Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

[youtube=https://youtu.be/0M2Mtpqfdho]

Från karaprat till feminism

Att åka till Kaffestugan för torsdagslunch är kort men vad fick mig att köra 100 km tor för att höra en föreläsning om feminism?

Som för tillfället varande friherre har jag möjlighet att delta i torsdagslunchen på Kaffestugan i Oravais. Vi är några få herrar från byn som brukar äta lunch där en gång i veckan. Förutom god mat till vettigt pris så blir det en stund av karaprat och i bästa fall hittas också någon av de yrkesverksamma som intar sin lunch där och därmed kan vi utbyta tankar och aktualiteter.

Vad är då karaprat (samtal män emellan)? Det handlar mest om byggande, skog, fiske, folk och fä, arbete, bilar och maskiner. Sällan om miljö (undantaget skarvarnas framfart), politik, kultur, mjuka värden och absolut inte om feminism.

På kvällssidan åkte jag till Vasa för att höra Peppe Öhmans föredrag om feminism; ett föredrag i Vasabladets serie föreläsningar med anledning av tidningens 160 års-firande. Min niece Stina hade omtänksamt reserverat plats för mig vid sin sida. Så jag slapp känna mig som en udda fågel bland alla kvinnor. För det var mest kvinnor som besökte Åbo Akademi stora sal denna kväll även om manfolk här och där kunde skymtas.

Peppe Öhman är en finlandssvensk författare, feminist och journalist, bosatt i LA Kalifornien. Senast aktuell med sin nya bok ”Livet och patriarkatet”. Jag har inte ännu läst boken och jag har inte eller noggrant följt hennes blogg ”Livet & LA” men ett par artiklar i Vasabladet fick mig intresserad.

Det som jag fick med mig hem var budskapet att jämställdhet mellan könen tillhör de mänskliga rättigheterna och att feminism inte är till för att hata männen utan för att bearbeta de strukturer i samhället som upprätthåller mannens norm och dominans. Just detta med strukturer är svårt att förstå för vi är alla uppvuxna i detta och hemmablinda, män som kvinnor. Uppriktigt sagt förstår jag det inte helt ännu varför jag var på plats för att få mera information och kanske en liten aha-upplevelse. Aha-upplevelsen uteblev för mycket av det som framkom var mig redan känt i en eller annan form men just detta med att jämställdhet är en mänsklig rättighet var en ny tanke för mig. Redan i paragraf 1 och 2 omtalas detta i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Föredraget var ändå givande med många berättelser och exempel på hur det kan gå till i det dagliga livet. Glädjande var också att flera unga, kvinnliga gymnasister modigt ställde frågor och förde fram resonemang i frågestunden efter föredraget. Själv var jag inte lika modig att ställa frågan jag hade på tungan om att ytterligare belysa feminismens roll som motkraft till det allt mera råa klimat som förekommer i debatter, i politiken och på sociala medier när det gäller jämställdhet, främlingsfientlighet, rasism och miljötänkande. Eller som moteld när högerextrem och populistisk propaganda alltmer förgiftar samhället. För i den populistiska och högerextrema världen finns mycket liten plats för feminism och jämställdhet och där är mannens överhöghet en självklarhet.

Peppe talade varmt för Facebookgruppen #jagärhär som är till för att bemöta hat, lögn och fördomar på Facebook. Där kan vi alla gå in och tillsammans motverka, argumentera eller bara gilla vad andra skrivit. Själv är jag med i denna grupp och drar mitt lilla strå till stacken genom att främst gilla.

På väg hem var jag nära att krocka med två älgar men jag hann bromsa i tid. Detta styrde dock inte mina tankar bort från hur det kommer sig att jag som äldre man intresserar mig för jämställdhet och feminism. Jag kan inte annat säga än att jag ser feminismen som ett av verktygen för att motverka den katastrofala utveckling som sker i dagens Finland och internationellt. Valet av Donald Trump är bara ett exempel som också kom upp till diskussion.

