Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

99 sätt att rädda världen

Det årliga sommarloppiset på Hellnäs UF går av stapeln dessa dagar. Jag hade ett ärende dit, nämligen att hämta mitt ex av Orvas 2016-17, skriften som Oravais Hembygdsförening ger ut. Jag har nämligen bidragit med ett mindre skriveri om kvarnen i vår by och då fick jag ett gratis ex. En hel del intressanta artiklar om gångna tider finns att läsa. Köp den om ni vill ha lite lättläst sommarlektyr!

Jag tittade också in i själva lokalen för att kolla om det fanns något fynd för mig. Långa bord med kläder intresserade mig knappast, inte heller på bord med prydnadssaker och diverse manicker fann jag något köpbart. Jag brukar hålla mig till bokavdelningen som finns upp på scen. Denna gång blev det lite magert för min del men två böcker för 50 cent styck fick följa med mig hem: ”100 sätt att rädda välden” av Johan Tell och ”Ett jordklot räcker” av Rune Westergård. Båda böckerna berör miljö- och klimathoten som tornar vid horisonten på sina ställen på vårt klot. Vissa anser att vi redan nu befinner oss i ett kritiskt läge och att det brinner i knutarna.

Rune Westergård menar att med modern och innovativ teknik kan vi få fortsatt global tillväxt och ökad välfärd utan att det blir en global miljökatastrof. Johan Tell vill att vi genom eget handlande kan förbättra miljön och han kommer med 100 olika tips om hur vi i vardagen kan dra vårt strå till stacken.

”Ett jordklot räcker” kommer jag att läsa senare i sommar, efter att jag avslutat pågående läsning av ”Historien om Spanien” av Herman Lindqvist. Det blir spännande att se hur Westergård ser på utvecklingen och vilka metoder han förespråkar. Han är ju en framgångsrik företagare som bl.a. grundat teknikkonsultföretaget Citec så något borde han ha att komma med.

Däremot har jag bläddrat något i ”100 sätt att rädda välden”. Där finns små och stora handfasta tips om hur vi räddar välden. De flesta helt naturliga och gångbara.

Jag tar några tips:

  • Ring din politiker och påverka/kräv förändringar i miljöarbetet
  • Köp kvalité och inte billigt krafs som är slit och släng
  • Bli en vinnare, en återvinnare. – Det rådet anammande jag redan innan jag fick syn på denna bok; jag köpte boken på loppis.
  • Låt din trädgård vara lagom
  • Åk tåg
  • Låt inte dina apparter hemma stå i standby-läge. Det sparar el och gläder din plånbok
  • Sänk innetemperaturen
  • Plantera träd. Varför inte på andra sidan jordklotet genom att ge ett bidrag
  • Tänk globalt, handla lokalt
  • Cykla!
  • Konsumera mindre och reparera mera
  • Förtäta din stad

Det sist, Förtäta din stad, håller jag inte med om. Visst förstår jag fördelen med korta transportsträcker mellan t.ex. arbete och bostad men att glesbygd skulle vara något negativ för miljön köper jag inte rakt av. Tvärtom anser jag att fler människor borde flytta ut på landsbygden eller varför inte till ren glesbygd. Hela landet skall leva! Vad som krävs är goda kommunikationer, både vägar och Internet, samt förbättrade fordon med målet noll utsläpp i naturen. Dit har vi en bit ännu att gå.

Tyvärr är det marknadskrafterna som till stor del styr landsbyggdens avfolkning tillsammans med politisk styrning som strävar till centralisering i samhället. Som jag skrivit tidigare har jag liten förståelse för den centraliseringsiver som idag präglar politiken både lokalt och nationellt. Istället ser jag att regioner bildas som har naturliga förutsättningar att fungera, även över landsgränser. Ett sådant exempel är Öresundsregionen men också ett ökat samarbete mellan Österbotten och Västerbotten/Norrland. Där har vi åter kommunikationen som en viktig faktor. Färjelinjen mellan Vasa och Umeå är livsviktig för denna utveckling och jag hoppas verkligen att det snart händer något som gör att vi får en ny, modern och miljövänlig färja som trafikerar Kvarken!

Tills vidare seglar vi lugnt och läser en bok. Det om något borde vara miljövänligt och bra. Eller? Kanske borde boken vara en e-bok som inte kräver nedhuggen skog utan kunde läsas från plattan? Å andra sidan förorsakar tillverkning av elektronik också miljöpåverkan och är inte de flesta av våra elektroniska prylar slit och släng? Hur man än vrider och vänder sig så har man baken därbak.

Eller som det står på omslaget till ”Ett jordklot räcker”: Endast en bostadslös vegan skulle kunna avsätta ett hållbart ekologiskt fotavtryck enligt dagens etablerade normer. 

Livet på landet: slåtter i byn. Friskt, nyslåttat gräs som blir till mat för fåren kommande vinter
Livet på landet: en lördagskväll efter klockan 10 kör ekipaget hem efter utfört arbete
Skärgårdsmarknaden på Österö i lördags. Det mesta som såldes var lokal- eller närproducerat. Själv köpte jag en rökt sik av min kusin som är fiskare i den byn.
Österö simstrand. Finns det något mera naturnära och lugnt? Inte ett enda artificiellt ljud kunde höras. Här är det minsann inte tätbebyggt!

En titt tillbaka i 70-talet

Jag älskar gamla filmer och videos från förr i världen.  På tuben finns en hel del super-8 filmer som visar livet på landet och hur arbetet gick till en gång i tiden.

Jag snubblade över fyra sådana filmer, inspelade på 70-talet av en man som heter Runar Lindahl. Inte den bästa tekniska kvalitén och inget ljud men filmerna är ändå sevärda.

