Konstvägen Sju Älvar, en Buddha och ristningar i sten

Har man missat färjan i Holmsund och tvingats gå brandvakt i väntan på nästa avgång måste man rimligtvis uppmärksamma en märklig installation alldeles nära färjeteminalen ut mot havet. För att se denna märkvärdighet, som är ett konstverk, behöver man naturligtvis inte gå brandvakt utan den observante resenären lägger säkert också märke till ”Plats Nord 63 ° 40,´8 Ost 20 ° 20,´6”. Så heter konstverket som ingår i projektet Konstvägen Sju Älvar.

De sju älvarna är Vindelälven, Umeälven, Öreälven, Lögdeälven, Gideälven, Ångermanälven och längst uppe i fjällvärlden når man Saxälven. På tretton olika ställen längs vägen från Holmsund i öster till Borgafjäll i väster finns konstverk utplacerad. Till stor del är väg 92 huvudstråket.

I september när jag var på hemväg efter min road trip i Norrland körde jag längs väg 92 och stannade då till vid några av konstverken och tog bilder. Tyvärr var jag då inte upplyst och missade ett par konstverk som jag lätt hade kunnat se. Å andra sidan kan det vara skäl att inte ta med alla konstverk i detta inlägg utan istället göra ett till inlägg längre fram i tiden. I detta nu har jag bilder på sju av konstverken. Till detta plussar jag också på två andra sevärdheter, nämligen hällristningarna i Norrfors strax utanför Umeå och Buddha-templet i Fredrika.

Tanken är att om man har gott om tid på väg till eller från fjällvärlden så kan man stanna till vid dessa konstverk (eller något av dem) och begrunda dem en stund och förhoppningsvis något piggare köra vidare. En liten paus här och där.

Here we go! (Klicka gärna på bilderna för större format!)

Holmsund

“Plats Nord 63 ° 40,´8 Ost 20 ° 20,´6” av Mats Caldeborg.  – Vad de olika konstverken föreställer och tankarna kring dessa konstverk finner ni i en länk längre ned. Det jag minns från fotograferingstillfället var stormen som rev och slet i konsten enligt konstens alla regler. Jag steg inte ens ut ur bilen. Platsen är Holmsund, nära färjeterminalen. Ett sjömärke eller något annat? Fritt fram för egna funderingar. – Skall jag säga vad jag tycker så är P-skylten malplacerad!

Norrfors

Detta är hällristningar vid Norrfors ca. 14 km nordväst om Umeå längs med väg 92. Jag bodde ett tidevarv nära dessa hällristningar men då var de inte upptäckta. Först 1984 sågs de av människor i modern tid. Vad hällristningarna föreställer och varför de gjordes kan diskuteras men jag har förslag att man märkte ut och fördelade fångstplaster och fångst av fisk och älg för 4-5000 år sedan. En spekulation så god som någon annan. Nära Umeå om man har en stund att slå ihjäl. Dessa hällristningar ingår inte i Konstväg Sju Älvar.

Umeå

Enkelt att ta sig ut till hällristningarna på välbyggda ramper.

Nästa hållplats är konstverket ”Hägring” av Kent Karlsson. En glaskyrka ute på en myr men fullt synlig från väg 92. 14 km väster om Vännes. Jag skulle gärna ta bilder av denna när dimma sänker sig över myren.

Balsjö

”Oh du härliga land” av Mattias Baudin och Linda Baudin. Plats: 5 km väster om Bjurholm i byn Balsjö. Uppe på stolparna finns figurer som förmedlar historier från Balsjö.

Som denna gumma på väg med sina mjölkspannar.

Bjurholm

”Vägabstraktion” av Jacob Dahlgren. Ett konstverk som också skall synas på natten eftersom det är reflekterande. Finns där Lögdeälven korsar väg 92. En utmärkt rastplats dessutom.

Fredrika

Strax efter Fredrika mot Åsele finns för nordiska förhållanden något så ovanligt som ett tempel för Buddha. Följdriktigt heter stället också Buddhararam. I alla fall en början till tempel. Två präktiga statyer, den ena smärt och smal, den andra mera rundnätt, sitter och står uppe på ett berg med fin utsikt runtom. Aktiviteter ser ut att ha ägt rum under sommaren med tanke på flaggor, prydnader och blommor som fanns här och var. En meditationsstig finns också för den hugade. Hur många Fredrikabor som är buddister låter jag vara osagt men visst kan det dra en och annan turist till bygden.