Något annat är Urkult som är den festival som menar allvar med att ha en jämställd fördelning mellan män och kvinnor på scen. T.ex. år 2015 hade Urkult 30 % män och 60 % kvinnor (10 % mixade) i akter.  Ifjol var det också en bra fördelning mellan könen även om jag inte har siffrorna nu. Att Urkult påverkat mig starkt kan ingen läsare av denna blogg ha undgått. Där har jag träffat människor som är jämställda och frisinnade, inte bara på pappret. Konceptet för Urkult främjar jämställdhet, frihet och respekt för varandra.

Musikvalet på Urkult har också gjort att jag fått upp ögonen för artister som t.ex. Maxida Märak, Silvana Imam, Sara Parkman och Sofia Jannok, feminister och aktivister. Silvana Imam och Sofia Jannok har ännu inte spelat på Urkult men finns högt uppe på min önskelista tillsammans med Lale även om hon spelade 2012 på Urkult.

Så länge man älskar är man ung sa något klokhuvud. Jag vill fylla på med: Så länge man är nyfiken är man ung. Nyfiken på t.ex. feminism.

Silvana Imam som sommarpratare 2016 

Maxida Märak som sommarpratare 2015 

20161215_183724
Ser kanske inte så inspirerande ut från utsidan men här inne lyser studieflitens lampa klart. Plus föreläsningar och konserter av olika slag. Åbo Akademi i Vasa.

20161215_122829
Något gemytligare från utsidan. Mätt blir man här i alla fall.

Fördumningens tidevarv?

I onsdags bevistade jag professor Dick Harrisons föreläsning på temat ”Samhällets fördumning”. Auditoriet Academill på Åbo Akademi i provinshuvudstaden var knökfullt och man blev t.o.m. tvungen att använda ett angränsande rum dit videolänk förmedlades för att alla intresserade skulle få en chans att se och höra den populära talaren. Kanske närmare 400 personer var närvarande.

Alla gillar inte Harrisons åsikter och utläggningar. Det har han också fått sig påskrivet genom arga och ibland hotfulla mail och samtal. Men han har skinn på näsan, förmåga att uttrycka sig och är påläst så det skall mycket till innan han måste vika sig. Hela hans person på scen uttryckte pondus och energi. Det kan också behövas, lärare i historia på Lunds universitet som han är.

Undervisning och utbildning i kungariket var ett av kvällens ämnen. Han påstod att kvalitén på de utexaminerade i Sverige har sjunkit i betydande omfattning p.g.a. att universitet och skolor konkurrerar om de pengar från staten som varje utexaminerad ger. Blir undervisning och tentamen för svåra byter helt enkelt de studerande utbildningsort för att slippa lättare undan och detta betyder att de läroanstalter och utbildningar som kräver mera av sina studerande riskerar att bli utan elever. Ordet korruption nämndes i sammanhanget eftersom lärare och examinatorer kan tvingas godkänna elever med svaga kunskaper i ämnet. Detta kan vara förödande för t.ex. en patient vars läkare inte har fullgoda kunskaper.

En annan fråga som togs upp var att idag uppfattas ofta en åsikt ha större betydelse än fakta. Inte minst på sociala medier uppstår fräna debatter där de med åsikter som inte är faktabaserade känner sig kränkta, vilket de också är snabba att påtala.

Jag kan inte annat än hålla med. Nätet är fullt av dynga som propsar på att vara sanning. Det värsta är att upprepas en lögn tillräckligt ofta blir den en ”sanning”. Källkritik är botemedlet men det kräver grävande och kunskap samt förmåga att framställa kritiken på ett tydligt sätt.

