Tjugo år, vart for tiden?

För 20 år sedan, onsdagen den 18 november 1998, återvände jag till min hemby Oxkangar efter en mångårig session i kungariket Sverige. Jag kom vid ett-tiden på natten och parkerade mitt släp som innehöll hela mitt bohag från tiden i Malmö på gårdstunet av den gamla släktgården som jag köpte av mina kusiner samma år.

Det var inget litet lass och hade farbror polisen stannat mig hade jag högst troligt fått ställa släpet vid vägkanten för omlastning samt  fått saftiga böter.  Knappt att min Mazda 929 orkade dra släpet och jag körde på natten upp från Malmö till Stockholm. När vi lastade släpet på Segevång i Malmö så fyllde jag bara på mera luft i däcken när de syntes något platta. Ha, ha. Sist in skulle min cykel men för den fanns absolut ingen plats. En av mina vänner som hjälpte till fann på råd och skruvade sönder cykeln i dess beståndsdelar och fick på något sätt knökat in hela cykeln. – Cykelen heter det på skånska.

Själva gården var inte ny för mig, jag hade bott där det första året av mitt liv, men det har jag inget minne av.

Kort efter flytten började jag jobba på ett metallföretag med lagerjobb men jag trivdes inget vidare och på sista dagen av min provanställning sade jag upp mig. Sedan blev det Saltgruvan i nitton år.

Vart har tiden försvunnit? Knappt så jag fattar. Tjugo år har bara blåst förbi. Då, 1998 var jag fortfarande mitt i livet, idag är jag pensionär. Inte så dåligt det heller men tiden, vart försvinner den?

Ångrade jag att jag flyttade? Både ja och nej. Skulle jag idag stå inför beslutet skulle jag välja att stanna kvar i Sverige. Samtidigt har jag fått uppleva mycket positivt under åren i hembyn. Främst att jag fick vara till hjälp och stöd åt gamla mor när hon inte längre kunde bo hemma och sköta sig själv. Under de år hon bodde på åldringsvården i kommunen besökte jag henne varje dag. Få var de dagar jag inte kunde besöka henne. Sådant är värdefullt!

Jag skaffade mig också goda kunskaper inom data och IT genom utbildning och egna erfarenheter. Jag började skriva blogg år 2007 och 2012 upptäckte jag Urkult. Hade detta hänt om jag då stannat kvar i kungariket 1998? Knappast troligt. Därför ser jag också mycket positivt i flytten även om jag inte skulle jag göra den idag.

Många i min generation i byn emigrerade till Sverige på 1970-talet. De flesta stannade i Sverige, några har återvänt. Jag är en av dem. Dock vill jag säga: en gång emigrant, alltid emigrant! Under förutsättning att man inte vantrivdes och att tiden var åtminstone några år.

Idag kunde jag gott tänka mig att återvända till Malmö men helst bor jag på landsbygden i eget hus. Tänk att få öppna dörren på morgonen, ställa sig på bron och andas frisk luft och inte se en bil så långt ögat når, inte höra ett enda buller eller brus, bara vindens sus. Bettan i uthuset kurar tryggt och det är en tröst. Bilen behövs på landet.

Malmö är min stad men helst bor jag på landsbygden och både Österbotten och Norrland ligger mig varmt om hjärtat. Varför inte en fot på båda sidorna om Kvarken?

Samtidigt har mycket förändrats i Malmö. Kockums varv finns inte mera utan Västra Hamnen är nu ett område för välbärgade malmöbor. Flygbåtarna till Köpenhamn är borta och nu för tiden svischar man över till Köpenhamn per tåg. Och Limhamnsfärjan är ett avlägset minne blott.

Själv kan jag möta denna vy en februarimorgon.

Allt jag shoppade … NOT… på Juthbacka, men…

…om jag shoppat då hade detta kanske följt med mig hem? Kanske! Bilder följer nedåt i inlägget.

