Fotofestival

Dagen har tillbringats i Smedsby/Korsholm. Fotofestival som anordnats av föreningen Knäppisarna och Korsholms Vuxeninstitut. Föreläsningar och bildvisningar.

Det stora dragplåstret var Orsolya Haarberg som berättade om och visade bilder från Island och Sápmi. Även de österbottniska presentationerna var av hög klass med Johan Geisor i spetsen som med humor berättade om sina svart/vita bilder med begynnelse i sin barndom och med motiv från skogarna kring Vasa. Även Camilla Noresson från Malmö gjorde succé med sina skånska naturbilder.

Vid sådana tillfällen får man insikt i hur lite man kan i fotograferandets ädla konst men också värdefull inspiration. Jag föredrar att ta vara på det sista. Varför inte presentera bilder i svart/vitt? Eller visa detaljer som ingen annan sett eller förstått?

Jag kände inte många personer som deltog. Någon fotograf jag pratat med tidigare samt ett fotopar som var på hemväg efter en husbilstur i Norge. Vid min sida satt en dam med ursprung i Helsingborg som nu bott många år i södra Österbotten och som spelat klarinett i hela sitt liv. Inte dåligt det plus att hon gillade att fotografera. Det gjorde de flesta i salen skulle jag tro. En fin lördag vill jag påstå!

Inga toppfoton från dagens session men här ett från Björkliden i Norrbotten.

Silverfallet i Björkliden
Annonser

Avsaknaden av skor och fylla

Igår lördag blev det utflykt både i norr och i söder. Min niece Christina och hennes kille firade sin förlovning och då anlitades jag som fotograf. Trots strålande sol med åtföljande skuggor så tror jag att jag lyckades ganska väl.

På kvällen följde jag sister Jane och hennes man från den lyckliga staden åter en gång till Kaustby och festivalen där. Andra gången denna vecka. Musikaliskt var kvällen inte lika intressant för mig som i tisdags men kvällen var solig och fin och stämningen är annars så härlig på Kaustbyfestivalen.

Två saker reflekterade jag över denna dag. För det första så är det högst vanligt att man tar av sig skorna när man besöker någons hem. Det hör liksom till. Ibland blir t.o.m. värdinnan lite purken om man inte tar av sig skorna. Men, är det fest och kalas, då har nästan alla skorna på sig. Varför? Vilken är skillnaden? Någon trodde att den samlade fotsvetten skulle inverka menligt på feststämningen. En annan menade att med så många skor samlade på ett ställe skulle det bli svårt att hitta sina egna skor och därför behåller alla skorna på så att inte någon Emil ställer till oreda. Hur som helst, här finns ett undantag från regeln att alltid ta av sig skorna. Hos mig går det däremot mycket bra att ha skorna på inomhus, alldeles som det är vanligt i Danmark.

En annan sak var att jag inte såg en enda berusad person båda dagarna jag besökte Kaustbyfestivalen. Detta trots att det såldes öl, vin och sprit i Mondo-tältet. Det gick mycket lugnt och städat till och ingen ställde till bråk och stök. Med tanke på hur mycket folk som besökte festivalen och att det var lördagskväll är det anmärkningsvärt. Ok, jag såg inte varenda kotte men ändå. Och ingen blängde heller på min Malmö-keps som jag hade på huvudet. Folk hade helt enkelt kul, dansade, lyssnade på musik och umgicks i bästa anda.

Såja, nu har halva sommaren gått och någon värmebölja har vi inte sett till ännu. Få se om väderspåmannen ändå högg rejält i sten denna gång.

Här kommer ett gäng bilder från lördagskvällen i Kaustby plus en fyr.

En så här fin fyr fick förlovningsparet som present av föräldrarna. Nu hittar de hem även om det blåser och stormar på livets färd.
Detta är Estbel med medlemmar från Estland och Belgien.
På stora arenan uppträdde Paula Koivuniemi, känd och omtyckt i Finland sedan lång tid tillbaka.
 Kaustinen Folk Music Festival 2017
Mycket folk hade samlats för att lyssna på Paula. Arenan var i stort sett full.
Utanför Pelimannitalo (Spelmanshuset) satt folk i sluttningen och njöt av solen och musiken
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Vad dessa hette vet jag inte men fint spelade de och folk dansade till deras musik.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Lite konst hör också till. Vad denna installation hette vet jag inte. Kanske ”Kvastar i högan sky”?
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Ännu en grupp som jag inte vet vad de hette och de spelade i Mondos tält. Damen längst till vänster fanns med i flera olika grupper vad jag kunde se. Bl.a. i gruppen två bilder upp.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Senare på kvällen blev det allt lite kyligt. Då var det fint att få värma sig vid elden eller bara sitta en stund och se på lågorna

 

Lumpänglars väg korsade min väg

Hui, här går det undan. Jag avverkar den ena begivenheten efter den andra på min semester och det redan första veckan. Igår kväll var det Oravais Teater med pjäsen Lumpänglars väg som fick besök av min enkla person.