Tyvärr är detta idag inom politiken och samhällsdebatten ett ofog som kan kosta demokratin stora förluster när var man och kvinna, ofta anonymt, kan påverka med i stort sätt vilka påståenden som helst på olika forum, tidningskommentarer och sociala medier utan källhänvisningar. Inte minst flyktingdebatten är ett bra exempel. Påtalar man det orimliga eller felaktiga kan man bemötas med personliga påhopp, anklagelser om kränkning och rasism, pk-stämpel och krav på tolkningsföreträde.

Just tolkningsföreträde är för mig ett mysterium. Det borde rimligen betyda att en viss person eller en grupp har åsikter som inte får ifrågasättas; det finns bara en sanning. Det jag främst vänder mot är att då blir det bara en monolog, inte en dialog. Och var finns fakta som stöder en känsla eller en uppfattning?

Harrison talar om samhällets fördumning och jag håller med. Var finns idag bildning, breda kunskaper, kännedom om vår historia, givande och intelligenta samtal? Även massmedias roll kom upp. TV har länge kallats dumburken. Vi har en massa kanaler som erbjuder tävlingar, reality-tv, dokusåpor, livsstilsprogram, deckarserier men var finns kulturen? Är det alls möjligt att idag sända ett program som Musikfrågan Kontrapunkt som sändes på TV 1964-98? Finns det idag en person likt Sten Broman?

Vi har ett enormt flöde av program, texter, bilder och videos tillgängliga; hur då plocka guldkornen ur detta? Faller inte de flesta för de lätta, underhållande programmen istället för de program och texter som kräver lite eftertanke? Visst, det finns många bra TV-program men det gäller att hitta dem och inte förfalla till ett zappande mellan kanalerna. Säger en som inte tittar på TV.

Är ungdomarna idag mindre bildade, mera försoffade, mera hänfallna åt den lätta vägen? Jag hoppas inte det men alltför ofta stöter jag på förbluffande stora kunskapsluckor och dålig språkbehandling hos yngre människor. Eller är det en generationsfråga? Kan de annat som inte jag och min generation kan och vad är viktigt att kunna idag? En sak är då säker, den som inte kan sin historia har inget lärt av begångna misstag vilket kan stå framtiden dyrt.

Jag skall inte mera ingående orda om föredraget men till sist vill jag uppmärksamma en fråga som Harrison fick, nämligen vad skall Vasa Universitet satsa på i framtiden för att hålla ställningarna i den konkurrens som finns inom utbildningsområdet och regionalt. Svaret var: det svåra! Det är genom forskning, förutseende och att välja det som ingen annan ids, törs eller tänker på som man kan nå framgång. Samma filosofi hade den man som startade det företag som för några år sedan köpte Saltgruvan. Det lätta har redan alla andra satsat på och plockat pengarna ur.

Dick Harrisons fördrag finns på följande länk http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/102536 och även en artikel från Vasabladet http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/102529 Om länkarna går att nå för icke-prenumeranter vet jag inte. Meddela gärna som kommentar om ni kan eller inte kan nå länkarna!

Edit: fördraget kan hacka lite i början. Gör en liten paus på en halv minut och prova igen så blir det bättre.

20160518_200819-1
Dick Harrison till vänster, Kennet Myntti, moderator, till höger i bild.

Hur pratar du med dig själv?

… var en av frågorna på föreläsningarna som gick av stapeln igår på Juthbacka herrgård i Nykarleby, den lyckliga staden. Den frågan fick vi tänka på en stund. En annan uppgift var att i tankarna göra en podcast, ett radioprogram om våra liv, som skulle passa oss som sommarpratare i radion. En tredje uppgift som vi i lugn och ro fick begrunda var: fem målsättningar för år 2015. Fem eller hur många vi kunde komma på, stora som små.  Ingen redovisningsskyldighet men nog så tankeväckande för plötsligt så kom jag på att jag egentligen inte har några stora målsättningar här i livet. Borde jag ha det? Överleva, ja, och leva i nuet men framtiden?

