Flytta till landet?

Härom veckan skrev storbloggaren Underbara Clara i Sverige, eller som hennes riktiga namn är: Clara Lidström, ett inlägg om att flytta till och bo på landet. Hon bor i byn Tvärålund en bit från Umeå och där trivs hon bra tillsammans med sin familj.

Vi hade igår, trettondagen, i Oxkangar traditionsenligt nyårskaffe för alla som ville komma. Inget märkvärdigt, lite info, kaffe/te med wienerbröd, pratet flöt på kring kaffeborden. Ordnat av Byarådet på bystugan. 40 namn skrevs i gästboken och många barn fanns också till städs vilket är roligt.

Två villabor kom också och ingen visste vem de var. Lite viskningar, vem är de?  Byarådets sekreterare Richard tog tag i saken och hälsade på dem och sedan blev det allmän presentation av alla på sammankomsten, inte bara för nykomlingarna.

De två kvinnorna som var nya i församlingen var finskspråkiga men bedyrade att de gärna ville lära svenska. Det tror vi för de köpte också vår Hembygdsbok som är helt på svenska. Som tur var fick de till bordssällskap finsktalande så de behövde inte känna sig utanför bland all dialekt som pratades. Så enkelt kan det gå till när nykomlingar tas emot i vår by.

I Claras inlägg fanns farhågor (också i kommentarerna) för att de nyinflyttade till en by att inte skulle passa in, inte få vänner, känna sig utanför, även om Clara och hennes man snabbt fann sin plats och fick bekanta. Hon tog som exempel det praktiska som är mera närvarande på landsbygden när servicen inte alltid är väl utbyggd utan man får klara sig själv och fixa problem som i staden sköts av någon annan. Då behövs samarbete och hjälpsamhet, något som kan vara en väg till närmare bekantskap.

Detta kan mycket väl stämma. I vår by hade vi för ett par år sedan några flyktingfamiljer och speciellt en av männen var intresserade av min grannes fårfarm och hjälpte gärna till. Detta gjorde att han fick bättre kontakt med byn än att bara sitta på radhuset och titta. Visserligen med språkproblem men den driftige övervinner sådant och det tror jag gäller för alla. Tar nykomlingen aktivt del i byns angelägenheter, är nyfiken och ställer upp på lite talko ibland (frivilligarbete till allas nytta) så är det betydligt lättare att få in en fot i bygemenskapen.

Byn som boendeform omtalas i Claras inlägg som trygg och säker, också för barnen, och så är det. Samtidigt får vi komma ihåg att med större frihet för barnen i byamiljö så finns också faror som t.ex. fallolyckor och drunkning. Nu är det mycket länge sedan att något barn drunknat i vår by men det förekom tidigare. Idag är säkerhetstänkandet ett helt annat.

Visst kan det förekomma problem i en by, något som Clara också påpekar. Ovänskap, skvaller och hårda ord kan finnas även i en by, inte tu tal om saken, men i en liten by är innevånarna så få att man egentligen inte har råd med dåliga relationer och tråkigt uppförande. Förr eller senare bör man komma över gnabb och meningsskiljaktigheter för att komma vidare utan att någon förlorar ansiktet.

Landsbygden omtalas som en idyll och är det också för många som sitter i städerna och längtar ut till natur och ett enklare liv. Dock finns de som hellre bor i städerna, inget fel med det, och många av landsbygdens unga vill ut i vida världen och pröva lyckan. Ett större nöjes- och kulturutbud lockar och vem vill inte se sig omkring i världen. Frågan är hur många som återvänder till byn, bildar familj och låter nya generationer bli bybor?

Oxkangar är en by med ca. 60-70 innevånare. Ingen bybutik, skola eller äldreboende. Kommunen sålde tyvärr ifjol det enda radhuset som fanns i byn efter att ha misslyckats med att fylla de sex lägenheterna. Frågan är om tillräcklig information spreds om detta boende och om byn fanns på kartan? Syns man inte så finns man inte.

Många känner till Oxkangar genom att här finns många villor och sommarstugor längs stränderna och ibland flyttar någon också hit. För några år sedan hittade en familj från västkusten i Sverige hit utan att i övrigt ha någon anknytning i till Finland och byn. Sådant är ovanligt men fullt möjligt och naturligtvis tacksamt. Speciellt om det är barnfamiljer.

