Kim Larsen – en man av folket och musiken

Idag när torsdagsklubben hade lunchmöte på Fjärden Kaffestuga i Oravais – vi var för övrigt bara två närvarande denna torsdag – så observerade jag ett litet sällskap vid bordet bredvid. De talade engelska och med nästan 100 % säkerhet vill jag påstå att den ena var dansk. Det kunde jag höra av hans engelska. De övriga tre var förmodligen finländare.

Detta kom mig senare idag att tänka på Kim Larsen, en av Danmarks största sångare, låtskrivare och artister. Skall jag säga som det är så brukar jag inte bli känslosam när det gäller avlidna kändisar men Kim Larsen har en speciell plats i mitt musikhjärta. Förutom ett stort antal sånger och framträdanden som han gjort så var han en människa man bara kunde tycka om trots att kan kunde uppfattas som lite ohövlig. Lite grovhuggen, en folkets man och äkta dansker. Han gillade sin öl och sina cigaretter trots att han tidigt fick varning av sjukvården. I söndags dog han 72 år gammal i cancer.

Han gjorde många fina låtar både vad gäller text och musik. De bästa sångerna handlar om Gud och kvinnor menade han. Jag har svårt att välja en enda, bästa låt förknippad med Kim Larsen och hans musikaliska tolkning men om jag gör ett försök som jag strax betvivlar till förmån för någon annan låt får det bli ”Sølvstænk I Dit Gyldne Hår”.

Snart skal livets aftenklokker,
ringe solfaldstimen ind.
Sølvstænk i de gyldne lokker,
furer på din fine kind.
Tak for gode som for onde år,
sølvstænk i dit gyldne hår.
Lyser om din fine pande,
livet mod sin aften går.

Det är en låt som passar väl in med tanke på hans bortgång och en låt som ofta spelas på begravningar i Danmark.

Han blev också erbjuden Riddarkorset i Danmark, en fin utmärkelse, men han tackade nej. Han gav följande pressmeddelande:
”Da jeg ikke synes, det sømmer sig for en gammel gadedreng og popsanger at føre sig frem med kors og bånd og stjerner, takker jeg pænt nej til ridderkorset … Det kunne ellers have været hyggelig at ryge en smøg med dronningen inde i privaten – hvis hun ellers må for personalet.” – Citat från Wikipedia

Jag har faktiskt sett Kim Larsen live en gång i tiden i Malmö när bandet Gasolin avslutade sin Skandinavien-turné och också sin tid som band. Året var 1978, 21 augusti. Detta var min första, större konsert som jag bevistade och samtidigt en musikalisk bekantskap med Kim Larsen som sedan fortsatt en lysande karriär som soloartist och tillsammans med bandet Kjukken. Jag vet inte om han besökte Finland någon gång men jag har då i alla fall upplevt honom en gång på scen vilket jag är tacksam för.

Jag räknar mig själv som att ha dåligt kom-ihåg men just denna konsert minns jag bra och därför måste den ha gjort stort intryck på mig. Det var i Folkets Park i Malmö och jag befann mig i publiken till vänster från scen sett. Bänkar fanns uppställda men senare i konserten var det ingen som satt på dem utan folk stod på ryggstöden för att se bättre. Ett ganska jobbigt sätt att närvara på en konsert. Bänkarna måste rimligtvis ha varit förankrade i marken på något sätt. Men ingenting är så bra att det inte också har sina skavanker.

Nu på söndag kväll är det stor konsert till minne av Kim Larsen på Rådhuspladsen i København. Många kända och stora musiker kommer att uppträda och jag önskar att jag kunnat närvara. Som tur är sänds denna konsert på dansk TV och gissa vem som kommer att sitta klistrad vid rutan på söndagskväll? Jag undrar om inte detta kommer att bli en av de största musikaliska händelserna i dansk musik. Musik på Danmarks mest kända torg till minne av Danmarks mest kända musiker som spelat på gatan.  ”Danmarks nationalskald” som han också har kallats.


Kim Larsen – Wikipedia

Kjukken.dk –  Danmarks största Kim Larsen portal

Kim Larsen på Spotify  

Bild av fodralet till den första LP jag köpte med Kim Larsen när han spelade tillsammans med Gasolin. Troligtvis inhandlad 1978 i samband med konserten i Malmö.

Sedan några smakprov på Kim Larsens musik och sång. På slutet var han tvungen att uppträda sittandes på stol pga av sin sjukdom och medicin men spelade gjorde han.

Intervju med Kim Larsen

 

Nio frågor

Jag är inte mycket för listor som florerar i bloggvärlden men så hittade jag en ny kulturblogg som nyligen startat och där finns en lista som de olika skribenterna använder för att presentera sig. Ett inlägg uppmanade andra att också använda listan och göra egna inlägg med samma frågor och posta en länk som kommentar. So, here I go!

