torkade skorna innan man gick in i stugan. Den tiden tog man inte av sig skorna inomhus och då var det viktigt att ha något så när rena skor vid inträdet. Mycket mera än så minns jag inte att vi pyntade förutom en och annan blomsterbukett som ställdes i vas på köksbordets nystrukna duk. Och filgrädde till nypotatisen samt en bonad med sommarmotiv på väggen.

Idag handlar det mycket om att lämna sin bostad och bosätta sig ett par dagar på villan (sommarstugan) eller bege sig till sjöss för den om är har tillgång till båt. Eller så ordnar man ett litet kalas för närmsta släkten eller ännu vanligare, tillsammans med vänner. Det handlar mycket om att umgås, äta gott och trivas. Kanske bada bastu.

Till traditionen i vår by hör också att Bengt slåttar vägrenen längs med byns vägar. Snyggt och prydligt skall det vara även för den som färdas på byns vägar.

Midsommarstången då, den som är så viktig i kungariket? Dansen runt om och små grodorna?

Tja, kanske inte i varje by men den finns på sina ställen här i Österbotten. Åtminstone de senaste 20 åren har den funnits på Kimo bruk en knapp halvtimme härifrån. Även vår grannby Karvat har en midsommarstång som kläds varje år.

Trots regnet besökte jag idag på eftermiddagen Kimo för att med egna ögon se om midsommarstången restes även denna midsommar. Och visst, där fanns de sanna entusiasterna som inte räds lite regn. Mängder med blommor och löv prydde snart stången som låg raklång på gräsmattan. Kransar bands och fästes vid stången som med gemensamma krafter restes tills den stod rak och ståtlig.

Sedan tråddes dansen runt stången med de små, lustiga grodorna som ett nummer. Tyvärr hade 90 % av publiken stannat hemma på grund av regnet men det hindrade ändå inte känslan av att fira midsommar på Kimo bruk.

Lite spelmansmusik hör också till och i Einars café satt förvisso en dam i folkdräkt och spelade dragspel. Riktigt bra lät det och vänster fot började faktiskt stampa takten. Idel kända låtar, allt från Taube till Säkkijärven polkka.

Brasor vid midsommartid finns inte i Österbotten utan här tänder vi påskbrasor. Finska juhannuskokko (midsommarbrasa) var faktiskt en nyhet för mig.

Jag firade inte en äkta svensk midsommar den tiden jag bodde i Malmö så jag har inte mycket att jämföra med. Möjligen besökte jag Pildamsparken och om där var någon aktivitet; jag minns inte så noga. Troligtvis också någon midsommar på kolonilott vid närliggande Ärtholmen. En stadsmänniska var jag den tiden. – Edit: Jo, vid närmare eftertanke så besökte jag ett par gånger Folkets Park i Malmö midsommarafton. Jag tror till och med att jag har någon bild av det.

Jag tror att midsommarfirandet är mycket individuellt.

Jag menar att det inte är så stor skillnad i midsommarfirnandet mellan Finland och Sverige. Möjligen är dansen kring midsommarstången i Sverige mera vanlig men rent allmänt handlar det om att umgås med vänner, äta gott, kanske ta en snaps till sillen och att beklaga sig över vädret. För en riktig midsommar är sällan solig, het och myggfri.

Ikväll bjöd sister Jane på superb måltid med fisk, grillat kött, sallad och diverse tillbehör. Jag kan inte säga annat än att jag lämnade bordet mätt och belåten. Så långt har jag firat midsommar enligt konstens alla regler. Nu återstår detta med att lägga sju blomster under kudden och drömma om sin tillkommande. Jag har i alla fall plockat sju blomster i en vas på köksbordet. Kanske jag tar hela blomsterkvasten och lägger den under kudden?

Hur har du firat midsommar? Något som du vill tillägga, någon trevlig händelse eller litet missöde. Låt komma!


Kimo Bruk 

Regnet det bara öser ner
och jag är så blöt om både skor och strumpor

Spelkvinnan lät kända toner ljuda i stugan hos Einar. Tyvärr kom jag  mig inte för att fråga vad hon hette.

Kranstillverkning i full gång

Här gäller det att hjälpas åt.

Några varv till

Ej svansar, ej svansar hava de…

…ej öron, ej öron hava de…

Ståtlig var midsommarstången i Kimo även denna midsommar!
Lägg märke till att de två översta kransarna längst ut på tvärstängerna har de finlandssvenska färgerna rött och gult medan de två nedre kransarna har de finländska färgerna blått och vitt. Sedan får midsommarstången stå sådan tills nästa år när den tas ned någon dag innan midsommar.

