Missade kontakter och slumpen här i livet

Efter att ha ätit fisk i två dagar får det imorgon bli något annat. Igår besökte jag skärgårdsmarknaden på Österö och då åt jag laxsoppa samt köpte med mig hem både rökt sik och lax. Gott, nyttigt och lokalproducerat. Kusin som är fiskare i byn fick även i år bli min leverantör.

De mesta av det ätbara som såldes i de olika stånden var närproducerat som sig bör på en lokal sommarmarknad. Skärgårdsmuséet fick också ett besök. Annars var det mest att mingla runt och hoppas på att få träffa någon bekant för att växla några ord med.

Jag såg ett sällskap som jag är släkt med men som jag inte var 100 procent säker på om de var de jag trodde. De är av yngre generationer men kvinnfolket i den släkten har alla samma lättigenkännliga ögon så jag kan vid närmare eftertanke inte haft fel. Tyvärr kom jag mig inte för att ta kontakt vilket jag ångrar efteråt. Som jag skrivit tidigare någon gång, jag ångrar mera det jag inte gjort än det jag gjort.

Samma är det med fotograferandet. Ser man en fin vy under bilfärd snabbt blixtra förbi, tvärnita! Tillfället kommer kanske aldrig igen. Jag brukar annars inte ha svårt för att ta kontakt och prata med folk men många gånger handlar det om rena tillfälligheter och korta ögonblick som det gäller att ta vara på.

Livet i stort är ju annars många gånger resultatet av slump, lyckträff eller en himla otur. Tänk om jag dröjt kvar en minut till, vem hade jag då träffat, kanske min käresta? Eller, tänk om jag startat en minut tidigare, hade jag då kunnat undvika en trafikolycka, blivit vegetarian eller fått en annan yrkesbana?

Spekulera kan man alltid. Dock tror jag det mycket handlar om att vara öppen och positiv, att vara beredd att sträcka fram en hand i alla lägen, se folk i ögonen, nicka ett hej eller bara prata. Säga något inledande och sedan snurrar det på. Att vara beredd att hjälpa och inte heller vara blyg att be om hjälp.

I fredags bevistade jag också den årliga sammankomsten i Pörkenäs för oss radiovänner. Där behövs inga formaliteter utan vi känner varandra ganska bra och har åtminstone ett stort gemensamt intresse, radio. Låter det mossigt? Kanske det men det finns många andra mera sällsynta och konstiga passioner.

En av deltagarna i träffen hade i mars gjort en tre veckor lång road trip i Chile och Argentina tillsammans med sin svåger. 8000 km blev bilfärden och mycket fick de se och uppleva. Han visade bilder på datorn och berättade livfullt och humoristiskt om resans strapatser och höjdpunkter.

Han är en av dessa människor som har lätt för att prata och hålla låda. Han är inte heller blyg utan en del av resans framgång var att få kontakt med locals och att improvisera. Speciellt bra hjälp fick de av polisen och inte råkade de heller ut för någon hotfull och farlig situation trots att de åkte omkring i många små, okända hålor. Kanske ren tur men han har vana efter att ha besökt området flera gånger tidigare och även klarar spanska hyfsat. Receptet är att vara öppen, ta kontakt med folk – de flesta bits inte – och att bjuda på sig själv. Inte minst det sista är viktigt!

Solnedgång vid Pörkenäs i fredags. Vackert men lite kyligt i vinden.

Hellnäs sund halv ett på natten när jag åkte hem efter träffen.

Jordgubbar är ett måste på skärgårdsmarknaden på Österö.

Likaså fisk i olika former.

Eller varför inte en vindsnurra till trädgården? Äkta hantverk skulle jag tro.

Vedkorg behövs helt säkert på landsbygden för oss alla som eldar med ved.

Inte riktigt lika  mycket folk som ifjol. Kanske beroende på att Vörådagarna snott en del folk? Men alla såg ut att trivas!

När jag inte kunde hålla snattran

Ikväll har jag bevistat kyrkbyns revy ”I Tid och Jävighet”. Detta årligt återkommande jippo drar fulla hus och gänget på scen gjorde en mycket fin insats. Vad annat att vänta med en regissör som Alfred Backa som är en ordkonstens mästare. Jag skall inte skriva någon recension men av alla numren vill jag ändå lyfta fram Göran och Alvar, Samarbetsförhandlingar i kyrkan och Vlad i maten. Den sista handlar om en viss herr Putin som i egenskap av TV-kock gör en kaka bestående av Europas länder som ingredienser. Sång och musik inte heller att förglömma där ”Oj, Närpes, oj” framfördes särdeles bra.

För att få en bra plats vid långborden skall man infinna sig i tid. Vi anlände hela 50 minuter innan revyn startade. Väntan kan bli lång om man inte kan sysselsätta sig. Själv hade jag inga problem med sådan dötid eftersom jag befann mig i trevligt sällskap. Dock hade revygänget utrustat borden med A4:or bestående bl.a. av ordlekar som man kunde fylla i och bilda nya ord. USILHB blir Husbil, ja ni vet.

Ivrig och aningen högljudd grep jag mig uppgiften an. Tydligen tänker jag bäst när jag får tänka högt. Detta föll dock inte i god jord hos min bordsgranne som fann sig nödd att hejda mitt resonemang. Hon ville själv hitta lösningarna och naturligtvis hade hon rätt.

Under pausen fann jag för gott att fråga vem hon är. Jag menar att detta kan vara en nog så bra fråga för att inleda en konversation.  Något svar fick jag inte men hon ville med en motfråga veta vem jag är vilken jag svarade utförligt på. Ok, en bagatell men som också visar hur reserverade vi nordbor är att inlåta oss i kontakt med främlingar.

Ta bara detta med att åka hiss. Vi tittar i väggen, taket eller golvet den korta stund vi tillsammans färdas i vertikal riktning. En enda gång här i republiken har jag blivit tilltalad av en komplett främling i en hiss. Det var i köpladans hiss. Ifjol om jag minns rätt. I Buenos Aires var det kutym att hälsa när man steg in i en hiss, annars gjorde man bort sig. Ja, som det fanns folk färdigt i hissen vill säga.

Eller t.ex. om man åker kollektivt. Man kan sitta timtal i ett flyg eller på ett tåg utan att yttra ett ord med människan som sitter bredvid.  Är det sunt och riktigt? Nejdå, låt oss blir mera öppna och prata med alla som kommer i vår väg. Så menar jag och också försöker tillämpa även om jag ibland hänfaller till stirra-i-väggen-syndromet. Joodå, sånt är livet, hårt men rättvist!

buenos aires
Håll snattran!