Blåeld

Eldar man i spisen kan man inte gå och lägga sig hur som helst. T.ex. ikväll lade jag in mitt sista vedträ vid tiotiden i hopp om att jag kunde stänga spjället en halvtimme senare. Pytt, där låg det och kolade som en sur gubbe när jag lurade i luckan en stund senare. Jag rörde om med hälljärnet och fick fart på elden men nu dröjde det till efter klockan elva innan jag kunde gå och lägga mig. Alternativet hade varit att ta ut det halvbrunna vedträet (en brand, skulle salig mor kallat det) och kasta det i snödrivan utanför farstutrappan. Tyvärr blir det rysligt många kolnade vedträn på gräsmattan till våren om jag sysslar med sådant. Någon kunde få för sig att alla krigarna från Saltgruvan varit här hela vintern och haft lägereld vid min trappa.

Nåja, för det mesta så brinner elden snällt ut som förväntat och jag kan njuta av den sista röda glöden som ger extra mycket värme. Det gäller bara att vänta tills blåelden försvunnit, då stänger jag spjället och stänger inne den sista starka värmen. Blåelden är farlig, sägs det. Troligen alstrar den farliga gaser som kan vara livshotande, om det vill sig. Jag aktar mig för blåelden.

PS! Blåeld är också en blomma i familj med förgätmigej.

På tal om det, förgät mig ej utan fortsätt att läsa mina enkla skriverier så blir jag glad.

Där ligger surgubben och kyttar. Ännu 23.15 fanns en liten brand kvar.

Vår gås i sås

Jag har sökt våren senaste helg. Visst finns den man ack vad kall den känns. Och snöfall med vita stora flingor överraskade mitt i letandet.

Vid villan har isen gått. Men vid bryggan hänger ännu en iskant på 5-10 meters bredd kvar längs stranden. Samma sak varje år. Isen försvinner sist från min brygga.

I Umeå har våren minsann vaknat till liv. Det fick fyra hundar erfara som alla blev bitna av vårsura huggormar. På samma gång. Där kan man tala om ömma nosar. Man får hoppas att de klarade sig. Sämre gick det för en hund i samma stad som avlivades efter att ha svårt bitit en 5-årig flicka i ansiktet. Hundar kan vara världens underbaraste djur men också farliga i vissa situationer.

Själv råkade jag som liten pilt ut för en ilsken gås. Jag var kanske 5-6 år. Den var trogen min far och vaktade honom. Den var bra på att springa och när den väl fått syn på mig kom den med god fart. Hade jag tur hann jag undan men en gång trillade jag och gåsen fick fatt på mig. Där låg jag med näsan i gräset och gåsen passade på att ge mig en omgång med den hårda näbben i nacken.

Än idag har jag en viss respekt för gäss. Men kommer de för nära och är aggressiva så har jag nog idag makten att vrida nacken av dem. Med nöje. Det var nära en gång i Pildamsparken i Malmö när en alltför närgången och glupsk gås fick för sig att det låg något ätbart på min tunna sommarsko och gav min stortå en kraftig kyss med näbben.

Vår gås på gården slutade i sås på tallriken vill jag minnas.