Fast vår by är egentligen inte så liten och avlägsen. Vi har 5-6 minuter till riksväg 8 och 40 minuters bilväg till Vasa med jobb, affärer, tåg- flyg och färjeförbindelser. Betänk att många sitter i storstadsköerna morgon och kväll samma tid eller längre. Matvarubutiker och grundläggande service finns med bil 13 minuter bort i Oravais och drygt 20 minuter är det till kommuncentrum i Vörå. Till förskola och lågstadiet är det 6 minuter med skolskjuts. Landsvägen ut till riksväg 8 är bra och vill vi åka åt andra hållet har vi hela Maxmo skärgård att utforska. Skärgårdsmiljön är annars kanske det starkaste kortet vi har i byn. Sjön och stränderna är inte långt borta för någon även om inte alla har sjötomt.

Något hus finns till salu och det borde finnas tomter även om de inte saluförs aktivt. Här borde det kanske göras en insats? Det finns möjligheter även i vår by med ett läge som egentligen är ganska bra mitt emellan Vasa i söder och Jakobstad i norr.

Det kan finnas fördomar om bybor att de är inskränkta, obildade och allmänt tröga. Då kan man fråga sig hur okunnig och trångsynt den personen är som hyser sådana fördomar?  Jag uppfattar vår bys befolkning som tolerant, välvilligt inställd till utbys och kunniga på många områden. Jag tror att ett bra valspråk för Oxkangar vore: Leva och låt leva.

Såja, nu har jag gjort lite reklam för vår by och kanske hos någon väckt nyfikenhet och lust att ta en närmare titt på Oxkangar. Vi finns och vi är bra! Vår Facebook-sida har i detta nu över 570 följare/gillare.

Igår var det nyårskaffe och inom en inte alltför avlägsen framtid tänder vi påskbrasan och sedan är det vår och glasjön, d.v.s. öppet vatten. Varför inte besöka byadagen som går av stapeln den 14 juli vid bystugan? Ingen kommer att peka finger och ingen bits. Istället blir det surr, grillkorv och kaffe med dopp. Och vädret? Jo, det är alltid fint i Oxkangar! 😉


Underbara Clara – Inlägget ”Om att våga flytt till landet”. Läs också kommentarerna där för- och nackdelar med flytt till landet avhandlas.

Oxkangar på Facebook

Oxkangar på Google Maps

Ännu är det tänt några dagar innan julbelysningen på kvarnens vingar slocknar för denna gång. En äkta, gammeldags kvarn är det inte alla byar som har!

Ingången till byn finns när vi passerat den tredje av broar.

För ett år sedan vid samma tid sedan fanns det betydligt mera snö lämpat för skidor och skoteråkning.

Och detta har vi framför oss, att lapa sommar, lugn och ro.

Eller bege sig ut i den närbelägna skärgården för en seglats.

Och som sagt, byadagen den 14 juli. Den bokar vi in redan nu!
Bilden är från sommaren 2018 med byastugan i bakgrunden.

 

Tre solstrålar i vardagen. Tänk så lite som behövs!

Det behövs så lite för att få en solstråle ned i den grå vardagen.  Inte för att jag klagar, livet lunkar på i jämn takt. Åtminstone för mig. För det mesta har jag det bra. Kanske så bra att jag ibland glömmer hur bra jag har det; något som jag tror att jag inte är ensam om.  Jag tänker på valdebatten i Sverige och alla högljudda diskussioner som fördes och förs både högt som lågt. Allt från varma Tv-studios till gator och fikabord.

På sina håll svartmålas Sverige som om det är världens värsta nation och tas som varnande exempel på hur det kan gå. Helt sanslöst och utan nyans. Visst finns det problem i Sverige, precis som i alla andra länder, men summa summarum så är Sverige ett av världens bästa länder att leva i och också ett av de mest trygga länderna. Om så inte vore, varför finns det då inte en strid ström av emigranter/flyktingar från Sverige? Jag menar vanliga Svenssons.

