Från skratt till allvar – Gambämark

Gårdagskvällen tillbringades på Skafferiet Ritz tillsammans med två kusiner från kungariket. Wasa Teater gav ännu en föreställning av Gambämark, en musikal av humorgruppen KAJ, Österbottens största komiker. Komiker i plural bestående av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. Till denna förställning är också Jonas Bergqvist och Susanne Marins inplockade på scen. Regi av Ann-Luise Bertell.

KAJ har länge varit populär både hos gammal och ung för sin fantasifulla humor, ordlekar och oblyga agerande på dialekt. Folk känner helt enkelt igen sig och deras humor sårar ingen men är många gånger väldigt träffsäker.

KAJ är egentligen ett märkligt fenomen. De har hållit på i snart 10 år och levererat pjas, musik, humor på dialekt till alla som förstår detta österbottniska mål. För detta är nästan ett måste, att förstå vår dialekt ganska bra. Inte helt lätt för andra svenskspråkiga och speciellt nödvändigt i Gambämark där också musik och snabbt tempo gör att man måste vara skärpt för att hänga med. Kusinerna som bott största delen av sina liv i Sverige förstår ändå dialekten bra på grund av att dialekt pratades i barndomshemmet.

Så nu har KAJ stampat fram en musikal om Gambämark, en by som byggt en mur mot omvärlden för att kunna leva som förr i världen. Gambämark blir på standardsvenska Gammalmark. I byn regerar Kurt Byman med auktoritärt styre och med talko som samhällsmodell. Talko är annars frivilligarbete men i Gambämark är det ett måste och folk får tillbaka enligt vad Kurt Byman anser att de behöver. Ett till synes lyckligt samhälle med folkdans, lingonplockning, älgjakt och stumpstickning. Men någonstans gnager det hos folket och längtan efter det som finns utanför blir allt starkare för att till sist resultera i revolution och nya tider.

Humor och de språkliga fyndigheterna serveras genom hela föreställningen och tempot är högt. Inte en död sekund. Musiken, som naturligtvis har en central roll, framförs proffsigt välljudande. Speciellt Jakob Norrgård har vacker röst.

Skratten avlöser varandra och publiken är nöjd. Samtidigt undrar jag hur många som uppmärksammar och tänker på det underliggande budskap, som jag fattar är en känga mot nationalism och protektionism som idag vinner allt större terräng i opinionen. Var allt bättre förr i världen och när var egentligen förr i världen? Är det bra med stängda gränser och vem har ostört makten i stängda samhällen och länder? Varför får inte termosar tillverkade efter 1967 användas och vem äger och bestämmer över lingonskogen i Gambämark? Varför får man inte äta kex från utsidan? Vem bestämmer vad som står i Gålaboken (lagen), varför måste meningslösa ritualer utföras och varför krävs fullständig lojalitet? Måste alla vara som stöpta i samma slev och var händer med den som avviker från normer skapade av likriktning och centralisering. – Frågor som idag är aktuella men som många inte ser och förstår i sin strävan efter det perfekta, trygga samhälle från förr i världen som egentligen aldrig har funnits och som är en illusion.

Gambämark är bra! Se den om ni har möjlighet och är en av de lyckliga som fått/får en av de 18 000 biljetter som nu är i det närmaste slutsålda. Höstens kulturella händelse i Österbotten!


Nyskriven musikal av KAJ under renoveringsåret – Wasa Teater

 Gambämark – musiken från musikalen på Spotify

pjas – bloggen ”Gamla talesätt och dialektord” förklarar ordet pjas

Ett par bilder från mobilkameran.

Kurt Byman själv förevigad på stramalj. Den Store Förtroendevalde Ledaren. Jag  tycker mig känna igen titeln i en eller annan form.

Musik och en gnutta dialekt

Så glad jag blev igår när jag upptäckte ny musik. Highasakite, ett norskt indie band som spelar riktigt bra musik. Förra lördagen följde jag med när KAJ, en österbottniskt musik- och humorgrupp, gjorde ett framträdande på Ritz i Vasa genom streaming av Vasabladet. Som att se på TV.  Det var deras senaste CD ”Kom ti byin” (Kom till byn) som skulle uppmärksammas. Den österbottniska dialekten är deras verktyg parat med en stor dos humor och kreativitet. Jag blev smått imponerad!