Vad läser du helst? De senaste åren har jag mest läst böcker om livet i Norrland, nutid men också i gången tid när det var fattigt och inte så lätt alla gånger. Hembygdsböcker men också böcker vars innehåll ofta har haft någon slags verklighetsanknytning. Jag tänker på sådana böcker som ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh, Sara Lidmans verk Jernbanan men också ”Fem kök och en saxofon” med anknytning till Malmö. Mina favoritförfattare Henry Miller och Dan Andersson har fått stå tillbaka men så har jag läste det mesta som de skrivit långt tidigare.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen? Jag tittar hemskt lite TV, nästan inget alls, men en TV-serie som jag skulle kunna se om och om igen är That ’70s Show. Detta har jag också gjort eftersom jag t.o.m. köpte hem hela deras serie på DVD. Det är en TV-serie av det komiska slaget med ungdomar från 1970-talet som lever sina liv och med sina understundom dråpliga föräldrar som svävar ut i det blå. Ren och skär avkoppling. Två andra serier som jag också vill nämna är Berlin Alexanderplatz av Rainer Werner Fassbinder och danska Matador.

Vad såg du senast på teater? Det måste ha varit Acts of Goodness av Mattias Andersson på Wasa Teater i vintras någon gång. Då gick flyktingdebatten högt och de som försökte hjälpa flyktingarna och se individen bakom siffrorna blev ofta i sociala medier och på tidningarnas websidor hånade för sin godhet och sitt engagemang.  Ett intressant ämne som inte alltid tas för givet.

Vilken skiva var den första du köpte/fick? Den första LP som jag köpte var Bob Dylans ”Greatest hits” med de mest populära Dylan-låtarna som fanns i mitten på 1970-talet. Jag har den kvar och visst, jag gillar den än. Dock tror jag att jag fick en singel-skiva av sister Jane, numera bosatt i den lyckliga staden, som julklapp några år tidigare. Minns jag inte helt fel så var det Svenne och Lotta med Gröna små äpplen. Var skivan finns idag vet jag tyvärr inte.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med? 1. Roland Paulsen. Hans syn på arbetslivet är intressant och hans sympatiska sätt att argumentera väcker hopp om att det finns lösningar på dagens samhällsproblem i en tid med ökad polarisering och hatretorik. 2 Malena Ernman för hennes oräddhet och rakryggade åsikter i flyktingdebatten. Att hon också är en stor musikalisk artist gör inte saken sämre. 3. Laleh för hennes musik och hennes både mjuka och tuffa stil. En stor artist och sällsynt människa.

Har du någon favoritfilm? Jag är ingen stor filmkonsument men den film vill jag lyfta fram som favorit är En natt i New York (After hours) i regi av Martin Scorsese. En mystisk film där det trasslar till sig rejält för huvudpersonen, ordbehandlaren Paul Hackett.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på? Med de många spelningar jag upplevt på Urkult borde det vara någon därifrån men jag har svårt att välja. Det finns så många bra stunder på Urkult men vilken som är bäst, det kan jag inte säga. Därför får det bli den spelning jag upplevde 1978 i Malmö Folkets Park när danska Gasolin spelade sin sista konsert tillsammans. Vilket ös! Efteråt har jag lyssnat mycket på Kim Larsen som fortsatte som soloartist. En annan spelning som jag också minns med glädje var en bluesspelning på Museu Europeu d’art Modern i Barcelona för några år sedan. Två slipade gitarrister varav Alex Layas som också sjöng. En liten spelning men med en helt underbar och intim stämning. Efteråt fick vi skaka hand med spelmännen och snacka lite.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull? Månne det inte blir Paris mellan de båda världskrigen? Då blomstrade konsten och bohemerna växte som på träd, konstnärer eller inte. En internationell smältdegel för konst och kultur, virvlande nöjesliv och märkliga personligheter. Visst brukar man tala om det glada 20-talet? Inte minst författare bodde där, t.ex. Ernest Hemingway men också Henry Miller som skrev sina mest kända böcker där.

Har du något skamnöje inom kultur? Ja, vad skulle det kunna tänkas var? M.A. Numminens sånger är jag lite småförtjust i men som andra betraktar som lite udda och konstiga. En begåvad människa, denna herr Numminen, och mycket musikalisk trots sin säregna stil. Ett annat skamnöje må bli Uuno Turhapuros filmgestalt. En mera sorglös rebell får man leta efter. Om man kan kalla det kultur?