Galet, helt onödigt men besöker man norra Europas största loppis- och skrotmarknad, då förpliktar det att understöda verksamheten med några tokiga inköp som man absolut inte behöver. Vissa år har jag funderat på att köpa en krokig spik eller en dammig Karjala-flaska bara för att visa min uppskattning inför detta harmlösa folknöje.

Vad annat drar folk i Österbotten på sensommaren än Juthbacka marknad i Nykarleby? Här samlas loppisgängen, skrotkrängarna, de som säljer delar till veteranbilar och uttjänta mopeder, lakritsremmar, smaklös korv, tummade boksidor, vevtelefoner och värdelösa f.d. mobiler, lump och kaffekoppar, Arabia och muminmuggar, cykelpump och rostig skruv.

Och bland allt detta och mycket annat finns kanske guldkorn till vettigt pris? Den som söker hen finner. Det som är skrot för en är fynd för en annan.

Tilläggas bör att jag faktiskt köpte tre högintressanta böcker i gott skick för 7 europenningar. En konstbok med målningar från 1880-talet i nordiskt måleri, en bok med fantastiska fotografier – det finns mycket att studera, begrunda och lära – samt ”Fotografens ögonblick” av Joe McNally.

Jag fotograferade… (klicka på bilderna för större format!)

På spaning

 

Eget hem?

Tomtegubbar är vi allihopa!

Ur led är tiden!

Hjälte igår, skrotmarknad idag. Livet är hårt men rättvist!

Sådana skall jag köpa en vacker dag. Vad nytta de gör är höljt i dunkel.

Så skulle jag bo på Juthbacka-marknad om jag nödgades. Ser inte så dumt ut.

Utmattad med fartvind i håret och glad ändå!

Ser ni fotografen x2?

Radio Vega var på plats. Just mig valde de att inte intervjua. Kanske paus för väderleken eller en twitter från Trumpen?

Hur många var vi i fredagens fina väder? På kvällen blev det regn en stund.

Nästan det enda musikaliska inslaget jag hörde fredag på Juthbacka marknad. Nortti, hette bandet.

Naturligtvis, kaffekoppar i skön samling. En skall bort men vilken?

En sådan kunde jag tänka mig att störa etern med. Pirat.

Här satt ett av mina fynd!

Inte för att jag bryr mig om smycken men detta ser äkta och välgjort ut

Dagens snyggaste bild om jag får säga det själv. Samma stånd om ovan.

 

Fest på stan

När jag igår vid midnatt kom hem efter en sväng till Konstens Natt i Vasa blängde 20 ljusprickar uppfordrande mot mig i mörkret. Skenet från Bettans strålkastare reflekterades i ögonen på de tio får som finns på andra sidan landsvägen invid min stuga. En ganska säregen och mycket tillfällig syn i mörkret.  Två sekunder syntes dessa klart lysande prickar i mörkret, som en vintergata, sedan var de borta. Snabbt som ett stjärnfall.

Jo, jag bevistade Konstens natt i Vasa torsdag kväll. Fint och varmt väder lockade ut folk på gatorna som om Vasa vore en kontinental stad likt Barcelona eller Paris.

Musik, konst, mat och evenemang av olika slag bjöds. Låt vara att aktiviteterna var utspridda över staden men ändå ganska lättåtkomliga. Själv har jag en viss kritik mot att inte programmet kunde spikas lite tidigare vilket gjorde att man i en hast måste planera sin upplevelse. Jag planerade därför ingenting annat än att jag skulle se Amelie goes to Belgrad invid Strampens restaurang vid Inre hamnen.

Strövade runt en timme eller två. Såg skönsjungande ”Johan och Juristerna” i stadbibliotekets Dramasal. Mycket snygg sång a cappella må jag säga.