Fredrika

Här sitter Buddha själv förnöjsamt grunnande. Tak över huvudet har han i alla fall även om det kan bli kallt på vintern. Detta tempel är inte en del av Konstvägen Sju älvar.

Fortsätter man 6 km väster om Fredrika till sjön Skinnmudselet kommer man till konstverket ”Poem för imaginär älv” av Sigurdur Gudmundsson. Kanske det konstverk som jag tycker är snyggast av alla de jag sett utmed konstvägen. Renhorn i brons 3 meter högt som reser sig mot skyn från en sten ute i sjön.

”Nybyggarkvinnan” av Anne-Karin Furunes finns placerad 32 km väster om Åsele nära byn Varpsjö. Ett ganska fyndigt konstverk som är gjort av en konvex plåt med hål i olika storlek borrade och med en bakgrunda av rostig plåt. Detta tillsammans blir en bild av en kvinna. Bilden är alltså inte målad. Tyvärr hade någon lämnat skräp och sopor bakom konstverket vilket är beklagligt.

Ett öga. Jag blir nästan yr i blicken genom att detaljstudera Nybyggarkvinnan.

Till sist har vi ”Himmlamöte” av Solfrid Mortensen. Detta konstverk besökte jag inte i år utan 2016. Finns 55 km väster om Dorotea och 5 km väster om byn Högland. En fjällvråk lär ha sin del i namnets tillkomst.

Det är lätt att susa förbi dessa konstverk men vet man om dem och är uppmärksam så hittar man de ändå ganska lätt. Eftersom jag har bongat sju av dessa så kan jag inte låta bli att hitta även återstående sex konstverk. Förhoppningsvis nästa sommar. Alltid något att se som man inte trodde fanns.


Konstvägen Sju Älvar – Närmare beskrivning av konstverken

När Buddha kom till byn – Aftonbladet (2006)

Norrfors – med bl.a. hällristningarna

Gå brandvakt

Vernissage i Vörå, både foto och målningar

Igår var jag på vernissage. Troligtvis för första gången vad jag kan minnas. Hälsades välkommen och bjöds på något gott i glaset med tilltugg. Sedan var det att mingla runt och betitta de uppställa och upphängda verken som de två artisterna visar på biblioteket i Vörå. (2.7 – 14.8)

Den ena var Roger Ohls, duktig natur- och landskapsfotograf även om jag också sett strålande bilder på både bil och motorcykel. Han är f.d. arbetskamrat och det var mest därför jag kom och för att jag visste att han tar fantastiska bilder. Hans bilder är tagna med omsorg och skicklighet och jag kan bara fantisera om det tålamod som krävs av honom för att komma nära sina levande motiv. Örnbilderna är i en klass för sig men den bild som jag helst velat ta med mig hem var från Brakkåfallet nära Vildmarksvägen i Jämtland. Jag gillar verkligen hur han fångat skiftningarna i bergväggen och vattnets liv. Landskapsbilderna är oftast från Finland, Sverige och Norge.

Den andra konstnären var Pernilla Backman, ursprungligen från samma by i Vörå som Roger men nu bosatt i Helsingfors. Hon målar både abstrakt och realistiskt eller en kombination. Jag kände inte till henne sedan tidigare och det är alltid en upplevelse att upptäcka ny konst och förstå vad som avses. Trots att jag är ganska okunnig om konst så är det ett av mina stora intressen därför att jag vill veta vilken tanke som finns bakom. Förstå och få aha-upplevelsen, eller bara se det vackra. Jag hade gärna talat lite närmare med henne om hennes konst men på vernissage finns oftast inte tid för ett mera meningsfullt samtal.

Jag tipsade tidigare om Nick Brandts bilder på IBIS i Vasa och nu kan jag tillfoga denna utställning på biblioteket i Vörå. Se den, ta er tid att se både fotografierna och målningarna. Det kan finnas behov även på semestern att ta ett steg tillbaka, betrakta, reflektera och sedan gå vidare med ett minne eller en förundran.


Pernilla Backman 

Mi querida galleria – verk av Pernilla Backman

Fotografen himself, Roger Ohls

Tyvärr blev bilden (med mobilkameran) jag tog av Pernilla dålig men här finns några av hennes verk på utställningen. Andra från höger ”Queen Bee” hade jag gärna tagit med hem.