Så återstår bara att flaska buketten under kudden och vakna upp med ett saligt leende, jasså hon?

Annonser

Utställningar för levande

Igår besökte jag en fotoutställning på Ibis/Konsthallen i Vasa. Fotografen Vesa Ranta skildrar glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten. Utan tvekan fina bilder men varför så få? Det fanns kanske 15 bilder som visades i ett ganska begränsat utrymme. Jag hade gärna tillbringat en god stund bland hans bilder men nu blev upplevelsen snabbt avklarad. Kändes lite snopet när det inte var större än så.

Själva konsthallen, inhyst i stadshuset, är inte heller stor och ingen annan än jag syntes till förutom en ung dam som höll vakt vid ingången. Dock fördjupade jag mig inte närmare i den utställningen som huserade där utan skyndade vidare till en annan utställnings- och viloplats, eller vad skall man kalla en begravningsplats?

Jag hade ett speciellt ärende dit och när det var avklarat gick jag runt och tittade på gravstenar och monument i det fina vårvädret. Jag brukar göra så när jag besöker orter och städer om jag har en stund ledig. Intressant att se alla namn, levnadstider och eventuella utsmyckningar samt konstruktioner av gravstenar och monument. Det syns skillnad var allmogen och ståndspersoner är begravda. Åtminstone på äldre gravar.

Titlar och yrken finns ibland på äldre gravvårdar där bemärkta personer ligger. Igår avläste jag på Vasa Begravningsplats yrken som lasarettssyssloman, arbetsledaren, fyrmästaren, kronofogden, trotjänarinnan, länsmansenkan, bildthuggaren, organisten och många fler yrken och befattningar. Den sista gravstenen av äldre datum jag lade märke till var kronolänsmannen Adolf Hägglund. Vem var han och vad upplevde han här i livet? Sådant kan jag fundera på i den varma vårsolen.

Egentligen finns det många trådar att nysta på en begravningsplats och ofta präglas gravgården av trakten. Jag minns t.ex. i höstas när jag besökte Lofoten och då upptäckte små lokala begravningsplatser på västsidan Andöya. Eller kyrkogården La Recoleta i Buenos Aires, en egen stad med små hus som gravplats. Så olika.

Ha, ha, tycker ni att jag har ett udda intresse? Lugn, det är bara när jag har tid att slå ihjäl och vill ha lite lugn och ro som detta yttrar sig. Eller så går jag in i någon ståtlig kyrka och sätter mig en stund för att vila ben och sinne. Ett bra sätt att få lite andrum från storstadens surr och larm när jag reser runt här i världen. Flykten från turistfällorna. Speciellt de katolska kyrkorna tycker jag är ståtliga och fridsamma. Snart får jag kanske tillfälle till detta, att besöka en katolsk kyrka?

Byns egen begravningsplats är fint belägen vid stranden söder om byn och snart blir det gemensam städning av densamma. Fint och prydligt skall det bli, våren är ju här. Buskröjning skall även göras närmast stranden. En minneslund håller också på att ställas i ordning, ett begravningssätt som blir alltmer populärt.

Hur hamnade jag här, jag som bara hade tänkt skriva lite om Esa Rantas fotoutställning? Gå och se den om ni är i stan! Ingång på baksidan av stadshuset mot Atrium, kvarteret som är ritat av Viljo Revell, begraven på Begravningsplatsen i Vasa.


Vesa Ranta   Kolla hans bilder på hemsidan! Otroligt fina bilder!

Viljo Revell

La Recoleta Cemetery


Mycket mera än så här finns inte att se av Esa Rantas bilder. Jo, någon bild till men jag hade gärna sett utställningen tre gånger så stor.

Ingången till Vasa Konsthall är av det blygsammare slaget. Inget som direkt skriker på uppmärksamhet.

Som sig bör är Viljo Revells gravvård  av det mera konstnärliga slaget. En tudelat stenkropp som ha en öppning i mitten upptill. Så blankpolerad att man kan spegla sig i stenen.

Påsklördag och sega brasor

Som seden är i Österbotten bränns det påskbrasor, stora som små, på påsklördag. Föreningar och byalag drar ihop en stor rishög som under kvällens lopp antänds och förväntas brinna med ystra lågor upp mot en mörknande himmel med fullmånen hängande i öster. Grillkorv, kaffe med dopp säljs och är man riktigt påhittig steker man plättar eller gräddar våfflor. Allt för att glädja folket och förstärka kassan.