Åt en hamburgare serverad av en mycket busy, svart man. Enkelt gatukök hade han och rimliga priser. När det kom flera beställningar på rad blev det lite kaos: placera korv och bröd i värmning, tända grillen, hålla koll på biffarna som stektes, ta betalt, hålla reda på vem som beställt vad, svara i telefon, skoja med kunderna på finska. Min beställning på svenska besvarades på engelska och sedan blev det mest finska även för min del i konversationen.  En pigg och kul typ som mycket väl passade in i Konstens Natt. Hur det fungerar i vardagen är en annan sak.

Som vanligt hade jag oturen att endast se sista valsen när en indisk dansgrupp uppträdde nära Frihetsstatyn. Färggranna kläder och indisk musik. Ett par bilder fick jag dock.

Träffade även en före detta krigare från Saltgruvan, nu mycket aktiv inom Team Rynkeby God Morgon Vaasa, cykling till Paris, som samlar in pengar för svårt sjuka barn. Tillsammans begav vi oss till Inre hamnen nära Strampen där Emelie goes to Belgrad skulle uppträda.

Där blev det ytterligare ett kärt återseende med en klasskamrat från flydda tider i Samskolan i Vörå. Tänk så tiden går! Nyss var vi tonåringar, nu har vi passerat livets höjdpunkt och kan se tillbaka på ett liv som gestaltade sig olika för oss. Vad visste vi då! – Å andra sidan, livet är inte slut än och framtiden är den vi gör den till!

Hela bandet Amelie goes to Belgrad samlades kring en lastbil för att spela balkanmusik. En gammal, uppiffad Volvo sa någon visst. Härlig musik och takten, känslan, var det inget fel på. Dock tyckte jag att deras musik kom mera till sin rätt när de spelade i Åminne tidigare i sommar och fick mera utrymme på scen och alla musikanter fick förstärkning via mikrofoner.

Hur som haver, Amelie goes to Belgrad förmedlade en härlig stämning i den sena augustikvällen vid Inre hamnen i Vasa. Mera sådant! På väg till Bettan, som stod strategiskt parkerad vid Åbo Akademi, passerade jag ytterligare en scen där rockmusik spelades på överhög volym. Nästan så att jag slungades omkull av ljudvågorna från högtalarna. Lät inte alls dumt men varför sådan hög volym? Jag föredrar Amelie goes to Belgrad där äkta kontakt med publiken fanns.

[youtube=https://youtu.be/7KJUAUXUXzM]

Det första som mötte mig var fäktande  pojkar invid kyrkan

Gemyt och stämning på torget i Vasa

Här de indiska danserskorna i gruppbild efter sin show

Var finns denna gata i Vasa?

Amelie goes to Belgrad. Tyvärr hade jag fel inställning på kameran varför bilderna inte blev helt skarpa. Mycket man skall hålla koll på. Objektivets stabilisator var bortkopplad.

Missade kontakter och slumpen här i livet

Efter att ha ätit fisk i två dagar får det imorgon bli något annat. Igår besökte jag skärgårdsmarknaden på Österö och då åt jag laxsoppa samt köpte med mig hem både rökt sik och lax. Gott, nyttigt och lokalproducerat. Kusin som är fiskare i byn fick även i år bli min leverantör.

De mesta av det ätbara som såldes i de olika stånden var närproducerat som sig bör på en lokal sommarmarknad. Skärgårdsmuséet fick också ett besök. Annars var det mest att mingla runt och hoppas på att få träffa någon bekant för att växla några ord med.

Jag såg ett sällskap som jag är släkt med men som jag inte var 100 procent säker på om de var de jag trodde. De är av yngre generationer men kvinnfolket i den släkten har alla samma lättigenkännliga ögon så jag kan vid närmare eftertanke inte haft fel. Tyvärr kom jag mig inte för att ta kontakt vilket jag ångrar efteråt. Som jag skrivit tidigare någon gång, jag ångrar mera det jag inte gjort än det jag gjort.

