Hembygd både här och där

Idag har jag varit lite kulturell av mig. Jag närvarade nämligen vid releasen av ”Orvas 2018” i Einars kafé på Kimo Bruk. Där hade Oravais hembygdsförening samlat årets skribenter för kaffe och obligatorisk gruppfoto.

Själv var det första gången jag besökte denna träff trots att jag vid något tillfälle tidigare också bidragit med skriverier till Orvas-publikationen. Orvas har som syfte att främst samla material och bilder från gamla Oravais kommun med omnejd som berättar om hur det var förr i världen, dagligt liv, föreningsverksamhet, arbete och fritid, personligheter och hembygd.

Jag har ännu bara skummat innehållet men mycket läsvärt verkar det finnas och det som ögonen föll först på var pärmbilden som är en verklig pärla föreställandes mjölnaren Helmer Siffrén på Kimo Bruks kvarn när han gjorde sin sista arbetsdag när kvarnen stängdes. Flera värdefulla dokumentärbilder av god kvalité finns i artikeln och fotografen 1979 var Håkan Eklund.

Själv bidrog jag med en text om byskolan i Oxkangar på 1950-talet.

Orvas är inte den enda årligt återkommande publikationen i Österbotten som beskriver hur det var förr i tiden. ”Rågens rike” är en annan likartad skrift och säkert finns det flera i vårt långsträckta landskap.

På Facebook följer jag en grupp som publicerar material och bilder från Västanfjället, Bjurbäck, Karlsbäck. m.m. – ett område i västra delen av Bjurholms kommun inte långt från Umeå. Jag har ingen som helst anknytning dit men tycker om att jämföra de bilder och berättelser som framkommer med våra trakter i Österbotten. Så mycket som är samma och så mycket som skulle kunna vara härifrån. Ofta med bilder från en annan tid när kroppsarbete verkligen var tungt och slitsamt. Bara att jämföra skogsbruket idag och då.

Idag fanns i FB-gruppen en sammanställning om EFS-kapellet i Karlsbäck och dess historia. Jag laddade ned pdf-filen och läste, begrundade och konstaterade att så gick det också ofta till hos oss när församlingar bildades och bönehus byggdes. Mycket offrades i  tid, arbete samt knappa ekonomiska resurser men framåt gick det.

Jag log i mjugg när jag läste att år 1923 när bönehuset skulle byggas begärde en del medlemmar utträde ur Karlsbäcks Evangeliska Lutherska Missionsförening. De ansåg att de gott kunde hålla till i skolan. När sedan kapellet var byggt begärde de åter inträde. Det påminner mig om vägbyggen. När vägen skall planeras, byggas och finansieras är det många som anser projektet onödigt. När sedan vägen är byggd vill alla köra. Samma där som här.

Senare i sommar funderar jag skarpt på att ta en tur genom dessa trakter i Bjurholm när jag ändå är på resande fot i nejden. Bara för att se hur det ser ut i verkligheten lång tid efteråt. Kanske kapellet i Karlsbäck finns kvar? Och fick jag ett litet samtal med någon äldre person därifrån vore det verkligen en tiopoängare. Vi får se?


Kimo Bruk (Oravais hembygdsförening)

Här en del av deltagarna vid Orvas-träffen i Kimo utanför Einars stuga. Här kan ni gott ta en fikapaus i fin bruksmiljö när ni gör  era sommarutflykter i landskapet. För det gör ni väl? Turistar  lite i egen bygd sommartid?

Annonser

Samernas väg

För inte alltför länge sedan kom jag på att det finns två olika slags Play på Sveriges TV: Svt Play och Ur Play. Den senare visar program från Utbildningsradion (UR) på nätet. Inte konstigt då jag inte fann programmet ”Samernas väg” på Svt Play.

”Samernas väg” såg jag igår på Svt2 men ville åter kolla vissa saker vilket gjorde jag sökte programmet på Svt Play, dock fel ställe.

Programmet, eller rättare sagt programserien på tre delar, handlar om den samiska historien mycket långt tillbaka i tiden. En historia som, skam till sägandes, inte lärs ut i vare sig i svenska eller finländska skolor i tillräcklig omfattning trots att samerna är urbefolkningen. Jag minns då inte att vi skulle haft samernas historia på läsordningen.

Däremot minns jag att jag läste åtminstone en, kanske flera böcker i tidiga ungdomsåren som handlade om samer och äventyr på fjäll och i skog. Vad handlingen var minns jag inte, ej heller vilka böcker men jag har ett kvarstående minne av en fascinerande miljö och spännande handling. Kanske var det där mitt första intresse för samer och Sápmi väcktes? Då talades inte om samer och Sápmi utan om lappar och Lappland. Den tiden var Sápmi så långt borta det kunde men mycket har ändå hänt till det bättre sedan dess.

För ett antal år sedan väcktes på nytt mitt intresse för den samiska kulturen, det samiska språket och överhuvudtaget samernas situation idag. Egentligen märkligt för jag har då inte haft något att göra med samer och deras tillvaro förutom en om annan hastig glimt i tv när Ođđasat fladdrat förbi i rutan. Sedan dess har jag lärt mig en hel del och nu hoppas jag att denna programserie skall ge mig ytterligare klarhet i frågan.

