Att tända ett ljus

Helt plötsligt blev det Allhelgona.  Från början en högtid för att fira martyrerna och helgonen. Idag finns knappast nya helgon.  Hur kommer det sig? Visst, Moder Teresa men hon är då ett undantag. – Visste ni att Finland har ett eget skyddshelgon, nämligen Sankt Henrik?

I de katolska länderna firas Allhelgona mera allvarligt och i Mexiko är det rena spektaklet. Där firas de dödas dag (Día de muertos) med kalas vid gravarna. På spanska kursen blev vi mer än väl bekanta med detta udda fenomen. Man dukar fram mat och har ofta även musikanter som spelar musik för de döda. Det kan pågå i fler dagar.

I Norden är vi mera återhållsamma men även här hedrar vi våra bortgångna anförvanter och vänner denna högtid. Ljus tänds på gravarna och man minns de sina som gått bort.

Oxkangar har en ovanligt fin begravningsplats, vackert belägen vid sjön. Solen går ned i väster och belyser platsen fint både sommar som vinter. Så även ikväll när jag besökte begravningsplatsen för att tända ljus på några gravar varav föräldrarnas grav ligger en närmast om hjärtat. Men även far- och morföräldrarnas gravar fick varsitt ljus. Jag brukar också sätta ljus på Greet-Faassons grav, d.v.s farfars mors grav. Var henne man är gravsatt vet jag inte.

Det skymmer och folk kommer och går. Man ser gestalter men man vet många gånger inte vem de är. Mörkret smyger sig alltmer på. Ett sätt är att titta på gravstenens namn i skenet av ljusen och då även känna igen de levandes som tänder ljus och plockar med granris på granen. Så hände ikväll. Jag gick förbi en grav och såg släktnamnet; genast blev det klart vem de två som stod vid graven var. Vi fick en liten pratstund.

Här har solen dalat även denna kväll. De flesta gravar hade ljus och  säkert kom det fler till under kvällens lopp.

Farfar och farmors grav. Bonde och hustru var viktiga attribut på gravstenen. Idag är det mera sällsynt.