Samma är det med fotograferandet. Ser man en fin vy under bilfärd snabbt blixtra förbi, tvärnita! Tillfället kommer kanske aldrig igen. Jag brukar annars inte ha svårt för att ta kontakt och prata med folk men många gånger handlar det om rena tillfälligheter och korta ögonblick som det gäller att ta vara på.

Livet i stort är ju annars många gånger resultatet av slump, lyckträff eller en himla otur. Tänk om jag dröjt kvar en minut till, vem hade jag då träffat, kanske min käresta? Eller, tänk om jag startat en minut tidigare, hade jag då kunnat undvika en trafikolycka, blivit vegetarian eller fått en annan yrkesbana?

Spekulera kan man alltid. Dock tror jag det mycket handlar om att vara öppen och positiv, att vara beredd att sträcka fram en hand i alla lägen, se folk i ögonen, nicka ett hej eller bara prata. Säga något inledande och sedan snurrar det på. Att vara beredd att hjälpa och inte heller vara blyg att be om hjälp.

I fredags bevistade jag också den årliga sammankomsten i Pörkenäs för oss radiovänner. Där behövs inga formaliteter utan vi känner varandra ganska bra och har åtminstone ett stort gemensamt intresse, radio. Låter det mossigt? Kanske det men det finns många andra mera sällsynta och konstiga passioner.

En av deltagarna i träffen hade i mars gjort en tre veckor lång road trip i Chile och Argentina tillsammans med sin svåger. 8000 km blev bilfärden och mycket fick de se och uppleva. Han visade bilder på datorn och berättade livfullt och humoristiskt om resans strapatser och höjdpunkter.

Han är en av dessa människor som har lätt för att prata och hålla låda. Han är inte heller blyg utan en del av resans framgång var att få kontakt med locals och att improvisera. Speciellt bra hjälp fick de av polisen och inte råkade de heller ut för någon hotfull och farlig situation trots att de åkte omkring i många små, okända hålor. Kanske ren tur men han har vana efter att ha besökt området flera gånger tidigare och även klarar spanska hyfsat. Receptet är att vara öppen, ta kontakt med folk – de flesta bits inte – och att bjuda på sig själv. Inte minst det sista är viktigt!

Solnedgång vid Pörkenäs i fredags. Vackert men lite kyligt i vinden.

Hellnäs sund halv ett på natten när jag åkte hem efter träffen.

Jordgubbar är ett måste på skärgårdsmarknaden på Österö.

Likaså fisk i olika former.

Eller varför inte en vindsnurra till trädgården? Äkta hantverk skulle jag tro.

Vedkorg behövs helt säkert på landsbygden för oss alla som eldar med ved.

Inte riktigt lika  mycket folk som ifjol. Kanske beroende på att Vörådagarna snott en del folk? Men alla såg ut att trivas!

Hur firar vi egentligen midsommar i Finland?

Jag läste Jennifers blogg med tillhörande podd där frågan ställdes: Hur är midsommar i Finland?

Jag  modifierar frågan till ”Hur firar vi midsommar i Finland?” Och det jämfört med Sverige.

Midsommar, den har väl alltid funnits i alla tider men hur firar vi den? Firnandet av jul och påsk är väl ganska självklart men midsommar. Som liten gosse minns jag att städandet före högtiden var en självklar och viktig sak. Åtminstone för salig mor. Hon var helt uppspelt och lättretad. Skurborsten gick som ett tröskverk.

Sedan hämtades två saker ur skogen. Några björkruskor skulle pryda farstubron och framför bron skulle en matta med björnmossa ligga på vilken man torkade skorna innan man gick in i stugan. Den tiden tog man inte av sig skorna inomhus och då var det viktigt att ha något så när rena skor vid inträdet. Mycket mera än så minns jag inte att vi pyntade förutom en och annan blomsterbukett som ställdes i vas på köksbordets nystrukna duk. Och filgrädde till nypotatisen samt en bonad med sommarmotiv på väggen.