Sommarteatern ligger vackert belägen vid Kyroboas kvarn och fors i Kimo. Vid dammen, som är en del av scenerna, låg vattenytan spegelblank och inte en endaste mygga behagade mumsa på min lekamen. En perfekt kväll för teaterbesök.

Lumpänglars väg är en fortsättning på pjäsen Lumpänglar som spelades 2013-14. Den handlar om arbetarna på Oravais Fabrik tiden före och under kriget. Skådespelarna gjorde fina insatser även om rösterna i vissa scener kunde ha någon decibel till.

Pjäsen skildrar livet på Masuunin, området med både textilfabriken och arbetarbostäderna, på ett bra och mångsidigt sätt. Där finns olika intriger och händelser som skedde under årens lopp, både lokala och världspolitiska. Dock skulle jag gärna ha sett att det funnits en mera klart lysande röd tråd i pjäsen. Visst finns där Alma Laaksos och Gunnars förhållande som puttrar på i bakgrunden men det är först i slutscenerna som det riktigt lyftes fram och får en förklaring. Speciellt om man inte sett den första pjäsen så kan handlingen och Alma Laaksos ilska vara svår att förstå.

På Masuunin fanns både svenska och finska arbetare men vad som framkom i pjäsen förekom inga stora motsättningar mellan språkgrupperna utan man samsades ganska väl. Däremot fanns det vissa spänningar mellan fabriksarbetarna och den omkringliggande bygdens agrara befolkning, något som kom fram när fiskarsonen Werner fick sin käresta på Masuunin.

Det enskilda scenario som gjorde störst intryck på mig var när Aino dog. Hon hade cancer och visste att hon skulle dö. Dödsögonblicket är skickligt dramatiserat och man får verkligen uppleva att hon gick bort, bokstavligt talat.

Pjäsen handlar till stor del om kvinnorna, Lumpänglarna, som jobbade och slet i fabriken. Det gällde att ha skinn på näsan och inte låta sig utnyttjas och förminskas. Löneförhandlingarna på bolagskontoret gick inte alltid som de ville men Alma Laakso hade sitt speciella sätt att visa sitt missnöje genom att lyfta på kjolen och visa sin ändalykt för bolagsherrarna.

Själv fick jag min första anställning på Oravais Fabrik, eller Oravais Textil som det då hette, som 16-åring. Den första veckan fick jag jobba i väveriets granskning där kvinnor satt i en angränsande sal och kollade filtarna som vävdes i den dundrande vävsalen. Oj, sådant oljud vävstolarna förde. Ett dån och slammer utan dess like! Sedan fick jag flytta till stickeriet där jerseytyg tillverkades och där det var betydligt tystare. Jag slapp den äldre produktionen i väveriet, spinneriet, karderiet och appreturen.  Så något känner jag till miljön på själva fabriken även om jag inte är någon äkta Masuunare.

Salig mor hade också kopplingar till Masuunin och då som ung piga hos direktör Lindberg och hans fru i slutet av 40-talet skulle jag tro. I pjäsen finns också en piga hos direktören så där kände jag igen mig något från mors berättelser. Hon brukade säga att hos familjen Lindberg fick hon sin skolning inför livet. Hon omtalade alltid fru Lindberg med stor aktning. Hon trivdes bra hos dem och mången gång satt vi barn och lyssnade när hon berättade om hur det var hos Lindbergs. Jag kan gott tänka mig att fru Lindberg var som fru Lindberg i pjäsen. Hette hon Maja eller har jag helt fel?  – // Jag har fått mig omtalad att hon hette Maja!//

Till sist vill jag knyta an till pigan som fick en kamera av direktörsfrun med order att fotografera allt hon såg på Masuunin. På tuben finns en video med bilder från Lars Lindbergs privata samling med bilder från Masuunin. Kanske var det just sådana bilder som hon tog men som vi aldrig får se, hon är ju bara en rollfigur.

Blir det en fortsättning? Jag hoppas det och då att handlingen närmar sig modern tid.


Oravais Teater 

Några bilder tog jag med mobilen:

Här bänkar sig publiken på vridläktaren för att se sommarteater, Lumpänglars väg på Oravais Teater
Här tar bastubadarna igen sig efter en tur i bastun
Kvarnen ingår som en naturlig del av Oravais teater.

En formidabel bildbomb från Vasa internationella matmarknad

Länge sedan jag sett ordet formidabel och ordet bildbomb. Här kommer i alla fall bilder från pågående internationella matmarknad i Vasa denna vecka. Ni har ännu chansen att besöka denna marknad som fyller både torg och gågata. Lördagen är ännu ung! Massor att smaka på, både sött och salt, korv eller tomat. Eller varför inte känna sig internationell och prata lite svengelska med försäljarna. Några kan t.o.m. finska bättre än du!

Jag hade tänkt ta med tio bilder men det fanns så många fler. Bilderna går att klicka x2 på för att få större format!