För att återgå till det jag egentligen tänkte skriva om. De solstrålar jag upplevt det senaste dygnet har jag delvis själv hjälpt till att skapa. Det handlar om att visa intresse, ge lite uppskattning och positiv feedback.

Den första solstrålen kom från Jennifer Sandströms blogg där jag kommenterade ett inlägg med att berömma hennes röst. Jag skrev helt enkelt att hennes röst inger förtroende, något som kan vara en tillgång i business-världen. Jag har tidigare hört henne på föredrag i Vasa men hon har också en podd tillsammans med Malin Lundsten, Faraway Finland. Där kan ni höra hur hennes röst låter. För att solstrålen skulle bli komplett svarade hon: Men alltså, kan vara den finaste komplimangen någonsin…”  

Jag menar, det är inte varje dag som jag ger en av de finaste komplimangerna någonsin och det helt spontant och ärligt. Det värmde att hon uppfattade det så. Kanske vi borde ge varandra lite mera beröm och uppskattning utan att för den skull fjäska. Det behövs så lite och man får så mycket tillbaka.

Den andra solstrålen kom från Facebook där jag kommenterade två bilder med en morfar (tror jag det är) som på en lill-Valmet traktor kör omkring med sina barnbarn på en åker här  någonstans i Österbotten. Min kommentar var: ”Så måste en lycklig barndom se ut!” – Jag menar, vad kan vara bättre än att få bo på landsbygden, att som barn också få tillgång till mor- och farföräldrar, uppleva naturen och årstidernas skiftningar nära inpå. För att inte tala om alla spännande maskiner och stora som små traktorer som finns runt hörnet.

Min FB-vän är mormodern som också är en skicklig fotograf. Hennes bilder är fantastiska och ofta finns barnbarnen med på bilderna. Hon svarade: ”Vad glad jag blir av den kommentaren, för är det något jag vill våra barnbarn ska ha så är det just en lycklig barndom. Det lever man länge på” – Tänk så lite som behövdes för att glädja en människa och jag tror glädjen är äkta. Tyvärr kan jag inte visa hennes bilder på bloggen, jag har inte frågat om lov, men jag kan försäkra att de är bra.

Lill-Valmet är en legendarisk småbrukartraktor här i Finland som kom någon gång på 1950-talet och som för många var den första traktorn i jordbruket. Liten men nyttig. Vi ägde också en sådan en gång i tiden. – Traktorn på FB-bilderna är något modifierad med larvband.

Den tredje solstrålen det senaste dygnet bjöd grannpojken Frej (5 år) på. Vi stod och pratade på gårdstunet. Jag sade att jag nu har bott 20 år på detta ställe och att jag kanske borde flytta, halvt på skämt. Frejs far föreslog då att jag skulle flytta till månen, något som Frej inte alls tyckte var någon dum idé. För detta borde jag ha en rymdraket, resonerade han. I den kunde jag bo på månen, menade han. Frejs far sade att rymdraketer kostar mycket pengar men Frej tyckte att jag kunde jobba jättemycket och tjäna pengar för att spara till en rymdraket. Pengarna kunde jag sätta i stugans skorsten och när skorstenen är halv så hade jag nog tillräckligt med pengar för att köpa en rymdraket. Inte så dumt tänkt att använda skorstenen som spargris. Inte så lätt att i svaga stunder tulla på besparingarna. Hur det sedan går när jag när jag eldar i spisen är en annan sak men i ett barns värld är allt möjligt. Även en resa till månen och att gömma pengar i skorstenen.

Frej har förresten tagit sin första lektion i fiolspelandets svåra konst. Det gläder jag mig åt!


Faraway Finland – podd

Valmet 15 och 20 – bl.a två videos med lill-Valmet

Långt förbi molnen finns månen men närmast finns hembygdens landskap. Detta är en bild från byn Tuckor ungefär 10-12  minuter bort med bil.

