Mitt liv med djuren

Ibland får jag frågan varför jag inte har något husdjur, katt eller hund, till exempel. Ofta svarar jag att mitt hus ligger så nära landsvägen att eventuella husdjur riskerar att bli överkörda. Fast det är bara en del av sanningen. Resten torde vara att jag är lite bekväm av mig. Jag är av den bestämda uppfattningen att ett husdjur, om det så är katt, hund, ödla eller en get så fordrar de en del omsorg och framför allt en viss mänsklig kontakt. Lite vänskap och pajning som vi säger här i Österbotten. Jag är helt enkelt rädd att jag inte har tillräckligt tålamod i långa loppet.

Sedan har jag tillgång till husdjur ändå så jag får min dos likväl. Blir jag riktigt kattsjuk besöker jag sister Jane och där finns hela tre kattor att gosa med. Två innekatter och en rebell som gör som den vill.  Ibland är jag också kattvakt när de är borta på resa så då får jag se till att de överlever några dagar eller ett par veckor.

Min niece Christina har också ett litet charmtroll till hund. En nätt liten sak som lystrar till namnet Doris. Rätt ofta får jag träffa Doris.  Rasen har jag glömt bort.

Mina grannar på andra sidan skogsbacken har både katt och hund. Även där får jag ibland sköta Giisa, lapphunden, trind och tillgiven. Helst klättrar hon innanför skjortan. Katten Maja är mera svårflörtad och klarar sig själv i nästan alla väder. Ofta ser jag henne på besök runt mina hus i jakt på möss och sorkar. Det tackar jag för. – Hennes mor Lisa försvann i våras och har troligtvis gått till de sälla jaktmarkerna.

Ja visst, så har jag fåren i hagar alldeles nära hela sommaren. De har vant sig vid mig och ofta kommer de springandes i flock när de ser mig. De är både kloka och dumma. Ibland har de en räv på besök i hagen. Den bryr de sig inte om. Den har vistats här sedan sensommaren och smyger runt om buskarna.

För att inte tala om alla fåglar som kajor, kråkor och skator som troget flyger sin rond varje morgonen. Kajorna i skorstenarna har jag dock sluppit, det får jag tacka högre makter för! Till och med svalorna har i år varit ytterst skonsamma mot Bettan och få lortar har hamnat på hennes ömtåliga lack. Hädangångna Brunte hade betydligt svårare att värja sig.

Ibland får jag också skymt av älg och hjort, vad mera kan jag begära? Det skulle då vara en varg men de verkar hålla sig borta från byn.

Det bästa har jag sparat till sist och det är Nelli från den lyckliga staden som kom på besök igår. Husse och matte är på resa så då får hon komma hit och förgylla min tillvaro. Även här har jag glömt vilken ras men maken till snäll och lustig hund får man leta efter. ”Hon förstår allt, men hon kan inte prata” säger matte. Ungefär som mina kunskaper i finska då. Ha, ha. Fast Nelli förstår mycket men kan inte prata, jag förstår lite och kan prata lite. Så det jämnar ut sig.

Så vad säger ni, har jag inte fullt upp med djuren? Inte behöver jag skaffa husdjur när jag kan snylta på andra och vilda djur finns runt knuten.

Tyst och stilla sov Nelli hela natten i stolen utan ett knyst.

En bild med mobilen. De vågade sig inte riktigt fram till stängslet i morse när Nelli och jag hälsade på. Bästa att avvakta lite.

 

Märta och Maja

Jag sadlade Brunte på eftermiddagen och tog en runda. Köpte bland annat Andreas Knips bullar. Så goda de är att skära itu, bre smör på och ett gott pålägg emellan. När de är färska. De kommer till butiken i kyrkbyn på onsdagarna och jag är noga med att få hem ett par påsar eller tre.

På väg hem blev jag sjuk. Ja, lite i alla fall. Hundsjuk. Jag såg en f.d. arbetskollega som rastade ett par hundar och jag stannade till för att få mig en liten pratstund. Hans son, som äger hundarna, jobbar tills vidare utomlands och då får far i huset på sin lott att ta hand om hundarna Märta och Maja, två Jack Russel, mor och dotter. Märta har tjänstgjort som mamma för många av samma sort i kungariket men nu på ålderns höst vill hon mest ligga och dra sig på sängtäcket.

