Naturen i bild och doft

Igår blev det en tur till Nykarleby och besök på biblioteket för att se fotoutställningen med Jens Lax som fotograf. ”Made in Natureland” heter utställningen och visar natur- och landskapsbilder, ofta som fotokonst. Bilderna är till stor del gjorda med ICM-teknik vilket innebär ”avsiktlig kamera i rörelse”. Normalt försöker man hålla kameran så stilla som möjligt men med denna teknik så rör man kameran under exponeringen vilket innebär att man får diverse häftiga effekter i bilden. Nästa som en målning. Jens använder sig också av multiexponering.

En intressant utställning med ett tiotal fina bilder. Tyvärr finns den bara kvar ytterligare en dag, imorgon den 31 december, så har ni vägarna förbi så är det värt att ta sig en avstickare in på biblioteket.

De fotoutställningar jag besökt de senaste dagarna visar att fotografering inte alltid behöver vara vackra solnedgångar, gulliga kattungar eller bilder från släktens kalas. Svart/vitt är ett spännande område, multiexponering ett annat och egentligen är det bara ens egen fantasi som sätter begränsningar i sökandet efter motiv, ljus och vinklar. Utan tvekan är besök på olika utställningar inom foto- och bildkonst inspirerande också för oss hobbyfotografer.

Efter fotoutställningen bjöd sister Jane på köttsoppa och givande pratstund. Svåger hade nyss kommit hem från skogsarbete som är hans stora skötebarn sedan han alltmer blivit pensionär. Själv har jag också sådant på gång i form av röjning i plantering. Så länge det inte finns någon större snömängd i terrängen så är det perfekt för sådant arbete. Inte för svettigt, om man klär dig rätt, och framför allt inga myggor. Och det fina är att jag ser resultatet direkt även om det verkliga slutresultatet inte kommer under min livstid.

Över huvud taget så sker ganska stora avverkningar denna vinter. Tydligen är virkespriserna fina. Jag tycker att nu som då hör jag skördare i arbete och någon dag senare finns ett kalhygge där nyss levande skog fanns. Effektivt men inte särskilt vackert.

Ett är dock säkert, doften av nyhugget virke är något av det godaste man kan få i näsan! Den bästa naturliga parfymen. Det är bara nyslaget gräs i sena sommarkvällen och torrhö som kan konkurrera med trädens doft när de ligger på lit de parade i virkeshögarna. Naturens egna dofter.

Finns det någon doft i naturen eller från landsbygden i nutid och dåtid du vill lyfta fram, bra eller dålig?


Jens Lax – fotoblogg

Känd profil i Den lyckliga staden med Café Panorama högst upp.

Var hittar man dessa ord i Nykarleby? Klicka på bilden och zooma in för att läsa texten.

Solen tittade fram en stund under årets näst sista dag.

Några av virkeshögarna längs små sidovägar.  Såg gott de doftar!

Tyvärr skapar kalhyggen stora ingrepp i naturen men till nåds kan några ungträd få stå kvar. Enligt min mening borde staten lösa in eller byta till sig all kvarvarande gammelskog.

Nick Brandt i Vasa, ett självklart val för den fotointresserade

Vad passar bättre än ett litet tips om semesteraktivitet i provinshuvudstaden denna tid på året? För de som har semester men också för oss andra som kanske har egen tid nästan obegränsat eller de som jobbar i sommar.

I tisdags efter att vi vinkat av cyklisterna på väg till Paris så blev det besök på IBIS fotoutställning i Stadshuset i Vasa alldeles bakom Atrium-kvarteret.

Där visas nu bilder i storformat av vilda djur från Afrika. Nick Brandt är mästerfotografen bakom dessa ståtliga verk som får en annan dimension än vanliga reklam- eller turistbilder. Bilderna är mera än bara bilder på djur! Att han inte heller använder teleobjektiv är anmärkningsvärt.

Bilderna är i svart/vitt och visar djuren ur annan vinkel och närmare än vad vi är vana vid. Det är inte bara djuren som skildras mästerligt utan miljön och kompositionen i bilderna är i en klass för sig. Utställningen är helt klart värt att offra en stund på och att inträdet är lika med noll gör ju inte saken sämre.

Så, gott folk, har ni en stund extra vid besök i provinshuvudstaden denna sommar fram till 19 augusti så gör ett besök på IBIS! Ni blir inte besvikna. Eller så gör ni Nick Brandts bilder till huvudmål för besöket i staden och sedan äter lunch på Två Kupoler i Hartmans-huset. Så gjorde vi i tisdags.


Nick Brandt Photography    Tror ni mig inte så ta en titt på hans hemsida!

Nick Brandt – Wikipedia

 IBIS Vasa 

 

Fantastiska bilder –  mycket att lära för en enkel amatör

Här kan man gå en lång stund om man vill eller varför inte flera gånger

Utställningar för levande

Igår besökte jag en fotoutställning på Ibis/Konsthallen i Vasa. Fotografen Vesa Ranta skildrar glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten. Utan tvekan fina bilder men varför så få? Det fanns kanske 15 bilder som visades i ett ganska begränsat utrymme. Jag hade gärna tillbringat en god stund bland hans bilder men nu blev upplevelsen snabbt avklarad. Kändes lite snopet när det inte var större än så.

Själva konsthallen, inhyst i stadshuset, är inte heller stor och ingen annan än jag syntes till förutom en ung dam som höll vakt vid ingången. Dock fördjupade jag mig inte närmare i den utställningen som huserade där utan skyndade vidare till en annan utställnings- och viloplats, eller vad skall man kalla en begravningsplats?