Möjligen har mitt intresse väckts av att jag som finlandssvensk också tillhör en minoritet genom språket. Svenska språket är alltmera trängt i Finland och starka krafter finns som vill än mera marginalisera det finlandssvenska språket och kanske t.o.m. helt ha bort det. Språket, modersmålet, vilket det än är, är en viktig del av ens identitet och att det ifrågasätts är som att graderas till en andra klassens människa. – Mycket mera finns att skriva om detta så jag har kanske skäl att återkomma i något inlägg.

Samiskan fick utstå mycket stryk i Sverige långt in på 1900-talet – jag skriver mest om förhållandena i Sverige eftersom jag känner bäst till dem. Barn sändes till internatskolor där de fråntogs sitt modersmål eller kraftiga försök till detta gjordes. Vi har de rasbiologiska undersökningarna som gjordes på samer, vi har exploateringen och koloniseringen av samernas land. Ej heller den rena diskrimineringen och rasismen som fanns i det dagliga livet att förglömma.

Jag har en känsla av att samerna behandlats bäst i Norge medan det finns en hel del övrigt att önska i de tre övriga länderna, Sverige, Finland och Ryssland. T.ex. har inte Sverige och Finland undertecknat ILO 169, Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Nationalstaterna gjorde och gör fortfarande övergrepp på samerna och deras land. Vi har bara ett så slående fall som Girjas samebys rättegång mot svenska staten som är i högsta grad aktuell genom svenska statens överklagande mot tingsdomen i Gällivare år 2016. Dom i målet meddelas tisdag 23 januari. Det kommer att bli ytterst intressant att få ta del av det domslutet!

Sápmi och nationalstaternas norra delar hyser samer men också icke-samer samt olika blandäktenskap/släktskap. Människor som bott på detta område i lång tid, även om samerna bott längst, har också rätt till sin hemtrakt och ett erkännande. Frågan är hur detta regleras och hur minoriteten (samerna) behandlas av majoriteten inom ett viss geografiskt område.

Det första programmet går att se på Svt2 den 3/1 och 7/1 förutom på UrPlay fram till 1 juli. Programserien går också att se utanför Sverige via UR Play.


Samernas tid – UR Play

Sápmi 

Girjas sameby 

Isen lägger sig allt mera runt om i Norden även om det i våra trakter ännu är skäl att vara försiktig med vistelse på isen. – Det finns flera olika grupper av samer, bl.a. sjösamer.

Med ett leende

Igår söndag gladde jag några sannfinländare, broderparti med SD i kungariket. Sannfinländarna anser ofta att svenska språket är en belastning för republiken och jag tror att innerst inne ser de flesta sannfinländare att vi finlandssvenskar helst försvinner upp i rök. Alltså, inga varma känslor för tvåspråkighet i landet från Perus, som de kallas på finska, där svenskan är ett av nationalspråken.

Jag besökte Stormässan i Botniahallen som pågick lördag och söndag. När jag passerade sannfinländarnas monter försökte de påkalla min uppmärksamhet. Säkert hade de ett och annat programblad de ville sticka i min händer med förhoppning om en röst i nästa val. Eller en ballong. Nja, direkt intresserad var jag inte med vände instinktivt huvudet mot montern. Det var då det blev lite muntert bakom disken. De fick syn på min Malmö-keps med Malmö längst fram och med en liten svensk flagga på skärmen. En person med svenska flaggan på kepsen var nog den sista de kunde tänkas övertyg om sitt partis förträfflighet. Det verkade de snabbt inse, därav munterheten. Fast vem vet, man skall inte döma hunden efter håren. Nåja, de hade rätt. Mitt intresse för sannfinländarna är tämligen svalt, för att inte säga lite frostigt.

Istället inhandlade jag några böcker till ett rimligt pris. Två böcker som handlar om finlandssvenska språket: ”Gruppspråk, samspråk och två språk” med Marika Tandefelt som redaktör samt ”Dialekter och småstadsspråk” av Ann-Marie Ivars. Även Sofia Häggmans bok ”Alldeles hemlikt” fann nåd för mina ögon. Den boken handlar om Georg August Wallins vistelse och resor i Egypten 1843-1845. Wallin var en märklig man på sin tid och jag har tidigare läst en bok av honom. Som bonus fick jag gratis en bok med titeln ”Finskt krig – svenskt arv” som handlar om kriget 1808-1809 där Sverige förlorade Finland och konsekvenserna av det.

Glad och nöjd med min bokkasse lämnade jag mässan. Hur det gick för sannfinländarna i sin monter vet jag inte men med tanke på deras  dalande opinionssiffor senaste året unnar jag dem en liten glädjeyttring. Det bjuder jag glatt på. Kanske jag också borde ha gett dem boken om kriget 1808-09? Historiekunskaperna är ju inte alltid på topp i republiken på sina håll.

2016-04-24 Böcker 009-1
De fyra nyförvärven