Idag handlar det mycket om att lämna sin bostad och bosätta sig ett par dagar på villan (sommarstugan) eller bege sig till sjöss för den om är har tillgång till båt. Eller så ordnar man ett litet kalas för närmsta släkten eller ännu vanligare, tillsammans med vänner. Det handlar mycket om att umgås, äta gott och trivas. Kanske bada bastu.

Till traditionen i vår by hör också att Bengt slåttar vägrenen längs med byns vägar. Snyggt och prydligt skall det vara även för den som färdas på byns vägar.

Midsommarstången då, den som är så viktig i kungariket? Dansen runt om och små grodorna?

Tja, kanske inte i varje by men den finns på sina ställen här i Österbotten. Åtminstone de senaste 20 åren har den funnits på Kimo bruk en knapp halvtimme härifrån. Även vår grannby Karvat har en midsommarstång som kläds varje år.

Trots regnet besökte jag idag på eftermiddagen Kimo för att med egna ögon se om midsommarstången restes även denna midsommar. Och visst, där fanns de sanna entusiasterna som inte räds lite regn. Mängder med blommor och löv prydde snart stången som låg raklång på gräsmattan. Kransar bands och fästes vid stången som med gemensamma krafter restes tills den stod rak och ståtlig.

Sedan tråddes dansen runt stången med de små, lustiga grodorna som ett nummer. Tyvärr hade 90 % av publiken stannat hemma på grund av regnet men det hindrade ändå inte känslan av att fira midsommar på Kimo bruk.

Lite spelmansmusik hör också till och i Einars café satt förvisso en dam i folkdräkt och spelade dragspel. Riktigt bra lät det och vänster fot började faktiskt stampa takten. Idel kända låtar, allt från Taube till Säkkijärven polkka.

Brasor vid midsommartid finns inte i Österbotten utan här tänder vi påskbrasor. Finska juhannuskokko (midsommarbrasa) var faktiskt en nyhet för mig.

Jag firade inte en äkta svensk midsommar den tiden jag bodde i Malmö så jag har inte mycket att jämföra med. Möjligen besökte jag Pildamsparken och om där var någon aktivitet; jag minns inte så noga. Troligtvis också någon midsommar på kolonilott vid närliggande Ärtholmen. En stadsmänniska var jag den tiden. – Edit: Jo, vid närmare eftertanke så besökte jag ett par gånger Folkets Park i Malmö midsommarafton. Jag tror till och med att jag har någon bild av det.

Jag tror att midsommarfirandet är mycket individuellt.

Jag menar att det inte är så stor skillnad i midsommarfirnandet mellan Finland och Sverige. Möjligen är dansen kring midsommarstången i Sverige mera vanlig men rent allmänt handlar det om att umgås med vänner, äta gott, kanske ta en snaps till sillen och att beklaga sig över vädret. För en riktig midsommar är sällan solig, het och myggfri.

Ikväll bjöd sister Jane på superb måltid med fisk, grillat kött, sallad och diverse tillbehör. Jag kan inte säga annat än att jag lämnade bordet mätt och belåten. Så långt har jag firat midsommar enligt konstens alla regler. Nu återstår detta med att lägga sju blomster under kudden och drömma om sin tillkommande. Jag har i alla fall plockat sju blomster i en vas på köksbordet. Kanske jag tar hela blomsterkvasten och lägger den under kudden?

Hur har du firat midsommar? Något som du vill tillägga, någon trevlig händelse eller litet missöde. Låt komma!


Kimo Bruk 

Regnet det bara öser ner
och jag är så blöt om både skor och strumpor

Spelkvinnan lät kända toner ljuda i stugan hos Einar. Tyvärr kom jag  mig inte för att fråga vad hon hette.

Kranstillverkning i full gång

Här gäller det att hjälpas åt.

