En ropande röst i obygden

När jag slutade jobbet för snart två månader sedan fick jag ett köpkort av facket. Ett köpkort till ortens järn- och byggmaterialaffär. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle använde de pengarna till. Några verktyg behöver jag inte direkt och inte heller något byggmaterial för tillfället.  Nu har jag kommit på vad jag skall köpa efter att ha läst en dikt.

Dikten är skriven av en debutant detta år 2017, David Väyrynen från Hakkas i Gällivare. Jag passerade orten i september under min road trip i norr, lade också märke till det ovanliga namnet Hakkas men tänkte inte mera på det då. Det finns ju så många andra märkliga namn där uppe… Nattavaara, Markitta, Dokkas, Tjautas, Vittangi…. det är nästan så att man inte tror att man befinner sig i Sverige.

Denne David Väyrynen har i år gett ut sin första bok ”Marken” på förlaget Teg Publishing. En bok annorlunda än jag läst tidigare; en kombination av prosa, påbud, förbud, poesi, predikningar, nekrologer, platser, texter. Jag blev intresserad för jag tänkte här finns en chans att ta ett steg för att verkligen känna Norrbotten och dess människor, livet där uppe. Jag som vet så lite om detta.

Jag har knappt kommit halvvägs i boken när jag tidigt i morse läste dikten ”Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan”.

En jacka skall jag köpa, en sådan där rejäl och tålig arbetsblus – som vi säger här i trakten eller med ett gammalt dialektord, ”en kasol”. Här på denna sida Kvarken säger vi blus om ett ytterplagg för manfolk men i kungariket är det ett kvinnligt plagg för överkroppen. Ordet blus har sin brokiga historia.

Kanske en sådana där färgglad med massor av reflexer, starkt ljusgrön eller orange. Vinterfodrad, om det finns. Något sådant, vi får se vad som finns i hyllan.

Dikten tyckte jag var träffande för vad jag uppfattar som Norrbotten: enkelt, flärdfritt och kärvt. Jackan, ett plagg för vardag som söndag. Sommar och vinter. Ett par träskor till och en keps. Vad behöver man mera? …förutom ett par byxor. Jackan, ”en absolut frånvaro av fåfänglig strävan” som det står i dikten.

Jackan kan man använda som en långärmad tröja, men …”den är grövre med dragkedja och på nylonet har det bildats en hinna av fett och rök som skydd mot svetsloppor och mindre hundbett”. – Hör dikten, den finns som ljudfil. Den är genial!

Jag skall inte närmare gå in på att analysera boken, därtill är jag inte kompetent, men jag vill uppleva den som unik; jag har tack och lov halva boken kvar. Nedan finns några länkar om ni vill stifta närmare bekantskap med denna David Väyrynen. Det tycker jag ni skall göra, kanske långa hem boken om ni inte beställer den rakt av som jag gjorde.

(Rubriken kommer från titeln till en dikt i boken)


Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan –  dikten som ljudfil

Låt det nu låta som det låter – Dagens dikt Sveriges Radio

Väyrynen – en unik röst       Recension av boken ”Marken”

Blus – Wikipedia

Fjällbäck på Dundret i Gällivare
Annonser

Varken jacka eller knivar hjälpte

Herr Öst ringde upp idag. Han sa att han var från provinshuvudstaden men det lät mera som om han var nylänning eller något sådant.

Normalt brukar jag inte svara i telefon när någon ringer upp om jag inte vet vem det är. Detta för att inte behöva avhysa försäljare. Men idag väntade jag ett telefonsamtal och därför svarade jag. Herr Öst ville sälja en prenumeration på National Geographic.

29,90 europenningar kostade 6 nummer, tror jag det var, för herr Öst var snabb i munnen och det är inte helt säkert att jag hann uppfatta allt rätt. Därtill skulle jag få en jättefin jacka som kostade hur mycket som helt, kanske närmare 100 europenningar, vattentät och, ja, jag vet inte allt hur förträfflig den jackan var. Och så den lika förträffliga tidningen som säkert hade en inbyggd fortsatt prenumeration. Fast det sade herr Öst ingenting om; kanske för att jag i ett rätt tidigt skede meddelade att jag inte var intresserad av tidningen och han därför kom av sig.

Visst, National Geographic är säkert en intressant tidning, därom tvivlar jag inte, men jag har så mycket annat läsbart, bokhögarna växer, att jag troligtvis bara skummar genom tidningen när den anländer och kanske läser någon mycket intressant artikel. Men mestadels blir den liggandes på soffbordet en tid för att sedan städas undan i någon hög. Det brukar bli så.

Jo, men tidningen anländer inte förrän i januari, sa herr Öst, med den fromma förhoppningen att jag då hunnit beta av bokhögen till noll och ingenting, varför ett sug uppstått som National Geographic påpassligt tillfredsställer. Nejdå, bokhögen räcker i flera år, drog jag till med.

Herr Öst gav sig inte så lätt, välpolerad i talet och ständigt med nya strategier när en motsträvig kund slingrar sig. Jag kunde få två nummer av tidningen till det facila priset av några euron. Plus en uppsättning knivar. En harang om knivarnas förtjänster och användningsområden följde varvid jag kontrade med frågan: följder det med plåster också? Nej, det kunde han inte lova, med en fnissning, och det var kanske här som han började ana att det inte skull bli någon affär med denna ohågade gubbe. Ett sista försök gjordes med att saluföra tidningen som en riktig ”karatidning” och där lät jag honom få ett litet hopp genom att fråga vad det betydde. Han räknade upp alla tidningens förtjänster, sedd från manssynvinkel, men obönhörligt förklarade jag att om jag är intresserad av en tidning brukar jag köpa ett eller två lösnummer för att verkligen bekanta mig med tidningen och sedan eventuellt prenumerera.

Det blev ingen affär och artigt tackade herr Öst för sig; samtalet avslutades. Annars en trevlig prick, den där herr Öst. Lite synd tyckte jag om honom för att han fick nobben trots ett tappert genomfört säljförsök.

Hmm, tänk om jag ikväll skulle läsa några kapitel i den nyss påbörjade boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh?

2015-12-06 Malaktvägen 022mod2
På sådana vägar gick förr i världen knallar och gårdfarihandlare. Idag använder de telefon och Internet.