 

Galning eller geni?

Jag gillar konst. Ju svårare och mer obegriplig desto bättre. Allra bäst gillar jag performance.

Senaste weekend tittade jag ett K Special-program via SvT Play och där fick jag mitt lystmäte. Programmet handlade om Chris Burden (1946-2015).

Missförstå mig rätt, jag kan inget om konst, vet väldigt lite och har begränsade konstupplevelser. Det som driver mig är nyfikenhet och en vilja att förstå. Förstå vad konst är och vad tanken (om det finns någon tanke) är bakom ett konstverk. Detta kunde jag skriva ett helt inlägg om, mysteriet Konst.

Men nu skall det handla om Chris Burden. Jag har alltid gillat udda människor som lever sitt eget liv, ibland på gränsen till galenskap, ibland som genier. De som går sin egen väg. Chris var sådan, född i Boston. Han började utbilda sig till arkitekt men fann den utbildningen tråkig och föga nyskapande. Han valde istället konst och då speciellt skulptur.

Redan under hans utbildning väckte han uppmärksamhet. Utbildningen var nystartad och som ateljé fick de ett ganska sunkigt omklädningsrum med låsbara skåp (lockers). Han studiekamrater rynkade på näsan åt ateljén men målade på bäst de kunde. Chris började fundera på vad han skulle kunna göra med skåpen rent konstnärligt. Han blev nyskapande redan där och hans examensarbete var helt annorlunda än de andras.

Han låste in sig ett av plåtskåpen (60×60 cm) i 5 dagar, hopkrupen i minst sagt obekväm ställning. Gissa vems examensarbete som blev mest uppmärksammat! Han utförde en så kallad performance, ett tillfälligt konstverk som bara existerar för stunden.

Det fortsatte i samma stil. Hans mest kända verk heter ”Shoot”. Han ställde sig mot en vägg och ber en bekant, en prickskytt från armen, att skjuta honom, men bara så nära att kulan snuddar vid skinnet och några få droppar blod skulle komma. Tyvärr missade skytten något och sköt honom i vänster arm, inte alls långt från hjärtat. Ingen stor skada skedd så han fortsatte i samma stil. – Det roliga var att han 10 år senare ville återuppliva konstverket men då var det han som skulle skjuta. Tyvärr var det ingen som ställde upp.

Alla har fantiserat om att bli skjutna, medvetet eller omedvetet, påstod han.

Ett annat verk hette Trans-Fixed som bestod av att han med spikar genom händerna blev korsfäst på en VW-bubbla. En dörr öppnas till ett garage och där är han fastspikad på bilen medan motorn körs på fullt varv under några minuter.

Den mest roliga performancen som nämndes i programmet, enligt mitt tycke, var när han i ett konstmuseum satt på en platta högt upp under taket medan han drack whiskey. Endast en besökare per gång fick komma in i rummet och när hen väl var där inne använde Chris fyra megafonen till att skrika åt besökaren ”Ut härifrån!”. Jag skulle tro de flesta rätt snabbt lämnade rummet. Jag undrar hur jag själv skulle ha reagerat?

I Chicago skulle han också delta med ett verk och hela 400 personer köade utanför konstmuseet inför öppningen. Egentligen ett väldigt minimalistiskt konstverk. Enda rekvisita som fanns var en klocka på väggen och en glasruta som stod snett lutad mot väggen. Han kommer in en fredag, hänger klockan på väggen och kryper in under glasrutan och lägger sig där. Sedan händer inget mera. Tiden och timmarna går och till sist tröttnar folk att stå där och glo. Den som återkommer på lördag får fortfarande se samma man ligga bakom glasrutan; inget händer. På söndag blir folk oroliga för hans hälsa, ingen vätska har han intagit och inte heller har han gått på toaletten. Till och med polis tillkallas. Någon tog mod till sig och ställde en skål med vatten och en potta bredvid honom men se det var inte alls bra, någon hade inkräktat på hans privata rum! Han avbryter sin performance och går för att snart återkomma med en hammare i handen. Den som dristat sig till att ge honom vatten och pottan kände sig minst sagt rädd, nu skulle han kanske åka på misshandel. Så gick det dock inte. Chris gick fram till klockan, slog sönder den, sedan lämnade han museet och performancen var över. Och alla var mäkta imponerade kan jag tro!