Streta emot! – bygg din egen Cowboykåk

Vi på landsbygden förpassas allt mer ut i periferin. Landsbygdens avfolkning är ett stort problem och centraliseringen som sker i samhället spär allt mera på denna flyttningsrörelse genom kommunsammanslagningar, landskapsreformen, sjukvårdsreformen och andra reformer som minskar antalet enheter med allt längre avstånd till service och centra av olika slag för befolkningen på landsbygden. Redan nu bor två tredjedelar av befolkningen i städer eller tätorter. År 1950 var det tvärtom. Det finns andra siffror som säger att fyra av fem finländare bor i tätorter. Prognoserna ger inte heller någon svängning i migrationen utan tvärtom, koncentrationen fortsätter.

Ett exempel på denna centralisering är ett förslag där det i Österbotten bara skulle finnas tre hälsovårdscentraler. TRE, ta in den siffran! Även om minskningen inte blir så dramatisk så visar ändå förslaget vartåt det barkar. Jag har tidigare i ett inlägg berört långt framskridna planer på att frånta Vasa centralsjukhus status som fulljoursjukhus men påföljd att jag personligen skulle få över en halvtimmes längre resa till Seinäjoki i ett akut sjukdomsläge eller vid allvarlig olycka. Ett beslut i den politiska kohandeln inom regeringen där man bortser från fakta och driver på centraliseringen. Att de täcks! – har blivit ett slagord i kampen för att rädda sjukhuset i Vasa. – Jodå, de täcks för landsbygdens befolkning i Österbotten är inget att bry sig om.

Flyttningsrörelsen är från landsbygden till städer men, MEN, så finns det dessa motsträvare som gör tvärtom. Tyvärr är de alltför få. Det är ändå glädjande att det finns de som väljer en annan livsstil och inte vill vara med i ekorrhjulets allt snabbare rotation.

En sådan är Dick Bewarp i Mårdsjön/Jämtland. En frisk fyr. Nu går på SVT1 en serie om hur han flyttade från storstan till Norrlands inland och där med egna händer skall bygga sig ett hus i stock. Detta trots att han inte tidigare ens snickrat ihop en fågelholk, som han säger.  Jag har redan tittat ett par avsnitt på SVT Play där man nu kan se hela serien. Annars är det ikväll, söndagen den 25 juni 2017 klockan 21.50 svensk tid som seriestarten sker. Senare i veckan kommer repriser.

Det är just sådana program jag vill se. Intressant att se hur han klarar av att bygga sitt hus men också hur han umgås med grannar och får hjälp av de andra i byn. De två första avsnitten lovar gott. Det finns fler olika Mårdsjö i kungariket men jag tror att jag lokaliserat vilken by det är en bit från Östersund.

Programmet heter ”Cowboykåken” och varför kan man inte själv bygga sin egen cowboykåk eller driva sitt eget projekt i samma anda. Alla behöver inte göra samma sak utan det viktiga är att man gör det man känner för och vill prova. Det kan misslyckas men chanser är ändå stor att det blir vinst i livet på ett eller annat sätt. Streta emot och sträva framåt!

Detta är mitt bidrag, förutom sommarpratare och sommarvärdar på radio, till aktivitet regniga sommardagar och –kvällar. Jag passade på idag förmiddag att ta mig en första titt på denna serie eftersom det regnade. Hela natten regnade det förresten men midsommaraftonen var fin med sol även om det inte var speciellt varmt i luften. Och lite mygg! Jag undrar om de inte frusit bort denna kalla vår? Det får vi i alla fall hoppas.

Nu två veckor jobb, sedan semester i en hel månad! Då kan värmen komma!


Cowboykåken på Sveriges TV1

Några detaljstudier i naturen sent på midsommarafton. Detta är väl en smörblomma?
Detta är då helt säkert vita syrener. Ifjol midsommar hade redan de hunnit blomma ut men i år kom de passligt till midsommaren.
Vackra även de i sin enkelhet
Granskotten har redan växt till sig 15 cm.
För att inte tala om gårdseken som fått fina, friska blad

Här är den, Cowboykåken

En titt tillbaka i 70-talet

Jag älskar gamla filmer och videos från förr i världen.  På tuben finns en hel del super-8 filmer som visar livet på landet och hur arbetet gick till en gång i tiden.

Jag snubblade över fyra sådana filmer, inspelade på 70-talet av en man som heter Runar Lindahl. Inte den bästa tekniska kvalitén och inget ljud men filmerna är ändå sevärda.