Den nya bloggen heter Kulturvis och finns på http://kulturvis.ratata.fi/blogg/

Gallejaur - Arvidsjaur
Gallejaur. Jag nämnde jag har läst en hel del om Norrland från gången tid och vad passar bättre än en bild från Gallejaur i Arvidsjaur med sin härliga gamla byggnader som jag besökte denna månad. Som jag gillar byggnadsstilen och färgen på väggarna. 

Att gå på konsert, dröm eller mardröm?

Som planerat sågs KAJ, humorgruppen, igår kväll i Ebbas stad. De körde sina kända hits och läste t.o.m. en nyskriven dikt till staden. Folket applåderade och såg allmänt nöjda ut. De mest entusiastiska hade bänkat sig långt tidigare och fick då även ta del av det i mitt tycke utmärkta, lokala rockbandet Solid Faces.

Närmare 10 000 hade samlats i Skolparken vilket gjorde att det var trångt om saligheten. Inte fick vi se mycket av grabbarna, någonstans mitt i folkhavet som vi stod. Däremot hördes de desto mera, dock utan att ljudnivån blev alltför hög och skrällig.

Detta fick mig att fundera på detta med att gå på konsert. När det är stora evenemang, med tusentals och åter tusentals människor samlade på en plats för att se och höra sina favoriter, vilken kvalité på upplevelsen blir det då? Det är inte ofta jag går på sådana stora konserter men om man inte får plats långt fram i publikhavet, hur mycket får man då se av artisterna annat än som små prickar långt där framme eller möjligen på en storskärm? Har man otur ser man inte annat än skjortan eller ryggtavlan av en närmare 2 meter lång människa framför sig. Och ljudet! Ljudnivån är hög och någon studiokvalité är det inte som når åhörarnas öron. För att inte tala om stök, trängsel och väntan lång. Skall man ha en position långt fram gäller det att vara på plats i tid och har man otur hamnar man mitt i vågen av överspeedade fans som böljar fram och tillbaka och nära på trampar omkull en. En mardröm.

Jag kan tänka mig att ens egen närvaro vid stora uppträdanden är viktigare än den musikaliska upplevelsen. Som ett bevis på att man hört idolerna live, känt en viss samhörighet med andra med samma smak eller bara hoppat runt i begeistring till tunga bastoner. Man var ju där!

Annat är det på mindre konserter där man får en helt annan närhet till scenen. Jag tänker närmast på när jag senast besökte ”Visor på väg” på Carpella. Där såg man alla artisterna, även om man satt lite längre bak i lokalen, och ljudet var njutbart. Artisterna kom så mycket närmare; en hamnade t.o.m. i knäet på mig. Där kan vi tala om närhet jämfört med att man ibland ser ett huvud som guppar upp och ned 100 meter längre bort i folkhavet och som förmodas vara storstjärnan.

En annan gång var jag på en liten musikalisk tillställning i Barcelona. I en aula till ett konstmuseum framförde ett par musikanter blues i den högre melodiösa skolan. Några meter bort satt vi och läppjade på lite vin medan underbara och rena bluestoner strömmade ur högtalarna. Efteråt handskakning med musikanterna. DET var kvalité!

En konsert jag minns med glädje är när danska Gasolin spelade i Folkets Park i Malmö. Det måste ha varit på 70-talet. 1978 närmare bestämt, visade det sig. Visserligen mycket folk och hög ljudnivå men vilken stämning. Det fanns bänkar att sitta på men där satt ingen utan folk stod på ryggstöden för att komma upp. Att det blev tungt och obekvämt säger sig självt men vad gjorde det när man var ung och stark.  Efteråt köpte jag deras LP ”Live in Scandinavia” som spelades in på turnén. Till min belåtenhet finns också samlingen på Spotify (https://open.spotify.com/album/1xe5oPhIEZ2SyE6HOqQ8s9) och måste spelas ikväll för att återuppleva den kvällen för 37 år sedan. Det var tider det! Vid sökning på nätet finner jag att gruppen upplöstes 1978 och att deras sista konsert gavs i Malmö 21 augusti 1978. Då var jag med!

Vi lyssnar på en av låtarna som spelades i Malmö på deras sista konsert. Kolla trumsolot! Om det är en inspelning från Malmö vet jag inte men varför inte tro det?

[youtube=https://youtu.be/iwMEILToxwo]

skolparken jakobstad 2015_2
Folk så långt ögat nådde i Skolparken igår kväll. Ända bort till kyrkan.
skolparken jakobstad 2015
Musikerna i Solid Faces syns lite grann om ni riktigt kollar längst bort. Bilden fick jag med kameran sträckt högt över huvudet. – Gubben i mitten verka vara den mest framträdande på scenen men befanns sig dock på ett försvarligt avstånd från estraden. Han verkade lugn och oberörd av all uppståndelse och öronbedövande larm. Det lär vara bergsrådet Wilhelm Schaumann som blickar ut över människomassan.