Detta var några  av de mera kända verk som han är omtalad för.

Ett av de mest fotograferade konstverken i Los Angeles är hans Urban Light som står utanför Los Angeles Museum of Modern Art.

Se programmet på SvT Play om ni har möjlighet eller så får ni nöja er en YouTube video nedan. Vad tycker ni om sådan konst och sådana människor som Chris Burden? Låt komma, alla behöver inte tycka som jag. Själv är jag smått imponerad.


Chris Burden 

Performance 

En kula för konsten – Chris Burden       K-Special SvT

Urban Lights      Video

[youtube=https://youtu.be/ToeQ3VDXCR8]

Ett sammanträffande

Jag råkade ikväll av en ren tillfällighet på nätet fördjupa mig något i konstnären Peter Eugén Nilssons konst. Han är född och uppvuxen i Sundsvall och nu bosatt och verksam i Stockholm. Han har gjort fantastiska målningar och teckningar av kändisar men också målat landskap från främst Norrland. Nu också aktuell med utställningar bl.a. i London och Rom.

Det är hans landskapsmålningar som jag gillar mest. Jag blev faktiskt  imponerad.

Det som slog mig mest var en målning av ett hus som nästan exakt liknar det hus som jag bor i. Det är ett vintermotiv och så ser det ut här. Huset är detsamma, till vänster finns en hög granhäck, bakom stugan en björk och en el-linje går på samma sätt bakom huset. Husets form, skorstenen, taklyktan och fönstrens utseende och placering är densamma. Det är precis som om han stått här på gårdstunet och målat.

Jag tog mig friheten att kopiera en bild från hans hemsida, bara för att visa hur målningen ser ut. De som känner till mitt hus kan säkert gå i godo för likheten. Vill ni se mera av hans konst på nätet finns länkar här: målningar av kändisar, landskapsmålningar, teckningar av kändisar. Helst skulle jag besöka en av utställningarna men det lär nog inte bli den närmsta tiden och att köpa konst av honom har jag knappast råd med. Jag får tills vidare nöja mig med att studera hans hemsida. En konstbok vore kanske den bästa ersättningen.

Peter Eugen Nilsson-2
Ljussken. Målning av Peter Eugén Nilsson.

Från konst till en rejäl plankstek

Nu är jag åter i Malmö. Mera än 2½ år sedan sist. Det som slår mig är skillnaden mellan Köpenhamn och Malmö. Naturligvis storleken men också att det är betydligt renare och prydligare i Malmö. Hovedbanegården i Köpenhamn är som en enda stor hangar, mörk och tråkig medan Centralen i Malmö är ljus och modern. En hall med butiker och alla resande på väg någonstans, en annan hall med många restauranger som var fullsmockad vid lunchtid. Lägg därtill att den är belägen mellan kanalen och inre hamnen.

Malmö må vinna på att vara välvårdad men Kph är betydligt foto vänligare. Här finns intressanta detaljer, gamla hus, ovanliga skyltar, original och mycket annat. Ok, visst finns det mycket fint i Malmö också men det är mera tillrättalagt.

Under mitt strövtåg längs Ströget passerade jag butiken Nørgaard som säljer kläder. I skyltfönstret fanns en kvinna som låg på en säng och läste en bok. Det visade sig vara ett konstprojekt som handlade om att undersöka kroppen som privat och offentligt material och kallades ” Please Be Here Now”. Jag läste om jippot i Berlingske och lite diskussioner hade trots allt förekommit mellan konstnären Nana Francisca Schottländer och butiksägaren. Hon ville att allt som sker privat hos en människa också skulle utspelas i skyltfönstret fram till söndag kl. 12. Bl.a. detta med att gå på toaletten. Där drog dock butiksägaren en gräns för han menade att det är ju en affär som säljer kläder och skulle då konstnären gå på toaletten i skyltfönstret så skulle det kanske sprida en inte alltför angenäm doft i butiken. Det kan jag hålla med om även om detta hade varit den ultimata konsekvensen av projektet. Man kunde också med krita skriva ett meddelande på fönstret till konstnären eller till alla som ville läsa. Jag stod en stund och grubblade på vad jag skulle skriva men jag kom inte på något passligt vilket grämde mig. Här bord kreativiteten flödat med det var helt tomt i huvudet.  Här kan ni läsa mera om ni önskar.