Några varv till

Ej svansar, ej svansar hava de…

…ej öron, ej öron hava de…

Ståtlig var midsommarstången i Kimo även denna midsommar!
Lägg märke till att de två översta kransarna längst ut på tvärstängerna har de finlandssvenska färgerna rött och gult medan de två nedre kransarna har de finländska färgerna blått och vitt. Sedan får midsommarstången stå sådan tills nästa år när den tas ned någon dag innan midsommar.

Så återstår bara att flaska buketten under kudden och vakna upp med ett saligt leende, jasså hon?

Utställningar för levande

Igår besökte jag en fotoutställning på Ibis/Konsthallen i Vasa. Fotografen Vesa Ranta skildrar glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten. Utan tvekan fina bilder men varför så få? Det fanns kanske 15 bilder som visades i ett ganska begränsat utrymme. Jag hade gärna tillbringat en god stund bland hans bilder men nu blev upplevelsen snabbt avklarad. Kändes lite snopet när det inte var större än så.

Själva konsthallen, inhyst i stadshuset, är inte heller stor och ingen annan än jag syntes till förutom en ung dam som höll vakt vid ingången. Dock fördjupade jag mig inte närmare i den utställningen som huserade där utan skyndade vidare till en annan utställnings- och viloplats, eller vad skall man kalla en begravningsplats?

Jag hade ett speciellt ärende dit och när det var avklarat gick jag runt och tittade på gravstenar och monument i det fina vårvädret. Jag brukar göra så när jag besöker orter och städer om jag har en stund ledig. Intressant att se alla namn, levnadstider och eventuella utsmyckningar samt konstruktioner av gravstenar och monument. Det syns skillnad var allmogen och ståndspersoner är begravda. Åtminstone på äldre gravar.

Titlar och yrken finns ibland på äldre gravvårdar där bemärkta personer ligger. Igår avläste jag på Vasa Begravningsplats yrken som lasarettssyssloman, arbetsledaren, fyrmästaren, kronofogden, trotjänarinnan, länsmansenkan, bildthuggaren, organisten och många fler yrken och befattningar. Den sista gravstenen av äldre datum jag lade märke till var kronolänsmannen Adolf Hägglund. Vem var han och vad upplevde han här i livet? Sådant kan jag fundera på i den varma vårsolen.

Egentligen finns det många trådar att nysta på en begravningsplats och ofta präglas gravgården av trakten. Jag minns t.ex. i höstas när jag besökte Lofoten och då upptäckte små lokala begravningsplatser på västsidan Andöya. Eller kyrkogården La Recoleta i Buenos Aires, en egen stad med små hus som gravplats. Så olika.

Ha, ha, tycker ni att jag har ett udda intresse? Lugn, det är bara när jag har tid att slå ihjäl och vill ha lite lugn och ro som detta yttrar sig. Eller så går jag in i någon ståtlig kyrka och sätter mig en stund för att vila ben och sinne. Ett bra sätt att få lite andrum från storstadens surr och larm när jag reser runt här i världen. Flykten från turistfällorna. Speciellt de katolska kyrkorna tycker jag är ståtliga och fridsamma. Snart får jag kanske tillfälle till detta, att besöka en katolsk kyrka?

Byns egen begravningsplats är fint belägen vid stranden söder om byn och snart blir det gemensam städning av densamma. Fint och prydligt skall det bli, våren är ju här. Buskröjning skall även göras närmast stranden. En minneslund håller också på att ställas i ordning, ett begravningssätt som blir alltmer populärt.

Hur hamnade jag här, jag som bara hade tänkt skriva lite om Esa Rantas fotoutställning? Gå och se den om ni är i stan! Ingång på baksidan av stadshuset mot Atrium, kvarteret som är ritat av Viljo Revell, begraven på Begravningsplatsen i Vasa.


Vesa Ranta   Kolla hans bilder på hemsidan! Otroligt fina bilder!