För mina rikssvenska läsare vill jag meddela att det är en svensk dialekt som de sjunger på, även om ni förstår nästan ingenting. Eller?

Samma är det med en diktbok jag läste slut på igår, ”Utanikring” av Birger Norman. Nyutgåva av Anders Bodin. Boken köpte jag i somras när jag gjorde min roadtrip i Ångermanland. Dikterna i boken, skrivna på ångermanländsk dialekt, kunde jag läsa med lite hjälp av ordlistan i slutet av boken men att lyssna på dikterna som också fanns på en medföljande CD var betydligt svårare. Svårare men mycket charmigare. Eller, vid närmare eftertanke så förstod jag det mesta.

Ett litet smakprov:

På Soffa

Langsamt
å bäre sette.
Langsamt
å bäre gå.
Langsamt
å bara legge:
Omafallt
å ta sä na för.

Omafallt = besvärligt, gruvsamt

Man kan riktigt förstå tristessen i dikten. Så känner jag inför vedhögen jag har därute.

Dikterna är så enkla men ändå fyllda med kraft och direkt förståelse för vad de handlar om, det vardagliga livet på landsbygden i Ångermanland förr i världen. Jag är glad att jag köpte boken.

2016-10-15-002

Highasakite har jag inte hört tidigare och blev därför en stor överraskning. Världen är full av häpnad. Musiken finns också på Spotify: https://open.spotify.com/artist/5awQWdBpLqN2KFVRN8w56T 

Provlyssna ett par låtar!

KAJ på Spotify:
https://open.spotify.com/artist/4blbIMKwfzTxHGvN0Est1t

Här två smakprov på det rent musikaliska i kvällens inlägg:

[youtube=https://youtu.be/HFTNeTwzEkQ]

[youtube=https://youtu.be/eDWuhjKO8nI]

Du kan ta pojken från byn
Men inte byn från pojken!

 

Att gå på konsert, dröm eller mardröm?

Som planerat sågs KAJ, humorgruppen, igår kväll i Ebbas stad. De körde sina kända hits och läste t.o.m. en nyskriven dikt till staden. Folket applåderade och såg allmänt nöjda ut. De mest entusiastiska hade bänkat sig långt tidigare och fick då även ta del av det i mitt tycke utmärkta, lokala rockbandet Solid Faces.

Närmare 10 000 hade samlats i Skolparken vilket gjorde att det var trångt om saligheten. Inte fick vi se mycket av grabbarna, någonstans mitt i folkhavet som vi stod. Däremot hördes de desto mera, dock utan att ljudnivån blev alltför hög och skrällig.

Detta fick mig att fundera på detta med att gå på konsert. När det är stora evenemang, med tusentals och åter tusentals människor samlade på en plats för att se och höra sina favoriter, vilken kvalité på upplevelsen blir det då? Det är inte ofta jag går på sådana stora konserter men om man inte får plats långt fram i publikhavet, hur mycket får man då se av artisterna annat än som små prickar långt där framme eller möjligen på en storskärm? Har man otur ser man inte annat än skjortan eller ryggtavlan av en närmare 2 meter lång människa framför sig. Och ljudet! Ljudnivån är hög och någon studiokvalité är det inte som når åhörarnas öron. För att inte tala om stök, trängsel och väntan lång. Skall man ha en position långt fram gäller det att vara på plats i tid och har man otur hamnar man mitt i vågen av överspeedade fans som böljar fram och tillbaka och nära på trampar omkull en. En mardröm.

Jag kan tänka mig att ens egen närvaro vid stora uppträdanden är viktigare än den musikaliska upplevelsen. Som ett bevis på att man hört idolerna live, känt en viss samhörighet med andra med samma smak eller bara hoppat runt i begeistring till tunga bastoner. Man var ju där!