Ett annat konstprojekt utspelade sig på Kongen Nytorv som de åter grävt upp. En enda stor byggarbetsplats där det tidigare fanns en liten rund park. Varför kunde inte den få vara kvar? Nåja Happy Wall var betydligt beskedligare. Det gick ut på att vända olikfärgade luckor så att figurer eller ord kunde skapas. Jag vände luckor så att min signatur syntes. Hur länge den fick vara kvar innan någon annan ville pröva luckvändandet vet jag inte men allt är förgängligt. Så som vårsolen smälter isen är livet och mitt avtryck på en vägg i Köpenhamn är som ett fotspår på en sandstrand där vågen ständigt sköljer vår väg.

Ett obligatoriskt besök på Mando igår kväll ingick i aktiviteterna. En stor plankstek avåts i lokalen med väggar täckta av kopparplåt. Hit brukade jag gå ofta den tiden jag bodde i Malmö men då var nog prisnivån lägre. Det finns för övrigt många ställen i Malmö som hos mig väcker nostalgiska känslor. Nu skall jag strax bege mig ut för att än en gång besiktiga ”min stad”. Ja, så känner jag för Malmö för det är den enda stad som jag bott i en längre tid i. Inte bara på 1970-talet när jag kom hit för första gången utan även det förflutna genom de historier som gamla malmöbor som jag kände berättade. Många skäller på Malmö och pekar på de integrationsproblem för invandrare och gängkrig som förekommer men glömmer bort allt det andra, det som fungerar, det som är vackert. Idag skiner sol och här kommer jag, en glad själ som fladdrar omkring, för att citera Tobbe Mårtenson.

Please be here now
Här låg hon och läste en bok i skyltfönstret. Inget direkt uppseendeväckande. Högst vardagligt!
PJ Happy Wall
Gissa vem som var konstnären här!
Gustav Adolfs torg i Malmö
Även i Malmö var cafélivet i full gång på Gustav Adolfs torg. Filtarna kom väl till pass.

Bilder

I förra inlägget fanns en central händelse, en bild som inte syntes men som hela inlägget handlade om; någon hade tagit en bild av en tiggare utanför en affär. Här infinner sig en intressant fråga som jag ofta funderat på: får man ta bilder av folk på offentliga eller privata platser och ladda upp bilderna på bloggen, Facebook eller på andra ställen på Internet till allmän beskådan? Får man överhuvudtaget ta bilder av folk utan deras godkännande?

Min spontana reaktion är att det får man inte, om man inte frågat lov. Men är det så? På nätet finns massor med bilder av människor i olika situationer, allt från oskyldiga bilder på bebisar till pornografi. Eller ännu värre, döda människor i de mest groteska former. En allmän regel är väl att om man inte kan identifiera personen ifråga så är det ok? Samtidigt, om man inte kan se ansiktsdrag, vad är då bilden värd mera än som en fattig illustration?

Själv tycker jag att bilder av människor är något av det mest intressanta. Vilken solnedgång kan mäta sig med en uttrycksfull bild av en människa i extas eller vild glädje, för att inte tala om djupaste sorg?

Jag har ofta haft tillfälle att ta bilder av okända människor men för det mesta har jag hejdat mig. I grund och botten tycker jag det är slöseri med motiv, kreativitet och resultat men någostans finns det en spärr som jag finner förlamande.

På Urkult 2013 hade jag turen att fånga en hel del människor på bild, eftersom festivalen bjöd på så många motiv och personligheter, men få är de bilder av dessa som jag lagt på nätet. De finns på min hårddisk men jag hade gärna velat dela dem med andra via Internet. Nu finns de på en extern hårddisk till ingen nytta förutom de sällsynta tillfällen då jag råkar ha vägarna förbi. Till vilken glädje?

En annan sak jag funderat över är den motvilja många människor har mot att bli fotograferade. Vissa däremot älskar att hamna på bild. Inom Islam får inte profeten Mohammed avbildas, något som många vanliga dödliga verkar tagit som sin devis. De springer som jagade kaniner framför en hagelsvärm när de ser en kamera. Varför? Är det mindervärdeskänslor, självbevarelsedrift eller fåfänga? Själv har jag inga problem med kameran, framför eller bakom.

Nog om detta, ni kära läsare har kanske svaren?

syren
Syrener 7 juni, de klagar inte. De bara är.