Viljo Revell

La Recoleta Cemetery


Mycket mera än så här finns inte att se av Esa Rantas bilder. Jo, någon bild till men jag hade gärna sett utställningen tre gånger så stor.

Ingången till Vasa Konsthall är av det blygsammare slaget. Inget som direkt skriker på uppmärksamhet.

Som sig bör är Viljo Revells gravvård  av det mera konstnärliga slaget. En tudelat stenkropp som ha en öppning i mitten upptill. Så blankpolerad att man kan spegla sig i stenen.

Påsklördag och sega brasor

Som seden är i Österbotten bränns det påskbrasor, stora som små, på påsklördag. Föreningar och byalag drar ihop en stor rishög som under kvällens lopp antänds och förväntas brinna med ystra lågor upp mot en mörknande himmel med fullmånen hängande i öster. Grillkorv, kaffe med dopp säljs och är man riktigt påhittig steker man plättar eller gräddar våfflor. Allt för att glädja folket och förstärka kassan.

Det finns dock ett par aber, enligt min mening. Riset i påskbrasan bör inte vara dyngsurt och helst bör man ha ett eller annat hemligt knep som gör att brasan brinner med full styrka den första timmen. Det kan vara vad som helst, snustorr halm till diverse kemikalier som alstrar rök eller animaliskt fett. Bildäck lär vara förbjudna att gömma i denna brasa men förr i världen var de populära effekthöjare i påskbrasan. Vindriktningen spelar också stor roll. Helst bör man inte antända brasan i lä.

En annan sak är att i stort sätt alla påskbrasor antänds vid samma klockslag; i år kl. 19. Ganska dumt med tanke på att då hinner det bilburna folket som jagar påskbrasor bara se en eller max två brasor. Hade det däremot varit större spridning av klockslagen för eldningen, kanske t.o.m. en samordning, hade de som vill se flera brasor haft en möjlighet att bila runt och se kanske tre eller fyra brasor och naturligtvis köpa både korv och kaffe på alla ställena. Win-win för alla.

Jag besökte Oravais där de kostat på sig att bränna två brasor. En vid hamnen, den andra vid ungdomslokalen. Båda brann si så där när jag behagade infinna mig.

Klocka sju stålade solen ännu med full kraft vilket förtog en del av påskbrasans magi. Bättre hade varit en timme eller två senare när också fullmånen gled upp över skogen i öster.

Det fina är dock att man får träffa folk och prata borta en stund. Förhöra sig om sakernas tillstånd och klaga på vargen och vintern som är envis.

Vi i Österbotten är inte ensamma om att bränna påskbrasor. Bl.a. på västkusten i kungariket bränner man påskbrasor och där är det riktiga tävlingar om vem som har de värsta brasorna. Där kan man t.o.m. ta till nävarna för att hävda sin påskbrasa. Det gick ett tv-program om detta för ett par år sedan.

Senast idag läste jag på Aftonbladet om Smögens påskbrasa som objuden brunnit ned redan på natten till påskaftonen. Ett dåd utfört som kan jämföras med eldandet av bocken i Gävle. Folket i dalen var dock inte försagda utan, på nolltid, med gemensamma krafter samlade man ihop en ännu större hög med lastpallar än den tidigare försmedliga nedbrunna tronen av lastpallar. Tydligen kör man där med lastpallar som huvudingrediens i brist på gran och tall. – Ett tips till de österbottniska brasbrännarna: blanda lastpallar med ris och fett!

Jag körde hemåt i den vackra kvällen. Månen steg upp i öster, god och glad. Lite trafik på skärgårdens vägar, långsam skymning, en föraning om långa, ljusa sommarkvällar.

(En kul grej var att en liten tjej vid Båthamnen i Oravais hälsade mig välkommen med handslag.)