Matmarknad 2017 i Vasa
Ont i näsan?
Bit för bit
Folk i ballongmolnet
Färggrant och  nyttigt
En lite bit ost kan du väl köpa?
Väskor på rad
Rött att tugga på
En smörkniv eller stekspade har alla nytta av
En helt vanlig makkaragrilli rymdes också med på torget
Mums. mums
Färgglada ostar
Många av våra immigranter syntes också
Midsommar närmar sig. Något att tänka på!
Och mitt i allt, där stod frihetsstatyn och hötte med näven
Naturligtvis, engelskt godis!
Berg med godis i Vasa
Mitt i allt, ett par spelmän…
Mannen i mitten
Kappor på rad. Gott att ha i november!
Kanske den bästa bilden?
Eller denna? Jag har svårt att bestämma mig.

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Nya tider för Vårt Land

Samlingspartiet (systerparti till Moderaterna) håller snart partistämma. Motioner och förslag kommer in på löpande band. Vissa lite vissna, andra mera uppmärksammade. Som detta med att byta nationalsång.

Republiken befinner sig i fritt fall, om man skall tro dystergökarna; ingen ände på eländet. Svångrem och piska är det enda som regeringen, där samlingspartiet ingår, rekommenderar. Finländarna är ett härdat släkte, nog tåls både rapp och spark för att få ordning i leden. Vem som sedan vinner på karusellen är en annan sak. Det talar vi tyst om, godtrogna och förhoppningsfulla som vi är.

För att pigga upp stämningen föreslår Birkalands samlingspartiunga till partistämman att nationalsången ”Vårt land” ersätts med Finlandiahymnen, komponerad av Jean Sibelius. Ett mäktigt musikaliskt verk. Lite ombyte kan inte skada tycks Samlingspartiets unga i Birkaland anse.

Blickar jag ned på kommentarerna i artikeln som Vasabladet levererar är åsikterna högst delade. Några tycker att förslaget är lysande men de flesta visar tummen ned. I en kommentar föreslås att vi kan rotera flaggen motsols 90 grader, byta sångsvanen mot skarven samt ersätta nationalblomman liljekonvaljen mot lupiner. Nationalsången borde naturligtvis vara Hard Rock Hallelujah med Lordi. Tolkar jag saken rätt finns det en hel del ironi i förslagen.

Av någon märklig anledning har Estland och Finland samma melodi till sin nationalsång. Möts Finland och Estland i tävling av något slag så spelas alltid samma låt vid prisutdelningen oberoende av vem de två som vinner. Detta tycker somliga är ett problem. Därför borde vi ändra vår nationalsång till Finlandiahymnen. Partistyrelsen godkänner förslaget.

Av någon ännu märkligare anledning valde Biafra, som i Norden är känt för sin fattigdom och von Rosens flyginsatser i kriget på slutet av 1960-talet, Finlandiahymnen som sin nationalsång på slutet av 1960-talet. Snabbt flikar någon in att ”Då passar det ju bra. Samlingspartiet strävar ju efter en likadan inkomsfördelning hos oss som man har i u-länderna.”

Jag kan hålla med om att Finlandia är ett mycket dramatiskt och storslaget musikaliskt verk. Ett av de bästa i världen. Men som nationalsång är det mindre lämpat, tycker jag. ”Vårt land” är bra som det är, komponerad av Fredrik Pacius, född i Hamburg, med text av Johan Ludvig Runeberg, finlandssvensk, född i Jakobstad. Kanske finns de som stör sig på att det finska inslaget saknas i nationalsångens tillkomst?

Hur vi än vrider och vänder på saken så verkar republiken vara stadd  i förändring enligt principen ”rör om i grytan allt vad du orka”. Alltid är det någon som vinner, de flesta förlorar.

Svenska dagen

Idag firades Svenska dagen i republiken. Vet ni vad, det är knappt så att jag ens visste att svenska dagen firades idag. Konstigt med tanke på att jag är finlandssvensk och befinner mig i ett av de mest arkesvenska områdena i republiken.

Gustav II Adolf stupade denna dag och dagen har anammats av Svenskfinland. Märkligt att denna dag går vår by förbi. Inga hissade flaggor, zero samtalsämne, inga festligheter. Är det månne bara eliten, högdjuren i huvudstaden och plikttrogna redaktörer som uppmärksammar dagen? Jag hoppas att så är inte fallet men galet ser det ut. Speciellt med tanke på att regeringen i dagarna avhandlar en nog så viktig s.k. reform om landets hälsovård. Med allt större enheter riskerar vi svenskspråkiga att inte att få fullgod vård på vårt modersmål. Centrum förskjuts allt längre bort från vår by och vem i vårdapparaten känner till vår by, vår dialekt, vår existens när defibrillatorn plockas fram eller det sista andetaget pressas fram?

Jag anser att ens modersmål är oerhört viktigt, något som sällan reflekteras över hos majoritetsbefolkningen, när livets slutskede närmar sig. Månne vår regering gör det?

Svenska dagen må passera men vem firar den? Har du firat svenska dagen på något sätt? Är det en dag som borde firas mera hos oss i svenskbygderna? Har vi oss själva att skylla för att vi inte mera uppmärksammar vår finlandssvenska identitet?

tunet
En trygg bild från vår by