Jag fick nämligen ögonen på dessa filmer när jag följde en länk som Underbara Clara på sin blogg gav till en fastighet som var till salu i Kalvträsk, Västerbotten. Jag intresserade mig en stund för denna by, belägen i Västerbottens inland från Skellefteå räknat, och kunde konstatera att det finns en vacker natur runt om men också att det är en avfolkningsbygd. 1960 fanns här närmare 200 personer men idag t.o.m. färre än i vår by. Dock, när man ”promenerar” omkring i byn med Googles hjälp ser det ändå ut att vara en rätt fin och proper by. https://goo.gl/maps/yGnkusiPegH2

Filmerna är fyra stycken och visar byalivet på 70-talet i Kalvträsk eller dess närhet. Jag kan gott säga att så gick det också till i vår by på 60-talet, i första hand. Lite nostalgisk blir jag när jag ser hur de jobbade för hand och allt slit som arbetet i skog och lantbruk krävde med den tidens maskiner och redskap som hjälp men också hästar som användes. Allt detta har jag sett som liten gosse och även i viss mån varit med om att utföra. Tänk om man bara för en liten stund kunde vrida tiden tillbaka och uppleva den miljön, arbetet och människorna. Jag tror nog att jag nöjd skulle återvända till nutid men en intressant utflykt vore det.

Huset som är till salu är en gammal mjölnarbostad med tillhörande kraftverk vid Kvarnån. Inte myggfritt på sommaren skulle jag tro men garanterat frisk luft och en underbar natur. För 700.000 kr blir det ditt! En inte helt omöjlig summa. På Lantmäteriets karta här.

Här kan ni se alla fyra filmerna.

Vill ni bara se en  finns den första nedan. Bl.a. syns i början på denna film en till synes vådlig vedklyvningsmaskin.

”Något av det dystraste man har…”

Jag började idag läsa Po Tidholms bok ”Norrland”. I ett av de första kapitlen skriver han att endast 3 % av Sveriges befolkning är skogsägare. Och då räknas även de med som bara har en hektar skogsmark. En anmärkningsvärt låg siffra, tycker jag. I republiken är situationen en annan med över 900 000 privata skogsägare. Räknar jag inte helt galet borde det bli ca.18 % av befolkningen som är skogsägare. Eller att 62 % av skogen är i privat ägo.

Jag forskade lite på nätet om detta och snubblade då över en video från 1960-talet som gick i dysterhetens tecken med stor avfolkning i Norrlands inland men även på andra håll i kungariket. Bl.a. finns intervjuer med folk från Oxvattnet i Åsele kommun, en by som hade som mest 90-100 personer Idag finns det 3 året-runt boende kvar.

07:00 in i videon finns en sekvens där ungdomarna i Skoghult by samlas för en liten gallup. Vem av dem kunde tänka sig att stanna kvar? Reaktionen är inte överraskande för sådan var också stämningen i vår by. Hur många har inte flyttat till kungsrikets industriorter och storstäder. Eller till andra orter i republiken.

24:00 finns en gripande intervju med David Dahlberg i Oxvattnet. Han har i hela livet varit en skogskarl och nu finns det inte mycket kvar av den tillvaron. ”Något av det dystraste man har…” säger kommunens representant när kön till åldringsboende i tätorten växer.

Detta på 1960-talet, hur är det idag i glesbygden? Gick det som man befarade? Videon är intressant för den är ett tidsdokument som också till viss del kan stämma in på vår by. Vi har dock klarat oss något så när vad gäller antalet boende i byn men åldersstrukturen är inte den bästa.

Kanske jag i boken av Po Tidholm kan få något litet tips om intressant besöksmål senare i sommar? Därför gäller det att snabbt tröska genom boken. Sommaren är kort, det mesta regnar bort…. verkar det som.

Tomma hus ramlar mest

Jag snubblade ikväll över ett blogginlägg som handlar om bostadsbristen på landsbygden. Man kanske tror att sådant inte finns men så är det tydligen. Det är ett ungt par i Hallenbygden (i mitten av Jämtland) som flyttade från Göteborg till Månsåsen, den sydligaste utposten i Åre kommun och där hyr en lägenhet. De skulle gärna köpa något av de tomma hus som står i byn. Problemet är att husen inte är till salu och om det skriver de i detta inlägg: Bostadsbrist på landsbygden – är det ens möjligt? 

Mera finns att läsa på deras blogg Glesbygdsdrömmar.

Mina tankar gick till vår egen by som också skulle behöva nytt blod, gärna barnfamiljer. Det skulle ge liv åt byn och sänka medelåldern. Problemet är att nästan ingen bjuder ut tomter till försäljning. Några gamla hus finns för de som vill renovera och iståndsätta men om ingen vet om dem och om de inte är till försäljning till passligt pris så blir det inget av.

Dock har vi lyckade projekt i byn där tomma hus renoverats och där även folk har flyttat in som bofasta, inte bara som sommargäster. Det är mera sådant vi behöver.

Själv har jag ett gammalt hus i min ägo som jag inte använder men jag tror tyvärr att det är i så dåligt skick att det inte är något att börja med. En passlig tomt hade jag som jag sålde till en släkting och det drog en barnfamilj till byn. Mera sådant borde hända för det är en fin by, belägen i skärgården, nära till naturen och ändå inte alltför långt borta från tätort och stad.

Ja, var då, kanske någon undrar. Svar: https://goo.gl/maps/V0mLy

maskros
Även om maskrosen är ett ogräs i min gräsmatta gillar jag när deras gula anläten när de dyker upp på våren. Och gräsmattan borde redan klippas.