Annat är det på mindre konserter där man får en helt annan närhet till scenen. Jag tänker närmast på när jag senast besökte ”Visor på väg” på Carpella. Där såg man alla artisterna, även om man satt lite längre bak i lokalen, och ljudet var njutbart. Artisterna kom så mycket närmare; en hamnade t.o.m. i knäet på mig. Där kan vi tala om närhet jämfört med att man ibland ser ett huvud som guppar upp och ned 100 meter längre bort i folkhavet och som förmodas vara storstjärnan.

En annan gång var jag på en liten musikalisk tillställning i Barcelona. I en aula till ett konstmuseum framförde ett par musikanter blues i den högre melodiösa skolan. Några meter bort satt vi och läppjade på lite vin medan underbara och rena bluestoner strömmade ur högtalarna. Efteråt handskakning med musikanterna. DET var kvalité!

En konsert jag minns med glädje är när danska Gasolin spelade i Folkets Park i Malmö. Det måste ha varit på 70-talet. 1978 närmare bestämt, visade det sig. Visserligen mycket folk och hög ljudnivå men vilken stämning. Det fanns bänkar att sitta på men där satt ingen utan folk stod på ryggstöden för att komma upp. Att det blev tungt och obekvämt säger sig självt men vad gjorde det när man var ung och stark.  Efteråt köpte jag deras LP ”Live in Scandinavia” som spelades in på turnén. Till min belåtenhet finns också samlingen på Spotify (https://open.spotify.com/album/1xe5oPhIEZ2SyE6HOqQ8s9) och måste spelas ikväll för att återuppleva den kvällen för 37 år sedan. Det var tider det! Vid sökning på nätet finner jag att gruppen upplöstes 1978 och att deras sista konsert gavs i Malmö 21 augusti 1978. Då var jag med!

Vi lyssnar på en av låtarna som spelades i Malmö på deras sista konsert. Kolla trumsolot! Om det är en inspelning från Malmö vet jag inte men varför inte tro det?

[youtube=https://youtu.be/iwMEILToxwo]

skolparken jakobstad 2015_2
Folk så långt ögat nådde i Skolparken igår kväll. Ända bort till kyrkan.
skolparken jakobstad 2015
Musikerna i Solid Faces syns lite grann om ni riktigt kollar längst bort. Bilden fick jag med kameran sträckt högt över huvudet. – Gubben i mitten verka vara den mest framträdande på scenen men befanns sig dock på ett försvarligt avstånd från estraden. Han verkade lugn och oberörd av all uppståndelse och öronbedövande larm. Det lär vara bergsrådet Wilhelm Schaumann som blickar ut över människomassan.

KAJ och deras kaklåt

Jag fortsätter något på det språkliga temat och då speciellt dialekten.

En vecka jobb kvar, sedan blir det två veckor semester. Det firar jag med en helkväll i Jakobstad nästa lördag. Det är ju Jakobs dagar med massor av program hela veckan men det är på lördag jag tänkte hedra staden med min närvaro om bara vädrets makter är oss nådiga.

För första gången kommer jag då att se humorgruppen KAJ på scen. De om några skäms inte för dialekten och har gjort stor succé i Svensk-Finland. För mina rikssvenska läsare torde dock gruppen i de flesta fall vara okänd. Att de är från samma kommun som undertecknad gör inte saken sämre. Pjas är ett varumärke för gruppen och betyder ungefär strunt, smörja, larvigheter, skoj.

Den senaste låten – Pa to ta na kako? | オフィシャル ビデオ låter säkert inte klokt för de som inte kan dialekten. Även för de som kan dialekten kan det behövas en extra fundering innan texten får sin mening. Det låter mera som japanska, ”Pa to ta na kako?”, vilket betyder: Brukar du ta någon kaka? Korta enstaviga ord som man nog kan härledas till vanliga svenska. Det är bara ordet pa = brukar, som är lite svårare att förklara.

Jag har en annan mening i samma stil som jag brukar köra med för att lyfta fram det exklusiva i vår dialekt. He ti meir. Ti ta te ti na! vilket betyder: Det till på köpet. Att ha dig att göra någonting! Bör uttalas med ett visst staccato. För tydlighetens skull vill jag betona att det är en svensk dialekt som inte har något med finskan att göra även om det kan finnas vissa låneord från finskan.

Ja, då lyssnar vi på KAJ!

[youtube=https://youtu.be/9FgCNV2yYOk]