En bra dag, jag köpte ett fårskinn

Jag tog mig en promenad genom den grådränkta byn. Visst hade det varit bättre med lite vinterväder av moderat sort men man får gilla läget och göra det bästa av det. Inte en människa mötte jag trots att jag gick både i nord och syd.

En katt såg jag men den var inte speciellt sällskaplig av sig utan rusade åstad när jag närmade mig. Jag kom då att tänka på en låt av Caroline af Ugglas: Jag har katten. Texten är ganska speciell och passar Carolines stil; lite bluesaktig, lite Janis Joplin. Hon är en slags multimänniska. Förutom sång och musik är hon ganska ofta synlig i TV, inte minst i Körslaget som hon var med och startade i USA innan det också blev populärt i svensk TV.

Hon är även en hästmänniska och har tävlat i hoppning. Visste ni att hon också är en duktig konstnär som målar underbara tavlor. Kolla här! I många av hennes tavlor finns en eller flera röda clownnäsor. Dessa näsor förklarar hon på följande sätt på FB: Alla har vi mer eller mindre en clownnäsa. Antingen liggandes i fickan eller sittandes på näsan. Den som inte håller med om det /vet det. För honom/henne är det värst ty denne kan därför (inte) heller ta den av sig. – Här blev jag tvungen att göra en modifikation, inom parentes, för annars hade meningen blivit svår att förstå. Jag hoppas jag har rätt. Den goda Caroline hade kanske lite bråttom när hon skrev?

Om sin klädstil skriver hon följande på FB: Mina skor görs av Natacha Marrow. Hon e En skomakare som bor utanför London, gör alla skor till dockorna i Mdm Tussaud, gör oxå skor till Lady Gaga o så klart till hon Caroline af Ugglas.
Kläder är lika jobbigt varje gång, men man tager vad man haver, man gräver å man spar. Å man ser till att hitta plagg som skär sig perfekt!
– Speciellt den sista meningen gillar jag.

Mera. Hon kör också Offroad med en fyrhjulsdriven Niva. Ni vet, terrängkörning med bil, ju eländigare väg desto bättre, helst i skog och kärr. Dessa förare gillar gyttja, skitiga bilar och att klättra med bilar i den mest omöjliga terräng de hittar. Här kan ni kolla hennes bravader Offroad: http://vimeo.com/58181339

Sån är hon, Caroline. Jag vill inte påstå att jag älskar henne men jag gillar hennes friska stil, musik och person. Av någon konstig anledning har jag på FB hamnat i en grupp som kallar sig ”Vi som älskar Caroline af Ugglas”. Det är bara jag och en gubbe till som finns i denna grupp. Eller rättare sagt fanns för jag gick ur gruppen idag, så nu är han ensam där. Jag hittade till slut knappen för utträde som jag letat efter länge. Gruppen borde nu byta namn till ”Jag som älskar Caroline af Ugglas”.

Det blev mycket Caroline trots att rubriken inte tyder på det. Men så är det; ibland skriver jag rubriken först och därefter texten, ibland tvärtom. Nu orkar jag inte byta rubrik till något mera lämpligt men skit i det, på hemvägen gick jag ändå till min granne fåraherden och köpte ett fårskinn att ha på min datastol. Mjukt och skönt att sitta på så det blev en bra dag även denna trots att katten inte ville bli klappad, eller pajad som vi säger på dialekt. Och då menar vi inte att vi förstör någonting.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ppQ352E1Fp8]

katt
Här är är katten om vilken jag inte kunde säga: Jag har katten. Katter är självständiga och gör som de vill.
bojar i januari
Inte direkt en vinterbild från byn men så såg det ut i ena hamnen idag.

Suck och inspiration

Internet är så stort och enormt att man bara kan få in en liten del av allt som finns. T.ex. ikväll fick jag tips via Nemilainens blogg om denna fina och intressanta konst- och inspirationsblogg: My Modern Met. Vilken kreativitet det finns jorden runt när det gäller foto och konst överlag. Läs gärna About för att få en uppfattning om idén på denna blogg.