Jag fick nämligen ögonen på dessa filmer när jag följde en länk som Underbara Clara på sin blogg gav till en fastighet som var till salu i Kalvträsk, Västerbotten. Jag intresserade mig en stund för denna by, belägen i Västerbottens inland från Skellefteå räknat, och kunde konstatera att det finns en vacker natur runt om men också att det är en avfolkningsbygd. 1960 fanns här närmare 200 personer men idag t.o.m. färre än i vår by. Dock, när man ”promenerar” omkring i byn med Googles hjälp ser det ändå ut att vara en rätt fin och proper by. https://goo.gl/maps/yGnkusiPegH2

Filmerna är fyra stycken och visar byalivet på 70-talet i Kalvträsk eller dess närhet. Jag kan gott säga att så gick det också till i vår by på 60-talet, i första hand. Lite nostalgisk blir jag när jag ser hur de jobbade för hand och allt slit som arbetet i skog och lantbruk krävde med den tidens maskiner och redskap som hjälp men också hästar som användes. Allt detta har jag sett som liten gosse och även i viss mån varit med om att utföra. Tänk om man bara för en liten stund kunde vrida tiden tillbaka och uppleva den miljön, arbetet och människorna. Jag tror nog att jag nöjd skulle återvända till nutid men en intressant utflykt vore det.

Huset som är till salu är en gammal mjölnarbostad med tillhörande kraftverk vid Kvarnån. Inte myggfritt på sommaren skulle jag tro men garanterat frisk luft och en underbar natur. För 700.000 kr blir det ditt! En inte helt omöjlig summa. På Lantmäteriets karta här.

Här kan ni se alla fyra filmerna.

Vill ni bara se en  finns den första nedan. Bl.a. syns i början på denna film en till synes vådlig vedklyvningsmaskin.

[youtube=https://youtu.be/-ymCRzjporY?list=PLeA3P6ZqAfMGT64I8jwtZ-P19vfIbtQ3z]

Kråkvisan eller pang-pang?

Äntligen lite vinter, -12 C ikväll, och skidan hon slinter, nästan inte alls, för det finns inte mycket snö. Desto mera is och då speciellt på småvägarna vilket göra att en och annan bilförare får sjunga den bekanta visan ”Prästens lilla kråka” sedan de behagat parkera i diket. I bästa fall på alla fyra, i sämsta fall upp och ned. Maken till spåriga, hala och förrädiska vägar får man leta efter.

Prästens lilla kråka
skulle ut och åka
ingen hade hon som styrde
än slank det hit, än slank det dit,
än slank det ned i diiiket

Rätt många har fått sjunga den visan de senaste dagarna; om de velat. Nästgårdssvåger sjöng den inte alls efter att ha trillat och slagit huvudet i isen så illa att han fick åka in till sjukstugan för omplåstring. Någon annan har brutit armen eller slagit knäna. Fast egentligen ganska lugnt ändå!

Jag gjorde på eftermiddagen en biltur genom landskapet i det fina vädret och tog bilder här och var. Knappt så att jag såg en människa. En hop Highlands cattle boskap stod lugnt och glodde på mig; det var det mest sociala jag utsattes för.

Visst är det fint att bo på landet? Mata små vännerna (småfåglarna), hämta ved i vedlidret, skotta lite snö, titta på när ekorrarna leker vilt, prata bort en stund vid postlådan, ta en tupplur. Ja, om man är friherre som jag är för tillfället, annars får man jobba häcken av sig som vanligt. Men att jämföra landsbygden med storstaden, menar jag.

För att illusterar mina funderingar bjuder jag först på några bilder från dagens utflykt för att sedan visa hur det går till i storstaden Malmö en nyårsafton för bara några dagar sedan. Jag vill dock tillägga att Malmö är den stad jag gillar mest även om krutröken ligger tung efter ett rejält nyårsfirande. Samma var det på 90-talet när jag bodde i staden.

