Tjugo år, vart for tiden?

För 20 år sedan, onsdagen den 18 november 1998, återvände jag till min hemby Oxkangar efter en mångårig session i kungariket Sverige. Jag kom vid ett-tiden på natten och parkerade mitt släp som innehöll hela mitt bohag från tiden i Malmö på gårdstunet av den gamla släktgården som jag köpte av mina kusiner samma år.

Det var inget litet lass och hade farbror polisen stannat mig hade jag högst troligt fått ställa släpet vid vägkanten för omlastning samt  fått saftiga böter.  Knappt att min Mazda 929 orkade dra släpet och jag körde på natten upp från Malmö till Stockholm. När vi lastade släpet på Segevång i Malmö så fyllde jag bara på mera luft i däcken när de syntes något platta. Ha, ha. Sist in skulle min cykel men för den fanns absolut ingen plats. En av mina vänner som hjälpte till fann på råd och skruvade sönder cykeln i dess beståndsdelar och fick på något sätt knökat in hela cykeln. – Cykelen heter det på skånska.

Själva gården var inte ny för mig, jag hade bott där det första året av mitt liv, men det har jag inget minne av.

Kort efter flytten började jag jobba på ett metallföretag med lagerjobb men jag trivdes inget vidare och på sista dagen av min provanställning sade jag upp mig. Sedan blev det Saltgruvan i nitton år.

Vart har tiden försvunnit? Knappt så jag fattar. Tjugo år har bara blåst förbi. Då, 1998 var jag fortfarande mitt i livet, idag är jag pensionär. Inte så dåligt det heller men tiden, vart försvinner den?

Ångrade jag att jag flyttade? Både ja och nej. Skulle jag idag stå inför beslutet skulle jag välja att stanna kvar i Sverige. Samtidigt har jag fått uppleva mycket positivt under åren i hembyn. Främst att jag fick vara till hjälp och stöd åt gamla mor när hon inte längre kunde bo hemma och sköta sig själv. Under de år hon bodde på åldringsvården i kommunen besökte jag henne varje dag. Få var de dagar jag inte kunde besöka henne. Sådant är värdefullt!

Jag skaffade mig också goda kunskaper inom data och IT genom utbildning och egna erfarenheter. Jag började skriva blogg år 2007 och 2012 upptäckte jag Urkult. Hade detta hänt om jag då stannat kvar i kungariket 1998? Knappast troligt. Därför ser jag också mycket positivt i flytten även om jag inte skulle jag göra den idag.

Många i min generation i byn emigrerade till Sverige på 1970-talet. De flesta stannade i Sverige, några har återvänt. Jag är en av dem. Dock vill jag säga: en gång emigrant, alltid emigrant! Under förutsättning att man inte vantrivdes och att tiden var åtminstone några år.

Idag kunde jag gott tänka mig att återvända till Malmö men helst bor jag på landsbygden i eget hus. Tänk att få öppna dörren på morgonen, ställa sig på bron och andas frisk luft och inte se en bil så långt ögat når, inte höra ett enda buller eller brus, bara vindens sus. Bettan i uthuset kurar tryggt och det är en tröst. Bilen behövs på landet.

Malmö är min stad men helst bor jag på landsbygden och både Österbotten och Norrland ligger mig varmt om hjärtat. Varför inte en fot på båda sidorna om Kvarken?

Samtidigt har mycket förändrats i Malmö. Kockums varv finns inte mera utan Västra Hamnen är nu ett område för välbärgade malmöbor. Flygbåtarna till Köpenhamn är borta och nu för tiden svischar man över till Köpenhamn per tåg. Och Limhamnsfärjan är ett avlägset minne blott.

Själv kan jag möta denna vy en februarimorgon.