Så fina och trevliga hundar. De verkade kloka, sällskapliga och lagom stora. Tanken slog mig: tänk om jag skulle skaffa hund den dagen jag blir pensionär. En sådan liten, trevlig en som inte fordrar alltför mycket mat och motion. Men ändå skäller lite ampert och biter den i benet som inte är snäll.

Katt har jag funderat på tidigare men eftersom jag bor så nära landsvägen är jag rädd att den skulle bli påkörd innan den hann lära sig trafikvett. En katt behöver frihet, en hund kan man hålla mera kopplad. Fast å andra sidan, ju mera man skaffar sig, det må då vara husdjur eller saker, desto mera tid går det åt och penningar kostar de. Kanske en katt ändå… äsch jag får se.

Just nu har jag bara en gummigris som kan vara både påhittig och jobbig. Ibland svara han i telefon med ett eller flera nöff. Just nu saknar jag ett par pennor som jag senast använde på spanskkursen i tisdags. Nu är de puts väck. Att de bara kan försvinna i tomma intet. Jag förstår det inte. Jag undrar om det inte är gummigrisen som spelar mig ett spratt och gömt skrivverktygen någonstans för att retas. Sån är han! Så skulle knappast Märta eller Maja göra.

Märta och Maja
Maja främst och mammaMärta bakom.

Tessa

Kan ni tänka er, idag blev jag nästan förälskad! När jag steg ur bilen kom hon emot mig med små steg och blöta ögon, viftande på svansen. Inte alls blyg utan ville genast stifta bekantskap. Det var Tessa, en hund på fyra år och specialist på harjakt. Men hon är inte min, hon är en annans som det heter i visan. Tja, vilken visa vet jag inte men säkert finns det någon sådan visa.

Jag har inget eget husdjur, varken katt eller hund, men när jag idag såg denna fina hund var det så att jag smälte direkt. Så mjuk i pälsen hon var! Nåja, grannens katt Lisa stryker omkring här och tidvis har jag min ekorre boendes på vinden. Länge sedan jag sett den nu, kanske vintern varit för mild? Jag läste någonstans att den milda vintern inte gör gott för vissa djur.

20140228_144018_Tessa
Skulle jag välj hund skulle det bli en lik Tessa

En flugfångare

Jag har inga egna husdjur; katt, hund eller någon annan fyrbent varelse. Det är lite som med blommorna; jag har inte gröna fingrar och jag har inte heller särskilt stort intresse av att påta i jorden. Därför blir det att njuta av gamla blommor som salig mor planterade eller blommor som sattes en gång långt tillbaka i tiden av förfäder. Eller de blommor som dyker upp i gräsmattan och som sparas under den tid de blommar.

Det är samma med djur. Jag tycker om djur men att har valt att inte ha egna. Jag får ändå min dos av grannarnas kattor och hund för att inte tala om fåren som betar 10 meter bort från min stuga. På sätt och vis har jag ändå husdjur om jag räknar ekorren som har vinterbostad på stugvinden någonstans, fågeln som har (haft) bo alldeles vid foderbrädet till ytterdörren och alla svalorna som härjar i uthuset. Som tur är verkad de ha gett sig av nu, jag är ingen stor vän av dem för de skiter på Brunte.

Nu har jag dock fått en ny hyresgäst. Det är en spindel som vävt ett stort nät vid farstubron medan jag gjorde min Norrlandsresa. Min första reflex var att helt kallt riva ned nätet, det är ju bara en spindel och det ser ostädat ut med spindelnät. Men så såg jag hur vackert det skimrade i solens ljus och i sista sekund hejdade jag mig. Det var som ett konstverk, naturens egen arkitektur. Och visst, där satt spindeln själv i ett hörn och lurade. Jag lät nätet vara kvar och spindeln fick ha sin födkrok intakt. Lite grann får jag väja för att inte skada nätet men det gör inget.

Spindeln ser kanske inte det vackra för den är mest ute efter att fånga insekter som den sedan äter upp. Härom kvällen fångade jag den med kameran när den höll på med att emballera ett flygfä i sitt nät. Den gör ju lite nytta och varför måste jag som människa genast förstöra så fort jag får se något litet och obetydligt som kämpar för sin existens. Nej, leva och låt leva så länge det går! Tids nog river vind och regn spindelns nät.

spindeln
Spindeln i nätet går sin gång på flortunna trådar.