Inte övertygad efter att ha sett videon? Läs då Katarina Östholms artikel i dagens Ö-viks Allehanda: ”Urbanisering som förblindar – därför är byn det ideala sättet att leva”. Risken att bli förblindad efter ett fullskaligt nyårsfyrverkeri på ögonhöjd i storstaden är i alla fall uppenbar! Prästens lilla kråka skulle inte alls trivas där!

hallnas-2017-01-03-005
Som ett silkesträd
Fridfullt och gudfruktigt på Pampas slätt
Fridfullt och gudfruktigt på Pampas slätt
Lurviga bestar med de verkar snälla. Åtminstone på håll
Lurviga bestar med de verkar snälla. Åtminstone på håll
Skogen, det stående folket, som Katarina Östholm skriver i sin artikel, vakar över gård och bygd.
Träden, det stående folket, som Katarina Östholm skriver i sin artikel, vakar över gård och bygd.

[youtube=https://youtu.be/d1KzCa7E7hk]

Tomma hus ramlar mest

Jag snubblade ikväll över ett blogginlägg som handlar om bostadsbristen på landsbygden. Man kanske tror att sådant inte finns men så är det tydligen. Det är ett ungt par i Hallenbygden (i mitten av Jämtland) som flyttade från Göteborg till Månsåsen, den sydligaste utposten i Åre kommun och där hyr en lägenhet. De skulle gärna köpa något av de tomma hus som står i byn. Problemet är att husen inte är till salu och om det skriver de i detta inlägg: Bostadsbrist på landsbygden – är det ens möjligt? 

Mera finns att läsa på deras blogg Glesbygdsdrömmar.

Mina tankar gick till vår egen by som också skulle behöva nytt blod, gärna barnfamiljer. Det skulle ge liv åt byn och sänka medelåldern. Problemet är att nästan ingen bjuder ut tomter till försäljning. Några gamla hus finns för de som vill renovera och iståndsätta men om ingen vet om dem och om de inte är till försäljning till passligt pris så blir det inget av.

Dock har vi lyckade projekt i byn där tomma hus renoverats och där även folk har flyttat in som bofasta, inte bara som sommargäster. Det är mera sådant vi behöver.

Själv har jag ett gammalt hus i min ägo som jag inte använder men jag tror tyvärr att det är i så dåligt skick att det inte är något att börja med. En passlig tomt hade jag som jag sålde till en släkting och det drog en barnfamilj till byn. Mera sådant borde hända för det är en fin by, belägen i skärgården, nära till naturen och ändå inte alltför långt borta från tätort och stad.

Ja, var då, kanske någon undrar. Svar: https://goo.gl/maps/V0mLy

maskros
Även om maskrosen är ett ogräs i min gräsmatta gillar jag när deras gula anläten när de dyker upp på våren. Och gräsmattan borde redan klippas.

Det måste gå

Jag höll på med att repetera lite spanska inför kursstarten när grannen, fåraherden, ringde på förmiddagen. Efter de inledande fraserna så framförde han sitt ärende. Jo, det var så att han hade ett projekt på gång, vilket i ordningen det månde vara vet ingen, och då hade det uppstått ett litet problem: hästen orkade inte dra lasset. Vid närmare förklaring framkom det att stora hustraktorn var indisponibel på grund av läckande kylare, varför han helt sonika spände åkgräsklipparen framför en kärra lastad med byggmaterial. Det visade sig inte så lyckat eftersom krabaten inte orkade dra lasset. Det var till på köpet uppförsbacke. Men tilltron till gräsklipparen med si och så många hästkrafter var stark. Det behövdes bara en liten hjälp med att få igång ekipaget och det var där jag kom in i bilden.

Jodå, visst kunde jag ställa upp med lite knuffhjälp och jag travade iväg på stigen genom skogen. Mycket skall man få se innan öronen trillar av; kärran var allt ett hemmabygge av längd. Den som bor på landet tager vad man haver och bygger det man behöver. Ett par hjulaxlar av varierande modell, passliga bjälkar och kanske något järn så vips har man en kärra som fungerar just då. Det smått komiska var dragarens litenhet i förhållande till kärrans längd, men vaddå, det fungerade ju med lite hjälp i starten.

Jag glömde att fråga vad kärran egentligen var till för.

Inget stort lass men ekipaget vägde totalt ändå en hel del. När det väl var på rull gick det fint.