Det finns dock ett par aber, enligt min mening. Riset i påskbrasan bör inte vara dyngsurt och helst bör man ha ett eller annat hemligt knep som gör att brasan brinner med full styrka den första timmen. Det kan vara vad som helst, snustorr halm till diverse kemikalier som alstrar rök eller animaliskt fett. Bildäck lär vara förbjudna att gömma i denna brasa men förr i världen var de populära effekthöjare i påskbrasan. Vindriktningen spelar också stor roll. Helst bör man inte antända brasan i lä.

En annan sak är att i stort sätt alla påskbrasor antänds vid samma klockslag; i år kl. 19. Ganska dumt med tanke på att då hinner det bilburna folket som jagar påskbrasor bara se en eller max två brasor. Hade det däremot varit större spridning av klockslagen för eldningen, kanske t.o.m. en samordning, hade de som vill se flera brasor haft en möjlighet att bila runt och se kanske tre eller fyra brasor och naturligtvis köpa både korv och kaffe på alla ställena. Win-win för alla.

Jag besökte Oravais där de kostat på sig att bränna två brasor. En vid hamnen, den andra vid ungdomslokalen. Båda brann si så där när jag behagade infinna mig.

Klocka sju stålade solen ännu med full kraft vilket förtog en del av påskbrasans magi. Bättre hade varit en timme eller två senare när också fullmånen gled upp över skogen i öster.

Det fina är dock att man får träffa folk och prata borta en stund. Förhöra sig om sakernas tillstånd och klaga på vargen och vintern som är envis.

Vi i Österbotten är inte ensamma om att bränna påskbrasor. Bl.a. på västkusten i kungariket bränner man påskbrasor och där är det riktiga tävlingar om vem som har de värsta brasorna. Där kan man t.o.m. ta till nävarna för att hävda sin påskbrasa. Det gick ett tv-program om detta för ett par år sedan.

Senast idag läste jag på Aftonbladet om Smögens påskbrasa som objuden brunnit ned redan på natten till påskaftonen. Ett dåd utfört som kan jämföras med eldandet av bocken i Gävle. Folket i dalen var dock inte försagda utan, på nolltid, med gemensamma krafter samlade man ihop en ännu större hög med lastpallar än den tidigare försmedliga nedbrunna tronen av lastpallar. Tydligen kör man där med lastpallar som huvudingrediens i brist på gran och tall. – Ett tips till de österbottniska brasbrännarna: blanda lastpallar med ris och fett!

Jag körde hemåt i den vackra kvällen. Månen steg upp i öster, god och glad. Lite trafik på skärgårdens vägar, långsam skymning, en föraning om långa, ljusa sommarkvällar.

(En kul grej var att en liten tjej vid Båthamnen i Oravais hälsade mig välkommen med handslag.)


Skärgårdens grankrig 

Revanschen efter vandalernas dåd: Rekordpåskbrasa 

 


Så här såg Fjärden i Oravais ut klockan sju ikväll.

Här går eldmästaren till aktion: mera fyr i brasan!

Själv åt jag en delikatess med rom. Mycket god!

Brasan vid ungdomslokalen brann långsamt.

Vid kaffestugan gick solen ned i väster, trött på all eld och rök.

I Kärklax hade de flesta redan gǻtt hem när jag passerade. Brasan var ett minne blott.

Hemma i byn hängde månen stum i öster.

Vad är lycka?

Tidigare i veckan fick vi oss meddelat att Finland korats till världens lyckligaste land enligt en FN-rapport. Bara att sträcka på sig och känna sig lycklig.

Ja, när är man lycklig? En evighetsfråga som ältats av otaliga lärda samt lekmän och lekkvinnor. Lycka, vad är det?

Enligt Bladet var några av parametrarna landets BNP, sociala skyddsnät, hälsa, frihet och frånvaro av korruption vars värden bör vara på topp. Om så är fallet kan diskuteras bl.a. med tanke på den pengaknipa som nationen ständigt verkar befinna sig i och det slarv och hastverk som regeringen visar vid lagberedningar och de följder det kan få. Men låt ändå säga att vi är bäst i världen vad gäller det världsliga, är det inte mera att känna sig nöjd än att känna sig lycklig? Jag menar att lycka är större än BNP och frånvaro av korruption.