T.ex. denna serie bilder som en far tagit på sina barn: A Father Who Creatively Captures His Kids. Hur kan folk hitta på olika motiv och arrangemang samt få ett sådant slutresultat? Själv tycker jag mina egna bilder framstår som enormt tråkiga jämfört vad man ser på denna blogg samtidigt som man får inspiration till nya fotoäventyr.

eken
Så mycket mera blir det inte i bildväg denna kväll trots att jag tittat på inspirerande bilder en god stund. Ni förstår vad jag menar? Eken är i alla fall från Skåne och planterades av salig mor för mera än tio år sedan från ett ekollon.

Så länge skutan kan gå

Tjohoo, nu har jag fått hem min tavla, den som jag gav bud på i fredags. Jag är verkligen glad för tavlan, den första riktiga tavla jag köpt. Jo, jag har köpt någon annan också men det var sådana där serietillverkade någonstans i världen. Salig mor tyckte också om att måla tavlor och några av hennes tavlor har jag också i min ägo. Men nu har jag köpt en på riktigt, målad av en riktig konstnär.

Motivet är Åreskutan i bakgrunden med Lillådammen i förgrunden. Konstnären heter Kenny Sjöström från Duved i Åre. Jag fick en liten fix ide att besöka stället där tavlan är målad, alltså på stranden av Lillådammen men utsikt mot Åreskutan. Det skulle vara roligt att ha besökt stället när jag sedan ligger där på soffan i den lång, mörka vinterkvällen och tittar på Åreskutan. Ja, jag har naturligtvis belysning på inne, annars kan jag inte se skutan eller mycket annat heller för vi vet ju hur mörkt det är på vinterkvällarna, ja redan vid femtiden på eftermiddagen.

Kul skulle det i alla fall vara att åka dit och göra en vandring till sjön. Jag tror inte stigen är svår eller långtrampad så nog är det möjligt och semestern och nästan hela sommaren ligger framför mig. Bäst att passa på så länge man kan kliva runt på alla möjliga och omöjliga ställen; en vacker dag är det slut med det och då finns det bara minnen kvar, om ens det.

Åreskutan
Se där ligger jag på soffan och har det så bra, kikar på Åreskutan och snart drar jag timmerstockar.

Jag firade Allhelgona, inte Halloween

Halloween; skräckens, spökens och spexens högtid. Ett nytt firande som införts också i vårt land de senaste åren även om vi inte märker mycket av det i våra krokar. By är barnfattig. Det är barn som erbjuder Bus eller Godis. Ungefär som när små, söta påskhäxor knackar på med kaffepannan i handen och förväntar sig godis och choklad i utbyte. Tyvärr finns det idag inte så många barn i byn. Annat var det på min tid då vi var många och ännu längre tillbaka i tiden när det kryllade av barn på varje gård.

Igår kväll körde jag till byns begravningsplats för att tända ljus på anhörigas gravar. Det var kolmörkt, endast ljusen från de gravar som redan var tända lyste upp gravgården.  Far- och morföräldrar fick varsitt ljus, farfars mor (”faasson”) fick också ett ljus, mors och fars grav pryddes med ett 70 timmars ljus. Riktigt vackert med alla ljusen som lyste upp.

Begravningsplatsen ligger ett par kilometer från byn. Inte en själ så långt ögat kan nå, höll jag på att skriva; hur malplacerat det än kan låta. Endast vågornas skvalp mot stranden hördes.

Det var då jag kom att tänka på hur kusligt det egentligen kunde vara. Ensam i mörkret på en gravgård långt bort om allt mänsklig boning, skuggor som fladdrade, enbart pannlampans sökande ljus efter rätt gravsten; intro till en typisk skräckfilm. Ändå kände jag mig harmonisk. Här låg de som gått före oss, de som byggt byn, de som röjt vägarna, de som strävat under knappa förhållanden. Vad ont skulle de vilja mig? Jag kom ju för att hedra dem. – Jag har nog sett för få skräckfilmer eller så är jag en trygg person. Jag tror det är en kombination av båda.

Varför skall jag se skräckfilm när det finns så mycket naturfilm och konst att se? Varför slösa tid på billig fiktion när det finns så mycket musik jag inte hört, så många böcker som är olästa, så många solnedgångar att njuta. Ändå är jag fascinerad av människans behov av skräck och saga.

Jag tände mina ljus, lyssnade en kort stund till vågornas serenad, såg alla lågor som lyste upp namn och tid, mindes röster och skratt, kände att jag var ett med livets gång. Nöjd återvände jag till byn.

Farfar och farmors gravsten i höstlig skrud.