Jag hade ett speciellt ärende dit och när det var avklarat gick jag runt och tittade på gravstenar och monument i det fina vårvädret. Jag brukar göra så när jag besöker orter och städer om jag har en stund ledig. Intressant att se alla namn, levnadstider och eventuella utsmyckningar samt konstruktioner av gravstenar och monument. Det syns skillnad var allmogen och ståndspersoner är begravda. Åtminstone på äldre gravar.

Titlar och yrken finns ibland på äldre gravvårdar där bemärkta personer ligger. Igår avläste jag på Vasa Begravningsplats yrken som lasarettssyssloman, arbetsledaren, fyrmästaren, kronofogden, trotjänarinnan, länsmansenkan, bildthuggaren, organisten och många fler yrken och befattningar. Den sista gravstenen av äldre datum jag lade märke till var kronolänsmannen Adolf Hägglund. Vem var han och vad upplevde han här i livet? Sådant kan jag fundera på i den varma vårsolen.

Egentligen finns det många trådar att nysta på en begravningsplats och ofta präglas gravgården av trakten. Jag minns t.ex. i höstas när jag besökte Lofoten och då upptäckte små lokala begravningsplatser på västsidan Andöya. Eller kyrkogården La Recoleta i Buenos Aires, en egen stad med små hus som gravplats. Så olika.

Ha, ha, tycker ni att jag har ett udda intresse? Lugn, det är bara när jag har tid att slå ihjäl och vill ha lite lugn och ro som detta yttrar sig. Eller så går jag in i någon ståtlig kyrka och sätter mig en stund för att vila ben och sinne. Ett bra sätt att få lite andrum från storstadens surr och larm när jag reser runt här i världen. Flykten från turistfällorna. Speciellt de katolska kyrkorna tycker jag är ståtliga och fridsamma. Snart får jag kanske tillfälle till detta, att besöka en katolsk kyrka?

Byns egen begravningsplats är fint belägen vid stranden söder om byn och snart blir det gemensam städning av densamma. Fint och prydligt skall det bli, våren är ju här. Buskröjning skall även göras närmast stranden. En minneslund håller också på att ställas i ordning, ett begravningssätt som blir alltmer populärt.

Hur hamnade jag här, jag som bara hade tänkt skriva lite om Esa Rantas fotoutställning? Gå och se den om ni är i stan! Ingång på baksidan av stadshuset mot Atrium, kvarteret som är ritat av Viljo Revell, begraven på Begravningsplatsen i Vasa.


Vesa Ranta   Kolla hans bilder på hemsidan! Otroligt fina bilder!

Viljo Revell

La Recoleta Cemetery


Mycket mera än så här finns inte att se av Esa Rantas bilder. Jo, någon bild till men jag hade gärna sett utställningen tre gånger så stor.

Ingången till Vasa Konsthall är av det blygsammare slaget. Inget som direkt skriker på uppmärksamhet.

Som sig bör är Viljo Revells gravvård  av det mera konstnärliga slaget. En tudelat stenkropp som ha en öppning i mitten upptill. Så blankpolerad att man kan spegla sig i stenen.

Arma raati, så mycket jag (inte) förstod

Igår fredag gjorde jag ett besök i provinshuvudstaden Vasa. Alltså, det gör jag ofta så det är ingen märkvärdighet men det som var anmärkningsvärt var att jag träffade två personer som tydligen inte kunde någon svenska alls. Det är inte så vanligt i Vasa inom servicebranschen men vem vet, en trend som förstärks framöver?

Först hämtade jag en bokhylla från Stemma möbelhandel i Vöråstan. Farbrorn som betjänade mig pratade ingen svenska men förstod så mycket ändå att han begrep vilket mitt ärende var. Jag pratade svenska, jag var ju kunden. Det kändes lite ovant att inte få betjäning på svenska i en affär i Vasa.

En stund senare besökte jag konsthallen som är belägen i stadshusets första våning. Vid ingången satt en herreman, förmodligen en skolad karl, bakom disken som inte heller kunde någon svenska. Jag hade en fråga om vilka som valde bilderna till utställningen ”Snapshot Vaasa Style – fotografering på österbottniskt vis”. Min finska var inte tillräcklig så jag provade på engelska och det begrep han. Men, tror ni inte att han fortsatte på finska som om ingenting hänt. Så mycket begrep jag i alla fall att det var ett råd (raati på finska) som valde ut bilderna. Tackar för den heltäckande upplysningen!

Utställningen bestod till stor del av gamla alldagliga fotografier från Österbottens museums samling, vilket var en liten besvikelse, men de nutida bilder som ändå fanns väckte mitt intresse. Bilder från skärgården. En del var riktigt bra, andra mera mediokra. Tanken slog mig, jag borde ha bilder som gott och väl kunde platsa här. Därav min fråga till mannen i bakom disken.

Arma raati, är ett dialektalt uttryck som betyder ungefär stackars idiot. Eller något sådant.

20161021_-fotoutstallning-vasa
Tyvärr fanns ingen mera utförlig förklaring om utställningen på deras hemsida så därför tog jag en bild av det som fanns i själva konsthallen. Bara att klicka och förstora för den som är intresserad.

Rådhuset i Vasa
Rådhuset i Vasa i vilket också konsthallen finns på första våningen, till vänster i bild.