Skärgårdens grankrig 

Revanschen efter vandalernas dåd: Rekordpåskbrasa 

 


Så här såg Fjärden i Oravais ut klockan sju ikväll.

Här går eldmästaren till aktion: mera fyr i brasan!

Själv åt jag en delikatess med rom. Mycket god!

Brasan vid ungdomslokalen brann långsamt.

Vid kaffestugan gick solen ned i väster, trött på all eld och rök.

I Kärklax hade de flesta redan gǻtt hem när jag passerade. Brasan var ett minne blott.

Hemma i byn hängde månen stum i öster.

Vad är lycka?

Tidigare i veckan fick vi oss meddelat att Finland korats till världens lyckligaste land enligt en FN-rapport. Bara att sträcka på sig och känna sig lycklig.

Ja, när är man lycklig? En evighetsfråga som ältats av otaliga lärda samt lekmän och lekkvinnor. Lycka, vad är det?

Enligt Bladet var några av parametrarna landets BNP, sociala skyddsnät, hälsa, frihet och frånvaro av korruption vars värden bör vara på topp. Om så är fallet kan diskuteras bl.a. med tanke på den pengaknipa som nationen ständigt verkar befinna sig i och det slarv och hastverk som regeringen visar vid lagberedningar och de följder det kan få. Men låt ändå säga att vi är bäst i världen vad gäller det världsliga, är det inte mera att känna sig nöjd än att känna sig lycklig? Jag menar att lycka är större än BNP och frånvaro av korruption.

Vad är lycka? Poeten Bob Hansson har sitt förslag: lycka är att lägga märke till lyckan när man har den. Skall man tolka det som att frånvaro av olycka är lycka och att man är medveten om det?

Eller skall vi lyssna på den gamla barnabönen ”Gud som haver barnen kär” där vi läser ”lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Lyckan skulle då inte vara något permanent och bara den Gud älskar får lyckan, d.v.s. vissa utvalda. – Jag vet, enligt den kristna läran älskar Gud alla människor men enligt barnabönen framställs denna ynnest ändå som selektiv.

I Saltgruvan brukar en jobbarkompis ofta fråga: Är du lycklig? som en del av hans jargong. Om det sedan är på skoj eller om det är menat att vi borde vara lyckliga i republiken Finland må vara osagt. Jag brukar svara ungefär: Lycklig, här? Men jag är inte heller olycklig.

Själv tror jag det handlar mycket om förväntningar. Slår ens förväntningar in är vi nöjda, lyckas vi bättre än våra förväntningar blir vi lyckliga. D.v.s. vi får något mera än vad vi förväntar oss. Åtminstone för en stund. Vi har ju också förmågan att glömma och ständigt sträva efter mera. Förtar denna strävan förmågan att känna lycka över det lilla i tillvaron?

Lycka brukar tillskrivas bröllop. Två människor får varandra, något kommer till fullbordan. När det gäller förälskelse mellan två människor blir vi nöjda om vi inte blir avvisade och visas också motsvarande intresse från den andra parten blir vi lyckliga, d.v.s. vi får mera än vi förväntar oss i utgångsläget. Det säger klick. Och två lyckliga är den stora lyckan! – Får vi nobben blir vi olyckliga, tills känslorna svalnat över tid.

Lycka skulle då vara att vi får mera än vi förväntar oss och insikten om frånvaro av olycka. Den sista delen av tesen är kanske svårast att upptäcka.

Får vi mera än vi förväntar oss på ett nationellt plan i Finland?  Knappast, allt är noga ransonerat och övervägt men de flesta är inte heller olyckliga. Låt oss säga att Finland är den mest nöjda nationen för tillfället enligt World Happiness Report. Då skjuter vi inte alltför mycket över målet.

Och lycka enligt din mening är….?


Bob Hanssons definition av lycka 

Urkult är lycka, ger alltid mera än vi förväntar oss!

[youtube=https://youtu.be/Xzi4azDxvfY]

Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.