Krämpor, sommarlängtan och öl

Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Själv får jag instämma även om mina krämpor är av annat slag.

Stortån har blivit bra, tack och lov. Kvar finns något ömmande i själva fotbladet men det är på bättringsvägen. Idag företog jag en rask promenad, avbrutet av diverse fotograferande, på hela 6 km. Igår blev det 4 km. Gott så!

Däremot har jag drabbats av ryggont i nedre delen av ryggen och delvis i höften. Inget rosenrasande ont men ändå ganska irriterande. Någon snöskottning har jag inte utfört de senaste två dagarna så det kan det inte gärna bero på. En teori jag har är att jag under de två vandringsturer jag företog igår och idag ännu inte går på rätt sätt med höger fot; något som kan påverka ryggen. Jag vet t.ex. när jag jobbade i Saltgruvan så var det viktigt att ha rätt sorts skor, annars kunde jag få ryggont.

Annars var det fint att vara ute idag. Dimmigt redan från morgonkvisten vilket gjorde att jag fick rätt fina bilder med en vacker ljusgul dimma mot öster.

Är det inte lättare att få fina bilder på vintern än på sommaren? Det är nästan så att jag föredrar vinterljuset mera än starkt solljus på sommaren. Visst kan man få bra fotografier även på sommaren men då är det gryning och skymning som bjuder det rätta ljuset.

Jag kan ändå längta mig tillbaka till sommaren samtidigt som minnet ligger kvar av en ganska kylig sommar 2017. Det blev aldrig den där värmeböljan som gjorde att man kunde ligga i skuggan och läppja på något läskande medan man klagade över svett och värme. Och mygg. Till och med myggen frös bort i somras.

I år har vi en riktig vinter även om vi ännu inte drabbats av sträng kyla. Lagom mycket snö och framöver utlovas minusgrader. Kanske det då också blir en fin sommar? I alla fall drömmer jag om att kunna åka ut till villan en solig och het sommardag, mitt på en vardag, sätta mig på verandan, dricka en kall mellanöl och spana ut över fjärden samtidigt som jag lyssnar på skvalradion och tänker på mina f.d. arbetskamrater som strävar på i Saltgruvan med svettigt anlete och bromsar som ilsket surrar runt innan de fulingarna ger ett bett i skinnet. Rent ut sagt, njuta av mitt liv som friherre!

På tal om öl så har jag spanat runt lite i affärerna om det möjligtvis går att få syn på det nya sortiment som vanliga matvaruaffärer fr.o.m. årsskiftet kan erbjuda, nämligen starköl. Det enda jag sett är s.k. lonkero med procenten 5,5. Inte en enda burk eller flaska starköl har jag sett! Å andra sidan har jag inte heller lagt speciellt mycket tid på denna spaning.

Själv kommer jag att hålla mig till mellanöl under sommarens soliga dagar. Vintertid är det sparsamt vad jag dricker öl. Undantaget var Malmgårdens julöl till middagen på julafton. Ett riktigt god julöl, vill jag påstå. Mellanöl, naturligtvis. Skål, nu blir det en mugg te innan sängdags!


Starkölen ingen större succé i butikerna under första försäljningsdagen 

Mera vinterbilder!

Gammel-Ahlnäs hamn med soldimma i sydost
Gamla sjöbodar som ännu hänger med. Några bodar och båthus finns ännu i byn.


 

Perfekt sparkföre!

 

Annonser

Jag firade Allhelgona, inte Halloween

Halloween; skräckens, spökens och spexens högtid. Ett nytt firande som införts också i vårt land de senaste åren även om vi inte märker mycket av det i våra krokar. By är barnfattig. Det är barn som erbjuder Bus eller Godis. Ungefär som när små, söta påskhäxor knackar på med kaffepannan i handen och förväntar sig godis och choklad i utbyte. Tyvärr finns det idag inte så många barn i byn. Annat var det på min tid då vi var många och ännu längre tillbaka i tiden när det kryllade av barn på varje gård.

Igår kväll körde jag till byns begravningsplats för att tända ljus på anhörigas gravar. Det var kolmörkt, endast ljusen från de gravar som redan var tända lyste upp gravgården.  Far- och morföräldrar fick varsitt ljus, farfars mor (”faasson”) fick också ett ljus, mors och fars grav pryddes med ett 70 timmars ljus. Riktigt vackert med alla ljusen som lyste upp.

Begravningsplatsen ligger ett par kilometer från byn. Inte en själ så långt ögat kan nå, höll jag på att skriva; hur malplacerat det än kan låta. Endast vågornas skvalp mot stranden hördes.

Det var då jag kom att tänka på hur kusligt det egentligen kunde vara. Ensam i mörkret på en gravgård långt bort om allt mänsklig boning, skuggor som fladdrade, enbart pannlampans sökande ljus efter rätt gravsten; intro till en typisk skräckfilm. Ändå kände jag mig harmonisk. Här låg de som gått före oss, de som byggt byn, de som röjt vägarna, de som strävat under knappa förhållanden. Vad ont skulle de vilja mig? Jag kom ju för att hedra dem. – Jag har nog sett för få skräckfilmer eller så är jag en trygg person. Jag tror det är en kombination av båda.

Varför skall jag se skräckfilm när det finns så mycket naturfilm och konst att se? Varför slösa tid på billig fiktion när det finns så mycket musik jag inte hört, så många böcker som är olästa, så många solnedgångar att njuta. Ändå är jag fascinerad av människans behov av skräck och saga.

Jag tände mina ljus, lyssnade en kort stund till vågornas serenad, såg alla lågor som lyste upp namn och tid, mindes röster och skratt, kände att jag var ett med livets gång. Nöjd återvände jag till byn.

Farfar och farmors gravsten i höstlig skrud.

I skymningen

Även om jag är morronpigg så är jag också en skymningsmänniska. Jag kan stå långa stunder i skymningen och se mörkret falla, lyssna till alla ljud i kvällen och liksom smälta in i mörkret som smyger sig på. Vackra aprilkvällar är mina favoriter och kan jag bli ståendes länge på vårkanten.

Ikväll for jag ut till villan och tömde alla tunnor på vatten, bar bort stegen och tappade det sista vattnet ur bastukaminen. Sedvanliga höstsysslor. Sedan stod jag länge på stranden, bytte position ibland och bara såg mörkret sänka sig över sund och fjärd. Det mörkblåa blev än mera mörkblått och det rosa som syntes vid solnedgången åts upp av stålgrått och svart. Inte en fågel syntes till och vågornas stillsamma kluckande mot strandstenarna var som dansande toner från spröda glas. Längre ut mot fjärden hade havet ett annat ljud, ett brus och malande som hade konstant ljudnivå. Vågor slog in mot grynnor och holmar och ljudet låg som en lågmäld ljudmatta över fjärden, långt borta, avskilt.

När jag kom hem skymtade jag tre stor gula ljus bland träden ned mot byn, inte olik månen när den bakom trädtopparna smyger upp på himlen. Dessa ljus var dock tre till antalet och nymåne är det inte nu. Det var bönehusets lampor som lyste; kanske något möte som skulle hållas på kvällskvisten. Jag försökte ta bilder utan stativ men jag misslyckades kapitalt. Det blev suddigt men ändå starkt. Så kan skymningsbilder bli.

Tre gula fönster i mörkret.
Tidigare på dagen var det soligt och fint. Naturligtvis tog jag en rejäl promenad som kompensation för alla regniga dagar då jag mest stannat inne.