Vad är lycka? Poeten Bob Hansson har sitt förslag: lycka är att lägga märke till lyckan när man har den. Skall man tolka det som att frånvaro av olycka är lycka och att man är medveten om det?

Eller skall vi lyssna på den gamla barnabönen ”Gud som haver barnen kär” där vi läser ”lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Lyckan skulle då inte vara något permanent och bara den Gud älskar får lyckan, d.v.s. vissa utvalda. – Jag vet, enligt den kristna läran älskar Gud alla människor men enligt barnabönen framställs denna ynnest ändå som selektiv.

I Saltgruvan brukar en jobbarkompis ofta fråga: Är du lycklig? som en del av hans jargong. Om det sedan är på skoj eller om det är menat att vi borde vara lyckliga i republiken Finland må vara osagt. Jag brukar svara ungefär: Lycklig, här? Men jag är inte heller olycklig.

Själv tror jag det handlar mycket om förväntningar. Slår ens förväntningar in är vi nöjda, lyckas vi bättre än våra förväntningar blir vi lyckliga. D.v.s. vi får något mera än vad vi förväntar oss. Åtminstone för en stund. Vi har ju också förmågan att glömma och ständigt sträva efter mera. Förtar denna strävan förmågan att känna lycka över det lilla i tillvaron?

Lycka brukar tillskrivas bröllop. Två människor får varandra, något kommer till fullbordan. När det gäller förälskelse mellan två människor blir vi nöjda om vi inte blir avvisade och visas också motsvarande intresse från den andra parten blir vi lyckliga, d.v.s. vi får mera än vi förväntar oss i utgångsläget. Det säger klick. Och två lyckliga är den stora lyckan! – Får vi nobben blir vi olyckliga, tills känslorna svalnat över tid.

Lycka skulle då vara att vi får mera än vi förväntar oss och insikten om frånvaro av olycka. Den sista delen av tesen är kanske svårast att upptäcka.

Får vi mera än vi förväntar oss på ett nationellt plan i Finland?  Knappast, allt är noga ransonerat och övervägt men de flesta är inte heller olyckliga. Låt oss säga att Finland är den mest nöjda nationen för tillfället enligt World Happiness Report. Då skjuter vi inte alltför mycket över målet.

Och lycka enligt din mening är….?


Bob Hanssons definition av lycka 

Urkult är lycka, ger alltid mera än vi förväntar oss!

Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.

 

 

Valda tankar om politiken

Några större överraskningar skedde inte i presidentvalet utan sittande president Niinistö tog hem valet ganska enkelt. 62,7 % av rösterna fick han och tvåan var lååångt bakom. Om det är bra eller dåligt för demokratin kan diskuteras men folket har sagt sitt och därmed får vi oss nöja.

Det enda intressanta var att se resultatet för de övriga kandidaterna. Vem som kom på andra, tredje osv. plats och hur de olika regionerna röstat.  En sak som var anmärkningsvärt var att Niinistö tog första platsen i alla republikens kommuner! Larsmo, en svenskösterbottnisk kommun, röstade som flitigast av alla kommuner i landet. 84,6 % vilket får anses som mycket högt.

Utgången på presidentvalet i Ryssland om en dryg månad är ännu mera givet, för att inte säga uppgivet, och värt knappt ens en gäspning. Istället är kommande riksdagsval i Sverige kommande höst spännande. Där är det jämt och mycket kan ännu hända. Det som är mest intressant är hur Sverigedemokraterna lyckas och vilken roll de spelar efter valet.

Kommer Sverige få en regering med deltagande av ett högerpopulistiskt parti och hur ser situationen ut i kungariket efter en sådan regeringsperiod? Både för nationen och för SD. Som vi vet så blev populistiska Sannfinländarnas sits i den finska regeringen inte så bekväm och idag är partiet splittrat och rejält tilltufsat i opinionsmätningarna.  Som medlem i den minst populära regeringen på år och dar har de det inte lätt. Blir det samma för SD i regeringsställning?

Nåja, än är det frid och fröjd i kungariket. Ekonomin går för fullt, även om fördelningen av rikedomarna på sina håll är minst sagt skeva, och i dagarna presenterades en EU-undersökning om livsglädje där Sverige placerade sig på första plats. Det skulle man inte tro när man läser ”Sverigevännernas” svada om hur dåligt Sverige är. Kollapsen har varit nära i tjugo år och aldrig tycks den komma. Men den som väntar på något gott, väntar inte förgäves. Kanske om ett år?

Tallrika röster fick president Sauli Niinistö. Bara att gratulera!