Lars Losvik och Jonna Jinton stod för föreläsningarna i ämnet: Fokusera – nå dina drömmars mål! – Lars med exempel och teori, Jonna med sin berättelse om det stora språnget ut i det blå, höll jag på att skriva, men som egentligen handlade om det stora språnget från storstan till en liten by (Grundtjärn) i Västernorrland med vedeldad kamin, sträng vinterkyla, naturen nära inpå och underbara himlafenomen. En idyll men också en verklighet med vedklyvning, ekonomi och mycket dålig täckning av mobiltelefonin.

Hur du pratar med dig själv handlar om vilken inställning du har till livet. Väljer du att se det mest i svart eller finns det ljusglimtar att haka på. Vill du se möjligheterna eller enbart svårigheterna. Det är en dialog du för med ditt inre när livet gör sina svängningar.

När jag gjorde min podcast hade jag först svårt att hitta höjdpunkter men något intressant hade jag ändå kunnat förmedla: min tid på Euroway, Urkult, mitt intresse för att lära spanska, alla bra böcker jag läst, alla märkliga människoöden jag korsat. Själv är jag ganska alldaglig.

Målsättning för 2015? Följande skrev jag upp: Segla över Kvarken (med segelbåt), ännu ett lyckat Urkult, Roadtrip i Norrland, lära spanska i Spanien, bygg en brygga. Jag hoppas att jag lyckas med mera än hälften.

Lars Loviks föredrag var inspirerande även om mycket var självklart för mig. Jag har ju lyckats tillägna mig en viss livskunskap. Det är ändå alltid bra att få en spark i röven att göra något. Inte bara sitta där med sin chipspåse eller öl i soffhörnan och glo när veckans slit och släp är över. På tv eller bara rätt ut. Det sista gäller för mig eftersom min TV-antenn är i oskick.

Jonna var den härliga person som jag tidigare fått en skymt av. Hon kände igen mig och en kram fick jag allt. Hon är äkta, naturlig och energigivande. Ett unikum.

Juthbacka Nykarleby
Juthbacka i mars 2015
jonna jinton
Jonna berättar om sitt Grundtjärn
juthbacka 2015-03-21
Från vänster Mikaela Smedinga (arrangör), Jonna Jinton och Lars Losvik

Vän med vinden och vän med sig själv

Ikväll när jag kom hem efter spanskakursen blev jag ståendes en kort stund i mörkret och bara njöt av vinden som blåste i trädtopparna. En frisk sunnan. Vit snö på marken och mörk skog i väster samt min vän vinden som känns så trygg och nära.

I inboxen på Outlook låg ett mail med tips om en föreläsning på Arbis i Den Lyckliga Staden torsdagen den 12 mars. Det är Mia Thörnblom med en föreläsning om hur vi hanterar de situationer, relationer och konflikter vi möter i livet. Mia verkar vara en kompetent föreläsare och har också valts till Årets talare år 2012 uti kungariket.

Säkert har jag sedan tidigare fått mig till livs delar av hennes visdom från annat håll men allt kan inte vara gammal skåpmat och med en god föreläsare får man alltid inspiration och höjd motivation till ett bra liv. En kick i slutet på vintern. Ett sätt att bli bättre vän med sig själv och för att se möjligheter och lösa problem. Det kan man ha nytta av både i arbetslivet och som privat. Det är vad jag hoppas på av denna föreläsning. Jag tror jag skall anmäla mig.

Detta som tips till eventuellt hugade. Föreläsningen heter Hur svårt kan det vara? och startar kl. 18.30.

fastlagssoppa
Sister Jane bjöd idag på en riktigt god fastlagssoppa! Så där mustig och med rätt konsistens. Även salig mor var en god kock när det gäller fastlagssoppa så äpplet faller inte så långt från trädet. Någon fastlagsbulle tog jag inte även om den också var hemmagjord. Jag är inte så mycket för sådant.