Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

Annonser

Lite regn, ja tack!

Helgen närmar sig och på lördag är det villaavslutning. Då firas sommarens sista flämtning och det är avslutning på villalivet för de flesta. Denna sed med fyrverkerier, eldar längs stränderna, bastubad och fest med vänner och bekanta har firats länge här längs kusten i Pampas. Firandet kallas också veneziansk afton längre norrut men här säger vi bara kort och gott villaavslutning.

På andra håll har man också anammat denna sed på nytt. I Åbolands skärgård har man sedan 1990-talet firat något som kallas forneldarnas natt och på andra sidan Kvarken firas stugsistan. Bl.a. ordnar Umeå Motorbåtssällskap en båtkonvoj på Ume älv kommande lördag.

Nu hotas emellertid fyrverkerierna av eldningsförbudet med tanke på hur torrt det är i markerna. Kommer inget regn innan lördag så får inte fyrverkerier fyras av vilket till någon del tar udden av firandet. Hundarna blir väl glada och det blir att satsa på desto fler eldar och marschaller längs stränderna kan jag tänka. Själv önskar jag ett rejält regnväder kommande dygn för nog är det ändå fyrverkeriet det som sätter knorr på villaavslutningen. På lördag får det däremot vara soligt, varmt och vindstilla.

Jag vill i sammanhanget påpeka bruket av ordet villa. En villa här i republiken är en sommarstuga, ofta belägen vid vatten. I vår by finns flera hundra villor längs stränderna. En rikssvensk villa benämner vi egnahemshus. Denna finlandssvenska språkliga egenhet och andra tas upp i senaste nummer av Språktidningen av Fredrik Lindström i artikeln ”Rikssvenskans fina kusin”. Läs den gärna för att få ett litet grepp om finlandssvenskan; jag har på känn att åtminstone i kungariket är inte kunskaperna om finlandssvenskan speciellt lysande på sina håll. Han tar också upp några ord som inte är allmänna i Pampas. Åtminstone för mig känns de lite främmande men används kanske i södra Finland. Jag tänker på orden simkostym (baddräkt), bykpojke (klädnypa) och krabbis (baksmälla). En liten justering vill jag också göra av den gode Fredriks skrivning av ordet morsa (hembränt på närpesdialekten). De uttalar ordet som muscha, inte morsa. Muscha dricks i Närpestrakten men ordet används också längre norrut men då mera som kuriosa. Närpesdialekten är så speciell att den är märkvärdig även bland oss andra Pampasbor.

sten och väv
Inte mycket regn och rusk senaste tid. Då hade nog inte spindelväven varit kvar.
oravais fjärden
Önskeväder på lördagskväll. (Oravaisfjärden)

Ack Värmeland du sköna

Ibland har jag högtidsstunder framför TV:n. Ikväll var ett sådant tillfälle när Fredrik Lindström startade sin programserie ”Svenska dialektmysterier”. Fredrik har tidigare också haft liknande program om svenska dialekter och då också besökt Pampas för att fånga upp våra dialekter.

Jag är ju intresserad av språk och dialekter i synnerhet. Allt från skånskan till Tornedalens mål för att inte tala om våra egna läten här på sidan pölen. Inom ganska kort distans kan dialekten förändras markant och det är intressant. Mest intressant är det när man kan finna likheter mellan dialekter på långt avstånd. Jag minns t.ex. i unga år när jag studerade i Borås och där umgicks med en hel del norrmän, främst från Trondheimstrakten, att vi kunde finna förvånansvärt många ord som hade samma uttal i vår österbottniska dialekt och deras bygdemål.

Förutom det rent språkliga och smått filosofiska visar programmet hisnande fina vyer från Värmland som är först ut i denna programserie. Han försöker också komma människorna nära och jag tycker han lyckas väl. Kanske också värmlänningarnas kynne och glada sätt bidrar till gemytet i programmet. Man blir riktigt uppmuntrad av att höra de olika värmländska dialekterna. De ser ut att ha roligt på festen de där typerna borta i Munkfors, en fest som Fredrik deltar i för vetenskapligt syfte. Säger han åtminstone. Jag tror han förenar nytta med nöje. Tänk att ha ett sådant jobb. – Programmet rekommenderas! Gissa om jag kommer att se alla avsnitt.

Själv när jag en liten dröm att under en vecka på semestern köra runt i norra delen av kungariket. Besöka avsides liggande byar, delta i lokala sommarfester, auktioner, tala med vanligt folk, lära känna olika miljöer, bara låta kilometrarna rulla, se naturen och vyerna. Är det en orealistisk dröm? Jag tro inte det och bäst är det om man har lämpligt sällskap som gillar att luffa runt och ta dagen som den kommer.  En vecka i Norrland, rakt västerut, först besök på Norrbyskär och Norrbyskärs Museum och sedan vända kylaren inåt landet och se var man landar.

Programmet kan också ses på nätet: Svenska dialektmysterier

Det var dialekten som kom först,
inte språket

F.d. Sjöbevakningsstationen på Mickelsörarna 2006. En karg och stenig miljö men ändå så vacker.
Sjöbodar vid Grisselören samma morgon. Dimma mellan bodarna men solen tittade senare fram. Fina miljöer finns också i Pampas.